Ha ha ha ha! Idag fick jag mig ett gott skratt när jag blev tipsad av en bekant om det svårt nördiga radioprogrammet ”Typo” i P1, som alltså handlar om olika typsnitt. Det här avsnittets stora nummer visar sig vara… ett typsnitt i vårt budgetdokument 2010!
Den beramade framsidan till budgetbilagan
Såhär gick det till: när vi kom in i riksdagen 2010 var allt kaotiskt i början. Vi var få anställda och ingen visste egentligen någonting om hur arbetet i riksdagen skulle fungera. Omedelbart blev vi också tvungna att sätta ihop en budget för statens verksamhet, något som ingen av oss naturligtvis hade gjort förut. Förutom riksdagsledamöterna så vill jag minnas att de tjänstemän som arbetade mest med budgeten var jag själv, budgetchefen Oscar Sjöstedt samt den dåvarande presschefen Christoffer Dulny. Det var givetvis ett hästjobb, i synnerhet med tanke på att ingen av oss arbetat med något i den här omfattningen tidigare.
För att hålla lite ordning på arbetet så hade jag själv en sammanställning av vilka beräkningar och källor vi hade använt oss per utgiftsområde och anslagspost. Det var där det började kärva i slutskedet. De sista dagarna uppstod nämligen en diskussion internt om i vilken grad vi skulle redovisa våra beräkningar. Mitt dokument var från början tänkt strikt för eget bruk och var rätt slarvigt skrivet, men nu fick jag besked om att det skulle köras ut till presskåren i samband med presentationen. Sen ändrades det dagen efter – beräkningarna skulle inte ut. Sen ändrades det nästa dag igen, och så där höll det på.
Till syvende och sist beslutades att en bilaga med detaljuppgifterna skulle ges ut till pressen, och det naturliga blev då att bygga den bilagan på min arbetsmall. Det var dock inte högt prioriterat jämfört med huvudbudgeten, vilket fick till följd att jag satt sent på kvällen och körde ut den här bilagan via epost till ett antal murvlar som särskilt hade begärt det (jag tror det var så det var i alla fall, minnet börjar blekna såhär två år efteråt). Jag redigerade snabbt om texten lite för att göra den läsbar för en utomstående, rättade några slarvfel, skummade igenom en gång och klickade på ”skicka”.
Sen gick jag ut i fikarummet för att hämta lite kaffe. Då slog det mig. ”Jävlar! Typsnittet på framsidan!”
Jag hade ju lagt in ett försättsblad i min arbetsmall också, en framsida som jag hade skrivit in i frakturskrift eftersom jag helt enkelt tycker att det typsnittet är vackert. Det är ju dock inte på något sätt en del av partiets grafiska profil, och nu oroade jag mig för att nån kanske skulle välja att göra sak av mitt misstag. Jag berättade det hela för Sjöstedt, som såg måttligt road ut, men det var ju för sent att göra något åt det nu (och dessutom hade det bara gått ut till 5-10 journalister). Inget hände, och sen föll hela saken i glömska.
Fram tills nu. Det var hyggligt av Myrin på pressidan att försöka täcka upp för mig och hans beskrivning av händelseförloppet är korrekt – det fanns ingen tanke bakom det där från partiets sida utan det är helt och hållet mitt misstag. När det nu dyker upp igen två år efteråt så är det väl mest en festlig påminnelse om att det gäller att vara noga när man korrekturläser dokument som ska ut till pressen…
