Etiketter

Moderaten Kent Persson har startat något som han kallar veckans bloggdebatt där han förespråkar alternativa sätt att bemöta Sverigedemokraterna. Hans resonemang vilar på något som har tagits fram av två piratpartister:

Vi är övertygad om att det enda sättet att vinna debatten med Sverigedemokraterna bland deras sympatisörer måste bygga på något annat än smutskastning.
Vi tror det handlar om tre saker:
1. Visa respekt. Lyssna på dem, i deras berättelse om Sverige finns en genuin oro och genuina behov av att förstå och kunna påverka samhället.
2. Förklara den egna politikens förtjänster när det gäller att adressera just den oron och just de behoven.
3. Bygg en berättelse om Sverige som inte bara handlar om den breda medelklassen. En berättelse där den typiske Sverigedemokratiske väljaren kan känna sig delaktig.

Jag ser det här som en trend bland våra motståndare. De mer intelligenta av motståndarna verkar ha bestämt sig för att det antagligen inte kommer att fungera med en fortsatt utestängning och marginalisering i längden (såvida den inte blir betydligt mer hårdhänt än vad den är just nu, och det verkar alla inte riktigt ha mage till). Jag tror dock ändå att denna alternativa strategi kommer att misslyckas, iallafall baserat på vad den förklaras utgöra ovan.

1. ”Lyssna på dem”? Vad betyder det lite mer konkret? Jag misstänker nämligen att om våra potentiella väljare, som enligt undersökningarna redan är bland de som är mest misstänksamma till politiker av alla, ska mötas av politiker som ”lyssnar på dem” men sedan ger blanka fan i att göra ett smack åt det som de har hört så kommer vårt väljarstöd knappast att minska.
2. Det här är ju vad alla partier förväntas göra hela tiden. Självklart handlar politiskt vardagsarbete om att också mellan valen prata politik med intresserade och att förklara varför man gör som man har gjort. Om detta nu helt enkelt är mer av samma sak som de etablerade partierna kolporterar också till vardags, varför skulle det fungera nu när det inte har gjort det förut?
3. ”Bygga en berättelse…” grunden för resonemanget vilar på att det inte är någon sanning som får folk att rösta som de gör utan vad folk får för sig, och att de politiska partierna inte ska ägna sig åt sanning utan åt ”berättelser”, dvs. fritt fram att fabulera hur mycket man vill så länge som det främjar ”berättelsen” man vill föra fram.
Bortsett från att det är moraliskt förkastligt (och mycket talande för författarnas syn på politik) att basera sin politik på vad man ser som den mest röstmaximerande propagandahistorien istället för vad man faktiskt tror på, så betvivlar jag att det är en hållbar strategi.

Vår väljarbas vilar på en grupp väljare som håller invandringsfrågan som den viktigaste, och vid det här laget har vi också hunnit få en grupp väljare som är återkommande och röstat på SD i flera val. Med en ”berättelse” skulle man alltså åstadkomma att dessa väljare skulle avstå från att stödja det parti som företräder den högst konkreta och lättbegripliga åsikten ”ta emot färre flyktingar” till för mån för något annat parti som istället erbjuder en här odefinierad berättelse. Det låter mer än lovligt flummigt.
En mer vällovlig tolkning skulle kunna vara att man istället vill komma åt SD:s potentiella väljare, dvs. de väljare som lutar åt oss men ännu inte har bestämt sig. Det är en mer begränsad målsättning där man accepterar tanken på SD i riksdagen och siktar mot att hindra att vi växer ytterligare. Kan det lyckas? Jag är fortfarande skeptisk. Det här är helt enkelt alltför löst i konturerna för att kunna bedöma något sådant.

Advertisements