Det har blivit en viss uppmärksamhet kring ett uttalande från min högt värderade kollega Markus Wiechel, distriktsordförande i Östergötland. Precis som på andra ställen pågår diskussioner om hur den framtida regionindelningen ska se ut. Det förslag som de etablerade partierna verkar ansluta sig till går ut på att slå ihop Östergötland med Småland och delar av Södermanland till en storregion. Mot detta har SD-Östergötland anfört:

– En östgöte är en östgöte och en smålänning en smålänning (…) Vi jobbar främst för en gemensam identitet mellan folk, man kan väl kalla det lokalpatriotism.

Regionerna ska sjösättas år 2015 och ersätta dagens länsindelning. Men Sverigedemokraterna vill inte ha någon regionbildning, partiet vill istället ha avtal mellan länen, säger Markus Wiechel.

Säkerligen är det som vanligt så att citatet är en smula rumphugget, men icke desto mindre så tycker jag att grundresonemanget är hel riktigt. Låt mig utveckla.

Grundfrågan handlar om vad det är som ska ligga till grund för politiska indelningar av alla typer. Vår inställning på riksnivå är ju välkänd, nämligen att varje folk bör ha rätt till sin egen stat så långt detta är praktiskt möjligt. Vår motivering till detta är för lång för att gå in på i detalj här, men det handlar alltså om att en stat byggd på gemensam identifikation har större chanser att bygga upp en gemensam solidaritet mellan invånarna.

Nu är det ju inte så enkelt att det bara är nationen som har betydelse. Ute i Europa har många länder också inom sig starka regionala och provinsiella kulturella och historiska traditioner. Det räcker kanske med att jag nämner Bayern, Katalonien och Padanien för att påvisa hur också hembygdskänsla och lokalpatriotism spelar roll för människor, vilket vi också påpekar i partiets principprogram. Det är ingen skillnad i princip mellan nationens vikt för den egna identiteten och regionens betydelse, även om det oftast finns en skillnad i grad, alltså hur stark identifikationen med hembygden är för den enskilde (såhär inom parentes kan nämnas att om identifikationen med den egna regionen blir starkare än den med landet så får man sannolikt en självständighetsrörelse som resultat som siktar efter ett eget land).

I Sverige har de gamla svenska landskapen en svagare ställning än vad många regioner på kontinenten har. De som förefaller ha starkast regional profil är de landskap som tidigare utgjorde gränsområden mot våra grannländer och blev en del av det svenska riket relativt sent, som Jämtland och Skåne. Icke desto mindre har den regionala nivån betydelse generellt också i Sverige. Under de år som regionfrågan diskuterats så har de förts fram argument just om att regionindelningen bör vila på något som invånarna kan känna samhörighet med och uppleva som demokratiskt legitima konstruktioner (har t.ex. för mig att jag läste en debattartikel om detta i Dagens Samhälle för någon tid sedan). En del av detta är också den högst berättigade oron för att service i glesbygden kommer att centraliseras när regionerna slås ihop, vilket i stort sett garanterat kommer att hända när regionerna slås ihop.

Med andra ord – Markus Wiechel har helt rätt och de obligatoriska hånflinen från diverse etablissemangshjon är inget man behöver bry sig om.

Annonser