Etiketter
Den här bloggposten är inte egentligen en recension, eftersom jag inte har läst A handbook of traditional living. Inte än, i alla fall. Egentligen är det fel att tala om ”författaren” i detta fall, för A handbook of traditional living är nämligen inte en bok som är skriven av baron Julius Evola. Det är istället en bok som är skriven om honom, eller i vart fall om hans filosofi.
Baron Julius Evola var en italiensk filosof som kan beskrivas som en antiliberal, antidemokratisk och antiegalitär (alltså mot jämlikhet) elitist. Tekniskt sett var han aldrig med i det italienska fascistpartiet, men det verkar uppriktigt sagt mer ha berott på att han av filosofiska skäl var mot partier. Däremot arbetade han under andra världskriget för arkeologiavdelningen inom SS (Ahnenerbe) och det finns åtskilliga texter av honom som uppvisar antisemitism, även om Evola mer verkar ha varit det av sina egna filosofiska skäl än rasbiologiska. Evola är idag en populär författare bland mer intellektuella fascister, även om hans texter har fått en vidare spridning än så.
Evolas texter är tunglästa och tämligen svårtillgängliga. Hans tankar kallas ofta för ”radikal traditionalism”, eftersom de gör anspråk på att anknyta till Västerlandets allra mest grundläggande traditioner, men vi behöver inte gå djupare in på det än så för tillfället. Boken ”A handbook of traditional living” försöker sammanfatta och konkretisera Evolas tankar så att de blir mer användbara i vardagslivet.
Namnet A handbook of traditional living används dock inte enbart om själva boken. På Facebook finns en grupp som också bär detta namn. I gruppen (som är öppen – man behöver alltså inte gilla gruppen för att studera den) postas med jämna mellanrum något citat ur Evolas böcker eller från någon annan filosof som gruppens administratörer anser vara intressanta. Mellan citaten postas bilder på målningar och statyer som har nära anknytning till Västerlandets historia. Ett sådant exempel är den nedanstående målningen av biskop Hubertus av Liége, som sedermera kom att bli jaktens skyddshelgon.
Nu oroar sig kanske någon för att den ovanstående bilden innebär att jag instämmer i Evolas läror, men så är inte fallet. Jag tycker nämligen, precis som i fallet med Adolf Ziegler och de fyra elementen, att man kan uppskatta ett konstverk utan att instämma i precis allting som konstnären eller den som visar konstverket står för. Det ovanstående konstverket är livfullt och en aning mystiskt. Jag gillar det, och mer komplicerat än så är det inte.