Etiketter

,

Ikväll blir det ett inlägg som inte egentligen handlar om något specifikt politiskt eller filosofiskt.

Kassandra var en kvinna i den grekiska mytologin som belönats eller snarare förbannats med förmågan att se framtiden. Det var en förbannelse eftersom baksidan av gåvan var att gudarna gjorde klart för Kassandra att ingen av hennes förutsägelser skulle bli trodda av omvärlden. Och sålunda tvingades hon gå genom livet med vetskapen om oerhörda ting, fasansfulla sanningar – men utan att kunna göra något åt det eftersom ingen trodde på det.

En av de filmer som jag har uppskattat allra mest under åren är klassikern They Live. Den är knappast särskilt känd utanför filmkännarnas krets, vilket är fullt förståeligt eftersom det är en av John Carpenters B-produktioner, baserad på SF-novellen ”Eight O’Clock in the Morning”  av Ray Nelson. Skådespeleriet är taffligt, replikerna fyrkantiga och det finns en helt omotiverad femminuters slagsmålsscen mitt i filmen som inte förefaller vara föranledd av något annat än att ett par av skådisarna var wrestlingstjärnor i det civila. Men stommen i berättelsen är så stark att jag förlåter allt det. Det hela går ut på att en fattig arbetare hittar ett par speciella solglasögon, som, när han tar på dem, får honom att se sådant som ingen annan ser. Tidningar, TV-sändningar och annonstavlor är alla fulla med subliminala budskap som han plötsligt kan se, men ingen annan, budskap menade att hålla befolkningen sovande och lydig för samhällets herrar. Och nu kan han plötsligt se dessa herrar också: en sorts motbjudande utomjordingar som alla befinner sig i auktoritetspositioner: poliser, bankirer, politiker osv. Men ingen kan se det, bara den ensamme mannen med solglasögonen. Det slutar inte lyckligt.

OBEY – jepp, det är härifrån tröjloggan kommer

Det är givetvis en metafor i filmform. Carpenter sköt in sig på det han såg som det förljugna samhällsklimatet i Förenta Staterna under Reaganeran. Men för egen del tycker jag att det är användbart i andra sammanhang också. Den där känslan av att vara den ende – eller en av få – som vet sådant som andra inte vet eller inte kan se eller inte tro på, den kan jag relatera till.

Nu suckar säkert de mer luttrade av mina läsare och tänker ”nu pratar han om sanningen om invandringen igen”. Och visst, ibland har det kanske känts så. Men det stannar inte där. Över tid, om man sysslar med det här spelet tillräckligt länge (eller kanske om man bara lever tillräckligt länge, jag vet inte), så får man ta del av sådant som ytterst få vet om. Sådant som inte kan yppas, av hänsyn till det förtroende som andra har visat en eller till den egna välgången eller för den delen därför att ingen ändå skulle tro på det. Som Kassandra. Kassandra tvangs se hur hennes grannar och släktingar promenerade omkring och trodde på sådant som Kassandra visste var osant, men som hon inte kunde upplysa dem om.

Enligt legenden blev Kassandra galen av sin hemliga kunskap. Hon fick också ge namnet till det som kallas för Kassandras syndrom, dvs. att diverse galningar och konspirationsteoretiker tror att de är i besittning av en hemlig sanning som får dem att gå helt i spinn, så det gäller att inte låta fantasin löpa iväg med en här. Icke desto mindre kan jag ibland tänka på Kassandra och hysa stor förståelse för alla dem som tvingas gå runt med kunskap som man inte kan dela med sig av. Det är en plåga. Jag är i lärare i grunden, och en av mina drivkrafter i yrket var just att lära ut hur världen ser ut och få elever att se världen utan missuppfattningar. Tvingas man då nicka och le när totala hundraprocentslögner levereras till en godtrogen publik så gnisslar det i själen. Det är inte bra för nattsömnen att få tillfälle att se vad som finns bakom fasaden och all kunskap blir man inte glad av.

Annonser