Etiketter

Så närmar vi oss nu slutet på vår Via Dolorosa. Det har onekligen varit en spännande resa, och jag hoppas att mina medresenärer tycker detsamma. Stationerna på vägen från Praetorium har varit av vitt skilda slag: den filosofiske gamle löjtnanten och hans vänner, teatersällskapet med den kungliga pjäsen, den obehaglige konstnärens målning, torget med udda sammansättning, mannen med det röda skägget, biskopen av Liége och de hedna germanernas barbarhord, för att inte tala om de stationer som vi fick lämna därhän. Om jag nu skall våga mig på en sammanfattning av de lärdomar som i vart fall jag vill ta med mig från detta, så vill jag börja med ett citat:

Jag tycker att man som SD-företrädare skall kunna ta del av idéer, konst, litteratur och musik som har en annan ideologisk utgångspunkt än vår egen. Jag tycker till och med att man skall kunna sprida sådana företeelser vidare även om man bör vara restriktiv med det, men då bara under förutsättning att man samtidigt redogör för syftet och för sitt eget förhållningssätt till de bakomliggande idéerna. Som företrädare och förebilder har vi ett ansvar för allt som vi gör och säger även i mer privata sammanhang och det bör aldrig råda något tvivel om var vi står. I synnerhet inte när det gäller förhållandet till totalitära ideologier.

Det ovanstående är ett uttalande från Mattias Karlsson i partistyrelsen rörande hur man bör se på diskussioner kring konst, filosofi och litteratur som har en avsändare som inte till 100% instämmer i Sverigedemokraternas principprogram och övriga ställningstaganden (citatet är ur en mycket längre text, men det är den här delen som är relevant för det jag vill ha sagt här och nu).  Jag instämmer i huvudsak.

Jag har inte diskuterat dessa ämnen för att jag tror att de tillför speciellt mycket till det vardagliga politiska arbetet för svensk nationell konservatism. Med detta sagt kan vi inte heller införa tankeförbud inom partiet.

Jag läser Dagens Nyheter och Aftonbladet nästan varje dag. Den liberalism och socialism som återfinns i dessa publikationer är mig i regel motbjudande och ligger definitivt inte i linje med den politik som jag eller partiet står för. Ändå länkar jag till dessa och diskuterar deras idéer. Det faktum att jag låter mitt sinne befatta sig med dessa läror innebär INTE att jag står för dessa idéer.

För att fortsätta tankegången – om jag då refererar till en bok skriven av en författare som jag kanske inte delar världsåskådning med men som skrivit en utmärkt skildring av skyttegravarnas fasor, så vill jag inte få författarens samtliga åsikter och gärningar nedtryckta i halsen med en förmaning om att ta mig i akt. Det känns märkligt att behöva påpeka det, men en vuxen människa behöver inte nödvändigtvis instämma i allt som han eller hon tar del av, vare det sedan nyheter, konst, litteratur, politiska program eller filosofi.

Det jag försöker säga är att vi inte kan låsa in tankens frihet i ett litet rum. Vi måste kunna diskutera, tänka olika tankar och också kanske tillåtas att någon gång tänka fel. Trots allt kan sakfel alltid bemötas med sakargumentation. Hur skall vi annars utvecklas? Hur skall vi annars lära oss av varandra? Eller är all diskussion överflödig för att vi har någon som sitter inne med alla svar? Låt mig vara tydlig på denna punkt, jag tror inte att det är på det viset. Om vi börjar kasta slagord på varandra och brännmärka varandra offentligt som mångkulturalisterna har gjort med oss alla, vad är det då som gör oss bättre än vad de är? Och kanske framförallt – vad gör det med oss, om vi börjar sätta upp inkvisitionsliknande processer där folk måste redogöra om och om igen för vad de egentligen skrev i det där privatbrevet för tio år sen eller hur de egentligen känner person X och vad det egentligen är de gillar i den där gamla boken. Det är i vart fall inte den rörelse jag vill ha. Det är heller inte det Sverige jag vill ha.

Det finns mycket mer att säga om detta, men nu är jag nästan framme vid porten till kullen vid Golgata. Den står på glänt, och jag tycker mig se en träkonstruktion därframme. Är det någon eller några uppflugna på den? Jag ser inte riktigt, men jag är strax där.

Och nu har jag till slut talat färdigt.

Advertisements