Etiketter

,

Idag kom den då, artikeln som man har gått och väntat på. Det har snackats en del internt om hur Jan Guillou följt Åkesson under en veckas verksamhet och jag vet att rätt många har varit oroliga över hur Guillou skulle göra. Oavsett vad man anser om honom i övrigt så är han ju en begåvad skribent, så det står ju onekligen i hans makt att sabla ned oss fullständigt (och på ett underhållande sätt!) om han så skulle önska.

Resultatet är väl lite blandat. Guillou gör sig skyldig till några småfel (Sven-Olle Olsson i Sjöbo blir Sven-Olle Svensson) och man kan inte kalla SD 1988 för ”en liten nazistisk sekt” som Guillou gör. Tyvärr är det rätt få kvar i partiet från den tiden, så det är inte helt lätt att kontra det propagandaövertag som Guillou och etablerad press har. Jag gillar inte riktigt heller att han försöker framställa det som att vi har stulit idéer från KD och C.

Å andra sidan ges en i stort sett korrekt bild av hur det ser ut idag. Flera gånger påpekar JG hur mötena är stillsamma, att det är vanligt folk som är med och han tar till och med upp flera fall av hur vi blir överfallna av rödingar och hur media behandlar oss styvmoderligt. Åkesson framställs som en svärmorsdröm och JG är faktiskt så ärlig att han ger Micke Jansson en stor del av äran för att partiet rensades upp.

Överlag tror jag att vi tjänar på den här delen. Frågan är hur de kommande delarna i artikelserien ser ut.

Advertisements