Etiketter

Det förefaller finnas ett närmast oändligt antal statsvetare i Sverige. Det beror förstås på att universiteten producerar rätt många doktorander som på något sätt måste skaffa sig ett levebröd och det är för den genomsnittlige journalisten i princip bara att sträcka ut en hand i luften för att få tag på ett par statsvetare som känner för att uttala sig.

Detta är dock inte helt oproblematiskt. Den som väljer att studera politikkunskap gör, hävdar jag, i allmänhet det för att de är intresserade av politiska frågor och i regel har rätt bestämda politiska uppfattningar själva. Dessa redovisas dock inte alltid när den intervjuade statsvetaren tillfrågas i  media, utan i den mediala dramaturgin får denne spela rollen av den neutrale experten.

Ett av mina personliga skräckexempel är den där gången (inför valet 2002 tror jag) som UNT letade rätt på en statsvetardoktorand som fick uttala sig om hur hemskt, korrupt och antidemokratiskt Sverigedemokraterna var. Samme doktorand ställde sedan upp som kandidat i europaparlamentsvalet 2004 och blev med tiden upphöjd till högskoleminister. Jajjemensan, Tobias Krantz. Chefredaktören, förre folkpartistiske riksdagsledamoten Håkan Holmberg,  valde en toppolitiker från sitt eget parti för att leverera det önskade svaret.

Såna här exempel är det inte svårt att hitta. Trots det finns vissa som spelar i en högre division än andra. Mer specifikt menar jag den här gången Ulf Bjereld och hans partner Marie Demker.

Bjereld och Demker är akademiskt högt meriterade statsvetare och båda är sedan åratal verksamma vid SOM-institutet i Göteborg, som sysslar med val- och opinionsforskning. Båda har också en stark vänsterprofil och Bjereld har till och med förtroendeuppdrag på hög nivå i ledningen för de kristna socialdemokraterna. Ändå tillfrågas båda två ofta om kommentarer i politiska dagsfrågor, trots att de såvitt jag kan se aldrig har sagt någonting som strider mot deras partiintresse.

Det tydligaste exemplet på detta är hur de har diskuterat Sverigedemokraterna. Bjereld var tidigt ute 2007 med att han inte ens tyckte att man borde debattera med SD.  Han har också försökt klistra ihop borgerligheten med SD i ett försök att svärta ned dem och argumenterat för att det alltid är fel att tala med SD eftersom vi tjänar på det och att man egentligen inte alls ska prata om invandringspolitik eftesom vi tjänar på det med.

Både han och Demker har i intervju efter intervju framhållit (i sin roll som statsvetare, lägg märke till det) att man inte ska ge SD uppmärksamhet på riksnivå eftersom det riskerar att gynna oss ( t.ex. i Aftonbladet)  och Bjereld har varje gång han nämnt oss som ett mantra sagt att han inte tror att vi kommer in i riksdagen  – trots att någon med hans närmast unika förutsättningar att se svensk politik i ett långsiktigt perspektiv rimligen måste kunna inse att vi efter 2006 var i samma sits som MP efter valet 1985 eller KD efter valet 1988, dvs. att vi hade nått fram till en kritisk massa, med tillräckliga resurser och opinionsstöd för att nå in i riksdagen vid nästa val.

Så, varför är det då denna linje som de där två konsekvent har hållit? Jo, därför att Bjereld givetvis vet att ju mer man pratar om oss som om vi kommer in i riksdagen och ju mer diskussionen om oss och med oss lyfts upp på agendan desto troligare blir det att vi faktiskt också kommer in i riksdagen. Till slut, efter Åkessons islamartikel 2009 så tog Bjereld bladet från munnen och erkände öppet att detta var det resonemang han hade hållit fast vid hela tiden.

Det är alltså helt uppenbart att Bjereld och hans sambo agerar som partimegafoner. Ändå får Bjereld hela tiden frågor från media i egenskap av statsvetare, trots att hans svar är fullständigt förutsägbara varenda gång. Går det bra för Sd i en opinionsmätning så är det en slump som kan viftas undan, men går det istället dåligt så är det ett ovedersägligt bevis för att SD inte kommer in i riksdagen.

Såhär håller det på. Ända fram till valdagen höll Bjereld envist fast vid att SD minsann inte skulle komma in och till och med så sent som dagen före valet lyckades Bjereld hitta en opinionsmätning att peka på som snuttefilt till sin tanke att SD skulle hamna under fyraprocentsspärren.

Mitt eget intresse i det här ligger ju förstås hos SD, men Bjereld har lagt en del energi för att attackera borgerligheten också. Han har t.ex. argumenterat för att borgerligheten snart klappar ihop och att kristdemokraterna bör lämna regeringen, att kristdemokraterna bör bli mer socialkonservativa, men inte så konservativa att de blir som SD (oklart hur) samt fört fram sina tankar om hur de rödgröna minsann inte alls ligger under i opinionen!

Alltså: Ulf Bjereld är en partimegafon för socialdemokraterna. Han framför aldrig en åsikt som på något sätt är skild från det socialdemokratiska partiintresset och han använder sig av sin professorstitel som ett sätt att legitimera sina ståndpunkter och slingra sig in som ”expert” i artiklar när okunniga journalister söker någon som vill kommentera.

Och det är detta som är problemet. Det finns statsvetare som gör sitt bästa för att vara neutrala och som det kan vara vettigt att tillfråga i politiska sammanhang, men det finns också statsvetare som trots sin examen själva är att betrakta som politiska aktörer. Når sådana partiska statsvetare tillfrågas så snedvrids hela den politiska debatten eftersom väljarna får vinklad information som är paketerad som om den vore neutral.

Det här inlägget blev långt. Jag hade tänkt ta upp en del om hur statsvetare snedvrider sin egen forskning för att passa den egna politiska dagordningen, men det kräver lite mer research och får därför anstå till en senare del.

Advertisements