Etiketter

,

Non, je ne regrette rien –

ett decennium i Sverigedemokraternas ledning

Jimmy Windeskog har efter sju sorger och åtta bedrövelser nu avslutat sin självbiografiska bok om tiden i Sverigedemokraterna. Det är omöjligt för mig att recensera den här boken på ett objektivt sätt, det ska jag vara tydlig med. Jag förekommer själv på flera ställen i Jimmys bok, och många av de saker han berättar om i boken är sådant som jag själv var närvarande vid eller fått återberättat för mig vid åtskilliga tillfällen. Jag kan alltså inte bedöma Jimmys bok fristående från mina egna minnen och det bör bloggläsaren komma ihåg.

Boken behandlar alltså Jimmys liv och leverne under perioden i Sverigedemokraterna. Det är viktigt att förstå att det är vad boken är: en bok om Jimmys erfarenheter ur hans synvinkel, inte ett försök att skriva Sverigedemokraternas historia. Den som läser boken märker fort att Winde har skrivit boken i ungefär den ordning som minnena har ramlat in i huvudet på honom och därefter sorterat om lite, med varierat resultat. Åtskilliga gånger blir t.o.m. jag lite förvirrad, eftersom han gör utvikningar och hopp i kronologin lite fram och tillbaka när han finner det påkallat (när han presenterar Torbjörn Kastell gör han exempelvis ett hopp flera år fram i tiden till en rolig episod mellan Tor Paulsson och Kastell innan han hoppar tillbaka till 1997). I stora drag försöker han dock hålla fast vid en tidslinje som börjar med hans egen uppväxt i Borlänge på 80-talet via ett gradvis alltmer fördjupat engagemang i SD, hur han blev avpolletterad från partiet och i stort sett fram till idag.

När jag läser boken så verkar den i stora drag vara korrekt i sak. Några småfel går att hitta här och där  (det var t.ex. inte 40 stygn som jag blev sydd med när jag blev nedslagen på gatan 1997 utan 12-15 eller så) men det mesta är rena petitesser som inte har någon större betydelse. Winde blundar inte heller för sådant som kanske är lite genant för partiet idag, som exempelvis hur oerhört paranoida mot verkliga eller föreställda rödingar vi var då eller vilka enorma strider som kunde uppstå kring något tiotusental kronor i partikassan, vilket är växelpengar idag.

Det är också uppenbart att Winde fortfarande är bitter på de personer som sparkade ut honom ur partiet, och flera gånger kan han inte motstå frestelsen att ge några små tjuvnyp till den nuvarande partiledningen när han drar sig till minnes en eller annan detalj som de misslyckades med. Vems fel det var att vi kopplades till obskyra partier på Balkan i flera år genom en okritiskt återgiven länklista på partihemsidan är t.ex. något som Winde ägnar några sidor åt att reda ut.

Alltnog: man ska som sagt inte tro att det här en objektiv och neutral historieskildring. Den som däremot vill försöka tränga in under ytan och få en uppfattning om hur det kunde upplevas att vara på insidan som aktivist i Sverigedemokraterna under den svåra tiden på 1990-talet har en hel del att hämta. Det är där, tror jag, boken har sin stora behållning – som en förmedlare av de stämningar som rådde inom partiet under 1990-tal och tidigt 2000-tal.

Själv ser jag med viss nyfikenhet fram emot vad andra läsare av boken kommer att tycka. Vad kommer en eftervärld som inte var med när det begav sig att säga om våra eskapader?

Advertisements