Etiketter

, ,

Förra året hamnade jag i en diskussion med en av skribenterna på Tradition och Fason rörande Sverigedemokraternas tidiga historia. Jag ansåg inlägget vara tillräckligt seriöst för att bemöta, och därför skrev jag ett långt inlägg i debatten som dock sjönk undan i glömska bland en massa andra kommentarer till den bloggposten. Det kan dock vara värt att lyfta fram den texten lite mer, och därför återpublicerar jag den här tillsammans med några av de mer konkreta frågorna.

Jag vill trots allt gärna att du bemöter ett par av mina påståenden i sak. Av allt att döma är du intelligent, så du kan svårligen neka till att det trots allt ÄR mycket besvärande för Sverigedemokraterna att

1. partiet hade en nazistisk/f.d. nazistisk partiledare fram till 1995
2. partiet uppstod ur Bevara Sverige Svenskt, en under inga förhållanden demokratiskt orienterad organisation
3. så pass få välutbildade människor delar Sverigedemokraternas samhällssyn/samhällsanalys.
4. partiet, trots ett digert program, i prinicip hålls samman av en enda politisk fråga.

Kan du verkligen neka till att SD för bara 20 år sedan organiserade en mycket stor mängd nynazister? Kan du verkligen med din intellektuella heder i behåll vara med i ett sådant parti, trots att personerna i fråga inte är aktiva i partiet längre?

Jodå, det ska jag gärna svara på.

1. Jag har aldrig träffat Klarström även om jag känner till hans förflutna och det är inget jag gläds åt. Det var en av anledningarna till att jag faktiskt strök hans namn när jag röstade på SD 1994 – det närmaste man kunde komma att göra ett personval då. Det går förstås inte att försvara något av det han gjorde. Däremot tog han avstånd från sina tidigare misstag och partiet betraktade hans snedsteg med hänvisning till detta som ungdomsförsyndelser, på samma sätt som alla övriga etablerade politiker som haft bakgrund i liknande grupperingar. Se t.ex.
http://www.sdkuriren.se/expo.php?action=fullnews&id=1782

2. Nja, jag skulle nog snarare säga att partiet uppstod 1988 ur resterna av Sverigepartiet, som i sin tur uppstod ur en sammanslagning av Framstegspartiet och BSS 1986. Fast det spelar ingen roll. I alla sammanhang sätts ändå likhetstecken mellan BSS 1979 och SD 2009, trots att det idag knappast existerar vare sig personsamband eller gemensam dokumentation. Vad ska man säga om BSS? Jag har läst såväl Lodenius/Larssons ”Extremhögern” som åtskilliga originalnummer av BSS-nytt och boken ”BSS – ett försök att väcka debatt”. BSS var inte ett politiskt parti utan snarare en enfrågerörelse som fokuserade på invandring. I deras led fanns utan tvekan personer som tidigare hade varit med i både det ena och det andra och BSS-nytt var inte en publikation som var mycket mer än ett hätskt propagandablad. Men än sen? Jag gick inte med i BSS 1979 utan i SD 1994. Det är inte samma rörelse, trots att en av rötterna finns däri. Man kan lika gärna hävda att SD är Centerpartiet eller Moderaterna, eftersom flera f.d. centerpartister och moderater sökt sig till SD. Dessa är oerhört många fler än det fåtal som kom från BSS. Idag är faktiskt mindre än 2% av medlemskåren kvar från tiden före 1991 och blott 10% från tiden före 1998.

3. Verkligen? Jag förmodar att du menar att dessa grupper inte röstar på SD i lika stor utsträckning, vilket faktiskt inte är riktigt samma sak som att kunna avgöra vilken samhällssyn de har. Själv har jag alltid sett det som att det är hyggligt enkelt att argumentera för sina SD-baserade ståndpunkter i alla sammanhang så länge man inte säger att de är SD-baserade. För mig är det ett tecken på att vi är pariastämplade snarare än att folk inte är mottagliga för argumenten i sig. När jag får mothugg av konservativa så måste jag säga att jag ganska ofta uppfattar det som att huvudargumenten går ut på för det första att SD aldrig kan komma någonvart p.g.a. sitt rykte och för det andra att SD är alltför pöbelaktigt för fint folk, inte att man har särskilt mycket att invända i sak.

4. Det är den viktigaste frågan, visst. Det är däremot inte den enda frågan. Så enkelt är det inte. För mig själv var EU-motståndet, försvarsfrågan och stödet för strängare straff viktiga punkter, liksom abortfrågan och nationalismen ( i vid mening ). Det existerar en värdegrund som håller samman partiet, även om jag vet att partiet under Åkesson har gjort ett medvetet val att inte tala ideologi utan endast profilera sig i enskilda sakfrågor. Det faktum att det är lätt att hitta företrädare som har svårt att tala för sig är snarare ett tecken på att många är politiskt oerfarna. En annan bidragande orsak är att vi har sugit upp ganska många av de små missnöjespartier som har funnits på olika håll ute i kommunerna. Ibland, men inte alltid, har dessa partiers företrädare varit mer av excentriska bråkmakare än genomtänkta ideologer.

Så, SD och nynazisterna. Jag känner till bakgrundshistorien här. SD under Klarström satsade på stora, medialt omskrivna manifestationer för att få uppmärksamhet och kunna nå ut. För att få folk till dessa evenemang drog man in alla och deras kusiner, milt uttryckt. Alla som ville vara med fick vara med, medlemskap eller ej. Problemet blev uppenbart – de som ville gå på en manifestation där man kunde garantera våldsamma sammanstötningar och att bli uthängda som bergatroll i media var i regel inte bullbakande mormödrar eller universitetsprofessorer. Våldsamma skinnskallar som redan befinner sig på samhällets botten (och alltså inte har något att förlora) däremot… Det blev givetvis katastrof. Detta bekymrade mig djupt innan jag gick med (och det faktum att jag lägger en timme på det här inlägget borde visa att det fortfarande bekymrar mig).

Jag gick med i partiet strax före Micke Jansson blev partiledare och han visade en genuin vilja att komma tillrätta med problemen. Hade jag inte sett att det fanns denna genuina vilja att göra något seriöst av SD så hade jag inte stannat kvar. Det betyder givetvis inte att allting trollades bort på en gång, men jag vill framhålla detta – vi slutade helt med yttre manifestationer under flera år för att komma tillrätta med problemen. Jag var själv med om att utesluta aktivister som betedde sig olämpligt. Men på en punkt har du fel: inte ens när det var som allra värst var SD ett nationalsocialistiskt parti. När det var som allra värst var SD ett parti som såg mellan fingrarna med uppenbart problematiska medlemmar och aktivister, eftersom partiet ansåg sig behöva varenda varm kropp som gick att stoppa in i rörelsen.

Annonser