Etiketter

, ,

På 25-årsjubileet nyligen hölls ett längre anförande om det tidiga Sverigedemokraterna av Eva Nyman, en av de aktivister i Uppsala som jag arbetade allra mest med när det begav sig. En del av hennes tal gick åt till att framföra en hyllning till de arbetsinsatser som vår före detta partiorganisatör Lars Emanuelsson gjorde på sin tid, och jag tänkte här följa upp det med några egna minnen av Lasse.

När jag först blev aktiv i SD på hösten 1995 så tog det ett tag innan man så att säga kom med i matchen och blev en del av riksorganisationen. På den första demonstrationen om jag deltog på (i Vasaparken i Stockholm om jag minns rätt) mötte jag en bister göteborgare som sedan kom att bli en av de personer i partiet som jag arbetade allra mest med.

Lars Emanuelsson

Lars Emanuelsson

Lars Emanuelsson var då i ungefär den ålder jag är i idag. Han var en före detta varvsarbetare från Torslanda i Göteborg som likt mig själv hade gjort en kort sejour i Centern innan han kom att aktivera sig i Sverigedemokraterna.

Lasse var på många sätt en eldsjälarnas eldsjäl. Det var nästan ingen hejd på hur hårt han var beredd att arbeta för att främja partiet eller hur mycket resurser han var beredd att lägga ner. För att konkretisera: när Anders Klarström försvann från partiet efter valet 1994 och all aktivism självdog så var det i realiteten Lasse som var den som höll partiet centralt flytande. Det var Lasse som svarade i telefon, Lasse som skickade ut informationspaket till sympatisörer, Lasse som gjorde medlemskorten – och Lasse som betalade för allt detta ur egen ficka när partikassan inte räckte till, vilket var oftast. Sedan tog Lasse sin bil och körde för egen bensin till Linköping eller Surahammar eller Falun för att själv hjälpa till att dela ut flygblad som han personligen hade sett till blivit tryckta.

…Eller till Tierp. Det var Lasse som körde upp till Tierp och hjälpte en 21-årig ung man med den första flygbladsdelningen på orten någonsin, tillsammans med ett par Stockholmsaktivister som han hade raggat upp med lock och pock.

Lasse, som vi unga slynglar (jo, han kallade oss så) på skoj kallade för ”Kapten Rödskägg” när han inte lyssnade (annars fick man bära de tunga lådorna, nämligen) var en man med hårda nypor, det går inte att komma ifrån. Han gav sig aldrig och var inte den som var för god för att skälla ut någon eller kasta ut någon som han ansåg inte höll måttet. Vid den här tiden var det en utmärkt egenskap. Många aktivister vid den här tiden var synnerligen oregerliga, och jag tror till exempel att det har varit mycket svårare att vinna striden mot Tors gäng 2001 (eller ”Dårarna” som han kallade dem) utan att Lasse varit på vår sida.

Men Lasse hade också svaga sidor. Under valrörelsen 1994 hade Lasse blivit överfallen av vänsteraktivister utanför det dåvarande kansliet och grovt misshandlad med basebollträn. Efter det gissar jag att hans säkerhetstänkande accelererade kraftigt. Så kraftigt att det väl idag skulle betraktas som snudd på paranoia. De försiktighetsåtgärder som vidtogs innebar bland annat att i princip ingen utom Lasse själv släpptes ned på kansliet såvida han inte var 100% pålitlig. Var de ändå tvungna att komma ner så var det aktuellt med ögonbindel. PS ansågs inte tillräckligt pålitliga (vilket jag kan förstå ur hans synvinkel, han hade ju varit med om att PS-ledamöter hoppat av och tagit såväl pengar som medlemsregister med sig) och släpptes ofta inte ner på kansliet.

Det var också Lasse som såg till att släpa ner överbliven fartygsplåt från varvet han arbetat på och svetsa fast plåtarna på fönstren för att försvåra inbrytningsförsök.

Samtidigt var Lasse en fantastisk alltiallo. Hans beredvillighet att ställa upp och arbeta i det oändliga och hans tekniska kunskaper rörande så gott som allting var oundgängliga under valrörelser och ett gott komplement till oss lite mer tekniskt tafatta typer.

Lasses fall kom till slut tack vare ett misslyckat väljarbrev. Under första halvan av 2000-talet lämnade Lasse Stockholm och blev aktiv i SD Väst och Göteborg. 2004 planerade man ett utskick till väljarna i Bergsjön om Sverigedemokraternas politik- och det var ett brev det, ska jag säga. I brevet står det något i stil med att den som inte röstar på SD är en quisling, och inte ens då var det där någonting som vi ansåg vara acceptabelt. Lasse försvarade sig med att han och hans bror (”Lellen”) hade arbetat med utskicket till sent på natten och sänt ut fel version till väljarna.

Fallet Bergsjöbrevet och dess disciplinära påföljd blev en plågsam saga arbetsåret 2004. Parallellt med detta hade Mikael Janssons utmanare från Skåne fått en knapp majoritet i PS, och alla omröstningar slutade 8-7. Skånesidan krävde Lasses avgång och ett tvåårigt straff i kylskåpet, men Lasse vägrade avgå. Då blev frågan istället uteslutning eller inte. PS spenderade större delen av 2004 med att bråka om detta och vissa möten slutade i princip med att vi bara satt och skrek åt varandra. Till slut avgjordes det hela med votering. 8-7 för uteslutning.

Med detta lämnade Lasse politiken. Vad jag vet är han en anonym privatperson idag. Jag har inte pratat med honom på flera år, men Lasse: om du läser det här vill jag bara säga att jag väljer att minnas alla de insatser som du gjorde för partiet och hur många nyttiga lärdomar du trots allt gav mig om aktivism, offervilja och hårt arbete. Utan dina arbetsinsatser hade partiet nog inte existerat idag.

Advertisements