Etiketter

, , ,

Det har blossat upp en debatt mellan några olika bloggare om de förföljelser som sverigedemokrater utsätts för.

Det började med att bloggaren mymlan läste Niklas Orrenius bok om oss och förskräcktes över hur illa vi behandlades av media och diverse vänsterpack. Därefter fick hon omedelbart svar av Erik Wiklund och sd-ätaren Nicke Lindqvist. De två senare menar att det inte alls är så att SD behandlas fel i media eller att det tigs ihjäl när SD:are utsätts för brott.

Jag kan hålla med om att situationen har förbättrats något. Idag kan vi faktiskt nå ut i media, och förmodligen var det en milstolpe när vi för första gången någonsin släpptes in på DN Debatt, det etablerade politik-Sveriges megafon nummer ett.

Det kan dock här vara värt att påminna om att detta inte är hel bilden.

För det första: den rapportering som vi ser idag och som började komma igång på allvar efter valet -06 är ett tämligen nytt påfund. Före det valet var det endast i undantagsfall som vi fick del av rapporteringen utanför Skåne (där skiftet ägde rum redan efter valet 2002). Wiklund hävdar ju exempelvis att det idag uppmärksammas när SD:are blir av med sina jobb och det kan kanske vara sant för de mest framträdande aktivisterna, men detta är en sentida omsvängning.

Hur många kände exempelvis till före Orrenius reportage i Sydsvenskan 2006 att Richard Jomshof länge hade haft problem att få anställning som lärare tack vare sina politiska åsikter? Man ska också komma ihåg att i de flesta fall som något sådant uppmärksammades så var det i direkt positiva ordalag – t.o.m ledande politiker gick ut och sade att de var rätt och riktigt att sådana som Jomshof blev av med sina jobb (jag vill minnas att både Mona Sahlin och den dåvarande SSU-basen uttalade sig positivt om Jomshofs avstängning). Hur många kände till före Orrenius reportage i Sydsvenskan 2005 att partiledningen blev överfallna vid ett möte utanför Växjö där flera av dem blev misshandlade med tillhyggen och där tårgas kastades in i lokalen? Ändå kunde Orrenius inte låta bli att spekulera i att vi hade iscensatt attacken själva.

För egen del minns jag den där gången 1997 när jag och ett par andra meningsfränder hade genomfört ett politiskt torgmöte på Sergels Torg och blev överfallna av AFA i en gränd och misshandlade. Vi ringde till tidningarna i Stockholm efteråt, varvid svaret blev från tre av dem att de inte var intresserade av uppgörelser mellan extremistgrupper – med andra ord, vi hade oss själva att skylla och det var inte intressant att skriva om när vi fick stryk.

Det stannar ju inte vid direkta attacker. Jag minns den där gången när jag pratade med hyresgästföreningen i mitt dåvarande bostadsområde om att aktivera mig i föreningen och pyssla lite med bostadsrättsfrågor (jag vill minnas att det jag var mest intresserad av var gymlokalen, som var ganska nedgången). Jag ringde till hyresgästföreningens expedition för att kolla, och de sa att de mycket väl visste att jag var med och att de hade haft diskussioner om en sån som jag alls skulle få vara med i föreningen. Jag fattade vinken.

Jag minns också när jag efter viss tvekan gick med i facket. Jag bestämde mig för det eftersom jag insåg att jag förmodligen skulle behöva advokathjälp om nån rektor skulle få för sig att sparka mig när det kom ut vem jag var. Jag är dock fortfarande ambivalent inför mitt fackförbund, icke minst sedan förbundets chefsjurist skrev en krönika i min facktidning för något år sen om att ”det inte förelåg någon skyldighet att hjälpa förbundsmedlemmar att vara främlingsfientliga”, underförstått – man får ingen hjälp om man blir sparkad. Fortfarande förekommer det att SD:are blir sparkade ur facket och det verkar fortfarande inte vara tillåtet att ha förtroendeuppdrag i facket.

Min poäng är att en artikel på DN debatt eller en enstaka journalists insatser att vara hederlig inte betyder att vi behandlas likadant som alla andra partier vare sig i tidningar, av myndigheter eller rörande proportionerna av de hot och överfall vi utsätts för.

För det är ju så, för det andra, att vi fortfarande lider av sådana här förföljelser i vårt dagliga arbete.

Även om direkta attacker på våra mest framträdande företrädare faktiskt tenderar att uppmärksammas nuförtiden så talas det mycket tystare om alla de saker som vanliga sympatisörer och vanliga medlemmar utsätts för. I mitt eget distrikt Uppland har vi fortfarande problem med det här och jag har mött det fler gånger än vad jag kan räkna. Några exempel från de senaste åren, lätt anonymiserade:

  • En kommunalanställd tjänsteman som också råkar vara medlem i Sverigedemokraterna blir inkallad på kontoret av sin chef och får veta av denne att det inte är tillrådligt att engagera sig öppet i partiet. Det vore inte bra för anställningen.
  • En hantverkare som tar kontrakt från en statlig myndighet vågar inte vara offentlig företrädare för SD med motiveringen att han är rädd att bli av med sina kontrakt. Senare bränns hans bil upp av AFA, vilket förstås inte rapporteras i tidningen.
  • En ungdomsmedlem sitter och pratar med ett par sympatisörer på ett kafé. Mot slutet av samtalet kommer ett par personer fram och upplyser om att de har filmat konversationen och nu tänker ta reda på var de närvarande bor och arbetar. Sympatisörerna hörs sedan aldrig av igen och ungdomsmedlemmen vägrar efter detta att synas ute på stan igen i partisammanhang. Sedermera försvinner vederbörande helt ur partiet.
  • En aktiv medlem i SD i länet följer med på en flygbladsutdelning. Vid slutet av utdelningsrundan springer en man med ett järnrör förbi, slår det i skallen på vår medlem och försvinner sedan snabbt nedåt gatan. Sjukhusbesök följer. Personen är idag inte medlem.

Hur kan man hävda att vi behandlas likadant som alla andra partier och att vi bara spelar martyrer när händelser som det ovanstående är sådant som vi får leva med? Inget av det ovanstående är sådant som presenteras som nyhetsvärdigt. Effekten blir att folk drar sig för att engagera sig i SD av en fullt berättigad rädsla för att drabbas fysiskt, ekonomiskt eller socialt. Hur kan man tro att folk ska våga engagera sig i SD om man riskerar att bli avskedad från sitt arbete, överfallen på gatan, sparkad från hyresgästföreningen, bli av med företagskontrakt, antastad på kaféer, och få sin egendom förstörd – och sedan bli anklagad i media för att ”bara spela martyr?” Faktum är att jag själv tvekade innan jag skrev det här inlägget eftersom jag vet att det kommer att bidra till rädslan och göra det ännu svårare att rekrytera nya medlemmar och aktivister.

När AFA läser den här artikeln kommer de att gnugga händerna av glädje. Samtidigt, på Den Där Tyska Sidan Som Stulit Vårt Namn, så kan jag läsa en artikel om hur det är helt rätt att avskeda lärare som är sverigedemokrater, och jag kan inte låta bli att undra hur mycket som egentligen har förändrats de senaste åren.

Annonser