Etiketter

, , ,

Ernstx2
I min bokhylla har jag två böcker av Ernst Jünger, en tysk författare född 1895 som var verksam under hela 1900-talet. Jünger var officer i den kejserliga tyska armén under första världskriget och sårades sju gånger i strid. Båda de böcker som är i min ägo (införskaffade via bokklubben Svenskt Militärhistoriskt bibliotek) behandlar Jüngers tid i armén. I stålstormen är en självbiografisk berättelse om de egna erfarenheterna av kriget och dess vardag, och precis som krigsskildringar plägar vara så är den fylld av ond bråd död, stupade kamrater och svåra strapatser. Den är välskriven och mycket intressant på det sättet att den ger en inblick i hur en kejserlig tysk officer som är övertygad om det rätta i den egna saken resonerade under den här tiden. Som sådan anser jag att den tjänar som ett gott komplement till Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt, som ju är en mer renodlad antikrigsskildring. Remarque blir obegriplig utan den motvikt som utgörs av skildringar som Jüngers – varför slogs alls någon om alla hatade kriget så? – och böckerna läses med fördel parallellt.

Den andra boken, Sturm (utgiven 1923), handlar om den fiktiva karaktären löjtnant Sturm, som också är en kejserlig tysk officer under första världskriget och med andra ord författarens uppenbara alter ego. I Sturm ägnar sig dock huvudpersonen mer åt funderingar över tillvarons beskaffenhet och vad som är viktigt här i livet och striderna är bara en del av boken. Detta pekar framåt mot Jüngers senare aktiviteter.

Efter världskriget gjorde sig nämligen Jünger ett namn som författare och filosof. Som den övertygade konservative tyske nationalist han var (åtminstone vid den tiden) så strävade han efter att återfinna fotfästet för sig själv och i förlängningen för sitt land efter det sammanbrott som första världskrigets slut innebar. Detta gjorde också att Jünger blev populär i NS-kretsar (varom mer senare). Jünger vägrade dock att befatta sig med partiet och tackade nej till den riksdagsplats som de erbjöd honom 1927 och igen 1933.

Efter maktövertagandet 1933 blev Jünger alltmer kritisk mot NSDAP och hans bok På marmorklipporna (1938) ses av de flesta som ett inlindat avståndstagande från den tyska regimen. Jag har tyvärr inte läst den själv än, så en recension av den får vänta.

Jünger kallades in som soldat i Wehrmacht under andra världskriget, precis som så många andra. Han tjänstgjorde som armékapten i Paris och figurerade i utkanten av den misslyckade konspirationen att mörda Hitler 1944. Han drabbades dock inte personligen av de utrensningar som följde på annat sätt än att han avfördes från Wehrmacht.

Efter krigsslutet fortsatte Jünger sitt filosofiska skriftställarskap. Jag känner dock till rätt lite om det, bortsett från att han lär ha besökt Tibet och provat LSD. När han fyllde 100 år 1995 besökte Tysklands förbundskansler Helmut Kohl honom i hemmet. Även den dåvarande franske socialistpresidenten Francois Mitterand, liksom för övrigt den italienske baronen och filosofen Julius Evola, lär ha uppskattat Jüngers författarskap.

Ernst Jünger dog 1998 vid 102 års ålder.

Advertisements