Etiketter

,

Nu när det har gått ett par dagar sedan det första radioprogrammet med hemlig avlyssning av oss publicerades så har jag hunnit tänka efter lite.

Flera av de citat som man får höra är svepande, klumpigt formulerade och i en del fall rent plumpa. Inget snack om det. Och varför?

Som aktiv SD:are känner jag mycket väl igen mig i den här situationen. Visst händer det då och då att någon kommer med sådana här yttranden till en. Några exempel, lätt omskrivna för att skydda personerna:

  • Jag är kanslichef på rikskansliet (jäpp, kort period för sex år sen). Telefonen ringer och en äldre man börjar tala om de där irriterande utlänningarna som bråkade med honom i tvättstugan. ”…och jag har det för jävligt och pensionen är låg.” Ajdå, säger jag lite förstrött. Du skulle inte kunna tänka dig att dela ut lite flygblad? ”Nja”, säger mannen. Samtalet avslutas snabbt.
  • Jag avslöjar på min (tidigare) arbetsplats att jag är aktiv sverigedemokrat. Chockad tystnad följer och samtalet övergår till annat. Nästa dag kommer flera olika av mina arbetskamrater fram till mig, var och en för sig. Deras agerande är så identiskt att det blir skrattretande: de sänker rösten, ser sig över axeln och häver ur sig några grovheter om ”de där jävla utlänningarna” – saker som skulle få de där citaten ur Kaliber att verka svaga i jämförelse. ”Ja, jag röstar ju inte på SD, förstås, så extrem är jag inte, men…” säger de.
  • Jag börjar prata med en etablerad politiker. Ingen annan hör vad vi talar om. ”Ja, egentligen har ni ju rätt när det gäller [valfri fråga med koppling till invandring] . Det är inte klokt egentligen att det kan få vara på det här sättet.” Jaha, säger jag, då kan du väl säga det offentligt? (Det där sista brukar jag aldrig få något svar på)

Min poäng här är inte att göra mig lustig över någon av personerna i exemplen ovan, om någon nu skulle känna igen sig. Jag vill helt enkelt belysa att det finns vissa saker som man inte vågar tala om offentligt i Sverige idag utan att ta betydande sociala, ekonomiska och för all del fysiska risker. Många svenskar kokar av den orättvisa de är utsatta för och den irritation de känner inför förd politik och den behandling som de kan ha blivit utsatta för av någon enskild utlänning. Kanske har de blivit rånade, eller hotade i tunnelbanan, haft inbrott, fått sina barn slagna eller i värsta fall har någon närstående blivit våldtagen eller mördad. Sådana saker händer också i vårt land. Så träffar de någon som faktiskt är beredd att såväl tala om problemen som lyssna på deras berättelse och erbjuda en konstruktiv lösning. Självklart kommer allt strömmande då! Det som framkommer i sådana lägen är i regel känsloladdade kommentarer som är just svepande, klumpigt formulerade och i en del fall rent plumpa. Det handlar om att prata av sig.

Ett av de program som man kan höra ovan handlar om ett möte inför fullmäktige i Göteborg. Folk säger en del sådana här saker och Micke Jansson är med på mötet. Flera gånger hör jag honom med trött stämma försöka få mötet tillbaka på banan. ”Kan vi prata om skolplanen nu?” Jansson har säkert hört sådana här utbrott förut och är förmodligen lite less. Han vill prata om sakfrågor och vilken taktik vi ska ha i fullmäktige, men han vet säkert också att medlemmarna behöver prata av sig eftersom de inte kan göra det någon annanstans. Jag känner igen mig. Som aktivist kan man visserligen hålla med om att situationen är för jävlig, men ur min synvinkel gäller det ju att kanalisera den ilska folk känner till konstruktiv handling. Så, när sådana här kommentarer fälls så hummar man lite och sen försöker man leda in samtalet på nästa flygbladsutdelning, en artikel som behöver skrivas till SD-K eller hur partiet verkligen skulle behöva en liten donation till nästa valkampanj. Kort sagt – ”kan vi inte prata om skolplanen nu?”

Det verkar kanske lite cyniskt att göra så. Det handlar inte om det. Missnöje som inte kanaliseras till handling för att förbättra den situation man befinner sig i är improduktivt.

Jag tror att Kaliberprogrammet inte kommer att skada oss, i vart fall inte om det är på den här nivån det ligger. Vad som framkommer i programmet är att folk i partiet uttrycker sig ungefär som många människor kanske gör själv hemma vid matbordet, och det är knappast en skadlig effekt för oss ( snarare tvärtom, och vissa motståndare håller med ). Så, med viss reservation för att jag ännu inte har hört det andra programmet, så vågar jag påstå att det här inte är något särdeles omskakande reportage. Expressens förhoppningar om att vi skall fälla oss själva kommer förhoppningsvis på skam.

Annonser