Det blev rejält med uppmärksamhet kring mitt förra inlägg med tips till partikamraterna. Det har kvittrats om det hela dagen och bloggen har slagit besökarrekord.

Lena Sundström har kallat mig för Sverigedemokraternas svar på Magdalena Ribbing, en titel jag naturligtvis bär med stolthet.

Andra har ironiserat över att jag ger mediatips offentligt. Ja, vadå? Det här är inga konstigheter. Jag tycker att det rätt uppenbart att man ska stå för vad man tycker, uttrycka sig klart och redigt och avgå om man har gjort något tillräckligt dumt.  Det är inte raketforskning eller hemliga tips. Ametist Azordegan har framfört att Sverigedemokraterna aldrig skulle överleva i Iran… och just det har vi väl själva framfört då och då också.

David Baas ringde mig och ville göra en intervju om bloggen också. Jag avstod. Baas har aldrig gjort annat än slakta oss i sina artiklar och Expressen är rent generellt en slasktidning. Det finns ingen mening med att ställa upp på dessa premisser.

Baas ställer en fråga i sin artikel. Varför ska man inte svara på väljarnas frågor? Jodå, det ska man. Jag tycker absolut att man ska svara när väljarna hör av sig. Det är dock inte samma sak som att ställa upp på varenda intervju man blir erbjuden. Det är faktiskt fullt möjligt att kommunicera direkt med väljarna, i synnerhet om man kan förvänta sig att en eller annan journalist försöker sätta dit en. I ett sådant läge är det bättre att avstå från intervju och istället lämna ett pressmeddelande eller eventuellt ett blogginlägg beroende på situationen.

Jag har märkt att väldigt många journalister skriver under på den här teorin om massmedia som ”gatekeepers”, dvs. att väljarna måste ha tidningar och TV som talar om för dem vad som är viktigt och hur nyheter ska tolkas. Själv tror jag mer på direktkontakt mellan väljare och förtroendevalda så långt det överhuvudtaget är möjligt.

Advertisements