Etiketter

, , , , ,

För någon vecka sedan gick Mattias Karlsson in i en intressant diskussion med Stigbjörn Ljunggren rörande vad som egentligen är SD:s ideologiska rötter och hur man ska benämna dessa. Är SD radikalkonservativt? (se nedan)

Karlssons inlägg

Jag tycker själv att Karlsson har en poäng i det han säger. När jag har läst Ljunggrens artiklar om konservatismen och kanske främst om SD och konservatismen så tycker jag att han inte alltid är tydlig med vad han menar. När han talar om konservatism så tycker jag (och även andra har instämt) ofta att han låter som om han menar struktur- eller livsstilskonservatism, dvs att konservatism består i att hålla fast vid status quo ante – livet som det var för tio år sedan – eller att hålla fast vid mer externa markörer som att bära halmhatt, spela golf och vara med i hembygdsföreningen. När Ljunggren talar om radikalkonservatism så tycker jag att det låter som om han menar alla former av värdekonservatism, dvs att man har ideal och principer som inte nödvändigtvis är kopplade till situationen för tio år sedan (och i kommentarerna till inlägget ovan så verkar han ånyo göra den tolkningen). Det här gör att diskussionen blir lite förvirrande när begreppet ”radikalkonservatism” normalt används om en helt annan typ av konservativa. Dessutom verkar det som om just det här inlägget mest handlar om 20- och 30-talets tyska konservativa revolution som jag har skrivit lite mer om här.

Det där var en rätt disparat samling individer som egentligen verkar ha hållits samman av en enda frågeställning: vad gör den konservative när allt som man har sett som konservativt och självklart i samhället har störtats i grunden och är omöjligt att bygga upp igen? Vad gör man när det försiktiga framåtskridandets princip är omöjlig? Det är ur rent akademisk synvinkel en intressant fråga, även om man inte behöver hålla med om de försök till svar som de här filosoferna försökte ge.

Sen håller jag nog inte helt med om att den historiska konservativa revolutionen var antisemitisk i sig. Det fanns nog somliga där som gav uttryck för såna idéer, men jag kan inte se att det var mer spritt bland dem än vad det var bland andra som hade vuxit upp i det wilhelminska Tyskland. Exempelvis har frågan om Ernst Jünger (som väl är den mest kände i den här gruppen) var antisemit diskuterats många gånger. I DN för några år sen poängterade en Jüngerkännare redan 1995 att påståendet var fel och i en infekterad debattväxling mellan experter i New York Review of Books (knappast en högerradikal publikation) landade båda sidor till slut i att Jünger inte kunde kallas för antisemit. Han må ha haft andra brister, men inte just det.

I denna mer avgränsade mening är SD alltså inte radikalkonservativt. Vi har inte en revolutionär situation i Sverige idag. Jag tycker dessutom att både Ljunggren och Karlsson har fel när det gäller vem som ska anses vara SD:s ideologiska portalgestalt. Det är nämligen vare sig Rudolf Kjellén, Teodor Holmberg, Benjamin Disraeli, JG Herder eller någon annan mer eller mindre obskyr filosof. Jag vågar påstå att extremt få SD:are har läst något alls av dessa tänkare; möjligen har något fler läst om dem. Nej, den verkliga ideologiska portalfiguren för SD är förstås den person som har skrivit så gott som alla partiets ideologiska program de senaste 15 åren och i skrivande stund är partiets chefsideolog: Mattias Karlsson själv. SD är alltså inte Kjellénare utan Karlssonister.

Annonser