När SD splittrades

Etiketter

,

Min gamle vän Jakob Eriksson har skrivit ner några minnesbilder kring hur det gick till när SD splittrades 2001 och förspelet till det. Jag återpublicerar texten här med hans tillstånd.


Avgörande ögonblick i Sverigedemokraternas historia.

Tor och det nätverk som sedermera blev Nationaldemokraterna.

Mitt första möte med fixaren eller ”the doer”

Jag träffade Tor första gången under hösten 1997. Jag hade fått i uppdrag av partistyrelsen att anordna partiets 10-års firande. Det hade då under en tid talats om en ny medlem från Haninge som verkade väldigt driven och som ville engagera sig mer. Genom att ordna middagsinbjudningar med politiska samtal hade han byggt upp ett nätverk av personer och nu hade de tänkt kliva in i SD. De som var aktiva i Stockholm beskrev honom som trevlig, engagerad och en fixare av rang. Helt enkelt en ”doer” (läs handlingskraftig person).

 

I och med att jag hade tänkt att 10-årsfesten skulle hållas i Stockholm kontaktade jag honom för att fråga om han ville hjälpa till. Jag var också nyfiken på att lära känna honom och skapa mig en egen bild av om han var en sådan tillgång som de som arbetade på partikansliet sade. Vårt möte gick inte alls bra. Efter att jag hade förklarat mitt ärende tog han över konversationen helt och sade att han skulle ordna allt och att han hade massor av idéer om hur 10-årsfesten skulle genomföras. I och med att jag också hade vissa idéer och tankar om upplägget blev det en personkrock. Jag åkte därifrån och lämnade bistra omdömen om mötet. Jag hade lite svårt att förlika mig med tanken att någon som var helt ny i partiet skulle planera vårt 10-års jubileum. Min tanke var att vi skulle lyfta fram de personer som bidragit till partiets framväxt under de första tio åren, medan han i stället ville lyfta fram personer ur sitt nätverk och fokusera på framtiden. De som då arbetade på partikansliet hade svårt att ta till sig min syn på frågan och önskade att jag skulle försöka bjuda till för att få samarbetet att fungera. Jag böjde mig för deras synpunkter och Tor fick uppdraget att ordna 10-årsfesten. Vi hade dock några hårda duster om upplägget och till slut enades vi om en kompromiss. Fast lite märkligt blev slutresultatet. Personer som var helt nya i partiet fick hålla tal och i stället för att det skulle bli en hyllning till de arbetsinsatser som gjorts i hela landet under de första tio åren, hamnade mycket av fokus på Stockholm och vad Tors nätverk uträttat under det sista året.

 

Vår personkemi stämde inte men för partiets bästa kunde jag bortse från detta och tänkte att vi nog skulle kunna samarbeta framöver, så länge var och en gjorde sitt och ansvaret var tydligt fördelat. Under de år som följde höll jag strikt på den uppdelningen. Tor försökte få in mig i sitt nätverk men jag föredrog att arbeta med andra arbetsuppgifter. Tor och några i hans nätverk valdes in i partistyrelsen och där hamnade vi ofta på olika sidor. Bataljer på styrelsemöten är dock en helt annan sak, så länge båda sidor respekterar de beslut som tas och lojalt arbetar för att de ska genomföras.

 

Olika syn på hur partiet skulle organiseras

Tor var som sagt en fixare av rang. Duktig på att organisera flygbladsutdelningar, värva medlemmar, ordna möten samt att aktivera medlemmar. På kort tid lyckades han skapa en grupp av 50-100 medlemmar som blev mycket aktiva. Han ordnade flygbladsdagar då hela kommuner täcktes med flygblad och partiet uppmärksammades i media. Problemet med Tors organiserande var hans enorma kontrollbehov. Det skapades många grupper för att utföra olika arbetsuppgifter, men Tor skulle själv vara med i alla. Allt skulle också vara hemligt. Tor,  skulle sitta på all information som spindeln i nätet, medan övriga aktiva enbart skulle känna till sin del. Genom att hålla grupperna isär kunde han också kontrollera att de inte kom överens bakom hans rygg. Detta sätt att organisera var strikt knutet till Stockholm, medan vi i övriga landet arbetade vidare utifrån SD-modellen. Med SD-modellen menar jag organisationsbyggande från grunden utifrån ett folkrörelseperspektiv, det vill säga att direkt lägga mycket ansvar på dem som ville bilda en arbetsgrupp eller kommunförening och att de själva fick välja arbetssätt och hur de skulle organisera sig. Partiet satte upp mål och kom med konstruktiv kritik om saker och ting inte fungerade, men ansvaret och beslutanderätten låg lokalt. Resultatet av SD-modellen blir lite spretigt. Det finns de som växer med uppgiften och gör ett jättebra jobb och sedan finns det de som havererar. De som havererade brukade dock falla ifrån och då fick nya medlemmar en chans att bygga upp en fungerande verksamhet. I princip begränsades medlemmarnas initiativkraft enbart av antagna styrdokument som partiprogram och partiets stadgar.

 

Givetvis uppstod det en krock mellan dessa två sätt att organisera. I takt med att Tor fick mer inflytande på riks så ville han kontrollera mer, medan de som var vana vid sin frihet kämpade emot. Att dessa två synsätt fick verka parallellt under några år i slutet av 90-talet var nog tack vare att Tor kunde visa på resultat. Flygbladsutdelningar där över 100 personer deltog imponerade stort på oss övriga ute i landet. Vi var då ett litet parti och om vi kunde samla 10-15 personer till ett möte tyckte vi att det var jättebra.

 

Hylla Tor!

Tor tog aldrig själv på sig rollen som ordförande. Nej, han ville verka i bakgrunden. I partistyrelsen var han ledamot och så även lokalt i Stockholm. Han styrde genom att lyfta fram personer som gjorde som han sade. På vissa styrelsemöten kunde det uppstå pinsamma situationer när någon ur hans nätverk vågade tänka själv. Då ville Tor ha paus och sedan kom de tillbaka och då hade fritänkaren ändrat sig. Genom att vara den som tog på sig att genomföra besluten, fick han indirekt väldigt mycket makt.

 

I och med att Tor verkade i bakgrunden fick han inte alltid den uppmärksamhet som han tyckte att han förtjänade. På möten lyfte han därför gärna fram duktiga aktivister och gav dem priser. Sedan fick någon av hans nickedockor gå upp och konstatera att den som gjort allt möjligt är ju Tor och borde vi inte alla tacka honom? Om det bara hade varit Tor som vi hade tackat hade det blivit lite löjligt och det insåg även han, men genom att lyfta fram andra som gjort en bra insats kunde han sedan gå upp hyllas för det var ju alltid han som gjort mer. Jag förstod aldrig varför han aldrig strävade efter att bli ordförande om det var så viktigt för honom att stå i fokus. Möjligen var det kontrollbehovet som spökade. Genom att inte vara den som officiellt styrde kunde han själv utöva mer makt än vad som skulle ha varit möjligt. Nu fanns det ju någon annan att skylla på om något gick fel och gick det bra var han inte sen med att ta åt sig äran. Falsk blygsamhet skulle jag vilja kalla det.

 

Brytningen

Efter några års hårda slitningar blev det allt mer uppenbart att det inte gick att hålla samman två helt olika partikulturer. Det uppstod även vissa ideologiska skillnader där nätverket kring Tor ville driva partiet i en mer radikal inriktning. De som var emot stämplades som liberaler. Brytningen kom efter att det uppenbarades att Tor ville ta över mer på riks. Hade de lyckats hade SD inte funnits kvar som parti. Nu förlorade de i stället årsmötet och de som var ledande i försöken att ta över partiet blev uteslutna. Tor och hans nätverk gick sedan vidare och bildade partiet Nationaldemokraterna och när det inte längre fanns några som kämpade emot kunde de fullt ut radikaliseras. Även om Nationaldemokraterna fick några lokala mandat, försvann de snabbt ut i den politiska periferin. Nu är partiet nedlagt.

 

För mig var brytningen en form av upprättelse. Redan efter mitt första möte med Tor konstaterade jag att det här aldrig kommer fungera. Jag var dock inte i en sådan position att jag själv kunde driva denna linje, men såhär i efterhand önskar jag att jag hade stått på mig. Nu blev det några år av försök till samarbete och sedan ett praktfullt uppbrott. En tredjedel av partiets aktivister försvann med Tor i brytningen och vi fick börja om från början i Stockholm. Men det är lätt att vara efterklok.

 

Annonser

Tankeströmningar i Sverigedemokraterna

Det är kontroversiellt, det här med att ha olika åsikter. Officiellt så finns det inga åsiktsskillnader i SD, utan alla är en enda stor lycklig familj där alla tycker likadant om allting och alltid håller sig till partilinjen. Ändå finns det rätt uppenbara åsiktsskillnader om man petar lite i vad det är folk säger och vilka frågor de driver.

Det här är känsligt eftersom SD har haft så många falangstrider att man helst inte ens vill prata om saken av rädsla för att sätta igång någon uppslitande konflikt en gång till. För min del menar jag inte falanger när jag talar om det här ämnet. En falang är mer eller mindre organiserad som jag ser det och de tankeströmningar jag talar om är mycket lösa i konturerna och handlar mer om vilka tankebanor olika personer tenderar att använda när de driver skilda politiska förslag.

Det gör förstås också att det här blir väldigt subjektivt. Många erkänner inte ens för sig själva att det finns värdekonflikter mellan olika tankeströmningar utan hävdar närapå undantagslöst att de egna åsikterna är SD:s politik, trots att samma person utan vidare kan peka på någon annan företrädare och ganska detaljerat redogöra för vilka åsiktsskillnader som finns visavi denne. Det är en aning schizofrent, faktiskt.

Men som jag ser det så är det här inget att hymla om. Det finns värderingsskillnader och ärligt talat skulle det vara konstigt om det inte fanns det i det parti som har 25 000 medlemmar och i vissa mätningar börjar närma sig 30%. Det följande är min egen högst subjektiva (och skissartade) bedömning av hur somliga av de här strömningarna ser ut och notera att det dels mycket väl kan finnas vissa överlappningar (det här är något av ett Venndiagram) och dels att jag målar med mycket breda penseldrag. Om någon tycker att jag är lite elak och raljant här så är det helt korrekt. Det är nyttigt att driva med sig själv ibland.

Den ultrakonservative

Den ultrakonservative har läst konservativ ideologisk litteratur på sin kammare och kommit fram till att SD är det enda tillräckligt konservativa partiet i Sverige. En utpräglad teoretiker som har svårt för politiska kompromisser. Det är ju inte logiskt sammanhängande! Typiska frågor: kronan, korset och svärdet (dvs monarkin, kyrkan och försvaret). Har dessutom ofta någon unik käpphäst som bara han själv driver och ingen annan begriper (inte ens andra ultrakonservativa). Till skillnad från Exilmoderaten är han dock starkt mot EU och NATO. Idoler: Ernst Trygger/Pat Buchanan

Paleolibertarianen

Libertarianen ogillar när folk talar om för honom vad han ska göra och ogillar islam på grund av dess auktoritära drag. Aldrig att han skulle lyda någon medeltida religion när det finns moderna, universella värderingar! Typiska frågor: lägre skatt, legalisera narkotika och förbjud religiösa friskolor (även kristna). Till skillnad från den kristne är han dock för helt fri abort. Idoler: Ron Paul/von Mises-institutet

Exilmoderaten

Exilmoderaten gick över till SD eftersom han tycker att moderaterna inte är moderater längre utan något fluffigt ”krama alla”-parti. Han ser SD som riktiga moderater. Exilmoderaten är inte sällan en smula luttrad av sitt medlemskap i M och vet hur ett parti fungerar och klarar sig därför ofta bra i SD. Typiska frågor: hårdare straff, sänk skatterna, avsätt Stefan Löfven. Han är för EU och NATO, men talar rätt tyst om det eftersom ingen av de andra är det. Idoler: Ulf Adelsohn/Gösta Bohman

Nationalisten

Bär ofta torshammare och har ej sällan stött SD länge (alternativt radikaliserats i ungdomsförbundet). Förstår inte problemet med Nya Tider och är flerårig prenumerant. Tycker att det var synd att SDU kapades. Typiska frågor: repatriering, EU-utträde. Till skillnad från den kristne kan han dock tänka sig abort, så länge det är utlänningar som gör det. Faktum är att Nationalisten alltid är mot alla politiska förslag om det kan tänkas att någon utlänning tjänar på det. Idol: Ultima Thule/Karl XII

Den kristne

Gick med i SD för att främja kristendomens roll i samhället och pga oro över islams tillväxt. Talar ofta om Svenska kyrkans mjäkighet. Tycker att kristendomen borde stärkas i Sverige och att SD borde stödja Israel ännu hårdare och helst också ge mer understöd till kristna överallt i världen. Undervarianter finns: frikyrkliga, statskyrkliga och katolska varianter av Den Kristne kan ibland gnabbas lite, men det är bara av gammal vana. Typiska frågor: alltid mot fri abort och vill i varje givet läge skärpa abortlagstiftningen och stärka familjens roll. Är för (kristna) friskolor och hamnar ibland i motsats till libertarianen. Idol: Jesus

Sverigevännen

Det är med viss tvekan jag inkluderar Sverigevännen här eftersom han inte är ett exempel på en tankeströmning utan mer ett förhållningssätt, men trots allt utgör han den enskilt största gruppen och förtjänar därför omnämnande. Sverigevännen är en ganska nybliven medlem i SD och betraktar allt som sker med den nyligen omvändes oskuldsfulla blick. Saker som värdekonflikter och fulspel har ännu inte hunnit göra intryck på Sverigevännen, som i regel har obefintlig politisk vana och ideologisk skolning innan han löste medlemskap förra våren. Man känner igen Sverigevännen på att han alltid håller med den sverigedemokrat som han sist pratade med, oavsett hur oförenliga vederbörandes argument är jämfört med föregående talare. Det går dock snart över. Förr eller senare kommer Sverigevännen i kontakt med någon av de andra typerna och utvecklas sedan i deras riktning. När han första gången säger ”det där håller jag inte alls med om” till en annan SD:are så är han inte en Sverigevän längre. Idol: Jimmie Åkesson

Årets SD-julvisa!

Etiketter

Idag tar jag ett kort avbrott i min serie om kungalängder och stämmer upp i en liten julvisa (tack till Viktor Barth-Kron för text och musik). Tystnad! *Harkel* lala LaLa LALA LA-LA-LAAA! Å så kör vi!

Sverigedemokraterna
Vi vill ju vara kung
(Melodi: King Louie)

Vi sparkar ut typ alla här
Som kommer upp på nåt slags höjd
Vi har nått opp till Sifo-topp
Men ännu är man ej nöjd
Vi vill ju va som han i Ungern
Och ta ett grepp om all kultur
Ha den snäll och nationell
Annars så blir man sur

Åh, oo-bi-doo
Vi vill ju vara kung
Tv-chef, ÖB och Il-Sung
Det ska vi bli
För vårt parti
Det är det som är vår demokrati

Det pfalziska arvet, del 3

I två tidigare inlägg har jag gått in på vad som kunde ha hänt om arvsföljden efter Fredrik av Hessen hade lösts på ett annat sätt. Målsättningen med den här övningen var att driva resonemanget ända in i kaklet och i det här inlägget ska jag försöka reda ut vad som hade hänt om ständerna hade varit principfasta anhängare av Norrköpings arvförening och hållit benhårt fast vid dess bokstav när det stod klart att Fredrik av Hessen inte skulle få några arvsberättigade barn.
Vilhelm Ludvig av Baden-Durlach

I så fall hade Vilhelm Ludvig av Baden-Durlach (nr 2 i bilden ovan) utsetts till tronföljare 1743 istället för Adolf Fredrik. Hans äldre bror var tekniskt sett den närmaste arvingen (se föregående inlägg), men han var redan härskande furste i Baden och kunde därmed inte ärva. Jag misstänker att man hade löst det 1741 genom någon sorts avtal, där Karl Fredrik och alla hans arvingar avsade sig rätten till Sveriges tron och Vilhelm Ludvig på motsvarande sätt avstod från Baden.

I vår verklighet så var Vilhelm Ludvig något av ett svart får, som av sina äldre släktingar skickades bort från hovet i Baden till en militär karriär i Nederländerna där han gifte sig morganatiskt och blev stamfar för den lågadliga baronlinjen Seldeneck. En relevant fråga är naturligtvis om han hade gift sig morganatiskt om han hade valts till svensk konung. Det är omöjligt att veta. Vad som talar för det är att han verkar ha varit egensinnig och kanske kan ha låtit sina privata känslor gå före kravet att skaffa en legitim arvinge. Hur som helst tänker jag inte hitta på helt nya personer utan utgå från det historiska persongalleriet. Om vi alltså antar att kung Vilhelm Ludvig inte heller fick några legitima barn blir tronföljden enligt nedan.

1751 Fredrik av Hessen dör

Mosbrugger - seldeneck.jpg
1751 Vilhelm I Ludvig, andre son till Fredrik av Baden-Durlach blir kung av Sverige (eftersom äldste sonen var regerande furste av Baden).

1788 Vilhelm Ludvig dör.

År 1788 står alltså Sverige än en gång utan legitim arvinge. I släktträdet ovan kan vi se att av de tänkbara släktingarna till Vilhelm I så var två av Kristoffers söner döda utan legitima barn (nr 3 och 4) och den siste (nr 5) dog strax efter, 1789, även han utan barn. Det är tveksamt om man i ett sådant läge ens hade hunnit arrangera en kröning för honom. De båda grevarna av Leiningen (nr 6 och 8) var också döda och deras arvinge (nr 7) var furste av Leiningen, det vill säga en regerande härskare i annat land vilket gjorde att han inte heller kunde ärva. Dessutom har jag förstått det som att hans mor, Anna Christine Eleonore von Wurmbrand-Stuppach, var katolik, vilket egentligen tar ifrån såväl honom som hans far all arvsrätt.

Och då är vi framme vid nummer nio, Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp! Även han var död vid den här tidpunkten, men han hade en son, Gustav…

1788: Gustav av huset Holstein-Gottorp blir kung Gustav III av Sverige, fast bara lite senare. Återigen är vi inne på den verkliga tronföljden, som vi vet hur den slutar. Antingen via Bernadottelinjen eller via huset Holstein-Gottorp så leder det här utfallet fram till Carl XVI Gustaf.

King Carl XVI Gustaf at National Day 2009 Cropped.png
Kung Carl XVI Gustaf vid nationaldagen 2009
Licensierad under CC BY 3.0 via Wikimedia Commons.

Men det här utfallet går också att kritisera. Förutsättningen för det här är som sagt att att både Vilhelm Ludvig och Karl Fredrik av Baden hade avsagt sig rätten till den andres tron. Det är förstås inget som är garanterat. Kanske hade man istället valt en lösning i likhet med den man valde i 1590 års arvförening för att reglera arvet bland de återstående Vasasönerna, det vill säga att Vilhelm Ludvig och hans arvingar har arvsrätt i första hand och därefter går Karl Fredrik och hans söner in i tronföljden. Det blir ämnet för nästa inlägg.

Det pfalziska arvet, del 2

I förra inlägget diskuterade jag följderna av att ständerna, enligt de då gällande lagarna för tronföljd, ägde frågan om arvsrätt och funderade en del kring det faktum att ständerna måste godkänna alla äktenskap för ”alternativa” tronföljare. I det här inlägget fortsätter jag att utforska möjliga tronföljare (det är nog klokt om nya läsare studerar föregående inlägg rörande olika successionsordningar från den här tiden, annars riskerar det följande att bli svårbegripligt) med antagandet att de godkänner alla giftermål retroaktivt. Så! Anta att ständerna hade gjort det. Vem hade varit aktuell som tronföljare till Fredrik av Hessen då?

1741 var alla Ulrika Eleonoras syskon döda. Den som hade varit hennes närmaste medtävlare om tronen, hennes systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, hade dött 1739. Karl Fredriks son, Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp, var en kort tid aktuell som tronföljare, men han valde att istället acceptera att bli Rysslands tronföljare och bli rysk-ortodox (vilket alltså ogiltigförklarar honom som tronföljare på två sätt). Inga andra ättlingar till Karl XI var i livet.

Därefter måste vi gå långt tillbaka. Karl XI hade inga (legitima) syskon, så en arvsberättigad kung kan inte sökas där. Då är vi ända tillbaka vid Karl X Gustav, den pfalziska ättens stamfar och son till Katarina av Sverige, Karl IX enda överlevande dotter. Han hade flera syskon, bland annat en bror, Adolf Johan (se nedan), vars barn i första hand torde ha arvsrätt.

Pfalzätten 1

Tyvärr var hela Adolf Johans släktlinje utdöd 1741. Den siste arvingen på den linjen var drottning Ulrika Eleonoras syssling, greve Carl Adolf Gyllenstierna, som hade blivit ihjälstucken i Karlskrona 1733.

Som ni ser hade Karl X Gustav flera systrar (ännu fler än ovan faktiskt, men jag har bara tagit med de relevanta för resonemanget här). Den äldsta systern vars arvsanspråk förmodligen får ses som starkast enligt svensk tradition, var Kristina Magdalena (se nedan), som hade gift sig med markgreve Fredrik VI av Baden-Durlach, en lutheransk furste som hade slagits på Sveriges, eller protestantismens, sida under trettioåriga kriget.
Pfalz 2
Deras äldste son, Fredrik VII av Baden-Durlach, var Karl XI:s kusin. En festlig detalj är att hans hustru Augusta Maria var syster till Karl X Gustavs drottning, vilket gör att deras barn också var kusiner med Karl XI.

Alltnog, deras äldste son Karl III Wilhelm var Ulrika Eleonoras syssling. Karl Wilhelm hade i ungdomen varit aktuell som gemål till Ulrika Eleonoras äldre syster Hedvig Sofia, vilket dock föll när det svenska hovet insåg att Karl Wilhelm var alltför promiskuös för att det skulle anses anständigt att gifta bort en svensk prinsessa med honom. Enligt ryktet skall han ha hållit ett helt slottstorn med prostituerade för eget bruk, vilket höjde en del ögonbryn.

År 1741 var alla Karl Wilhelms barn också döda, men han hade två levande barnbarn, Karl Fredrik och Wilhelm Ludwig. Här uppstår problem #3. Karl Fredrik hade ärvt markgrevskapet Baden 1738 och var alltså en regerande furste vilket en arvinge egentligen inte fick vara. Wilhelm Ludwig å sin sida var för ung. En arvinge måste vara 21 år och 1741 var Wilhelm Ludwig nio år (Karl Fredrik var 13). Det går att argumentera för att de borde ha utsetts ändå, men jag återkommer till det senare.

Pfalz 3

Låt oss stanna här för ett ögonblick för att se vilka potentiella kungaämnen som fanns år 1741 bland Fredrik VII:s ättlingar. Först har vi alltså Karl Wilhelms två barnbarn:

  1. Markgreve Karl Fredrik (13 år)
  2. Wilhelm Ludwig (9 år)

Karl Wilhelms yngre bror Kristoffer hade tre vuxna söner som också fanns med i turordningen:

  1. Karl August
  2. Karl Wilhelm Eugen och
  3. Christoph

Den äldsta systern Katarina hade också barn och barnbarn:

  1. Greve Fredrik Magnus av Leiningen-Hartenburg (38 år)
  2. Karl Fredrik Wilhelm (17 år)
  3. Greve Karl Ludvig av Leiningen-Emichsburg

Likaså den tredje systern, Albertina Fredrika:

  1. Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp

Och se där! Nummer 9 på vår lista är samme Adolf Fredrik som ständerna i verkligheten valde att utnämna till kronprins, nämligen den framtida kung Adolf Fredrik. Om vi för ett ögonblick bortser från de ryska påtryckningarna, hur kan de tänkas ha resonerat? Först ska noteras att nummer 1, 2 och 7 är för unga för att ärva tronen. Kom ihåg att kung Fredrik hade uppnått den aktningsvärda åldern 65 år vid den här tidpunkten – man måste alltså räkna med risken att han kunde avlida innan så unga tronpretendenter kunde inta tronen. Nummer 1, 6 och 8 är dessutom regerande utländska furstar vilket egentligen är direkt diskvalificerande. Återstår Kristoffers tre söner. Vid den här tiden utgjorde de förmyndarregeringen för sitt unga kusinbarn Karl Fredrik. Det var inte omöjligt att någon av dem skulle ärva markgrevskapet Baden själva någon dag, givet att de år 1741 var de närmaste arvingarna efter småbarnen. Adolf Fredrik var Ulrika Eleonoras kusinbarn och släkt med henne på flera andra sätt också. Med den bakgrunden är det inte förvånande att ständerna valde honom. Dessutom var ständernas agerande förvånansvärt profetiskt. Det fanns ingen möjlighet för dem att veta detta, men vare sig Kristoffers tre söner eller Wilhelm Ludwig fick några egna legitima barn. Hade man valt någon av dem så hade kungahuset dött ut igen omkring 1785-1790 eller så och hela processen hade fått göras om. Och om ständerna väljer Adolf Fredrik, så är det alltså detsamma som det historiska utfallet, som vi ju vet hur det slutar.
Med andra ord går det alltså att argumentera för att ständerna valde en tronföljare som, så nära det var praktiskt möjligt, uppfyllde de krav som de dåtida arvslagarna ställde, vilket leder oss fram till att Carl XVI Gustaf är den rättmätige konungen även räknat på det viset.

King Carl XVI Gustaf at National Day 2009 Cropped.png
Kung Carl XVI Gustaf vid nationaldagen 2009
Licensierad under CC BY 3.0 via Wikimedia Commons.

Men för all del. Målsättningen med den här övningen var att driva resonemanget ända in i kaklet. Anta nu då att ständerna hade varit principfasta anhängare av Norrköpings arvförening och hållit benhårt fast vid dess anda. Det blir ämnet för nästa inlägg!

Det pfalziska arvet, del 1

I ett par tidigare blogginlägg har jag tittat lite på hur legitim den svenska tronföljden är och vem som hade varit kung idag om saker och ting bara hade varit lite annorlunda. Förra gången utgick jag från vad som hade hänt om man hade hållit sig till den arvslagstiftning som gällde vid statskuppen 1809. Efter lite resonerande så landade det hela i att det iallafall hade blivit Carl XVI Gustaf som hade varit Sveriges kung idag om händelseutvecklingen hade följt den linjen. Den enda skillnaden hade blivit att han hade haft ordningsnummer 14 istället för 16.

Fredrik av Hessen

Men låt oss inte stanna där! Det resonemanget tog sin utgångspunkt i den siste legitime kungen av huset Holstein-Gottorp, Gustav IV Adolf. Något som man inte tänker på så ofta idag är att även den kungaätten kan ifrågasättas. När Fredrik av Hessen avled utan barn så sattes Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp in på tronen efter påtryckningar från den ryska tsaritsan Elisabet. Adolf Fredrik var avlägset släkt med såväl tsaritsan som huset Pfalz, men detsamma kan sägas om många europeiska furstehus vid den tidpunkten. Så, frågan som jag ska försöka reda ut här blir: Hur hade tronföljden blivit om man hade hållit sig strikt till den arvslagstiftning som gällde vid Fredrik av Hessens tid?

Först är det värt att reda ut vilka arvslagar som gällde när frågan ställdes på sin spets. Frågan aktualiserades när drottning Ulrika Eleonora (som var Karl XII:s syster) avled utan barn 1741. Hennes kung, Fredrik av Hessen, levde än och satt fortfarande på tronen eftersom Ulrika Eleonora hade överlåtit kronan till honom, men han hade ingen egen arvsrätt enligt den då gällande successionsordningen. Det var bara hans barn med Ulrika Eleonora som kunde ärva tronen, och eftersom några sådana inte fanns så spelade det ingen roll om den vid tillfället 65-årige kungen gifte om sig och fick barn – dessa skulle ändå inte kunna ärva kronan. Det betydde att tronföljdsfrågan nu hade blivit akut och måste lösas.

De lagar som är intressanta för att reda ut arvsläget år 1741 är först och främst den då gällande successionsordningen:

*Ulrika Eleonoras utkorelse till Sveriges krona och regemente (RF 1719 §3 samt RF 1720 §3)
Lagen säger att arvsrätt tillkommer de manliga arvingarna till Ulrika Eleonora, med tillägget att de måste vara 21 år fyllda och lutheraner. Dessutom hänvisas till arvsreglerna i 1650 års arvförening. Det blir då av intresse att också se till tidigare gällande successionsordningar:

*1650 års arvförening
Lagen säger att arvsrätt tillkommer Karl X Gustav och hans arvingar (dvs. Ulrika Eleonora i det här fallet) men enbart via agnatisk tronföljd, dvs. kronan kan inte ärvas av kvinnor och en man kan inte räkna arvsrätt via en kvinnlig släkting. Det sista modifierades 1683 och stadfästes igen i Karl XI:s testamente 1693 till att hänvisa till samma formulering som i Norrköpings arvförening, dvs. en variant av agnatisk-kognatisk tronföljd (som innebär att kvinnor kan ärva om det inte finns manliga arvingar).

Här har vi problem #1: Det står inget i RF 1719 om vilken variant som ska gälla: den omodifierade varianten av 1650 års arvförening eller den modifierade från 1683. Jag lutar åt det senare, men mer om det kommer.

Problem #2 är att Karl XI visste att arvsreglerna var luddiga, och uppmanade i testamentet ständerna att ta fram ett förslag till klargörande. Det gjorde de också, men dessa klargöranden lagstadgades aldrig. Jag har själv inte läst ständerkommissionens förslag, utan här lutar jag mig mot statsvetarnestorn Fredrik Lagerroths beskrivning av hur det var tänkt att fungera. Arvsrätten härleds enligt följande:

1) söner och deras manliga avkomma
2 o. 3) levande dotter och hennes manliga avkomma
4) söners kvinnliga avkomma
5) avlidna döttrars manliga och kvinnliga avkomma.

Dessutom höll man sig till principen om primogenitur som fastslogs redan i Västerås arvförening, dvs att äldre söner och döttrar och deras barn har företräde framför yngre söner och döttrars barn.

*1634 års regeringsform
Denna var förvisso upphävd 1741, men eftersom jag misstänker att ständerna sneglade på arvsreglerna i som traditionellt hade gällt i Sverige när de utformade den nya RF, så är det värt att beröra den. RF 1634 menar att ”Med successionen till riket blifver aldeles vid arfföreningen, såsom den anno 1544 i Vesterås giord och sedan i Norköping anno 1604 förnyat och vidgat och så sidst i Stockholm anno 1627 på vår elskelige k. dotter den högborne fröken Christina förklarat och lämpat är.”

*Norrköpings arvförening (1604)
Lagen ger Karl IX och hans arvingar arvsrätt – män i första hand, kvinnor i andra. Dessutom var arvingar skyldiga att få ständernas samtycke för att gifta sig och successionsrätt förloras även genom äktenskap med någon, som inte var lutheran. Detta gäller också arvfurste. Arvfurste som ville behålla arvsrätt, fick inte heller ingå giftermål, utan att ständerna satts tillfälle att pröva, om detsamma var till fördel för riket. Slutligen klargörs att arvfurste, som mottagit annat konungarike, ej får bli svensk kung och att ej heller arvkonung fick motta annat land och konungarike, med mindre han alltid förblev boende i Sverige. Norrköpings arvförening bör ses som en modifikation av Västerås arvförening (se nedan).

*Västerås arvförening (1544)
Detta är Sveriges äldsta formella successionsordning, instiftad av Gustav Vasa för att göra Sverige till ett arvrike inom Vasaätten. Den stipulerar att Vasaättlingarna att så länge ”konungsliga manskönssläkte och lifsärfhärschaffter för honden och lefvandes äre” ska dom bli ”ärtte, naturlige konunger, furster och herrer”, först den äldste och ”sedan ifrån linien till linien”.

Vad leder det här till då? I alla sådana här arvsregler så utgår man från en s.k. primus acquirens; den förste av ätten; den förfader som man så att säga börjar räkna arvsrätten från. I RF 1720 är primus acquirens Ulrika Eleonora. Det enklaste är därmed att krasst konstatera att gällande arvslag stipulerade att endast barn till Ulrika Eleonora kunde ärva tronen och några sådana fanns inte. Därmed är det ständerna som utser ny kung och de utsåg Adolf Fredrik och därmed är beslutet legitimt, punkt slut. Det ligger dessutom i linje med hur det gick till när drottning Ulrika Eleonora besteg tronen 1719. Hon fick enligt ständerna ärva kronan inte för att hon hade rätt till den utan för att ständerna hade lust att utse henne, vilket möjligen kan ses som en detalj men är en viktig principiell skillnad. Å andra sidan hade Ulrika Eleonora ett starkt anspråk på tronen iallafall, så man kan ju se det som att ständerna valde att gå efter andan i 1650 års arvförening.

Då stöter man på nästa problem. I 1650 års arvförening är primus acquirens Karl X Gustav – men alla hans legitima arvingar var också döda 1741, båda män och kvinnor! Ska vi istället gå till RF 1634 så var drottning Kristina primus acquirens, men hon fick aldrig några egna barn och abdikerade ju från tronen – det var det som var skälet till att Karl X Gustav alls blev tronföljare. Detta är ytterligare ett argument för ständernas syn att de s.a.s. ägde frågan. Om vi verkligen vill leta rätt på någon som kan argumentera för arvsrätt så får vi gå hela vägen tillbaka till Norrköpings arvförening, där primus acquirens är Karl IX. Visserligen gällde den formellt inte, men jag hävdar att det finns visst fog att tro att ständerna sneglade på arvsreglerna i den ändå.

Ytterligare ett problem är att ständerna egentligen ska godkänna ett kungligt äktenskap för att man ska bibehålla arvsrätten. Självklart har inte en massa tyska adelsmän och furstar som har en avlägsen härstamning från det svenska kungahuset brytt sig om att söka de svenska ständernas godkännande för sina äktenskap utifrån den avlägsna möjligheten att någon av deras ättlingar kanske kan bli aktuell som tronföljare om 50 år. Det betyder att man med en strikt tolkning av lagen egentligen kan ogiltigförklara alla avlägsna kusiner från arvsrätt eftersom deras äktenskap inte är godkända av ständerna. Det är inte nödvändigtvis ett problem eftersom ständerna kan bestämma sig för att så att säga retroaktivt godta äktenskapen, men poängen är att detta alltså ger ständerna ännu mer stöd för att det är de som äger frågan om tronarvingen.

Innebörden av att ständerna ägde frågan blir att deras val per definition är det legitima, vilket gör att deras faktiska val – Adolf Fredrik – också är den rättmätige konungen. Det valet leder oss via den faktiska tronföljden fram till Carl XVI Gustaf.

King Carl XVI Gustaf at National Day 2009 Cropped.png
Kung Carl XVI Gustaf vid nationaldagen 2009
Licensierad under CC BY 3.0 via Wikimedia Commons.

Men det är kanske inte så spännande. Målsättningen här var ju att undersöka om det fanns någon arvinge som kunde anses vara berättigad till den svenska tronen. Låt oss undersöka detta i nästa inlägg!

Kassandra

Etiketter

,

Ikväll blir det ett inlägg som inte egentligen handlar om något specifikt politiskt eller filosofiskt.

Kassandra var en kvinna i den grekiska mytologin som belönats eller snarare förbannats med förmågan att se framtiden. Det var en förbannelse eftersom baksidan av gåvan var att gudarna gjorde klart för Kassandra att ingen av hennes förutsägelser skulle bli trodda av omvärlden. Och sålunda tvingades hon gå genom livet med vetskapen om oerhörda ting, fasansfulla sanningar – men utan att kunna göra något åt det eftersom ingen trodde på det.

En av de filmer som jag har uppskattat allra mest under åren är klassikern They Live. Den är knappast särskilt känd utanför filmkännarnas krets, vilket är fullt förståeligt eftersom det är en av John Carpenters B-produktioner, baserad på SF-novellen ”Eight O’Clock in the Morning”  av Ray Nelson. Skådespeleriet är taffligt, replikerna fyrkantiga och det finns en helt omotiverad femminuters slagsmålsscen mitt i filmen som inte förefaller vara föranledd av något annat än att ett par av skådisarna var wrestlingstjärnor i det civila. Men stommen i berättelsen är så stark att jag förlåter allt det. Det hela går ut på att en fattig arbetare hittar ett par speciella solglasögon, som, när han tar på dem, får honom att se sådant som ingen annan ser. Tidningar, TV-sändningar och annonstavlor är alla fulla med subliminala budskap som han plötsligt kan se, men ingen annan, budskap menade att hålla befolkningen sovande och lydig för samhällets herrar. Och nu kan han plötsligt se dessa herrar också: en sorts motbjudande utomjordingar som alla befinner sig i auktoritetspositioner: poliser, bankirer, politiker osv. Men ingen kan se det, bara den ensamme mannen med solglasögonen. Det slutar inte lyckligt.

OBEY – jepp, det är härifrån tröjloggan kommer

Det är givetvis en metafor i filmform. Carpenter sköt in sig på det han såg som det förljugna samhällsklimatet i Förenta Staterna under Reaganeran. Men för egen del tycker jag att det är användbart i andra sammanhang också. Den där känslan av att vara den ende – eller en av få – som vet sådant som andra inte vet eller inte kan se eller inte tro på, den kan jag relatera till.

Nu suckar säkert de mer luttrade av mina läsare och tänker ”nu pratar han om sanningen om invandringen igen”. Och visst, ibland har det kanske känts så. Men det stannar inte där. Över tid, om man sysslar med det här spelet tillräckligt länge (eller kanske om man bara lever tillräckligt länge, jag vet inte), så får man ta del av sådant som ytterst få vet om. Sådant som inte kan yppas, av hänsyn till det förtroende som andra har visat en eller till den egna välgången eller för den delen därför att ingen ändå skulle tro på det. Som Kassandra. Kassandra tvangs se hur hennes grannar och släktingar promenerade omkring och trodde på sådant som Kassandra visste var osant, men som hon inte kunde upplysa dem om.

Enligt legenden blev Kassandra galen av sin hemliga kunskap. Hon fick också ge namnet till det som kallas för Kassandras syndrom, dvs. att diverse galningar och konspirationsteoretiker tror att de är i besittning av en hemlig sanning som får dem att gå helt i spinn, så det gäller att inte låta fantasin löpa iväg med en här. Icke desto mindre kan jag ibland tänka på Kassandra och hysa stor förståelse för alla dem som tvingas gå runt med kunskap som man inte kan dela med sig av. Det är en plåga. Jag är i lärare i grunden, och en av mina drivkrafter i yrket var just att lära ut hur världen ser ut och få elever att se världen utan missuppfattningar. Tvingas man då nicka och le när totala hundraprocentslögner levereras till en godtrogen publik så gnisslar det i själen. Det är inte bra för nattsömnen att få tillfälle att se vad som finns bakom fasaden och all kunskap blir man inte glad av.

LD2015: Partistyrelsen

Etiketter

,

Handlingarna finns här: https://sd.se/landsdagarna

Det finns mycket att säga om LD2015 och jag kommer att blogga mer om det senare också. Jag börjar med en snabbkommentar om nya partistyrelsen:

Ut:

  • Jonas Åkerlund
  • Tony Wiklander
  • Hanna Wigh
  • Mikael Jansson
  • Pavel Gamov

Åkerlund och Wiklander lämnar PS med ålderns rätt.

In:

  • Anne Karlsson
  • Oscar Sjöstedt
  • Christina Östberg
  • Stefan Jakobsson
  • Aron Emilsson
  • Maria Liljedahl
  • Heikki Klaavuniemi
  • Andreas Feymark

Oscar, Stefan och Aron är riksdagsmän och talesmän i sina respektive frågor; Maria och Heikki är landstings- eller regionråd; Andreas Feymark är distriktsordförande för Halland. Anne Karlsson sitter i landstinget i Jönköping och är andre vice ordförande i Jönköpings län. Christina Östberg sitter i riksdagen.

Notera dessutom att Julia Kronlid befordras till vice ordförande och att Roger Hedlund och Magnus Olsson går från ersättare till ordinarie i PS.

Ibland blir det inte som man vill, del 3

Ack ja, ibland blir det inte som man vill. För ett par månader sedan så blev jag tillfrågad av SVT om jag hade lust att vara bisittare vid sändningarna från partiets landsdagar nu i november. Tanken var att någon från partiet skulle delta i panelen för att ge lite inblick i vilka diskussioner som är extra viktiga internt och varför det går som det går i olika voteringar. Tydligen är det här ett grepp som SVT har använt vid sändningar från andra partiers stämmor. Frågan gick till mig eftersom jag har varit med länge i partiet, känner många i aktivistkåren och får höra rätt mycket om hur de interna samtalen förs.

Jag blev naturligtvis smickrad och tackade ja. Däremot var SVT i sådana fall tvungna att ansöka om ackreditering åt mig från partiet eftersom jag inte är ombud till landsdagarna och därmed inte har formell närvarorätt.

Idag kom svaret från partiet: ackreditering beviljas inte, med motiveringen att jag inte är journalist. Nåväl, så kan det gå. Det hade varit roligt, men jag förmodar att det får bli en annan gång.

Lisa Holms mördare

Etiketter

Idag har jag tagit del av förundersökningsprotokollet rörande mordet på Lisa Holm i våras. Det är deprimerande läsning, som sådana ting ofta är. Till och med skrämmande, vill jag påstå. Bilden som målas upp är den av en alldeles vanlig tjej som inte var involverad i några som helst obehagligheter och som en dag av en ren slump råkar möta en mördare.

Och det är ingen mördare vilken som helst. Det är inte ett nersupet vrak som snubblar in i att begå ett mord under ett slagsmål eller, inte en påverkad rånare som går för långt – nej, Lisa Holms mördare var ute efter att ta ett liv den här dagen för att han ville just det. För att mordet var ett mål i sig och inte till för att uppnå något annat. Av vittnesförhören får man intrycket att han redan tidigare har hållit ett öga öppet för potentiella offer i omgivningen.

Jag vill inte här beskriva exakt vad mördaren gjorde med Lisa eller vad han tvingade henne att genomlida innan hennes liv tog slut. Inte heller vill jag beskriva vad han gjorde efteråt. Jag tror att den som vill få reda på detaljerna klarar av att göra det på egen hand. Jag tvekar inte att beskriva det här som ett verk av en lustmördare, någon som mördar för att han vill det och tycker om det.
Vad ska man göra med en sådan? Det höjs röster för så kallad riktig livstid, d.v.s. livstid utan benådning. Jag tvivlar. Sådant finns inte. Även om man skulle införa något sådant så skulle mördaren kunna leva på hoppet i väntan på nåd under mycket lång tid. Förr eller senare skulle de politiska konjunkturerna svänga och en mer vekhjärtad riksledning ta över och ge nåd – alldeles bortsett från risken att han kan rymma.

Den som har gjort detta är en ond människa. Han kommer att fortsätta att vara ett hot för sin omgivning så länge han lever.

Därför är det nödvändigt att dödsstraff finns med i straffskalan för den här typen av brott. Dödsstraff garanterar att risken för återfall blir noll. Det finns dessutom viss forskning på området som verkar peka på att det finns en avskräckande effekt. Jag förnekar heller inte att min personliga uppfattning är att den här typen av brott är så fruktansvärt att det strider mot i vart fall min egen rättskänsla att en mördare kan fortsätta att leva ett långt liv efter att på det här mycket brutala och förnedrande sättet avslutat en ung kvinnas liv.

Jag har tidigare utvecklat argumentationen i frågan om dödsstraff för särskilt svåra brott i samband med att jag lyfte frågan på Sverigedemokraternas landsdagar 2009, se nedanstående artiklar: