Etiketter

, ,

Vi skriver det ni säger, det är journalistik.

Det är inte ofta som jag har anledning att säga det här, men i jämförelse med vissa andra författare så framstår Expos skribenter som sakliga.

Förstå mig rätt nu – man ska inte ta det som Expo skriver som odiskutabla sanningar eftersom de är hårt vinklade, men numer – efter Stieg Larssons död – så verkar de anstränga sig för att ta fram faktauppgifter och redovisa dessa i källförteckning. Stieg Larsson var en elak skribent som ofta skrev på ett sätt där han med mycket små ordvändningar lyckades förmedla det förakt och hat han otvivelaktigt kände för oss alla. Han höll sig inte heller för god för rena personangrepp om han tyckte att han kunde komma undan med det. Den tiden är dock i huvudsak förbi i Expos offentliga material, även om sådant ofta lyser igenom på skribenternas privata bloggar.

Däremot så finns det andra som har plockat upp den manteln. Under året fram till valet följdes partiets ledande aktivister av paret Qvarfordt och Hamrud, som åkte runt på SD-möten och intervjuade företrädare i olika sammanhang, ofta på en semiprivat basis. Deras vedermödor har nu förts samman i en bok som i dagarna har givits ut av det lilla oberoende förlaget Optimal.

Boken har på förhand marknadsförts som ett brott med den tradition som författarna menar har fokuserat vid Sverigedemokraternas förflutna. Istället, menar de, ska man se till vad partiet är idag och vilka åsikter vi företräder idag och vad de ledande inom partiet faktiskt säger och gör. Det låter ju vällovligt och utan tvekan bidrog den utgångspunkten till att partiledningen accepterade att ha de två skribenterna i hasorna under hela valrörelsen. Jag har själv haft en del kontakt med dem via twitter, och jag har förstått att de har följt i stort sett alla aktiva SD:are som använder detta medium för att på sätt kunna studera oss bättre.

Vad kan man då säga om resultatet?

Boken är uppbyggd som ett antal egentligen helt fristående kapitel, korta nedslag i SD-världen där paret Hamrud/Qvarfordt får agera sanningsvittnen till vad det är som sker. I princip finns det inget större sammanhang mellan kapitlen. De hade kunnat släppas som en längre artikelserie i DN eller i, säg, Fokus, utan att det hade märkts att det var tanken att det skulle bli en reportagebok av det hela. I flera av kapitlen sker mer eller mindre informella intervjuer med olika företrädare, och det slår mig som ganska tydligt att de i vissa fall har samtalat ganska länge med vissa för att sedan gå hem och i stort sett omedelbart sätta sig ner för att skriva ned sina intryck.

För det är just det som är bokens stora svaghet (och kanske styrka för vissa): boken handlar egentligen mer om de intryck som författarna får än någon särskilt genomgripande politisk analys av vad det är som partiet står för. Naturligtvis är alla reportageböcker i någon mån skrivna med utgångspunkt från intryck, men här handlar det mer om de rent känslomässiga intryck som författarna har fått, hur de själva – författarna – har tänkt och framförallt känt när de har deltagit i något SD-sammanhang.

Och det författarna har känt är helt uppenbart avsky och förakt, även om de är ytterst noga med aldrig använda just dessa två ord när de talar om SD. Det är ju så hemska ord, inte sant? Istället väljer författarna att använda sig av en teknik där man medvetet beskriver saker och ting på ett sätt som är menat att ge associationer utan att man egentligen säger rent ut vad det är man menar. Låt mig ta några exempel.

Axel W Karlsson är en präst i Göteborg som länge har stött oss. Såhär skriver Qvarfordt/Hamrud (QH) om honom:

Först efter att han 2007 lämnat sin sista tjänst i Svenska kyrkan, som var en kontorstjänst, en sådan som kyrkan förr hade råd med när en präst inte ansågs passa i en församling, blev han medlem i Sverigedemokraterna.

Notera att Q/H inte med ett ord leder i bevis att Axel skulle vara olämplig. Författarna frågar inte ens varför han inte längre arbetar inom kyrkan. Ändå lyckas de på detta sätt antyda att Axel Karlsson var en dålig präst.

Det är dessutom en smula parodiskt att författarna inte kan avhålla sig från att kommentera detaljer om diverse sverigedemokraters utseende. Ta t.ex. om Erik Almqvist på sidan 17:

Huvudet är rakat, men man kan se att hårfästet håller på att smyga sig bakåt.

Eller om Carina Herrstedt på sid51:

Carina Herrstedt får ofta agera ansikte utåt. Svenskblond med hjälp av kemikalier används hon för att visa att Sverigedemokraterna inte alls är ett parti som bara består av män, även om det ofta verkar så.

Om deltagarna på valupptakten i maj sid. 60

Många av de äldre männen är okammade och bär gamla och uttänjda T-shirts.

Om Roger Hedlund på sidan 120:

Han påminner om ett cykelbud från en pilsnerfilm.

Precis som många andra Sverigedemokrater är [Björn Söder] inte särskilt reslig

s. 173.

Plötsligt ser [Erik Almqvist] ut som en stressad ordningsvakt och vi tänker att det nog var såhär han såg ut när han själv jobbade som dörrvakt.

s. 196

[Mattias Karlssons] skjorta (…) spänner över magen

s. 232

Man kan kanske ha förståelse för att de vill beskriva sin omgivning, men det blir ett återkommande tema att plocka ut detaljer som de stör sig på. Åkesson har för mycket puder i ansiktet inför en intervju, Axel Karlsson har strumpor i sandalerna, Åkessons skjorta är smutsvit och kvinnorna på valvakan fnittrar som om de vore på skoldans. Jag kan inte se annat än att de anser att SD:are är löjeväckande som personer och att det är detta de vill förmedla.

En annan teknik som används är den med enkla frågor. Det är fantastiskt hur författarna ofta verkar ställa sig själva frågor om olika saker som de stöter på i SD-sammanhang. Några exempel:

Nu gör Erik Almqvist ett uttalande som förvånar oss. Den annars så trevlige mannen säger nu i mikrofonen att palestinierna här visar varför det finns konflikter i vissa delar av världen och inte i andra.

s.86

Vi försöker att inte visa hur förbluffade vi är. Liberala katolska kyrkan känner vi väl till från bögkretsar.

(Om Tommy Hanssons kyrkotillhörighet på s.114)

Vi får inget svar från Carina Herrstedt om vilka som egentligen bestämmer i partiet. På henne låter det inte som att det är partistyrelsen.

Intervju med Carina Herrstedt, sid. 58

Nu kommer det till ett läge där vi inte längre hänger med. Varför ska de andra partierna lyssna till SD:s väljare och inte till sina egna?

(Som åhörare till ett tal av Åkesson, s. 94, för övrigt precis innan de har en lång intervju under en bilresa med Åkesson)

Sådär håller det på, sida upp och sida ner. ”Varför säger han så? Varför tycker han så?” Ständigt frågar de sig själva hur den ena eller andra ståndpunkten från partiet egentligen hänger ihop, gärna åtföljt av någon sarkastisk kommentar. Till slut börjar jag tänka ”Jamen ställ frågan nån gång då!” – men trots att de uppenbarligen har stått precis bredvid SD-företrädare och att de själva är journalister så har det alltså inte varit mödan värt att ställa frågan direkt till den Sverigedemokrat de för stunden har intervjuat. Så intressant var frågan inte. Och varför inte det då, undrar vän av ordning? Jo givetvis därför att det rent berättartekniskt är bättre att inte få svar på sådana frågor. Gör man på det här viset så kan man ju göra det lättare att i text få partiet och dess företrädare att framstå som skumma typer med ogenomtänkta ståndpunkter, vilket är det överordnade syftet. Ibland kommer dock föraktet i öppen dager, t.ex. när författarna skriver ”SD-Television uppför sig som barn” på sid. 189. Det är också i vissa fall uppenbart att de faktiskt inte har förstått eller inte haft lust att förstå det som sägs, exempelvis vid Robert Spencers islamseminarium under Almedalsveckan, som de tycker är så ”svårt och tekniskt” att de helt avfärdar det med att det inte går att ta ställning till det (och jo, de kommenterar hans utseende och person också, han har en för varm kostym och är dessutom burdus), på sid 195ff. Därmed slipper de ge sig in på att kritisera det Spencer säger i sak.

Dessutom kommenteras ganska ofta sådant som är mer av skvallernatur, som egentligen borde vara oväsentligt i en bok om ett politiskt parti, t.ex. gör de sig lustiga över att Åkesson fick en blomsterbukett som fortfarande var inslagen i papper eller att han vid ett möte fick en gåva i form av en flaska konjak. Givetvis återges den nu infamösa intervjun med Levi Klausen i sin helhet. Ett sådant mål kan de inte motstå att skjuta in sig på. Det är ingen hejd på klagandet: SDU:arna är dåliga på att klappa takten, ljudanläggningen fungerar dåligt och folk kramas för lite med varandra på SD-möten.

Det är också uppenbart i en skildring av en motdemonstration mot SD i Landskrona att deras sympatier ligger hos de demonstranter som saboterade vårt möte. (s. 85). Dessutom skriver de att det inte stämmer att Daniel Assai tog med sig Åkesson från det havererade torgmötet, trots att det var just det vi kunde se i den dokumentär om SD som vi kunde se i rutan häromkvällen. (S. 89)

Vissa avsnitt är dessutom så bisarra att man som Sverigedemokrat tappar hakan. De försöker ge ett sammanfattande betyg på vårt förhållningssätt till etablissemanget och skriver att den sociala kompetensen uppvisar brister, att vi inte följer kutym och inte vet vad som passar sig! (s. 202) Herregud. Precis som om det någonsin har varit vår affärsidé att spela enligt etablissemangets regler för vad som passar sig och inte. Eller vad sägs om följande pärla:

[Sverigedemokrater] går ofta i försvarsställning och förstår inte vad det innebär att bli ifrågasatt av en journalist. De tror istället att journalisterna försöker debattera med dem och att de frågor de får är journalisternas åsikter. (sid 253)

Ja, det tro fan det. Det är ju så det är, och det är direkt häpnadsväckande att läsa det här i en bok som dryper av insinuanta formuleringar om SD:are. Kan det vara så att de inte själva begriper hur det här låter? Sedan kommer den absolut mest graverande passusen av alla, som till slut får mig att inse hur det ligger till:

Flera av dem som jag träffar under kvällen verkar stämma in på benämningen ”globaliseringens förlorare”. De är gamla eller har sjukdomar och många av dem upplever att de har blivit dumpade på samhället soptipp. När de försöker komma på vems fel det är riktar de hellre blicken mot någon annan än sig själva.

Japp, där satt den. Sjuka och gamla svenskar och de som tycker att samhället behandlat dem illa och engagerar sig för att ändra politiken är losers i QH:s ögon, och borde istället förstå att det är deras eget jävla fel. Med den utgångspunkten är det inte att undra på att boken dryper av förakt mot allt och alla som den beskriver.

Det finns dock också sådant i boken som faktiskt visar på intressanta och genuint relevanta insikter i hur Sverigedemokraterna fungerar och som ger information som faktiskt inte varit känd utanför den allra innersta kretsen. Ett sådant kapitel är t.ex. intervjun med Micke Jansson, där han får ge sin syn på det politiska livet efter förlusten i partiledarvalet och intervjuerna med Åkesson och Almqvist, men utöver det är det kanske tio sidor totalt där det förekommer en eller annan detalj som är intressant.

En sådan intressant detalj är det här utdraget ur en intervju med Almqvist:

Till skillnad mot nu fanns tidigare de som stod för en etnisk nationalism. (sid.23)

Ja, för det gör det ju inte nu.

UPPDATERING 8 mars 2011: Korrigerade en missvisande formulering.

Annonser