Etiketter

//platform.twitter.com/widgets.js

“Dessa ständiga snyftreportage på SVT…” Så började det. SVT, som uppenbarligen börjar bli desperata av Sverigedemokraternas opinionssiffror, har de senaste dagarna lagt i en överväxel i sin iver att producera hjärtknipande reportage om flyktingfrågan.

Det sorgligaste exemplet på den här typen av reportage är fallet med den döde pojken Alan Kurdi som flöt iland vid Medelhavets strand. Fotografiet av hans döda kropp blev omedelbart viralt. I den debatt som följt på detta är det för mig tydligt hur alla dessa reportage och fotografiet på den döde pojken tas av läsarna: som en uppmaning till att gränserna skall öppnas och att alla skall få komma in. Jag vill då påminna om något: Ett barn spolas upp på en strand i Europa. Detta är en ohygglig tragedi, utan diskussion. Jag har också barn och det gör ont också i mig när jag ser bilden. Men är inte Syrienkriget mer tragiskt?

Låt mig ta ett exempel: Radiohjälpen har en insamling för människor på flykt som i skrivande stund har samlat in 6,4 miljoner kronor. Det är naturligtvis bra att folk skänker pengar till behövande. För att sätta detta i perspektiv så räcker det uppskattningsvis till kostnaderna för nio så kallade ensamkommande barn i ett år.

Som jämförelse kan Läkare utan gränser i sin tur ge mat på plats till ett undernärt barn för cirka 8 kronor per dag, vilket betyder att för 6,4 mkr kan alltså cirka 2200 undernärda barn i Afrika få mat i ett helt år. Detta illustrerar varför ännu större invandring till Sverige eller Europa helt enkelt inte kan lösa några flyktingproblem.

Lösningen är inte att lura i folk att det är lätt att få asyl i Sverige eller EU. Det ökar bara strömmen av människor som av legitima eller illegitima skäl försöker ta sig hit. Ju fler de är, desto större blir risken för att ohyggliga olyckor med drunknade barn som följd äger rum. Samtidigt dör barn i mängder i Syrien och har gjort det i flera år, barn som är lika mycket värda som den drunknade lille pojken. Jag hävdar att upprördheten över detta i det offentliga rummet är mindre, trots att tragedin i varje enskilt fall är minst lika stor.

Hjälp i närområdet där de flesta drabbade finns, fler än vad vi ser på TV, är därför det enda anständiga. Detta skulle kosta mindre än svensk migrationspolitik och det skulle hjälpa fler. Det framstår som en uppenbart mer effektiv (och därför bättre) lösning.

Så varför sker det inte? Jag hävdar att det beror på att svensk (och i viss mån internationell) media har misslyckats med sin uppgift. Det är naturligt att känna sympati för den som har det svårt och dessa känslor förstärks givetvis av den sorts reportage vi nu ser. Reportagen som körs ut i olika nyhetskanaler fokuserar på känslor istället för rationella resonemang. Dramaturgin är enkel: det är synd om flyktingarna och de poliser och politiker som försöker upprätthålla gränskontroller är onda. I praktiken är det ett enda budskap som hamras in: “ALLA MÅSTE FÅ KOMMA”! Detta är just att köra ut snyftreportage.

Jag säger inte att det är fel att rapportera om migrationsströmmar, men proportionerna är orimliga. Detta är inte balanserad rapportering utan en politisk kampanj. Men en hållbar politik skapas inte genom att visa upp sitt blödande hjärta offentligt utan genom att komma fram till en rimlig lösning på krisen.

En sådan lösning skulle inbegripa att använda våra begränsade resurser effektivt genom att hjälpa folk i närområdet, och att stoppa människosmugglarna – om så krävs genom att sänka deras fartyg i hamn (tomma, förstås). En sådan lösning minskar också risken för sociala problem här, men det är ett ämne för en helt egen artikel.

——-

Ovanstående debattartikel publicerade jag på Avpixlat som svar på den kritik som jag fick efter min twitterreaktion på de vinklade reportage som media sysslat med den senaste tiden. Det uppmärksammades även i Expressen och Aftonbladet.

Annonser