Etiketter

,

Nyligen har det hävdats av Rasmus Fleischer och Torbjörn Jerlerup att Sverigedemokraterna inte är ett parti av, för eller med intellektuella. Argumentationen går ungefär såhär:

SD är ett populistiskt parti. En populist måste vara beredd att snabbt byta åsikt i sakfrågor för att följa opinionen och servera enkla lösningar. En intellektuell styrs av ideologi och principer. Därför saknar SD intellektuella företrädare.

Resonemanget är förstås mycket förenklat. Det finns onekligen företrädare för SD som har en genomtänkt och mångfacetterad syn på tillvaron där ideologi och principer har stor vikt. Ett par av dessa tas upp av Fleischer, nämligen Patrik Ehn och Mattias Karlsson.

Däremot tycker jag att Fleischer har en viss poäng rörande partiet. Jag uppfattar det som att man har tagit ett inofficiellt beslut om att det är viktigare att ha ”små träffytor”, som det heter, än att hålla fast vid principer. ”Små träffytor” betyder här att man inte ska binda sig vid ideologiska principer som är lätta att angripa för motståndare och svåra för de flesta SD-aktivister att försvara. Till viss del kan frågan om dödsstraff ses som en sådan, även om jag gott tillstår att flera i partiledningen motarbetat den frågan för att de genuint är motståndare till dödsstraff.

Poängen här är att partiet har grundinställningen att politisk handlingsfrihet är viktigare än ideologisk utveckling, även om vissa ansatser till fördjupade ideologiska ställningstaganden har gjorts de sista åren.

Det betyder dock inte att ideologiska diskussioner saknas. Fördjupade diskussioner om sådant genomförs då och då, men när det sker så är det i princip alltid enskilda initiativ och diskussionerna sker mycket informellt. Än så länge har det där inte varit ett problem, eftersom partiet har varit så litet att idéutvecklingen har kunnat spridas tämligen enkelt i partiet ändå. För framtiden kan vi dock inte ha det så. Förr eller senare måste vi ta ett fastare grepp om partiets grundläggande tankar och utveckla, fördjupa och sprida dem i medlemskåren, eftersom vi annars kommer att upptäcka att folk läser in sig själva på de tankar de känner för. Risken vi då löper är att partiet kommer att spreta åt olika håll och att vi bygger in en risk för partisprängning på längre sikt.

Jag tror att det finns en viss grund för att knyta ihop SD med befintliga intellektuella kretsar. En stor del av anledningen till att sådana kontakter inte har knutits officiellt redan är nog att de som har en bekväm position på något universitet eller som skribenter på någon tidskrift inte har haft lust att riskera sin karriär genom att öppet stödja SD. Dessutom tror jag ärligt talat att många på ett personligt plan har känt avsmak inför partiets ”pöbelaktiga image”, för att sammanfatta en attityd jag många gånger har mött i sådana här diskussioner. Man har helt enkelt sett sig som för fin för SD. Frågan är om det kommer att förändras nu?

Annonser