Jag har ett erkännande. Jag vill vara öppen med det här. De senaste åren har jag varit anställd av en rysk tankesmedja. Det rör sig om Vladimir Zjirinovskijs Institut för Fosterlandsstudier (Институт Жириновского к Родине исследований) som är baserat i Moskva. Institutet, som bildades 2012 och är finansierat från Zjirinovskijs privata förmögenhet och med benägen hjälp av donationer från det ryska gasföretaget Gazprom, har som målsättning att bevara Rysslands världsledande roll, fostra en ny generation ledare och verka för de grundläggande värden som samhället är byggt på. Huvuddelen av min inkomst kommer från detta institut, men ni behöver inte vara oroliga: det är bara mitt dagtida jobb. De åsikter jag propagerar för står jag för helt själv. Min arbetsgivare har inte på något sätt uppmanat mig att förespråka att Sverige ska stå utanför Atlantpakten eller lämna EU, även om det nu skulle ligga i Rysslands intresse. Jag har enbart osjälviska syften och deltar bara i den fria samhällsdebatten på samma villkor som alla andra. Jag lovar.
Låter det ovanstående problematiskt? Ja, det tycker jag med. En opinionsbildare som helt öppet erkänner att vederbörande är avlönad av främmande makts företrädare skulle, milt uttryckt, få vissa trovärdighetsproblem. Nu är det ovanstående förstås inte sant. Det finns inget Zjirinovskij-institut (som jag känner till iallafall), jag känner inte till några proryska tankesmedjor och jag är i dagsläget anställd av Sverigedemokraternas riksdagskansli. Däremot finns det andra opinionsbildare som passar in på beskrivningen ovan.
Den 20 november 2014 skrev Katarina Tracz och Erik Brattberg en debattartikel i Expressen med innebörden att Sverige borde söka medlemskap i Atlantpakten omedelbart. Det är inte första gången. Både Brattberg och Tracz har skrivit flera sådana artiklar i olika tidningar förut och sedan dess. Tracz är också verksam i Frivärld, som har nära koppling till den borgerliga tankesmedjan Timbro och Brattberg har bl.a. varit verksam vid Utrikespolitiska institutet och SIPRI. Det är dock inte vad de gör idag. De var helt ärliga med sin verksamhet dagtid: de är verksamma vid McCain Institute.
Vad är McCain Institute då? Jo, det är en tankesmedja som grundades av John McCain, republikansk senator och f.d. presidentkandidat i Förenta Staterna. Han startade den dels med egna medel och dels med donationer från Wal-Mart, FedEx och hedgefondinvesteraren Paul E. Singer. Ser man till institutets mål, så framgår det att man syftar till att bevara Amerikas ledande roll, att fostra och träna nya säkerhetspolitiska ledare såväl i Amerika som utomlands och att påverka ledare att fatta beslut som ligger i enlighet med amerikanska och globala intressen.
Brattberg har dessutom en ytterligare position som medarbetare vid Atlantic Council, en amerikansk tankesmedja som ursprungligen startades av en krets amerikanska utrikesministrar och diplomater vilka hade varit involverade i arbetet inom NATO. Atlantic Council är en mycket inflytelserik tankesmedja, flera av deras företrädare har blivit (eller varit) ministrar i amerikanska regeringar.
Alltså: Brattberg och Tracz är avlönade av främmande makts företrädare. De företräder en gruppering som vill främja amerikanskt inflytande i världen, inte svenska intressen. Jag tycker att det innebär ett trovärdighetsproblem för dem. När de skriver en debattartikel som förespråkar svenskt medlemskap i Atlantpakten och undertecknar den med att de jobbar åt McCain Institute, skriver de då den för att medlemskap gynnar Sverige eller för att det gynnar USA?
Självklart vill jag inte med det här säga att Zjirinovskij och McCain står för samma värderingar, men det är irrelevant. Det finns nämligen en sak som de har gemensamt: de anser sig verka för sina respektive länders intressen. Sina länders intressen, inte Sveriges intressen.
Joakim Larssons blogg 
Den fundamentala skillnaden är dock att Ryssland är/varit Sveriges arvfiende i århundraden, medan USA varit vår främsta allierade sedan början av 50-talet, och bland annat sträck ut sitt kärnvapenparaply över våra huvuden. Dessa sakförhållanden är avgörande i sammanhanget, och framgår med all tydliget i Mikael Holmströms guldspadebelönade bok ”Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser”.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/de-enda-som-inte-visste-var-svenskarna_6085727.svd
Jadå, jag känner till det där. Jag har läst Holmströms bok och kommer säkert att läsa den igen. Det jag vill ha sagt med det här är att man inte ska förledas att tro att det bara är ryska intressen som ägnar sig åt att försöka påverka svensk opinion. Amerikanerna är inte alla goda gåvors givare utan styrs självklart av sina egna säkerhetspolitiska intressen, precis som alla stater gör (eller borde göra, i Sveriges fall).
Då det gäller försvarspolitik är jag av den uppfattningen att all vår välfärd. Allt det som landet Sverige står för i världen, bygger på ett fundament som är landets försvar. Röster höjs i den s.k. NATO debatten. En del säger att vi ska ställa oss försvarslösa och hoppas på det bästa. Andra säger att vi ska liera oss med Finland. Dessa bägge är alternativ är fullständigt befängda idéer, som snarare bygger på politisk ideologi än sunt förnuft. Hur skulle en svensk försvarskapacitet öka dramatiskt genom att Finland och Sverige har ett mini-NATO i höga nord?? Iden är så infantil att man baxnar. Finland har ett budgetförsvar som kan bita ifrån ganska hyfsat för att man prioriterat flygvapnet. Sverige har ett nära 15 miljarder dyrare försvar med usel prioritering och dålig verkningsgrad på satsad krona. En marginell ökning av försvarskapacitet samtidigt som 1/3 mera land skall försvaras.
Nej mina vänner NATO är det enda alternativet. NATO kommer vi att hamna i förr eller senare, så istället för att kasta bort tid, skall vi skicka in en ansökan, senast idag. Vi kan plocka fram tusentals filosofer, hundratals tankesmedjor och busslaster av politiker, men det är hos NATO vi hör hemma, i alla fall om vårt huvudsyfte är att undvika ett framtida krig.
Visst kan man reta upp sig på USA och amerikaner ibland. De kan under stundom vara både högljudda och ha alldeles för korta golfbyxor. De har t.o.m blandat sig i krig som kanske inte alltid varit så lyckade. MEN samtidigt har de, varit, är, och troligen förblir, en stor frihetens båk i världen. Vilken oroshärd eller katastrofområde man än kommer till, så är flygplatserna fulla med amerikanske transportplan, med förnödenheter åt de drabbade. Vän som fiende..
Det senaste världskriget delade Europa i två delar. En del som Ryssland tog över efter Hitler, och en del som amerikanarna befriade. De länder som USA befriade fick sina städer och industri uppbyggd med Marshall-pengar, medan det förslavade Östeuropa fick vänta till 90-talet. Att Polen och övriga f.d. östländer gick med i NATO var en självklarhet.
Ju starkare försvar man har, desto mindre är riskerna att man behöver använda det, och idag ger NATO oss det i särklass starkaste försvaret. Vid en politik debatt inför valet -14 var det någon som varnade oss för NATO och amerikaniseringen av medlemsländerna. Folkpartiets ordf. Björklund svarade med – Har du aldrig varit i Frankrike..
..alla vi som varit i Frankrike förstår det dräpande i Björklunds kommentar…