Etiketter
På 25-årsjubileet nyligen hölls ett längre anförande om det tidiga Sverigedemokraterna av Eva Nyman, en av de aktivister i Uppsala som jag arbetade allra mest med när det begav sig. En del av hennes tal gick åt till att framföra en hyllning till de arbetsinsatser som vår före detta partiorganisatör Lars Emanuelsson gjorde på sin tid, och jag tänkte här följa upp det med några egna minnen av Lasse.
När jag först blev aktiv i SD på hösten 1995 så tog det ett tag innan man så att säga kom med i matchen och blev en del av riksorganisationen. På den första demonstrationen om jag deltog på (i Vasaparken i Stockholm om jag minns rätt) mötte jag en bister göteborgare som sedan kom att bli en av de personer i partiet som jag arbetade allra mest med.
Lars Emanuelsson
Lars Emanuelsson var då i ungefär den ålder jag är i idag. Han var en före detta varvsarbetare från Torslanda i Göteborg som likt mig själv hade gjort en kort sejour i Centern innan han kom att aktivera sig i Sverigedemokraterna.
Lasse var på många sätt en eldsjälarnas eldsjäl. Det var nästan ingen hejd på hur hårt han var beredd att arbeta för att främja partiet eller hur mycket resurser han var beredd att lägga ner. För att konkretisera: när Anders Klarström försvann från partiet efter valet 1994 och all aktivism självdog så var det i realiteten Lasse som var den som höll partiet centralt flytande. Det var Lasse som svarade i telefon, Lasse som skickade ut informationspaket till sympatisörer, Lasse som gjorde medlemskorten – och Lasse som betalade för allt detta ur egen ficka när partikassan inte räckte till, vilket var oftast. Sedan tog Lasse sin bil och körde för egen bensin till Linköping eller Surahammar eller Falun för att själv hjälpa till att dela ut flygblad som han personligen hade sett till blivit tryckta.
…Eller till Tierp. Det var Lasse som körde upp till Tierp och hjälpte en 21-årig ung man med den första flygbladsdelningen på orten någonsin, tillsammans med ett par Stockholmsaktivister som han hade raggat upp med lock och pock.
Lasse, som vi unga slynglar (jo, han kallade oss så) på skoj kallade för ”Kapten Rödskägg” när han inte lyssnade (annars fick man bära de tunga lådorna, nämligen) var en man med hårda nypor, det går inte att komma ifrån. Han gav sig aldrig och var inte den som var för god för att skälla ut någon eller kasta ut någon som han ansåg inte höll måttet. Vid den här tiden var det en utmärkt egenskap. Många aktivister vid den här tiden var synnerligen oregerliga, och jag tror till exempel att det har varit mycket svårare att vinna striden mot Tors gäng 2001 (eller ”Dårarna” som han kallade dem) utan att Lasse varit på vår sida.
Men Lasse hade också svaga sidor. Under valrörelsen 1994 hade Lasse blivit överfallen av vänsteraktivister utanför det dåvarande kansliet och grovt misshandlad med basebollträn. Efter det gissar jag att hans säkerhetstänkande accelererade kraftigt. Så kraftigt att det väl idag skulle betraktas som snudd på paranoia. De försiktighetsåtgärder som vidtogs innebar bland annat att i princip ingen utom Lasse själv släpptes ned på kansliet såvida han inte var 100% pålitlig. Var de ändå tvungna att komma ner så var det aktuellt med ögonbindel. PS ansågs inte tillräckligt pålitliga (vilket jag kan förstå ur hans synvinkel, han hade ju varit med om att PS-ledamöter hoppat av och tagit såväl pengar som medlemsregister med sig) och släpptes ofta inte ner på kansliet.
Det var också Lasse som såg till att släpa ner överbliven fartygsplåt från varvet han arbetat på och svetsa fast plåtarna på fönstren för att försvåra inbrytningsförsök.
Samtidigt var Lasse en fantastisk alltiallo. Hans beredvillighet att ställa upp och arbeta i det oändliga och hans tekniska kunskaper rörande så gott som allting var oundgängliga under valrörelser och ett gott komplement till oss lite mer tekniskt tafatta typer.
Lasses fall kom till slut tack vare ett misslyckat väljarbrev. Under första halvan av 2000-talet lämnade Lasse Stockholm och blev aktiv i SD Väst och Göteborg. 2004 planerade man ett utskick till väljarna i Bergsjön om Sverigedemokraternas politik- och det var ett brev det, ska jag säga. I brevet står det något i stil med att den som inte röstar på SD är en quisling, och inte ens då var det där någonting som vi ansåg vara acceptabelt. Lasse försvarade sig med att han och hans bror (”Lellen”) hade arbetat med utskicket till sent på natten och sänt ut fel version till väljarna.
Fallet Bergsjöbrevet och dess disciplinära påföljd blev en plågsam saga arbetsåret 2004. Parallellt med detta hade Mikael Janssons utmanare från Skåne fått en knapp majoritet i PS, och alla omröstningar slutade 8-7. Skånesidan krävde Lasses avgång och ett tvåårigt straff i kylskåpet, men Lasse vägrade avgå. Då blev frågan istället uteslutning eller inte. PS spenderade större delen av 2004 med att bråka om detta och vissa möten slutade i princip med att vi bara satt och skrek åt varandra. Till slut avgjordes det hela med votering. 8-7 för uteslutning.
Med detta lämnade Lasse politiken. Vad jag vet är han en anonym privatperson idag. Jag har inte pratat med honom på flera år, men Lasse: om du läser det här vill jag bara säga att jag väljer att minnas alla de insatser som du gjorde för partiet och hur många nyttiga lärdomar du trots allt gav mig om aktivism, offervilja och hårt arbete. Utan dina arbetsinsatser hade partiet nog inte existerat idag.
Jocke, jag vet att du med tanke på omständigheterna i all välmening har rått mig att inte sticka ut hakan alltför mycket, och vara försiktig med gilla-knappen på FB – bara det något som egentligen är rätt bisarrt – men för gamle Barbarossas skull är jag faktiskt beredd att högaktningsfullt strunta i det. Kunde Eva hylla honom på 25-årsfesten anser jag faktiskt att jag både kan och bör göra det också, och säga att det här var ett riktigt fint och rörande inlägg av dig. Det finns mycket att säga om gamle Lasseman, både bra och dåligt, och jag kan säkerligen skriva lika mycket som du och mer därtill. Den där youtube-videon från Ekerökampanjen -98 som just nu ligger som flera av de översta träffarna om man söker på mitt namn skall ses i ljuset av att med gamle Lasse strax utanför bild så kändes det inte som läge att vara mjäkig vad gällde politiken, om du förstår vad jag menar… Han var, minst sagt, vad man brukar kalla en ”stark personlighet”. På gott och ont.
Var Bergsjöbrevet en rejält korkad grej att skicka ut? Ja absolut, och det var vi flera som påpekade för honom. Hade han platsat i kommunfullmäktige, eller på någon förtroendepost i partiet som det ser ut idag? Sannolikt inte. Gjorde han sig bra i media? Tja, det beror väl på vad man menar med ”bra”…
Hade partiet funnits idag om det inte varit för honom? Nej! Och det skäms jag inte det minsta för att säga.
Kort sagt, bra inlägg som väckte fina minnen av en mycket god partikamrat och vän.
Ett mycket bra inlägg om Lasse. Inte många idag som förstår hur mycket han har betytt för partiet. Hur många oavlönade år han la ner för att driva det framåt. Den idealism han stod för finns knappt kvar idag. Det kändes alltid tryggt ha Lasse med sig på torgmöten. Hans namn tillsammans med lillebrorsan Per borde alltid nämnas när det gäller partitets historia. Sen att det slutade lite illa lägger ju lite sorti på hyllningen. Men ingen har lagt ner mer oavlönad tid på partiet än Lasse. Och för det ska han hyllas.
Ja, det där har du rätt i. Lasse var en klippa på torgmöten.
Detta väcker minnen. Tänk om vi kunde samla ihop hela gänget från den tiden. Hade varit kul. Tråkigt att jag inte fick möjligheten att närvara på 25års jubileet.
Ja, varför inte? Det borde väl kunna vara möjligt om vi försöker dra ihop lite folk vid något lämpligt tillfälle.
Martin, du försvarar ji ett tex Ehn nu utesluts för att ha nämnt Lasse med namn i partisammanhang. Hur skall du kunna träffa oss då utan att bli utesluten.
Ta det lite lugnt nu, Winde. Vi behöver inte bråka om precis allting hela tiden.
Och vad säger du om det faktum att Emanuelsson är dömd för kidnappning och utpressning?
Det känner jag naturligtvis till. Det pratades mycket om den där incidenten när jag blev aktiv i partiet och uppriktigt sagt så vet jag nog mer om vad det var som hände då än vad du gör. Jag säger som jag sa i slutklämmen ovan:
”Jag väljer att minnas alla de insatser som [Lasse] gjorde för partiet och hur många nyttiga lärdomar [han] trots allt gav mig om aktivism, offervilja och hårt arbete. Utan [hans] arbetsinsatser hade partiet nog inte existerat idag.”
Tack Jocke, det var ett fint porträtt av Lars som du tecknade. Bör kanske läggas till att han utsågs som hedersmedlem på SDs 10-års jubileum. När han så uteslöts lär han ha krossat det diplomet, vilket man ju kan förstå.
Han uteslöts aldrig. Han sa upp medlemskapet innan domen ot honom hann vinna laga kraft. Därmed borde det vara ok omtala honom och hylla honom för allt han gjorde.
Exakt Lasse gjorde som Johan, de sa upp sitt medlemsskap själva när uteslutningsärende öppnades. Jag och Lellen såg dock till att ha på papper att vi uteslöts och inte lämnade ensama.
Ja alltså, utan Lasses maningar och krav hade det aldrig funnits ett Slyngelgäng. Inte ens ett SD om han under ett år (94-95) betalade många av SD:s räkningar med sitt egen ”Arbetspeng” eller vad det hette på den tiden.
Martin Karlsson talar med darr på rösten i ”SD 25 år” ocm den fina ”SD-andan”. Alltså, det var ju Lasse som både skapade den och såg till att den kvarstod.
Nu gissar jag bara, men nog menar du väl Mattias och inte Martin Karlsson?
Helt riktigt Jocke. Felet kan bero på att jag en stund som denna är nästan lika förbannad på Martin som Mattias. Men det är alltså den senare som är skurken i just dena del av dramat.
Jag instämmer i allt det positiva som sagts om Lasse, här ovan.
Jag lyckades inte ”gilla” Jockes artikel. Det kommer upp någon ruta om WordPress eller någonting sådant. Men jag gillar den ändå.
Tack Anders!
Som landets enda utexamerade professor i SD-logi får jag invände mot en sak här.
– Lasses ”paranoia” kommer med all säkerhet frn något överfall utanför gamla lokalen i valet -94. Dels har jag aldrig hört talats om någon sådan och dels hade lämnat gamla lokalen för Bunkern i början av 1994. Säkerhetstänkandet kommer nog helt enkelt efter att ha närvarat på mänger av demonstrationer och torgmöten från 1992 och framåt. Det enda överfall utanför ett partikansli jag känner till är det 1997 som Joakim också närvarade på. Detta överfall fick givetvis påverkan på Lasses och hela partiets säkerhetstänkandet. Jag vill minnas att fatygsplåten svetsade upp just julen samma år (och överfallet var på den tidiga hösten).
Vad det gällde Lasses uteslutning så trodde jag att Jocke hade ganska mycket fel, men det var efter lite tänkande jag som var fel ute. Dock, Per blev utesluten ur SD men det blev aldrig Lars. Han lämnade partiet när ärendet öppnades (lite som Funebo gjorde alltså när han visste att han inte hade något stöd kvar i styrelsen).
Det där vet jag inte jag om jag instämmer i. Jag är rätt säker på att jag hörde talas om ett överfall utanför den gamla lokalen också. Nåja, ingen av oss var med så vi får väl hoppas att någon gammal veteran kan upplysa oss med tiden.
Det var ett stort angrepp utanför gamla på nationaldagen 1993, men då var knappast Lasse med.
Stämmer det verkligen att fartygsplåten i bunkern sattes upp först i slutet av -97? Jag trodde det var tidigare än så, jag var i bunkern för första gången -96 om jag minns rätt, och då var de väl ändå uppe?
Du e rolig du, Winde. Vad anser du nu att jag gjort dig? Eller, föresten, svara inte på det. Jag är uppriktigt inte intresserad.
Pingback: Via Dolorosa | Joakim Larssons blogg
Angreppet mot Gotlandsgatan 6 juni stod mellan ca 15 Afa och RV + en, Anders K. var nere i lokalen när attacken skedde. Lars var ej på plats. Gotlandsgatan hade inga fönster, det hade nya kansliet. Direkt vid inflytt sattes dessa för med samma plexiglas som demonstrationssköldarna gjordes av, infäst i betongen med järn och expanderbult. Normalt och sunt säkerhetstänk med tanke på den politiska terrorismen som riktats mot Sverigevänner, m.a.o. inget knäppgöks-foliehatts paranoia.
Pingback: Lars Emanuelsson | Jan Millds blogg
Pingback: Bergsjöbrevet och den tomma säcken | Joakim Larssons blogg
Jag var själv aktivist i Stockholm under något år, tror det var 1996. Hade en del med Lasse att göra då. Han var verkligen en ”doer”, inte mycket snack utan snarare väldigt mycket verkstad. Han var dock lite för opolerad för att fungera i finrummen, en genuin arbetargrabb som inte riktigt visste att föra sig i de ”finare” sammanhangen och han var inte kapabel att inse att SDs budskap var tvunget att paketeras om, retoriken i flygblad och annat var som taget ur 80-talet och vi ungdomar skämdes ibland när vi delade ut flygbladen eftersom de var så förlegade i sin retorik (häri hade nog även Windeskog ett stort ansvar för den genomusla utformningen).
Den där ”kidnappningshistorien” kom sig snarast av att Lasse och hans partikollega helt enkelt var djupt okunniga i vanlig enkel juridik. Lasse var en väldigt hederlig människa som verkligen ansträngde sig i alla sammanhang att allt skulle gå rätt och riktigt till. Han förstod helt enkelt inte att det han gjorde var brottsligt. Någonstans där så tappade vi ungdomar förtroendet för honom, att han inte kunde ha förutsett de juridiska konsekvenserna av sitt handlande – något som vi, som var mycket yngre och mycket mer oerfarna än honom, kunnat göra.
Sådana som Lasse var en förutsättning för att SD skulle överleva som organisation. Utan honom hade SD kanske inte funnits idag. Som rikspolitiker hade han dock varit väldigt olämplig. Det är trist att se att han aldrig fick någon slags belöning för sina insatser. Han hade säkert kunnat passa som kommunordförande i någon kommun i skriande behov av en ”kommunens starke man” med sitt rättspatos, offervilja och vilja till hårt arbete.
Det var en vacker beskrivning av Lasse, tycker jag. Tack för den.