Etiketter

,

Jag har i två tidigare delar berört min motion om dödsstraff och mina argument i frågan. Nu till frågan om hur dessa teoretiska resonemang mötte verkligheten.

För det första ska jag vara uppriktig med vad jag själv trodde före landsdagarna: motionen hade inte en chans. Partiledningen hade tydligt signalerat att de inte gillade motionen och att de rekommenderade att den skulle avslås. Jag ville dock ändå lägga den bl.a. eftersom jag tror på den och vet att det finns en hel del medlemmar och aktiva som instämmer i sak. Jag ville alltså testa hur röstsiffrorna skulle bli när frågan lades fram på stämman.

Det blev ju nu alltså 120 nej-röster och 3 ja-röster och röstsiffrorna i sig hade jag väl inte haft något emot om det inte vore för ledningens agerande. Det stod nämligen helt klart under eftermiddagen att PL drog åt tumskruvarna och skärpte debattonen. Vad man var ute efter var enligt min uppfattning att skrämma de anhängare som ändå fanns till att avstå från att rösta eller rösta mot sin övertygelse. Det är svårt att i ord beskriva hur det var i mötessalen under den senare delen av debatten. Jag uppfattade stämningen som mycket tryckt, och i stort sett hela PL var upp i talarstolen för att med darr på stämman tala om ”den fruktansvärda motionen”, ”det här är inte sverigedemokratiska värderingar” och ”rött kort” för mig personligen. Det sista har i vart fall jag svårt att tolka som annat än en antydan om uteslutning. Ordval och tonfall påminde ärligt talat mer om hur etablerade partier brukar behandla oss i kommunfullmäktige än om hur det bör vara när vi själva för diskussioner. Resultatet blev också därefter: flera av de ombud som på förhand hade sagt att de skulle rösta ja vågade inte göra det när det kom till kritan. Några kvittade t.o.m. ut sig och åkte hem tidigt för att slippa dilemmat.

Jag vill understryka en gång till att jag inte har några problem med att förlora en omröstning efter en hederlig debatt där folk röstar efter sitt hjärtas mening. Jag kan stå ut med att förlora en omröstning där folk röstar mot sin övertygelse av politisk-taktiska skäl (t.ex. att dödsstraffet inte är en valvinnare). Men att förlora en omröstning för att de som tänkt rösta ja blir skrämda att rösta nej, det gillar jag inte.

Varför blev det så här då? Som sagt, motionen hade ju förmodligen röstats ner iallafall, om än kanske med lite mindre marginal (själv hade jag gissat på något i stil med 115-15 om det hade rått rent spel)? Jo, det har att göra med hur landsdagarna fungerar jämfört med de gamla riksårsmötena. Vi bjuder numera in media till mötena och PL använder mötena som ett sätt att göra politiska utspel. Ingen ska tro annat än att de tal som hölls under landsdagarna var ägnade att kasta ut beten till media att skriva artiklar om. Det var exempelvis därför ett av talen var fullkomligt gödslat med referenser till Astrid Lindgren: oundvikligen skulle någon reporter bli förbannad och skriva ett par artiklar om det.

Före dödsstraffsmotionen hade tydligen SVT flaggat för att de skulle lägga ett visst fokus på debatten om dödsstraff, eftersom det enligt uppgift var den enskilt längsta debatten under helgen. Det var en mardröm för PL, eftersom de verkligen inte ville ha mediafokus på den frågan utan på sina egna planerade utspel. Därför måste man göra allt för att framställa motionen som ”stollemotion” som minsann inga riktiga sverigedemokrater håller med om. Alltså framförde flera PS-talare hur önskvärt det var att bara jag själv borde rösta för och det var därför det begärdes votering med rösträkning trots att det var fullständigt uppenbart vilken sida som hade vunnit. PL gick helt enkelt in för att krossa motionen.

Jag tycker att det hela är lite sorgligt, även om jag inte direkt är förvånad. Det är såhär det tyvärr ser ut i politiska partier idag, även om jag hade hoppats att vi skulle stå över sådant.

Annonser