I höger ringhörna Rayman, i vänster ringhörna Holmberg

Nu blev det spännande minsann!

Igår skrev Sanna Rayman på Svenska Dagbladets ledarredaktion en betraktelse över partiledardebatten (”Se upp för Mittfältar-Jimmie”). Idag kommenterar Upsala Nya Tidning SvD:s artikel med en krönika av den gamle FP-koryfén Håkan Holmberg, som tycker att att SvD:s hållning visavi oss i SD är ”slapp” (”Vad anser SvD om SD?”).

Det här kan bli intressant. Kommer Rayman och Holmberg nu att braka samman i en episk konfrontation om förhållningssättet till SD? Det kanske är dags att köpa lite popcorn och vänta på den stora matchen?

Marcus Wiechel och häxbränningen

Ikväll nås jag via SMS av nyheten att vår nyblivne riksdagsman, Markus Wiechel, anklagas för att uttryckt sig förgripligt i en konversation på Facebook. Efter vad jag kan förstå så skall detta ha skett efter att Wiechel fick se en djupt obehaglig video om häxbränning som vid den tiden cirkulerade på nätet. Filmen finns här: http://www.youtube.com/watch?v=6NB7HryI8UE (jag tänker dock inte bädda in den här på sidan).

Jag kan förstå Wiechels avsmak inför den filmen. Jag har själv sett den och den var sannerligen barbarisk – jag klandrar verkligen inte Wiechel för sitt ordval i den upprördhet han tvivelsutan kände. Jag tycker att det är lite smaklöst att använda sig av förflugna ord i privata internetkonversationer för att försöka sätta dit någon som dag ut och dag gör ett bra arbete och håller partilinjen på de förtroendeposter han har valts till. Det tycker jag inte att någon förtjänar. Jag tycker, precis som jag tidigare har anfört, att man ska vara mycket försiktig med att gå i medias ledband och hänga ut medlemmar och aktivister som råkar begå något snedsteg. Därför hoppas jag att Wiechel nu kommer att ges tillfälle att samla sig efter detta slag och fortsätta arbetet för ett svenskt Sverige.

 

Uppdatering: Marcus Wiechels eget svar.

Inga fler migranter till Tierp, säger kommunalrådet

Tveksam till fler asylsökande

TIERP

Migrationsverket vill att Tierp ska ta emot fler asylsökande.
Men kommunalråd Bengt-Olov Eriksson (S) tvekar.
– Jag vill påstå att vi är en kommun som redan tar vårt ansvar, säger han.”

Det är helt uppenbart att avtalen med Migrationsverket är skadliga för kommunen. I minst tre år (troligen mer, jag har inte gamla budgetdokument framför mig nu) har kostnaderna för socialbidrag överskridit budget, vilket starkt har bidragit till kommunens försämrade ekonomiska resultat. En stor del av det är beroende av icke anställningsbara utlänningar som fastnar i socialbidragsberoende. Dessutom räcker inte statens bidrag till för att kompensera ens för direkt kostnaderna för mottagningen. Att höja mottagandet från 50 till 70 som Migrationsverket vill är direkt verklighetsfrånvänt.

Det är bra att socialdemokraterna nu erkänner att bostadsbristen i Tierp påverkas av de här avtalen. det är ett steg i rätt riktning, men nu är det dags att ta nästa steg och omförhandla det avtal som vi har nu. Det håller inte att fortsätta på den här vägen.

Patrik Ehn och kulturpolitiken

Förra veckan så talades det en del om min partikamrat Patrik Ehn och hans uttalanden om kulturpolitiken. Partikamrat Ehn (vars blogg ni finner länkad här ute till höger) blev intervjuad rörande kulturpolitik och under intervjuns gång framgick att han menade att SD, för det fall att vi skulle hamna i beslutande ställning, skulle se till att utse kulturchefer som kunde och ville utföra vår kulturpolitiska vision. Detta ledde till ett ramaskri.

Själv ser jag inte problemet. Det torde vara allom bekant att kultursfären befolkas av idel vänstertomtar och kulturkoftor (Ja, förutom Ulf Brunnberg, förstås). Min kollega Robert Stenkvist verkar vara inne på att Ehn var fel ute och att han inte borde ha uttalat sig på detta sätt, men jag tycker att Robban tolkar Ehn fel. Jag menar, det är klart att de som är verksamma inom kultursfären på statliga institutioner får rätta sig efter det beslutade regelverket och får acceptera att genomföra de uppgifter som åläggs dem? Gillar man inte det så kanske man ska arbeta med något annat. Inget hindrar ju att den som inte vill arbeta under sådana premisser utövar sitt kulturintresse annorstädes och förverkligar sin egen kulturvision på egen hand.

Uppriktigt sagt så betvivlar jag starkt att särskilt många av dem (kulturkoftorna, alltså) kommer att vilja arbeta med att främja det svenska kulturarvet. Många av dem anser ju inte ens att det existerar något svenskt, så till den grad att man inte ens anser sig kunna hindra att svenskt kulturarv smugglas ut ur landet. Jag skämtar inte. Så sent som igår fick jag i handen ett utdrag ur en utredning från BRÅ (2012:10) där man kan finna följande citat:

Det finns också handläggare på tillståndsmyndigheter (…) som tycker att kulturminneslagstiftningen är nationalistisk. De menar att lagstiftningen vilar på en nationalromantisk syn från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Dessa personer ifrågasätter om det finns ett svenskt kulturarv och pratar hellre om ett europeiskt eller världskulturarv.

Min kommentar: kan man inte följa den lag man är satt att bevaka ska man ha sparken och någon annan få jobbet istället. Det här är det problem jag ser med kulturpolitiken – om det redan finns sådana här tendenser, hur skulle det då inte bli om vi komme till makten?

Projekt Simoom

Det var jäklar vad det small till i pressen nu då.

För den som har bott i en garderob är det alltså så att SR har gått ut med ett avslöjande rörande ett samarbetsprojekt som FOI tydligen har haft med Saudiarabien via en hemlig företagsbulvan. Jag såg precis Jan Björklunds framträdande i Aktuellt och det bestående intrycket blev att konstruktionen med det hemliga företaget kom till eftersom den borgerliga regeringen var oenig inbördes och därför inte vågade ge sin offentliga välsignelse. Vad det rent konkret handlar om verkar en överenskommelse om att experter från FOI skulle hjälpa saudierna att bygga en fabrik för tillverkning av pansarvärnsgranater (ev. lite mer, jag har inte lusläst avtalen. Än).

Själv är jag inte särskilt upprörd. Visst, Saudiarabien är säkerligen inget trevligt land. Men än sen? Går man till FN-stadgan (artikel 51) så garanteras alla länder där en rätt till självförsvar, oavsett om de är fullt demokratiska eller ej. Har man rätt till att försvara sig militärt så måste man rimligen också ha rätt att beväpna sig, och om denna rätt gäller så är det knappast heller något fel att sälja vapen till sådant självförsvar. Det kan vara värt att komma ihåg att Mellanöstern är en av världens mest oroliga regioner och att familjen Sauds land vill rusta sig är knappast förvånande (vilket bl.a. uppmärksammats här).

Nu behöver man ju inte se så pass strikt på saken. Det går naturligtvis att göra inskränkningar i sin vapenhandel om det finns anledning att misstänka att land A eller B rustar för angreppskrig, även om det självklart är svårt att dra gränsen mellan vad som är det ena och vad som är det andra. Ren övervakningsutrustning kan formellt mycket väl räknas som sådant som kräver tillstånd enligt vapenlagstiftningen (PDA, produkter med dubbla användningsområden, är t.ex. ett krångligt kapitel för sig).

Ungefär sådär går resonemanget också i svensk lagstiftning (med reservation för att det var något år sedan jag tuggade igenom förarbetena när det här var uppe sist). Jag håller väl med om huvudlinjen i detta. Det är en hård och elak värld därute och Sverige behöver en försvarsindustri för att säkra materielförsörjningen till vårt försvar. Det betyder att vi måste sälja vapen för att det inte ska bli orimligt dyrt. Säljer man vapen så bör man vara medveten om att de förr eller senare också kommer att användas, vilket alltså enligt ovan inte behöver vara fel eftersom alla har rätt till självförsvar. Än så länge tycker jag alltså inte att det som har framkommit är så mycket att bråka om utan mest ett internt politiskt problem för alliansregeringen. Intressant är att sossarna i en första reaktion från Löfvén verkar hålla fast vid sin traditionellt positiva roll till försvarsmaterielexporten. Få se om de orkar hålla den linjen.

PS: BBC rapporterar också.

Time is on my side

Idag levereras alltså nyheten att vi slår nytt opinionsrekord i YouGov: 8,9%! Vi etablerar oss klart som fjärde största parti. KD åker ur riksdagen. Med anledning av denna glädjande mätning vill jag dela med mig av den här lilla pärlan:

Juholt stämplar SD som borgerligt

– SD är det femte borgerliga partiet. De kallar sig ett socialkonservativt parti, och jag tror att man kan säga att KD, M och SD utgör ett socialkonservativt block i svensk politik, säger Håkan Juholt.

Vad menar du i så fall med socialkonservatism?
– Det är en konservatism som slår vakt om bestående maktstrukturer. Det finns inom M ett stort inslag av liberalism också, givetvis. Det är svårt att etikettera Moderaterna, de kan ju knappt beskriva sig själva idémässigt längre. För mig är M, liksom SD, ett socialkonservativt parti som göder dem som har mest, säger Håkan Juholt.

Juholt intervjuas i Sydsvenska Dagbladet och använder socialkonservatismen för att stämpla Sverigedemokraterna som borgerligt, precis som jag misstänkte i ett tidigare inlägg. Synnerligen förutsägbart. Det har redan börjat, trots att principprogrammet inte ens är klubbat än.

Den svartaste av dagar

Den svartaste av dagar.

 

Robban får tala för mig idag. Han säger det som behöver sägas på ett bättre sätt än vad jag förmår.

Dags att avgå?

Så, ikväll gav HMK Carl XVI Gustaf en intervju där han sade att några kontakter med skumma samhällselement inte förekommit, att hans f.d. vän Lettström agerat på egen hand och att det inte existerade några bilder på honom i olämpliga sammanhang.

 Nu ligger bollen hos de republikanska murvlar som ägnat sig åt krypskytte i media i veckor. Finns det några kort så är det dags att visa upp dem nu. Om det inte går att visa upp några sådana… ja då, kanske det är dags för murvlarna att avgå? Vad säger ni, Kielos? Wolodarski? Quid pro quo?

De döende partierna?

Idag, på kvällens Makthavaröl (för den som undrar kan jag avslöja att det är ett evenemang för politiker och journalister där man tar några pilsner och diskuterar något aktuellt ämne) hävdades att partierna var i kris och att det var dags att förbereda sig för det medlemslösa partiet. Skälet är de vikande medlemssiffrorna för alla partier.

Alla partier? Nej, inte alla partier. Det finns nämligen ett parti som stadigt får fler medlemmar.  Man frestas dra slutsatsen att de andra partierna medlemsras kanske beror på något helt annat…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.