Årets SD-julvisa!

Taggar

Idag tar jag ett kort avbrott i min serie om kungalängder och stämmer upp i en liten julvisa (tack till Viktor Barth-Kron för text och musik). Tystnad! *Harkel* lala LaLa LALA LA-LA-LAAA! Å så kör vi!

Sverigedemokraterna
Vi vill ju vara kung
(Melodi: King Louie)

Vi sparkar ut typ alla här
Som kommer upp på nåt slags höjd
Vi har nått opp till Sifo-topp
Men ännu är man ej nöjd
Vi vill ju va som han i Ungern
Och ta ett grepp om all kultur
Ha den snäll och nationell
Annars så blir man sur

Åh, oo-bi-doo
Vi vill ju vara kung
Tv-chef, ÖB och Il-Sung
Det ska vi bli
För vårt parti
Det är det som är vår demokrati

Det pfalziska arvet, del 3

I två tidigare inlägg har jag gått in på vad som kunde ha hänt om arvsföljden efter Fredrik av Hessen hade lösts på ett annat sätt. Målsättningen med den här övningen var att driva resonemanget ända in i kaklet och i det här inlägget ska jag försöka reda ut vad som hade hänt om ständerna hade varit principfasta anhängare av Norrköpings arvförening och hållit benhårt fast vid dess bokstav när det stod klart att Fredrik av Hessen inte skulle få några arvsberättigade barn.
Vilhelm Ludvig av Baden-Durlach

I så fall hade Vilhelm Ludvig av Baden-Durlach (nr 2 i bilden ovan) utsetts till tronföljare 1743 istället för Adolf Fredrik. Hans äldre bror var tekniskt sett den närmaste arvingen (se föregående inlägg), men han var redan härskande furste i Baden och kunde därmed inte ärva. Jag misstänker att man hade löst det 1741 genom någon sorts avtal, där Karl Fredrik och alla hans arvingar avsade sig rätten till Sveriges tron och Vilhelm Ludvig på motsvarande sätt avstod från Baden.

I vår verklighet så var Vilhelm Ludvig något av ett svart får, som av sina äldre släktingar skickades bort från hovet i Baden till en militär karriär i Nederländerna där han gifte sig morganatiskt och blev stamfar för den lågadliga baronlinjen Seldeneck. En relevant fråga är naturligtvis om han hade gift sig morganatiskt om han hade valts till svensk konung. Det är omöjligt att veta. Vad som talar för det är att han verkar ha varit egensinnig och kanske kan ha låtit sina privata känslor gå före kravet att skaffa en legitim arvinge. Hur som helst tänker jag inte hitta på helt nya personer utan utgå från det historiska persongalleriet. Om vi alltså antar att kung Vilhelm Ludvig inte heller fick några legitima barn blir tronföljden enligt nedan.

1751 Fredrik av Hessen dör

Mosbrugger - seldeneck.jpg
1751 Vilhelm I Ludvig, andre son till Fredrik av Baden-Durlach blir kung av Sverige (eftersom äldste sonen var regerande furste av Baden).

1788 Vilhelm Ludvig dör.

År 1788 står alltså Sverige än en gång utan legitim arvinge. I släktträdet ovan kan vi se att av de tänkbara släktingarna till Vilhelm I så var två av Kristoffers söner döda utan legitima barn (nr 3 och 4) och den siste (nr 5) dog strax efter, 1789, även han utan barn. Det är tveksamt om man i ett sådant läge ens hade hunnit arrangera en kröning för honom. De båda grevarna av Leiningen (nr 6 och 8) var också döda och deras arvinge (nr 7) var furste av Leiningen, det vill säga en regerande härskare i annat land vilket gjorde att han inte heller kunde ärva. Dessutom har jag förstått det som att hans mor, Anna Christine Eleonore von Wurmbrand-Stuppach, var katolik, vilket egentligen tar ifrån såväl honom som hans far all arvsrätt.

Och då är vi framme vid nummer nio, Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp! Även han var död vid den här tidpunkten, men han hade en son, Gustav…

1788: Gustav av huset Holstein-Gottorp blir kung Gustav III av Sverige, fast bara lite senare. Återigen är vi inne på den verkliga tronföljden, som vi vet hur den slutar. Antingen via Bernadottelinjen eller via huset Holstein-Gottorp så leder det här utfallet fram till Carl XVI Gustaf.

King Carl XVI Gustaf at National Day 2009 Cropped.png
Kung Carl XVI Gustaf vid nationaldagen 2009
Licensierad under CC BY 3.0 via Wikimedia Commons.

Men det här utfallet går också att kritisera. Förutsättningen för det här är som sagt att att både Vilhelm Ludvig och Karl Fredrik av Baden hade avsagt sig rätten till den andres tron. Det är förstås inget som är garanterat. Kanske hade man istället valt en lösning i likhet med den man valde i 1590 års arvförening för att reglera arvet bland de återstående Vasasönerna, det vill säga att Vilhelm Ludvig och hans arvingar har arvsrätt i första hand och därefter går Karl Fredrik och hans söner in i tronföljden. Det blir ämnet för nästa inlägg.

Det pfalziska arvet, del 2

I förra inlägget diskuterade jag följderna av att ständerna, enligt de då gällande lagarna för tronföljd, ägde frågan om arvsrätt och funderade en del kring det faktum att ständerna måste godkänna alla äktenskap för ”alternativa” tronföljare. I det här inlägget fortsätter jag att utforska möjliga tronföljare (det är nog klokt om nya läsare studerar föregående inlägg rörande olika successionsordningar från den här tiden, annars riskerar det följande att bli svårbegripligt) med antagandet att de godkänner alla giftermål retroaktivt. Så! Anta att ständerna hade gjort det. Vem hade varit aktuell som tronföljare till Fredrik av Hessen då?

1741 var alla Ulrika Eleonoras syskon döda. Den som hade varit hennes närmaste medtävlare om tronen, hennes systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, hade dött 1739. Karl Fredriks son, Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp, var en kort tid aktuell som tronföljare, men han valde att istället acceptera att bli Rysslands tronföljare och bli rysk-ortodox (vilket alltså ogiltigförklarar honom som tronföljare på två sätt). Inga andra ättlingar till Karl XI var i livet.

Därefter måste vi gå långt tillbaka. Karl XI hade inga (legitima) syskon, så en arvsberättigad kung kan inte sökas där. Då är vi ända tillbaka vid Karl X Gustav, den pfalziska ättens stamfar och son till Katarina av Sverige, Karl IX enda överlevande dotter. Han hade flera syskon, bland annat en bror, Adolf Johan (se nedan), vars barn i första hand torde ha arvsrätt.

Pfalzätten 1

Tyvärr var hela Adolf Johans släktlinje utdöd 1741. Den siste arvingen på den linjen var drottning Ulrika Eleonoras syssling, greve Carl Adolf Gyllenstierna, som hade blivit ihjälstucken i Karlskrona 1733.

Som ni ser hade Karl X Gustav flera systrar (ännu fler än ovan faktiskt, men jag har bara tagit med de relevanta för resonemanget här). Den äldsta systern vars arvsanspråk förmodligen får ses som starkast enligt svensk tradition, var Kristina Magdalena (se nedan), som hade gift sig med markgreve Fredrik VI av Baden-Durlach, en lutheransk furste som hade slagits på Sveriges, eller protestantismens, sida under trettioåriga kriget.
Pfalz 2
Deras äldste son, Fredrik VII av Baden-Durlach, var Karl XI:s kusin. En festlig detalj är att hans hustru Augusta Maria var syster till Karl X Gustavs drottning, vilket gör att deras barn också var kusiner med Karl XI.

Alltnog, deras äldste son Karl III Wilhelm var Ulrika Eleonoras syssling. Karl Wilhelm hade i ungdomen varit aktuell som gemål till Ulrika Eleonoras äldre syster Hedvig Sofia, vilket dock föll när det svenska hovet insåg att Karl Wilhelm var alltför promiskuös för att det skulle anses anständigt att gifta bort en svensk prinsessa med honom. Enligt ryktet skall han ha hållit ett helt slottstorn med prostituerade för eget bruk, vilket höjde en del ögonbryn.

År 1741 var alla Karl Wilhelms barn också döda, men han hade två levande barnbarn, Karl Fredrik och Wilhelm Ludwig. Här uppstår problem #3. Karl Fredrik hade ärvt markgrevskapet Baden 1738 och var alltså en regerande furste vilket en arvinge egentligen inte fick vara. Wilhelm Ludwig å sin sida var för ung. En arvinge måste vara 21 år och 1741 var Wilhelm Ludwig nio år (Karl Fredrik var 13). Det går att argumentera för att de borde ha utsetts ändå, men jag återkommer till det senare.

Pfalz 3

Låt oss stanna här för ett ögonblick för att se vilka potentiella kungaämnen som fanns år 1741 bland Fredrik VII:s ättlingar. Först har vi alltså Karl Wilhelms två barnbarn:

  1. Markgreve Karl Fredrik (13 år)
  2. Wilhelm Ludwig (9 år)

Karl Wilhelms yngre bror Kristoffer hade tre vuxna söner som också fanns med i turordningen:

  1. Karl August
  2. Karl Wilhelm Eugen och
  3. Christoph

Den äldsta systern Katarina hade också barn och barnbarn:

  1. Greve Fredrik Magnus av Leiningen-Hartenburg (38 år)
  2. Karl Fredrik Wilhelm (17 år)
  3. Greve Karl Ludvig av Leiningen-Emichsburg

Likaså den tredje systern, Albertina Fredrika:

  1. Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp

Och se där! Nummer 9 på vår lista är samme Adolf Fredrik som ständerna i verkligheten valde att utnämna till kronprins, nämligen den framtida kung Adolf Fredrik. Om vi för ett ögonblick bortser från de ryska påtryckningarna, hur kan de tänkas ha resonerat? Först ska noteras att nummer 1, 2 och 7 är för unga för att ärva tronen. Kom ihåg att kung Fredrik hade uppnått den aktningsvärda åldern 65 år vid den här tidpunkten – man måste alltså räkna med risken att han kunde avlida innan så unga tronpretendenter kunde inta tronen. Nummer 1, 6 och 8 är dessutom regerande utländska furstar vilket egentligen är direkt diskvalificerande. Återstår Kristoffers tre söner. Vid den här tiden utgjorde de förmyndarregeringen för sitt unga kusinbarn Karl Fredrik. Det var inte omöjligt att någon av dem skulle ärva markgrevskapet Baden själva någon dag, givet att de år 1741 var de närmaste arvingarna efter småbarnen. Adolf Fredrik var Ulrika Eleonoras kusinbarn och släkt med henne på flera andra sätt också. Med den bakgrunden är det inte förvånande att ständerna valde honom. Dessutom var ständernas agerande förvånansvärt profetiskt. Det fanns ingen möjlighet för dem att veta detta, men vare sig Kristoffers tre söner eller Wilhelm Ludwig fick några egna legitima barn. Hade man valt någon av dem så hade kungahuset dött ut igen omkring 1785-1790 eller så och hela processen hade fått göras om. Och om ständerna väljer Adolf Fredrik, så är det alltså detsamma som det historiska utfallet, som vi ju vet hur det slutar.
Med andra ord går det alltså att argumentera för att ständerna valde en tronföljare som, så nära det var praktiskt möjligt, uppfyllde de krav som de dåtida arvslagarna ställde, vilket leder oss fram till att Carl XVI Gustaf är den rättmätige konungen även räknat på det viset.

King Carl XVI Gustaf at National Day 2009 Cropped.png
Kung Carl XVI Gustaf vid nationaldagen 2009
Licensierad under CC BY 3.0 via Wikimedia Commons.

Men för all del. Målsättningen med den här övningen var att driva resonemanget ända in i kaklet. Anta nu då att ständerna hade varit principfasta anhängare av Norrköpings arvförening och hållit benhårt fast vid dess anda. Det blir ämnet för nästa inlägg!

Det pfalziska arvet, del 1

I ett par tidigare blogginlägg har jag tittat lite på hur legitim den svenska tronföljden är och vem som hade varit kung idag om saker och ting bara hade varit lite annorlunda. Förra gången utgick jag från vad som hade hänt om man hade hållit sig till den arvslagstiftning som gällde vid statskuppen 1809. Efter lite resonerande så landade det hela i att det iallafall hade blivit Carl XVI Gustaf som hade varit Sveriges kung idag om händelseutvecklingen hade följt den linjen. Den enda skillnaden hade blivit att han hade haft ordningsnummer 14 istället för 16.

Fredrik av Hessen

Men låt oss inte stanna där! Det resonemanget tog sin utgångspunkt i den siste legitime kungen av huset Holstein-Gottorp, Gustav IV Adolf. Något som man inte tänker på så ofta idag är att även den kungaätten kan ifrågasättas. När Fredrik av Hessen avled utan barn så sattes Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp in på tronen efter påtryckningar från den ryska tsaritsan Elisabet. Adolf Fredrik var avlägset släkt med såväl tsaritsan som huset Pfalz, men detsamma kan sägas om många europeiska furstehus vid den tidpunkten. Så, frågan som jag ska försöka reda ut här blir: Hur hade tronföljden blivit om man hade hållit sig strikt till den arvslagstiftning som gällde vid Fredrik av Hessens tid?

Först är det värt att reda ut vilka arvslagar som gällde när frågan ställdes på sin spets. Frågan aktualiserades när drottning Ulrika Eleonora (som var Karl XII:s syster) avled utan barn 1741. Hennes kung, Fredrik av Hessen, levde än och satt fortfarande på tronen eftersom Ulrika Eleonora hade överlåtit kronan till honom, men han hade ingen egen arvsrätt enligt den då gällande successionsordningen. Det var bara hans barn med Ulrika Eleonora som kunde ärva tronen, och eftersom några sådana inte fanns så spelade det ingen roll om den vid tillfället 65-årige kungen gifte om sig och fick barn – dessa skulle ändå inte kunna ärva kronan. Det betydde att tronföljdsfrågan nu hade blivit akut och måste lösas.

De lagar som är intressanta för att reda ut arvsläget år 1741 är först och främst den då gällande successionsordningen:

*Ulrika Eleonoras utkorelse till Sveriges krona och regemente (RF 1719 §3 samt RF 1720 §3)
Lagen säger att arvsrätt tillkommer de manliga arvingarna till Ulrika Eleonora, med tillägget att de måste vara 21 år fyllda och lutheraner. Dessutom hänvisas till arvsreglerna i 1650 års arvförening. Det blir då av intresse att också se till tidigare gällande successionsordningar:

*1650 års arvförening
Lagen säger att arvsrätt tillkommer Karl X Gustav och hans arvingar (dvs. Ulrika Eleonora i det här fallet) men enbart via agnatisk tronföljd, dvs. kronan kan inte ärvas av kvinnor och en man kan inte räkna arvsrätt via en kvinnlig släkting. Det sista modifierades 1683 och stadfästes igen i Karl XI:s testamente 1693 till att hänvisa till samma formulering som i Norrköpings arvförening, dvs. en variant av agnatisk-kognatisk tronföljd (som innebär att kvinnor kan ärva om det inte finns manliga arvingar).

Här har vi problem #1: Det står inget i RF 1719 om vilken variant som ska gälla: den omodifierade varianten av 1650 års arvförening eller den modifierade från 1683. Jag lutar åt det senare, men mer om det kommer.

Problem #2 är att Karl XI visste att arvsreglerna var luddiga, och uppmanade i testamentet ständerna att ta fram ett förslag till klargörande. Det gjorde de också, men dessa klargöranden lagstadgades aldrig. Jag har själv inte läst ständerkommissionens förslag, utan här lutar jag mig mot statsvetarnestorn Fredrik Lagerroths beskrivning av hur det var tänkt att fungera. Arvsrätten härleds enligt följande:

1) söner och deras manliga avkomma
2 o. 3) levande dotter och hennes manliga avkomma
4) söners kvinnliga avkomma
5) avlidna döttrars manliga och kvinnliga avkomma.

Dessutom höll man sig till principen om primogenitur som fastslogs redan i Västerås arvförening, dvs att äldre söner och döttrar och deras barn har företräde framför yngre söner och döttrars barn.

*1634 års regeringsform
Denna var förvisso upphävd 1741, men eftersom jag misstänker att ständerna sneglade på arvsreglerna i som traditionellt hade gällt i Sverige när de utformade den nya RF, så är det värt att beröra den. RF 1634 menar att ”Med successionen till riket blifver aldeles vid arfföreningen, såsom den anno 1544 i Vesterås giord och sedan i Norköping anno 1604 förnyat och vidgat och så sidst i Stockholm anno 1627 på vår elskelige k. dotter den högborne fröken Christina förklarat och lämpat är.”

*Norrköpings arvförening (1604)
Lagen ger Karl IX och hans arvingar arvsrätt – män i första hand, kvinnor i andra. Dessutom var arvingar skyldiga att få ständernas samtycke för att gifta sig och successionsrätt förloras även genom äktenskap med någon, som inte var lutheran. Detta gäller också arvfurste. Arvfurste som ville behålla arvsrätt, fick inte heller ingå giftermål, utan att ständerna satts tillfälle att pröva, om detsamma var till fördel för riket. Slutligen klargörs att arvfurste, som mottagit annat konungarike, ej får bli svensk kung och att ej heller arvkonung fick motta annat land och konungarike, med mindre han alltid förblev boende i Sverige. Norrköpings arvförening bör ses som en modifikation av Västerås arvförening (se nedan).

*Västerås arvförening (1544)
Detta är Sveriges äldsta formella successionsordning, instiftad av Gustav Vasa för att göra Sverige till ett arvrike inom Vasaätten. Den stipulerar att Vasaättlingarna att så länge ”konungsliga manskönssläkte och lifsärfhärschaffter för honden och lefvandes äre” ska dom bli ”ärtte, naturlige konunger, furster och herrer”, först den äldste och ”sedan ifrån linien till linien”.

Vad leder det här till då? I alla sådana här arvsregler så utgår man från en s.k. primus acquirens; den förste av ätten; den förfader som man så att säga börjar räkna arvsrätten från. I RF 1720 är primus acquirens Ulrika Eleonora. Det enklaste är därmed att krasst konstatera att gällande arvslag stipulerade att endast barn till Ulrika Eleonora kunde ärva tronen och några sådana fanns inte. Därmed är det ständerna som utser ny kung och de utsåg Adolf Fredrik och därmed är beslutet legitimt, punkt slut. Det ligger dessutom i linje med hur det gick till när drottning Ulrika Eleonora besteg tronen 1719. Hon fick enligt ständerna ärva kronan inte för att hon hade rätt till den utan för att ständerna hade lust att utse henne, vilket möjligen kan ses som en detalj men är en viktig principiell skillnad. Å andra sidan hade Ulrika Eleonora ett starkt anspråk på tronen iallafall, så man kan ju se det som att ständerna valde att gå efter andan i 1650 års arvförening.

Då stöter man på nästa problem. I 1650 års arvförening är primus acquirens Karl X Gustav – men alla hans legitima arvingar var också döda 1741, båda män och kvinnor! Ska vi istället gå till RF 1634 så var drottning Kristina primus acquirens, men hon fick aldrig några egna barn och abdikerade ju från tronen – det var det som var skälet till att Karl X Gustav alls blev tronföljare. Detta är ytterligare ett argument för ständernas syn att de s.a.s. ägde frågan. Om vi verkligen vill leta rätt på någon som kan argumentera för arvsrätt så får vi gå hela vägen tillbaka till Norrköpings arvförening, där primus acquirens är Karl IX. Visserligen gällde den formellt inte, men jag hävdar att det finns visst fog att tro att ständerna sneglade på arvsreglerna i den ändå.

Ytterligare ett problem är att ständerna egentligen ska godkänna ett kungligt äktenskap för att man ska bibehålla arvsrätten. Självklart har inte en massa tyska adelsmän och furstar som har en avlägsen härstamning från det svenska kungahuset brytt sig om att söka de svenska ständernas godkännande för sina äktenskap utifrån den avlägsna möjligheten att någon av deras ättlingar kanske kan bli aktuell som tronföljare om 50 år. Det betyder att man med en strikt tolkning av lagen egentligen kan ogiltigförklara alla avlägsna kusiner från arvsrätt eftersom deras äktenskap inte är godkända av ständerna. Det är inte nödvändigtvis ett problem eftersom ständerna kan bestämma sig för att så att säga retroaktivt godta äktenskapen, men poängen är att detta alltså ger ständerna ännu mer stöd för att det är de som äger frågan om tronarvingen.

Innebörden av att ständerna ägde frågan blir att deras val per definition är det legitima, vilket gör att deras faktiska val – Adolf Fredrik – också är den rättmätige konungen. Det valet leder oss via den faktiska tronföljden fram till Carl XVI Gustaf.

King Carl XVI Gustaf at National Day 2009 Cropped.png
Kung Carl XVI Gustaf vid nationaldagen 2009
Licensierad under CC BY 3.0 via Wikimedia Commons.

Men det är kanske inte så spännande. Målsättningen här var ju att undersöka om det fanns någon arvinge som kunde anses vara berättigad till den svenska tronen. Låt oss undersöka detta i nästa inlägg!

Kassandra

Taggar

,

Ikväll blir det ett inlägg som inte egentligen handlar om något specifikt politiskt eller filosofiskt.

Kassandra var en kvinna i den grekiska mytologin som belönats eller snarare förbannats med förmågan att se framtiden. Det var en förbannelse eftersom baksidan av gåvan var att gudarna gjorde klart för Kassandra att ingen av hennes förutsägelser skulle bli trodda av omvärlden. Och sålunda tvingades hon gå genom livet med vetskapen om oerhörda ting, fasansfulla sanningar – men utan att kunna göra något åt det eftersom ingen trodde på det.

En av de filmer som jag har uppskattat allra mest under åren är klassikern They Live. Den är knappast särskilt känd utanför filmkännarnas krets, vilket är fullt förståeligt eftersom det är en av John Carpenters B-produktioner, baserad på SF-novellen ”Eight O’Clock in the Morning”  av Ray Nelson. Skådespeleriet är taffligt, replikerna fyrkantiga och det finns en helt omotiverad femminuters slagsmålsscen mitt i filmen som inte förefaller vara föranledd av något annat än att ett par av skådisarna var wrestlingstjärnor i det civila. Men stommen i berättelsen är så stark att jag förlåter allt det. Det hela går ut på att en fattig arbetare hittar ett par speciella solglasögon, som, när han tar på dem, får honom att se sådant som ingen annan ser. Tidningar, TV-sändningar och annonstavlor är alla fulla med subliminala budskap som han plötsligt kan se, men ingen annan, budskap menade att hålla befolkningen sovande och lydig för samhällets herrar. Och nu kan han plötsligt se dessa herrar också: en sorts motbjudande utomjordingar som alla befinner sig i auktoritetspositioner: poliser, bankirer, politiker osv. Men ingen kan se det, bara den ensamme mannen med solglasögonen. Det slutar inte lyckligt.

OBEY – jepp, det är härifrån tröjloggan kommer

Det är givetvis en metafor i filmform. Carpenter sköt in sig på det han såg som det förljugna samhällsklimatet i Förenta Staterna under Reaganeran. Men för egen del tycker jag att det är användbart i andra sammanhang också. Den där känslan av att vara den ende – eller en av få – som vet sådant som andra inte vet eller inte kan se eller inte tro på, den kan jag relatera till.

Nu suckar säkert de mer luttrade av mina läsare och tänker ”nu pratar han om sanningen om invandringen igen”. Och visst, ibland har det kanske känts så. Men det stannar inte där. Över tid, om man sysslar med det här spelet tillräckligt länge (eller kanske om man bara lever tillräckligt länge, jag vet inte), så får man ta del av sådant som ytterst få vet om. Sådant som inte kan yppas, av hänsyn till det förtroende som andra har visat en eller till den egna välgången eller för den delen därför att ingen ändå skulle tro på det. Som Kassandra. Kassandra tvangs se hur hennes grannar och släktingar promenerade omkring och trodde på sådant som Kassandra visste var osant, men som hon inte kunde upplysa dem om.

Enligt legenden blev Kassandra galen av sin hemliga kunskap. Hon fick också ge namnet till det som kallas för Kassandras syndrom, dvs. att diverse galningar och konspirationsteoretiker tror att de är i besittning av en hemlig sanning som får dem att gå helt i spinn, så det gäller att inte låta fantasin löpa iväg med en här. Icke desto mindre kan jag ibland tänka på Kassandra och hysa stor förståelse för alla dem som tvingas gå runt med kunskap som man inte kan dela med sig av. Det är en plåga. Jag är i lärare i grunden, och en av mina drivkrafter i yrket var just att lära ut hur världen ser ut och få elever att se världen utan missuppfattningar. Tvingas man då nicka och le när totala hundraprocentslögner levereras till en godtrogen publik så gnisslar det i själen. Det är inte bra för nattsömnen att få tillfälle att se vad som finns bakom fasaden och all kunskap blir man inte glad av.

LD2015: Partistyrelsen

Taggar

,

Handlingarna finns här: https://sd.se/landsdagarna

Det finns mycket att säga om LD2015 och jag kommer att blogga mer om det senare också. Jag börjar med en snabbkommentar om nya partistyrelsen:

Ut:

  • Jonas Åkerlund
  • Tony Wiklander
  • Hanna Wigh
  • Mikael Jansson
  • Pavel Gamov

Åkerlund och Wiklander lämnar PS med ålderns rätt.

In:

  • Anne Karlsson
  • Oscar Sjöstedt
  • Christina Östberg
  • Stefan Jakobsson
  • Aron Emilsson
  • Maria Liljedahl
  • Heikki Klaavuniemi
  • Andreas Feymark

Oscar, Stefan och Aron är riksdagsmän och talesmän i sina respektive frågor; Maria och Heikki är landstings- eller regionråd; Andreas Feymark är distriktsordförande för Halland. Anne Karlsson sitter i landstinget i Jönköping och är andre vice ordförande i Jönköpings län. Christina Östberg sitter i riksdagen.

Notera dessutom att Julia Kronlid befordras till vice ordförande och att Roger Hedlund och Magnus Olsson går från ersättare till ordinarie i PS.

Ibland blir det inte som man vill, del 3

Ack ja, ibland blir det inte som man vill. För ett par månader sedan så blev jag tillfrågad av SVT om jag hade lust att vara bisittare vid sändningarna från partiets landsdagar nu i november. Tanken var att någon från partiet skulle delta i panelen för att ge lite inblick i vilka diskussioner som är extra viktiga internt och varför det går som det går i olika voteringar. Tydligen är det här ett grepp som SVT har använt vid sändningar från andra partiers stämmor. Frågan gick till mig eftersom jag har varit med länge i partiet, känner många i aktivistkåren och får höra rätt mycket om hur de interna samtalen förs.

Jag blev naturligtvis smickrad och tackade ja. Däremot var SVT i sådana fall tvungna att ansöka om ackreditering åt mig från partiet eftersom jag inte är ombud till landsdagarna och därmed inte har formell närvarorätt.

Idag kom svaret från partiet: ackreditering beviljas inte, med motiveringen att jag inte är journalist. Nåväl, så kan det gå. Det hade varit roligt, men jag förmodar att det får bli en annan gång.

Lisa Holms mördare

Taggar

Idag har jag tagit del av förundersökningsprotokollet rörande mordet på Lisa Holm i våras. Det är deprimerande läsning, som sådana ting ofta är. Till och med skrämmande, vill jag påstå. Bilden som målas upp är den av en alldeles vanlig tjej som inte var involverad i några som helst obehagligheter och som en dag av en ren slump råkar möta en mördare.

Och det är ingen mördare vilken som helst. Det är inte ett nersupet vrak som snubblar in i att begå ett mord under ett slagsmål eller, inte en påverkad rånare som går för långt – nej, Lisa Holms mördare var ute efter att ta ett liv den här dagen för att han ville just det. För att mordet var ett mål i sig och inte till för att uppnå något annat. Av vittnesförhören får man intrycket att han redan tidigare har hållit ett öga öppet för potentiella offer i omgivningen.

Jag vill inte här beskriva exakt vad mördaren gjorde med Lisa eller vad han tvingade henne att genomlida innan hennes liv tog slut. Inte heller vill jag beskriva vad han gjorde efteråt. Jag tror att den som vill få reda på detaljerna klarar av att göra det på egen hand. Jag tvekar inte att beskriva det här som ett verk av en lustmördare, någon som mördar för att han vill det och tycker om det.
Vad ska man göra med en sådan? Det höjs röster för så kallad riktig livstid, d.v.s. livstid utan benådning. Jag tvivlar. Sådant finns inte. Även om man skulle införa något sådant så skulle mördaren kunna leva på hoppet i väntan på nåd under mycket lång tid. Förr eller senare skulle de politiska konjunkturerna svänga och en mer vekhjärtad riksledning ta över och ge nåd – alldeles bortsett från risken att han kan rymma.

Den som har gjort detta är en ond människa. Han kommer att fortsätta att vara ett hot för sin omgivning så länge han lever.

Därför är det nödvändigt att dödsstraff finns med i straffskalan för den här typen av brott. Dödsstraff garanterar att risken för återfall blir noll. Det finns dessutom viss forskning på området som verkar peka på att det finns en avskräckande effekt. Jag förnekar heller inte att min personliga uppfattning är att den här typen av brott är så fruktansvärt att det strider mot i vart fall min egen rättskänsla att en mördare kan fortsätta att leva ett långt liv efter att på det här mycket brutala och förnedrande sättet avslutat en ung kvinnas liv.

Jag har tidigare utvecklat argumentationen i frågan om dödsstraff för särskilt svåra brott i samband med att jag lyfte frågan på Sverigedemokraternas landsdagar 2009, se nedanstående artiklar:

EU-migranterna, polisen och samhällskontraktet

Alla har säkert sett Uppdrag Granskning eller hört talas om fallet med den av EU-migranter ockuperade sommarstugan som myndigheterna står helt handfallna över. Det är inte enbart där som det verkar som om rättssamhället står helt handfallet inför uppenbart lagstridigt beteende. Den f.d. lagmannen Krister Thelin har skrivit en intressant betraktelse över detta ur juridisk synvinkel (uppföljt med en intervju i Dagens Samhälle) och landar i att lagen är mer än tillräcklig för att åtgärda problemen om man vill, men att polisen väljer att inte agera eftersom en avhysning måste ske med tvångsmedel, det vill säga ytterst fysiskt våld.

[P]olis och kronofogde tvekar att utnyttja de rättsliga redskap som står till buds, då de inte vill framstå som “hårda” eller orsaka “konflikt”. Myndigheternas representanter är inte obekanta med de starka humanitära strömningar som finns och kanske befarar demonstrationer och “oroligheter” om beslut om avhysning fattas och verkställs (ytterst med polisvåld).

Det här är ett grundläggande problem för statens legitimitet. Staten måste kunna upprätthålla ett så gott som heltäckande våldsmonopol; det är den del av samhällskontraktet som gör att man som individ accepterar statens tämligen betydande intrång i den egna friheten. Om statens våldsmakt – vilket faktiskt är vad polisen är, oaktat allt bjäfs med dialogpoliser och nallar till migranter etc – väljer att låta bli att utföra det arbetet av ren mjäkighet, vem är det då som skyddar privat egendom? Om man inte kan upprätthålla ett våldsmonopol så kan man vara säker på att andra intressenter kommer att dyka upp för att uppfylla detta vakuum. Vill vi det?

Det räcker med att gå till mig själv. Om jag nu märker att polisen inte ens tänker försöka försvara mitt liv och min egendom för att man är för mjäkig och inte vågar använda våld trots att man har rätt och kapacitet att göra det, då återstår bara att försvara sig själv, sin familj och sin egendom, med våld om så krävs. Det tror jag att de flesta skulle göra om de tvingades till det. Polisens och rättsväsendets kapitulation inför samhällsutvecklingen tar oss allt närmare en situation där frågan kommer att ställas på sin spets för allt fler medborgare.

Jag har svårt att klandra dem.

Om snyftreportage

Taggar

//platform.twitter.com/widgets.js

“Dessa ständiga snyftreportage på SVT…” Så började det. SVT, som uppenbarligen börjar bli desperata av Sverigedemokraternas opinionssiffror, har de senaste dagarna lagt i en överväxel i sin iver att producera hjärtknipande reportage om flyktingfrågan.

Det sorgligaste exemplet på den här typen av reportage är fallet med den döde pojken Alan Kurdi som flöt iland vid Medelhavets strand. Fotografiet av hans döda kropp blev omedelbart viralt. I den debatt som följt på detta är det för mig tydligt hur alla dessa reportage och fotografiet på den döde pojken tas av läsarna: som en uppmaning till att gränserna skall öppnas och att alla skall få komma in. Jag vill då påminna om något: Ett barn spolas upp på en strand i Europa. Detta är en ohygglig tragedi, utan diskussion. Jag har också barn och det gör ont också i mig när jag ser bilden. Men är inte Syrienkriget mer tragiskt?

Låt mig ta ett exempel: Radiohjälpen har en insamling för människor på flykt som i skrivande stund har samlat in 6,4 miljoner kronor. Det är naturligtvis bra att folk skänker pengar till behövande. För att sätta detta i perspektiv så räcker det uppskattningsvis till kostnaderna för nio så kallade ensamkommande barn i ett år.

Som jämförelse kan Läkare utan gränser i sin tur ge mat på plats till ett undernärt barn för cirka 8 kronor per dag, vilket betyder att för 6,4 mkr kan alltså cirka 2200 undernärda barn i Afrika få mat i ett helt år. Detta illustrerar varför ännu större invandring till Sverige eller Europa helt enkelt inte kan lösa några flyktingproblem.

Lösningen är inte att lura i folk att det är lätt att få asyl i Sverige eller EU. Det ökar bara strömmen av människor som av legitima eller illegitima skäl försöker ta sig hit. Ju fler de är, desto större blir risken för att ohyggliga olyckor med drunknade barn som följd äger rum. Samtidigt dör barn i mängder i Syrien och har gjort det i flera år, barn som är lika mycket värda som den drunknade lille pojken. Jag hävdar att upprördheten över detta i det offentliga rummet är mindre, trots att tragedin i varje enskilt fall är minst lika stor.

Hjälp i närområdet där de flesta drabbade finns, fler än vad vi ser på TV, är därför det enda anständiga. Detta skulle kosta mindre än svensk migrationspolitik och det skulle hjälpa fler. Det framstår som en uppenbart mer effektiv (och därför bättre) lösning.

Så varför sker det inte? Jag hävdar att det beror på att svensk (och i viss mån internationell) media har misslyckats med sin uppgift. Det är naturligt att känna sympati för den som har det svårt och dessa känslor förstärks givetvis av den sorts reportage vi nu ser. Reportagen som körs ut i olika nyhetskanaler fokuserar på känslor istället för rationella resonemang. Dramaturgin är enkel: det är synd om flyktingarna och de poliser och politiker som försöker upprätthålla gränskontroller är onda. I praktiken är det ett enda budskap som hamras in: “ALLA MÅSTE FÅ KOMMA”! Detta är just att köra ut snyftreportage.

Jag säger inte att det är fel att rapportera om migrationsströmmar, men proportionerna är orimliga. Detta är inte balanserad rapportering utan en politisk kampanj. Men en hållbar politik skapas inte genom att visa upp sitt blödande hjärta offentligt utan genom att komma fram till en rimlig lösning på krisen.

En sådan lösning skulle inbegripa att använda våra begränsade resurser effektivt genom att hjälpa folk i närområdet, och att stoppa människosmugglarna – om så krävs genom att sänka deras fartyg i hamn (tomma, förstås). En sådan lösning minskar också risken för sociala problem här, men det är ett ämne för en helt egen artikel.

——-

Ovanstående debattartikel publicerade jag på Avpixlat som svar på den kritik som jag fick efter min twitterreaktion på de vinklade reportage som media sysslat med den senaste tiden. Det uppmärksammades även i Expressen och Aftonbladet.