Etiketter

Låt mig vara brutalt uppriktig: jag är ingen konstvetare. Mitt intresse för konstteori är högst begränsat, och mina bedömningsgrunder inskränker sig i regel till ”det där såg trevligt ut” respektive ”det där såg inte trevligt ut”. Så, ni anar inte hur plågsamt det är för mig att behöva skriva om sådant här bludder.

När den moderna icke-figurativa konsten började slå igenom på allvar så var det inte utan motstånd. Många ansåg, likt mig själv för övrigt, att det där ju bara var en massa kladd och inte föreställde något. En motreaktion blev den så kallade nyklassicismen som uppträdde under mellankrigstiden. Denna konstinriktning var kritisk mot den moderna konsten och strävade efter att hålla kvar eller återuppväcka inspiration och konstformer från antiken och renässansen, en ambition som också uppmuntrades i exempelvis Tyskland av nationalsocialismen. En av de främsta företrädarna för denna inriktning var Adolf Ziegler.

Ziegler blev medlem i NSDAP redan på 20-talet och blev tämligen omgående en av Hitlers favoritkonstnärer. 1936 blev han president för den tyska konstkammaren och tog omedelbart itu med att motverka och förbjuda produktionen av expressionism, kubism, surrealism och annan abstrakt konst i Tyskland. Ziegler var också den ansvarige bakom utställningen ”Entartete Kunst”, som gick ut på att visa upp hur hemsk och smaklös den moderna konsten var genom beslagtagna konstverk från hela Tyskland. 1943 begick Ziegler misstaget att förespråka fredsförhandlingar, vilket gjorde att han avsattes från alla poster och kastades i koncentrationslägret Dachau – dock endast för en kortare tid. Efter kriget var Ziegler helt utfryst från alla konstsammanhang och avled i stillhet 1959. För att göra en lång historia kort verkar Ziegler ha varit en tämligen obehaglig person.

Zieglers egna konst då? Ja, han var mest inriktad på naturalistiska porträtt med ett stort inslag av nakenhet, något som föranledde häcklare att kalla honom för ”det tyska könshårets mästare.” Hans mest kända verk är antagligen triptyken ”De fyra elementen”, fullbordad någon gång före 1937.

De fyra elementen (Adolf Ziegler, pre-1937)

Nu ser jag inte problemet med att gilla Zieglers konst även om man ogillar personen. En vacker målning kan stå för sig själv utan att man nödvändigtvis måste omfamna allt konstnären har gjort i sitt liv.

Fast jag gillar nog inte det här. Jag tycker att målningen är lite väl kall och stel och jag brukar föredra lite mer liv i mina målningar (ja, om det inte är gamla kartor, förstås).

Men det är klart. Det här föreställer ju i alla fall något.

Advertisements