Etiketter

,

Så, efter Tomhylsans avgång så har Sverige alltså begåvats med en ny försvarsminister: Karin Enström, hitintills ordförande i utrikesutskottet och före det mångårig försvarspolitiker i riksdagen. I de kommentarer som jag har sett hittills så är flera av de ledande försvarsbloggarna positivt överraskade av att Enström har utsetts, främst därför att hon har militär bakgrund (hon var kapten i kustartilleriet på den tid det fanns men har varit riksdagspolitiker sedan 1998), något som tyvärr är rätt ovanligt för försvarsministrar nuförtiden. Underförstått så är det säkert så att det är många försvarsvänner som hoppas på att Enström är frälserskan som skall återgå till en traditionell försvarsvänlig politik som moderaterna stod för förr i världen.

Jag tror att de bedrar sig. Jag har svårt att se att Enström kommer att föra någon annan politisk linje än den som regeringen hittills har fört, dvs. fortsatt fördärvande av det nationella försvaret, och det verkar vara fler som delar den bedömningen. Jag har försökt läsa in lite snabbt vad Enström har uttryckt i olika intervjuer, debattartiklar och på sin egna blogg, och även om hon onekligen verkar kunnigare i militära frågor än sin föregångare så kan jag helt enkelt inte se att det egentligen finns några större politiska skillnder dem eemellan. Den närmaste tiden kommer Enström att få hantera såväl de fortsatta efterdyningarna av Saudiaffären som regeringens proposition om lagstiftning för soldatanställningar och snart är det väl (förhoppningsvis) dags för ett tillsättande av en ny försvarsberedning. Då om inte senare kommer Enström att tvingas bekänna färg. Frågan är om försvarsvännerna blir nöjda då?

Annonser