Det pfalziska arvet, del 3

I två tidigare inlägg har jag gått in på vad som kunde ha hänt om arvsföljden efter Fredrik av Hessen hade lösts på ett annat sätt. Målsättningen med den här övningen var att driva resonemanget ända in i kaklet och i det här inlägget ska jag försöka reda ut vad som hade hänt om ständerna hade varit principfasta anhängare av Norrköpings arvförening och hållit benhårt fast vid dess bokstav när det stod klart att Fredrik av Hessen inte skulle få några arvsberättigade barn.

I så fall hade Vilhelm Ludvig av Baden-Durlach (nr 2 i bilden ovan) utsetts till tronföljare 1743 istället för Adolf Fredrik. Hans äldre bror var tekniskt sett den närmaste arvingen (se föregående inlägg), men han var redan härskande furste i Baden och kunde därmed inte ärva. Jag misstänker att man hade löst det 1741 genom någon sorts avtal, där Karl Fredrik och alla hans arvingar avsade sig rätten till Sveriges tron och Vilhelm Ludvig på motsvarande sätt avstod från Baden.

I vår verklighet så var Vilhelm Ludvig något av ett svart får, som av sina äldre släktingar skickades bort från hovet i Baden till en militär karriär i Nederländerna där han gifte sig morganatiskt och blev stamfar för den lågadliga baronlinjen Seldeneck. En relevant fråga är naturligtvis om han hade gift sig morganatiskt om han hade valts till svensk konung. Det är omöjligt att veta. Vad som talar för det är att han verkar ha varit egensinnig och kanske kan ha låtit sina privata känslor gå före kravet att skaffa en legitim arvinge. Hur som helst tänker jag inte hitta på helt nya personer utan utgå från det historiska persongalleriet. Om vi alltså antar att kung Vilhelm Ludvig inte heller fick några legitima barn blir tronföljden enligt nedan.

1751 Fredrik av Hessen dör

1751 Vilhelm I Ludvig, andre son till Fredrik av Baden-Durlach blir kung av Sverige (eftersom äldste sonen var regerande furste av Baden).

1788 Vilhelm Ludvig dör.

År 1788 står alltså Sverige än en gång utan legitim arvinge. I släktträdet ovan kan vi se att av de tänkbara släktingarna till Vilhelm I så var två av Kristoffers söner döda utan legitima barn (nr 3 och 4) och den siste (nr 5) dog strax efter, 1789, även han utan barn. Det är tveksamt om man i ett sådant läge ens hade hunnit arrangera en kröning för honom. De båda grevarna av Leiningen (nr 6 och 8) var också döda och deras arvinge (nr 7) var furste av Leiningen, det vill säga en regerande härskare i annat land vilket gjorde att han inte heller kunde ärva. Dessutom har jag förstått det som att hans mor, Anna Christine Eleonore von Wurmbrand-Stuppach, var katolik, vilket egentligen tar ifrån såväl honom som hans far all arvsrätt.

Och då är vi framme vid nummer nio, Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp! Även han var död vid den här tidpunkten, men han hade en son, Gustav…

1788: Gustav av huset Holstein-Gottorp blir kung Gustav III av Sverige, fast bara lite senare. Återigen är vi inne på den verkliga tronföljden, som vi vet hur den slutar. Antingen via Bernadottelinjen eller via huset Holstein-Gottorp så leder det här utfallet fram till Carl XVI Gustaf.

”Kung Carl XVI Gustaf vid nationaldagen 2009”
Licensierad under CC BY 3.0 via Wikimedia Commons.

Men det här utfallet går också att kritisera. Förutsättningen för det här är som sagt att att både Vilhelm Ludvig och Karl Fredrik av Baden hade avsagt sig rätten till den andres tron. Det är förstås inget som är garanterat. Kanske hade man istället valt en lösning i likhet med den man valde i 1590 års arvförening för att reglera arvet bland de återstående Vasasönerna, det vill säga att Vilhelm Ludvig och hans arvingar har arvsrätt i första hand och därefter går Karl Fredrik och hans söner in i tronföljden. Det blir ämnet för nästa inlägg.

Det pfalziska arvet, del 2

I förra inlägget diskuterade jag följderna av att ständerna, enligt de då gällande lagarna för tronföljd, ägde frågan om arvsrätt och funderade en del kring det faktum att ständerna måste godkänna alla äktenskap för ”alternativa” tronföljare. I det här inlägget fortsätter jag att utforska möjliga tronföljare (det är nog klokt om nya läsare studerar föregående inlägg rörande olika successionsordningar från den här tiden, annars riskerar det följande att bli svårbegripligt) med antagandet att de godkänner alla giftermål retroaktivt. Så! Anta att ständerna hade gjort det. Vem hade varit aktuell som tronföljare till Fredrik av Hessen då?

1741 var alla Ulrika Eleonoras syskon döda. Den som hade varit hennes närmaste medtävlare om tronen, hennes systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, hade dött 1739. Karl Fredriks son, Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp, var en kort tid aktuell som tronföljare, men han valde att istället acceptera att bli Rysslands tronföljare och bli rysk-ortodox (vilket alltså ogiltigförklarar honom som tronföljare på två sätt). Inga andra ättlingar till Karl XI var i livet.

Därefter måste vi gå långt tillbaka. Karl XI hade inga (legitima) syskon, så en arvsberättigad kung kan inte sökas där. Då är vi ända tillbaka vid Karl X Gustav, den pfalziska ättens stamfar och son till Katarina av Sverige, Karl IX enda överlevande dotter. Han hade flera syskon, bland annat en bror, Adolf Johan (se nedan), vars barn i första hand torde ha arvsrätt.

Tyvärr var hela Adolf Johans släktlinje utdöd 1741. Den siste arvingen på den linjen var drottning Ulrika Eleonoras syssling, greve Carl Adolf Gyllenstierna, som hade blivit ihjälstucken i Karlskrona 1733.

Som ni ser hade Karl X Gustav flera systrar (ännu fler än ovan faktiskt, men jag har bara tagit med de relevanta för resonemanget här). Den äldsta systern vars arvsanspråk förmodligen får ses som starkast enligt svensk tradition, var Kristina Magdalena (se nedan), som hade gift sig med markgreve Fredrik VI av Baden-Durlach, en lutheransk furste som hade slagits på Sveriges, eller protestantismens, sida under trettioåriga kriget.

Deras äldste son, Fredrik VII av Baden-Durlach, var Karl XI:s kusin. En festlig detalj är att hans hustru Augusta Maria var syster till Karl X Gustavs drottning, vilket gör att deras barn också var kusiner med Karl XI.

Alltnog, deras äldste son Karl III Wilhelm var Ulrika Eleonoras syssling. Karl Wilhelm hade i ungdomen varit aktuell som gemål till Ulrika Eleonoras äldre syster Hedvig Sofia, vilket dock föll när det svenska hovet insåg att Karl Wilhelm var alltför promiskuös för att det skulle anses anständigt att gifta bort en svensk prinsessa med honom. Enligt ryktet skall han ha hållit ett helt slottstorn med prostituerade för eget bruk, vilket höjde en del ögonbryn.

År 1741 var alla Karl Wilhelms barn också döda, men han hade två levande barnbarn, Karl Fredrik och Wilhelm Ludwig. Här uppstår problem #3. Karl Fredrik hade ärvt markgrevskapet Baden 1738 och var alltså en regerande furste vilket en arvinge egentligen inte fick vara. Wilhelm Ludwig å sin sida var för ung. En arvinge måste vara 21 år och 1741 var Wilhelm Ludwig nio år (Karl Fredrik var 13). Det går att argumentera för att de borde ha utsetts ändå, men jag återkommer till det senare.

Låt oss stanna här för ett ögonblick för att se vilka potentiella kungaämnen som fanns år 1741 bland Fredrik VII:s ättlingar. Först har vi alltså Karl Wilhelms två barnbarn:

1. Markgreve Karl Fredrik (13 år)
2. Wilhelm Ludwig (9 år)

Karl Wilhelms yngre bror Kristoffer hade tre vuxna söner som också fanns med i turordningen:

3. Karl August
4. Karl Wilhelm Eugen och
5. Christoph

Den äldsta systern Katarina hade också barn och barnbarn:

6. Greve Fredrik Magnus av Leiningen-Hartenburg (38 år)
7. Karl Fredrik Wilhelm (17 år)
8. Greve Karl Ludvig av Leiningen-Emichsburg

Likaså den tredje systern, Albertina Fredrika:

9. Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp

Och se där! Nummer 9 på vår lista är samme Adolf Fredrik som ständerna i verkligheten valde att utnämna till kronprins, nämligen den framtida kung Adolf Fredrik. Om vi för ett ögonblick bortser från de ryska påtryckningarna, hur kan de tänkas ha resonerat? Först ska noteras att nummer 1, 2 och 7 är för unga för att ärva tronen. Kom ihåg att kung Fredrik hade uppnått den aktningsvärda åldern 65 år vid den här tidpunkten – man måste alltså räkna med risken att han kunde avlida innan så unga tronpretendenter kunde inta tronen. Nummer 1, 6 och 8 är dessutom regerande utländska furstar vilket egentligen är direkt diskvalificerande. Återstår Kristoffers tre söner. Vid den här tiden utgjorde de förmyndarregeringen för sitt unga kusinbarn Karl Fredrik. Det var inte omöjligt att någon av dem skulle ärva markgrevskapet Baden själva någon dag, givet att de år 1741 var de närmaste arvingarna efter småbarnen. Adolf Fredrik var Ulrika Eleonoras kusinbarn och släkt med henne på flera andra sätt också. Med den bakgrunden är det inte förvånande att ständerna valde honom. Dessutom var ständernas agerande förvånansvärt profetiskt. Det fanns ingen möjlighet för dem att veta detta, men vare sig Kristoffers tre söner eller Wilhelm Ludwig fick några egna legitima barn. Hade man valt någon av dem så hade kungahuset dött ut igen omkring 1785-1790 eller så och hela processen hade fått göras om. Och om ständerna väljer Adolf Fredrik, så är det alltså detsamma som det historiska utfallet, som vi ju vet hur det slutar.
Med andra ord går det alltså att argumentera för att ständerna valde en tronföljare som, så nära det var praktiskt möjligt, uppfyllde de krav som de dåtida arvslagarna ställde, vilket leder oss fram till att Carl XVI Gustaf är den rättmätige konungen även räknat på det viset.

”Kung Carl XVI Gustaf vid nationaldagen 2009”
Licensierad under CC BY 3.0 via Wikimedia Commons.

Men för all del. Målsättningen med den här övningen var att driva resonemanget ända in i kaklet. Anta nu då att ständerna hade varit principfasta anhängare av Norrköpings arvförening och hållit benhårt fast vid dess anda. Det blir ämnet för nästa inlägg!

Det pfalziska arvet, del 1

I ett par tidigare blogginlägg har jag tittat lite på hur legitim den svenska tronföljden är och vem som hade varit kung idag om saker och ting bara hade varit lite annorlunda. Förra gången utgick jag från vad som hade hänt om man hade hållit sig till den arvslagstiftning som gällde vid statskuppen 1809. Efter lite resonerande så landade det hela i att det iallafall hade blivit Carl XVI Gustaf som hade varit Sveriges kung idag om händelseutvecklingen hade följt den linjen. Den enda skillnaden hade blivit att han hade haft ordningsnummer 14 istället för 16.

Fredrik av Hessen

Men låt oss inte stanna där! Det resonemanget tog sin utgångspunkt i den siste legitime kungen av huset Holstein-Gottorp, Gustav IV Adolf. Något som man inte tänker på så ofta idag är att även den kungaätten kan ifrågasättas. När Fredrik av Hessen avled utan barn så sattes Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp in på tronen efter påtryckningar från den ryska tsaritsan Elisabet. Adolf Fredrik var avlägset släkt med såväl tsaritsan som huset Pfalz, men detsamma kan sägas om många europeiska furstehus vid den tidpunkten. Så, frågan som jag ska försöka reda ut här blir: Hur hade tronföljden blivit om man hade hållit sig strikt till den arvslagstiftning som gällde vid Fredrik av Hessens tid?

Först är det värt att reda ut vilka arvslagar som gällde när frågan ställdes på sin spets. Frågan aktualiserades när drottning Ulrika Eleonora (som var Karl XII:s syster) avled utan barn 1741. Hennes kung, Fredrik av Hessen, levde än och satt fortfarande på tronen eftersom Ulrika Eleonora hade överlåtit kronan till honom, men han hade ingen egen arvsrätt enligt den då gällande successionsordningen. Det var bara hans barn med Ulrika Eleonora som kunde ärva tronen, och eftersom några sådana inte fanns så spelade det ingen roll om den vid tillfället 65-årige kungen gifte om sig och fick barn – dessa skulle ändå inte kunna ärva kronan. Det betydde att tronföljdsfrågan nu hade blivit akut och måste lösas.

De lagar som är intressanta för att reda ut arvsläget år 1741 är först och främst den då gällande successionsordningen:

*Ulrika Eleonoras utkorelse till Sveriges krona och regemente (RF 1719 §3 samt RF 1720 §3)
Lagen säger att arvsrätt tillkommer de manliga arvingarna till Ulrika Eleonora, med tillägget att de måste vara 21 år fyllda och lutheraner. Dessutom hänvisas till arvsreglerna i 1650 års arvförening. Det blir då av intresse att också se till tidigare gällande successionsordningar:

*1650 års arvförening
Lagen säger att arvsrätt tillkommer Karl X Gustav och hans arvingar (dvs. Ulrika Eleonora i det här fallet) men enbart via agnatisk tronföljd, dvs. kronan kan inte ärvas av kvinnor och en man kan inte räkna arvsrätt via en kvinnlig släkting. Det sista modifierades 1683 och stadfästes igen i Karl XI:s testamente 1693 till att hänvisa till samma formulering som i Norrköpings arvförening, dvs. en variant av agnatisk-kognatisk tronföljd (som innebär att kvinnor kan ärva om det inte finns manliga arvingar).

Här har vi problem #1: Det står inget i RF 1719 om vilken variant som ska gälla: den omodifierade varianten av 1650 års arvförening eller den modifierade från 1683. Jag lutar åt det senare, men mer om det kommer.

Problem #2 är att Karl XI visste att arvsreglerna var luddiga, och uppmanade i testamentet ständerna att ta fram ett förslag till klargörande. Det gjorde de också, men dessa klargöranden lagstadgades aldrig. Jag har själv inte läst ständerkommissionens förslag, utan här lutar jag mig mot statsvetarnestorn Fredrik Lagerroths beskrivning av hur det var tänkt att fungera. Arvsrätten härleds enligt följande:

1) söner och deras manliga avkomma
2 o. 3) levande dotter och hennes manliga avkomma
4) söners kvinnliga avkomma
5) avlidna döttrars manliga och kvinnliga avkomma.

Dessutom höll man sig till principen om primogenitur som fastslogs redan i Västerås arvförening, dvs att äldre söner och döttrar och deras barn har företräde framför yngre söner och döttrars barn.

*1634 års regeringsform
Denna var förvisso upphävd 1741, men eftersom jag misstänker att ständerna sneglade på arvsreglerna i som traditionellt hade gällt i Sverige när de utformade den nya RF, så är det värt att beröra den. RF 1634 menar att ”Med successionen till riket blifver aldeles vid arfföreningen, såsom den anno 1544 i Vesterås giord och sedan i Norköping anno 1604 förnyat och vidgat och så sidst i Stockholm anno 1627 på vår elskelige k. dotter den högborne fröken Christina förklarat och lämpat är.”

*Norrköpings arvförening (1604)
Lagen ger Karl IX och hans arvingar arvsrätt – män i första hand, kvinnor i andra. Dessutom var arvingar skyldiga att få ständernas samtycke för att gifta sig och successionsrätt förloras även genom äktenskap med någon, som inte var lutheran. Detta gäller också arvfurste. Arvfurste som ville behålla arvsrätt, fick inte heller ingå giftermål, utan att ständerna satts tillfälle att pröva, om detsamma var till fördel för riket. Slutligen klargörs att arvfurste, som mottagit annat konungarike, ej får bli svensk kung och att ej heller arvkonung fick motta annat land och konungarike, med mindre han alltid förblev boende i Sverige. Norrköpings arvförening bör ses som en modifikation av Västerås arvförening (se nedan).

*Västerås arvförening (1544)
Detta är Sveriges äldsta formella successionsordning, instiftad av Gustav Vasa för att göra Sverige till ett arvrike inom Vasaätten. Den stipulerar att Vasaättlingarna att så länge ”konungsliga manskönssläkte och lifsärfhärschaffter för honden och lefvandes äre” ska dom bli ”ärtte, naturlige konunger, furster och herrer”, först den äldste och ”sedan ifrån linien till linien”.

Vad leder det här till då? I alla sådana här arvsregler så utgår man från en s.k. primus acquirens; den förste av ätten; den förfader som man så att säga börjar räkna arvsrätten från. I RF 1720 är primus acquirens Ulrika Eleonora. Det enklaste är därmed att krasst konstatera att gällande arvslag stipulerade att endast barn till Ulrika Eleonora kunde ärva tronen och några sådana fanns inte. Därmed är det ständerna som utser ny kung och de utsåg Adolf Fredrik och därmed är beslutet legitimt, punkt slut. Det ligger dessutom i linje med hur det gick till när drottning Ulrika Eleonora besteg tronen 1719. Hon fick enligt ständerna ärva kronan inte för att hon hade rätt till den utan för att ständerna hade lust att utse henne, vilket möjligen kan ses som en detalj men är en viktig principiell skillnad. Å andra sidan hade Ulrika Eleonora ett starkt anspråk på tronen iallafall, så man kan ju se det som att ständerna valde att gå efter andan i 1650 års arvförening.

Då stöter man på nästa problem. I 1650 års arvförening är primus acquirens Karl X Gustav – men alla hans legitima arvingar var också döda 1741, båda män och kvinnor! Ska vi istället gå till RF 1634 så var drottning Kristina primus acquirens, men hon fick aldrig några egna barn och abdikerade ju från tronen – det var det som var skälet till att Karl X Gustav alls blev tronföljare. Detta är ytterligare ett argument för ständernas syn att de s.a.s. ägde frågan. Om vi verkligen vill leta rätt på någon som kan argumentera för arvsrätt så får vi gå hela vägen tillbaka till Norrköpings arvförening, där primus acquirens är Karl IX. Visserligen gällde den formellt inte, men jag hävdar att det finns visst fog att tro att ständerna sneglade på arvsreglerna i den ändå.

Ytterligare ett problem är att ständerna egentligen ska godkänna ett kungligt äktenskap för att man ska bibehålla arvsrätten. Självklart har inte en massa tyska adelsmän och furstar som har en avlägsen härstamning från det svenska kungahuset brytt sig om att söka de svenska ständernas godkännande för sina äktenskap utifrån den avlägsna möjligheten att någon av deras ättlingar kanske kan bli aktuell som tronföljare om 50 år. Det betyder att man med en strikt tolkning av lagen egentligen kan ogiltigförklara alla avlägsna kusiner från arvsrätt eftersom deras äktenskap inte är godkända av ständerna. Det är inte nödvändigtvis ett problem eftersom ständerna kan bestämma sig för att så att säga retroaktivt godta äktenskapen, men poängen är att detta alltså ger ständerna ännu mer stöd för att det är de som äger frågan om tronarvingen.

Innebörden av att ständerna ägde frågan blir att deras val per definition är det legitima, vilket gör att deras faktiska val – Adolf Fredrik – också är den rättmätige konungen. Det valet leder oss via den faktiska tronföljden fram till Carl XVI Gustaf.

”Kung Carl XVI Gustaf vid nationaldagen 2009”
Licensierad under CC BY 3.0 via Wikimedia Commons.

Men det är kanske inte så spännande. Målsättningen här var ju att undersöka om det fanns någon arvinge som kunde anses vara berättigad till den svenska tronen. Låt oss undersöka detta i nästa inlägg!

Lisa Holms mördare

Etiketter

Lisa Holm

Idag har jag tagit del av förundersökningsprotokollet rörande mordet på Lisa Holm i våras. Det är deprimerande läsning, som sådana ting ofta är. Till och med skrämmande, vill jag påstå. Bilden som målas upp är den av en alldeles vanlig tjej som inte var involverad i några som helst obehagligheter och som en dag av en ren slump råkar möta en mördare.

Och det är ingen mördare vilken som helst. Det är inte ett nersupet vrak som snubblar in i att begå ett mord under ett slagsmål eller, inte en påverkad rånare som går för långt – nej, Lisa Holms mördare var ute efter att ta ett liv den här dagen för att han ville just det. För att mordet var ett mål i sig och inte till för att uppnå något annat. Av vittnesförhören får man intrycket att han redan tidigare har hållit ett öga öppet för potentiella offer i omgivningen.

Jag vill inte här beskriva exakt vad mördaren gjorde med Lisa eller vad han tvingade henne att genomlida innan hennes liv tog slut. Inte heller vill jag beskriva vad han gjorde efteråt. Jag tror att den som vill få reda på detaljerna klarar av att göra det på egen hand. Jag tvekar inte att beskriva det här som ett verk av en lustmördare, någon som mördar för att han vill det och tycker om det.
Vad ska man göra med en sådan? Det höjs röster för så kallad riktig livstid, d.v.s. livstid utan benådning. Jag tvivlar. Sådant finns inte. Även om man skulle införa något sådant så skulle mördaren kunna leva på hoppet i väntan på nåd under mycket lång tid. Förr eller senare skulle de politiska konjunkturerna svänga och en mer vekhjärtad riksledning ta över och ge nåd – alldeles bortsett från risken att han kan rymma.

Den som har gjort detta är en ond människa. Han kommer att fortsätta att vara ett hot för sin omgivning så länge han lever.

Därför är det nödvändigt att dödsstraff finns med i straffskalan för den här typen av brott. Dödsstraff garanterar att risken för återfall blir noll. Det finns dessutom viss forskning på området som verkar peka på att det finns en avskräckande effekt. Jag förnekar heller inte att min personliga uppfattning är att den här typen av brott är så fruktansvärt att det strider mot i vart fall min egen rättskänsla att en mördare kan fortsätta att leva ett långt liv efter att på det här mycket brutala och förnedrande sättet avslutat en ung kvinnas liv.

Jag har tidigare utvecklat argumentationen i frågan om dödsstraff för särskilt svåra brott i samband med att jag lyfte frågan på Sverigedemokraternas landsdagar 2009, se nedanstående artiklar:

• Dödsstraffet – del 1: Motionen
• Dödsstraffet – del 2: Argumenten
• Anders Eklund

Arvet efter 1809

För någon tid sedan berörde jag den kungliga arvsföljden här på bloggen och kom fram till att vår nuvarande konung Carl XVI Gustaf har ett starkt arvsanspråk på tronen även om man räknar från ätten Holstein-Gottorp. Vad jag dock inte nämnde var att det går att diskutera hur man ska se på det här med arvsföljd. Enbart under min levnad så har 181o års successionsordning ändrats en gång. Om man ser till Sveriges historia så har Sveriges kungliga arvslagar ändrats flera gånger. Om det nu föreligger situationer där ett kungahus dör ut, bör man inte i så fall utgå från den successionsordning som gällde vid den tidpunkten och de tänkbara kandidater som då levde?

Tja, om inte annat så låter det som ett intressant blogginlägg.

Ätten Bernadotte insattes som bekant på Sveriges tron efter att Gustaf IV Adolf avsattes i en statskupp. I den situation som rådde då så är det inte egentligen någon diskussion: kungen avsattes olagligen till förmån för sin farbror och den gällande successionsordningen var fortfarande rikets ständers förening 23 juni 1743, enligt vilken arvsrätt tillkom de manliga arvingarna till kung Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp. Den då gällande grundlagen, dvs. 1772 års regeringsform, reglerar mer tydligt att det är arvföreningen 1743 som gäller, tillsammans med Västerås arvförening (1544) och Norrköpings arvförening (1604); mer om dessa senare.

Sammanfattningsvis kan om dessa lagar sägas att kronan går i arv från far till son i första hand och därefter till bröder och deras familjer etc. Om samtliga män i ätten dör ut så är läget lite oklart. Texten i Norrköpings arvförening pekar tillbaka på 1590 års arvförening, vilket innebär att om ingen manlig arvinge finnes så ska tronen gå till ättens äldsta ogifta kunga- eller furstedotter. Det innebär alltså att en äldre dotter i en av släktens yngre grenar skulle ha företräde framför en yngre dotter i en av de äldre grenarna. Ytterligare en viktig poäng är att giftermål måste godkännas av ständerna (eller av kungen efter år 1772, så jag har i det följande bortsett från detta krav). Inget av detta hade dock någon praktisk betydelse vid statskuppen 1809 eller när Karl XIII dog 1818. Den rättmätige arvingen var i första hand Gustav IV Adolf eller hans son prins Gustav, född 1799. Även om kungen hade abdikerat eller tvingats att abdikera så är det prinsen som är arvingen, inte farbrodern (som för övrigt var barnlös själv). Utöver det så levde fortfarande Gustav III:s och Karl XIII:s yngre syster prinsessan Sofia Albertina och hade hypotetiskt kunnat träda in i tronföljden eftersom hon var ogift, liksom för övrigt Gustav IV Adolfs tre döttrar, prinsessorna Sofia, Amalia och Cecilia. Någon som däremot inte är med i tronföljden är Jean Baptiste Bernadotte.

Nu kan man argumentera ungefär såhär: ”Visst, men Gustav IV Adolf abdikerade och under Karl XIII så ändrades successionsordningen 1810 till att istället utgå från Karl XIV Johan. Eftersom den lagen (som alltså fortfarande gäller, med vissa förändringar) antogs av såväl ständerna som den sittande kungen så är den precis lika giltig som övriga förändringar av arvsföljden har varit och alltså ärvde ätten Bernadotte tronen helt legitimt.” Problemet med den tolkningen är då att Gustav IV Adolf avsattes mot sin vilja, även om han i fångenskapen efter statskuppen 1809 tvingades skriva under sin egen abdikation. Det fanns dessutom knappast något lagligt stöd för att ständerna ensidigt skulle kunna förklara både kungen och hans arvingar utan arvsrätt på det sätt som skedde.

Anta att kuppmakarna och ständerna istället hade fått kungen att abdikera och sedan hållit sig till successionsordningen från 1743! Hur hade Sveriges kungalängd sett ut då, om vi antar att persongalleriet utvecklades som det gjorde i verkligheten? Jo:

1809-1877     Gustav V
Prins Gustav var bara 10 år vid statskuppen så man får väl förmoda att någon förmyndarregering hade trätt in under de första åren. Han fick två barn, men sonen Ludvig dog som spädbarn. När Gustav V dog 1877 fanns inga fler manliga direkta arvingar. Dottern, prinsessan Karola, var i det läget katolik och gift med en katolsk furste (Albert av Sachsen) och icke-lutheraner har inte arvsrätt enligt successionsordningen (dessutom fick hon inga barn). Tronen torde då ha gått till…

1877-1928     Fredrik II

Den enda av prins Gustavs systrar som fick barn var prinsessan Sofia, som gifte in sig i det tyska furstehuset Baden. Den äldste sonen till henne var år 1877 storhertig Fredrik I av Baden. Tyvärr förbjöd Norrköpings arvförening utländska regerande furstar att bli kung i Sverige. Här ställs jag inför en svårighet: man kunde realistiskt sett inte vara både kung av Sverige och storhertig av Baden, givet att Fredrik I:s söner kunde ärva Baden någon dag och att det låg inom det tyska kejsardömet. Det fanns dessutom ett krav i Norrköpings arvförening att en härskande kung av Sverige endast fick ärva andra titlar om han förblev i Sverige. Jag antar här att den äldste sonen till prins Fredrik ändå blev kung av Sverige och att i vår tidslinje Ludvig Wilhelm (Fredrik I av Badens andre son) blev storhertig av Baden men det förändrar inget i hur det här slutar: Ludvig dog 23 år gammal 1888 utan egna barn. Inte heller Fredrik II fick några barn.

1928-1930     Viktoria I

Vid Fredrik II:s död fanns inga direkta manliga arvingar med arvsrätt till Sofia av Sverige heller. Viktoria var vid det laget den enda levande kvinnan med arvsrätt (ja, ok då, det fanns en till: Viktorias kusin, titulärprins Emich av Leiningen. Han framstår dock som osannolik av flera skäl som jag inte ids gå in på här). Viktoria hade i den här tidslinjen gifts bort med den obskyre fursten Gustav av Ponte Corvo, av ätten Bernadotte. Vänta nu, det låter bekant…

1930-1973    Gustaf VI Adolf

Och därmed är vi framme vid den nuvarande kungafamiljen.

 

1974-                                  Carl XIV Gustaf

Den enda skillnaden med utgångspunkt från den gamla successionsordningen är att Carl XVI Gustaf istället blir Carl XIV Gustaf.

”King Carl XVI Gustaf at National Day 2009 Cropped” av King Carl XVI Gustaf at National Day 2009.jpg: Bengt Nyman
derivative work: Koyos – King Carl XVI Gustaf at National Day 2009.jpg. Licensierad under CC BY 3.0 via Wikimedia Commons.

Den rättmätige konungen?

Etiketter

monarki

Idag blir det ett inlägg som inte har ett dugg med dagspolitik eller ideologi att göra. När jag var på semester i somras så var det en gammal bekant till mig som plötsligt sa när vi satt i solskenet och njöt av havsvinden:

”Egentligen är ju Bernadotterna inte en riktig kungaätt. En adopterad fransk marskalk, vad fan är det? Det måste finnas nån mer rättmätig kung.”

Det var en stillsam semesterdag och vi slentriandiskuterade det hela en liten stund innan vi gick vidare till andra ämnen. Men hur förhåller det sig med det här då?

Den franske fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte adopterades av den barnlöse Karl XIII när den föregående tronföljaren (som också var adopterad – en annan historia) föll av sin häst och dog. Hans kunganamn blev Karl XIV Johan. Karl XIII var själv inte någon helt oomstridd kung. Han hade tagit makten i en oblodig statskupp från sin brorson Gustav IV Adolf några år innan, och det går alltså att se det som att den rättmätige kungen skulle ha varit Gustav IV Adolf och hans ättlingar. Och fanns det några sådana då? Jadå.

• Gustav IV Adolfs son, kronprins Gustav, fick två barn som dock själva dog barnlösa.
• Hans äldsta dotter, prinsessan Sofia Wilhelmina, gifte sig med storhertig Leopold av Baden och fick flera barn. Tråkigt nog var det en familj präglad av barnlöshet och sjukdomar, och efter ett antal dödsfall så visar det sig att den äldsta arvingen till Gustav IV Adolf var prinsessan Viktoria av Baden…

…som gifte sig med Gustav V av Sverige år 1881 och blev drottning Viktoria av Sverige. Ironiskt nog är därför den gamla kungaätten Holstein-Gottorps tronpretendent till den svenska tronen den nuvarande svenske kungen Carl XVI Gustaf. Så kan det gå.

Nu kan man ju förstås gå ännu längre tillbaka. När Karl XII dog utan barn 1718 så gick tronen efter lite förvirring till hans syster Ulrika Eleonora. Det kan dock vara värt att påminna om att Ulrika Eleonora var den yngre systern, inte den äldre. Den äldre systern var Hedvig Sofia, som hade gift sig med sin kusin, hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp. De hade flera barn som alla tekniskt sett kunde argumentera för att de borde ha arvsrätt. Deras son Karl Fredrik av Holstein-Gottorp (som alltså var Karl XII:s systerson – ni hänger väl med?) försökte också på olika sätt nå tronen under 1720-talet. Det lyckades dock aldrig.

Karl Fredrik fick också barn, vilka så småningom kom att inta Rysslands tron och anta namnet Romanov. Just det, de ryska tsarerna är ättlingar till Gustav Vasa och släkt med det svenska kungahuset. Visserligen avrättades Nikolaj II och hela hans familj 1918, men familjen var stor. Den (troligaste) arvtagaren och äldsta ättlingen till prinsessan Hedvig Sofia är därmed storfurstinnan Maria Vladimirovna av Ryssland, som idag mest uppehåller sig i Frankrike och Italien. Jag tror inte att hon har tänkt så mycket på sitt potentiella svenska kungadöme, men den hugade kan ju höra av sig till henne för att se hur hon ser på saken.

SD-väljarnas ideologier 2013

Etiketter

opinionsundersökningar

För några år sedan publicerade Demoskop en opinionsundersökning som redovisade svenska folkets egna uppfattningar som sin ideologiska tillhörighet, vilket jag naturligtvis bloggade om när det begav sig. I somras gjorde Demoskop en liknande undersökning i samma fråga, vilket säkert kan vara av intresse för den som önskar läsa.

Resultatet för hela befolkningen blir iallafall:

• 21% Socialdemokrater
• 18% liberaler
• 17% socialliberaler
• 14% konservativa
• 10% socialister
• 9% gröna
• 5% nationalister

Det här ska då jämföras med resultatet för SD-väljare, vilket blir:

• 29% nationalister
• 26% konservativa
• 13% socialdemokrater
• 11% socialliberaler
• 9% liberaler
• 4% socialister
• 2% gröna

Som synes är det nationalism och konservatism som är de dominerande åsiktsinriktningarna bland SD-väljarna. Bryter man ner siffrorna för hela riket så ser man att nationalism är något mer vanligt bland ungdomar och på landsbygden.vilket inger en del förhoppningar för framtiden. Det är också trevligt att se att nationalismen fortfarande innehar ledarposition bland våra väljare, principprogrammet till trots. Det bör noteras att de här siffrorna nog inte är helt jämförbara med den förra undersökningen, eftersom alternativen nog inte såg precis likadana ut. Då var det 2% av hela befolkningen som uppgav nationalism mot 5% nu. Man hoppas ju att det är en verklig förändring som har skett.

Är Loreen svensk?

Etiketter

Björn Söder, Loreen

Ja, jag vet. Jag är inte direkt snabb på bollen här, men å andra sidan kan det kanske vara lika bra att frågan har fått kyla ner sig ett tag.

För ett tag sen så uppstod en smärre mediastorm kring ett förfluget yttrande från partisekreterare Söder rörande artisten Loreen. Detta togs till intäkt för en mediekampanj på temat ”SVERIGEDEMOKRATERNA TYCKER INTE ATT LOREEN ÄR SVENSK”, vilket, med tanke på hur vagt Söders yttrande var nog får ses som lite väl krystat.

Men hur förhåller det sig då med sakfrågan? Är artisten Loreen svensk? Det är inte helt enkelt att reda ut hennes bakgrund, men vad jag kan förstå så är hennes föräldrar berber från Atlasbergen, de skilde sig strax efter ankomsten till Sverige och lilla Loreen kom att se moderns nya man (som verkar vara etnisk svensk) som sin far. Har jag fel i detta så får hon väl höra av sig själv och korrigera mig. Mer intressant är kanske vad hon själv säger i frågan, och lyckligtvis har hon uttalat sig flera gånger om just det.

Dagens Nyheter:

Loreen själv har inspirerats av sina föräldrars berbiska kultur bland annat i sin scenkonst. Sminket har inspirerats av berbiska kvinnors tatueringar och även sättet att använda mellantoner i sången har hon blivit influerad av.

Själv säger hon att hon känner av sitt marockanska ursprung när hon är i Sverige. Men väl på plats i Marocko betraktar hon sig som svensk.

– I Marocko får jag svart på vitt hur svensk jag är. Men när jag är här så förstår jag hur osvensk jag är.

(…)

På det sättet menar hon att det finns mycket positivt att hämta bland andra generationens invandrare. Loreen menar att när känslan av att tillhöra en specifik kultur försvinner så vågar man öppna sig för andra kulturer.

– Du kan inte längre bråka om att du är fucking vit och jag är fucking svart. Andra generationens invandrare kan inte säga ”den här kulturen tillhör mig”. Egentligen så har varje individ tillgång till vilken jävla kultur han eller hon vill. Du kan identifiera dig med indianer om du vill. Säger du att du är en fucking indian så go girl, go go, you’re indian!

Hemmets Journal:

Vad betyder det för dig att få stå på scenen?

– Under en fas i mitt liv handlade det om mitt ego. Men idag hoppas jag på att kunna beröra andra människor på samma sätt som man gör i den kultur mina föräldrar växte upp i. Vi i de skandinaviska länderna, inklusive jag själv, är så otroligt introverta och håller oss för oss själva. Vi har svårt för att känna. Jag förmedlar en story, rätten att känna smärta.

Magasinet Novell:

Loreen talar ofta om sitt berbiska ursprung. Hennes föräldrar kom till Sverige från bergstrakterna i norra Marocko, och härstammar från den ursprungsbefolkning som härskade i norra Afrika för flera tusen år sen.

Det sägs ofta att av ordet »berber« kommer »barbar«, det vill säga »de främmande«, eller »de ociviliserade«, som de kallades av romarna och grekerna.

Hon är stolt över sina rötter och framhäver dem gärna – i sminket som är inspirerat av berbiska kvinnors tatueringar, i scenframträdanden, i sättet att använda mellantoner i sången. När hon var med i The Schulman Show gick hon ett varv och kramade de andra deltagarna en och en och sade uppfordrande: »acceptera min afrikanska ådra«.

(…)

Varför är det viktigt för dig att prata om din berbiska bakgrund?
– Därför att jag tror att man märker det i mitt sätt att hantera musik. Hur jag levererar den. Många gånger när jag sjunger och det blir bra så är jag inte riktigt närvarande. Det märker man om man sitter bredvid mig. Sedan när jag är tillbaka, då har jag en helt annan energi. Det är två helt olika personer, det är en trans jag hamnar i.

Jag tycker att Loreen är rätt tydlig med var hon står. Hon anser själv att hon inte tillhör någon specifik kultur och i den mån hon låter sitt konstnärskap influeras av kulturella impulser så tar hon dem från sina föräldrars berbiska kultur och ser sig själv som osvensk. Hon verkar överlag vara rätt ointresserad av frågan. Så, med hänvisning till Loreens egna uttalande så skulle jag säga nej, hon är inte svensk. Hon vill inte vara det och försöker inte ens. Andra, som Gina Dirawi, uppfattar henne inte heller som svensk.

Därmed torde frågan vara avgjord.

Kwanzaa!

Etiketter

Kwanzaa

Har ni hört talas om Kwanzaa? Inte det? Det ska ni inte behöva skämmas över, för det är det nog rätt få i Sverige som har gjort.

Året var 1966. På California State University var Maulana Karenga lärare i Black Studies. Runtom i Förenta Staterna pågick sociala omvälvningar och många svarta strävade efter att förändra det amerikanska samhälle som de uppfattade som förtryckande.

Karenga (vars ursprungliga namn var Ron Everett) var son till en svart torpare från Maryland och hade bytt namn till det mer swahili-klingande Karenga som ett led i sin aktivism för Amerikas svarta. Karenga hade också kontakter med Malcolm X och kom att influeras alltmer av svart nationalism.

Sammantaget ledde detta att idén till Kwanzaa föddes. Karenga menade att det behövdes specifikt svarta högtider för att markera de svartas avstånd från det vita majoritetssamhället och Kwanzaa skapades för att ingjuta samhörighet kring de svartas gemensamma ursprung i Afrika. Högtiden firas under veckan efter jul, men har ändå fått något av alternativ julstatus (och bidrar därmed till otyget med att säga Happy Holidays istället för Merry Christmas i butiksvärlden). Originellt nog valde Karenga att ge högtiden ett namn på swahili (som är ett östafrikanskt språk), trots att huvuddelen av de svarta i Amerika är ättlingar till slavar från Västafrika, där man talar andra språk. Uppskattningsvis firas Kwanzaa idag av 1-2 miljoner människor, även om vissa uppskattningar går upp mot 20 miljoner.

Vad är då relevansen av detta? Jo, poängen är att Kwanzaa helt uppenbart är en hittepåhögtid, skapad för att förstärka identiteten hos en grupp människor med gemensamt etniskt ursprung. Den etniska identiteten fanns redan där i termer av det gemensamma ursprunget, men knappast några kulturella traditioner. Jag har ju svårt att tro att Ron Everett, den baptistiske torparens son, på allvar skulle kunna ha kunskap om några västafrikanska traditioner. Nej, det här är en konstruktion som inte är baserad på en gemensam kulturell identitet. Det här är ett försök att skapa en gemensam kulturell identitet baserad på en redan befintlig gemensam etnisk identitet.

Vad jag är ute efter är alltså att oavsett hur man vänder och vrider på det så är gemensamt ursprung en av komponenterna i människors nationella identitet. En av dem. Därmed inte sagt att det är den enda, såklart (och proportionerna kan variera), men det finns med i anrättningens recept. Precis som jag tidigare har försökt anföra, alltså.

Via Dolorosa

Etiketter

Mattias Karlsson

Så närmar vi oss nu slutet på vår Via Dolorosa. Det har onekligen varit en spännande resa, och jag hoppas att mina medresenärer tycker detsamma. Stationerna på vägen från Praetorium har varit av vitt skilda slag: den filosofiske gamle löjtnanten och hans vänner, teatersällskapet med den kungliga pjäsen, den obehaglige konstnärens målning, torget med udda sammansättning, mannen med det röda skägget, biskopen av Liége och de hedna germanernas barbarhord, för att inte tala om de stationer som vi fick lämna därhän. Om jag nu skall våga mig på en sammanfattning av de lärdomar som i vart fall jag vill ta med mig från detta, så vill jag börja med ett citat:

Jag tycker att man som SD-företrädare skall kunna ta del av idéer, konst, litteratur och musik som har en annan ideologisk utgångspunkt än vår egen. Jag tycker till och med att man skall kunna sprida sådana företeelser vidare även om man bör vara restriktiv med det, men då bara under förutsättning att man samtidigt redogör för syftet och för sitt eget förhållningssätt till de bakomliggande idéerna. Som företrädare och förebilder har vi ett ansvar för allt som vi gör och säger även i mer privata sammanhang och det bör aldrig råda något tvivel om var vi står. I synnerhet inte när det gäller förhållandet till totalitära ideologier.

Det ovanstående är ett uttalande från Mattias Karlsson i partistyrelsen rörande hur man bör se på diskussioner kring konst, filosofi och litteratur som har en avsändare som inte till 100% instämmer i Sverigedemokraternas principprogram och övriga ställningstaganden (citatet är ur en mycket längre text, men det är den här delen som är relevant för det jag vill ha sagt här och nu).  Jag instämmer i huvudsak.

Jag har inte diskuterat dessa ämnen för att jag tror att de tillför speciellt mycket till det vardagliga politiska arbetet för svensk nationell konservatism. Med detta sagt kan vi inte heller införa tankeförbud inom partiet.

Jag läser Dagens Nyheter och Aftonbladet nästan varje dag. Den liberalism och socialism som återfinns i dessa publikationer är mig i regel motbjudande och ligger definitivt inte i linje med den politik som jag eller partiet står för. Ändå länkar jag till dessa och diskuterar deras idéer. Det faktum att jag låter mitt sinne befatta sig med dessa läror innebär INTE att jag står för dessa idéer.

För att fortsätta tankegången – om jag då refererar till en bok skriven av en författare som jag kanske inte delar världsåskådning med men som skrivit en utmärkt skildring av skyttegravarnas fasor, så vill jag inte få författarens samtliga åsikter och gärningar nedtryckta i halsen med en förmaning om att ta mig i akt. Det känns märkligt att behöva påpeka det, men en vuxen människa behöver inte nödvändigtvis instämma i allt som han eller hon tar del av, vare det sedan nyheter, konst, litteratur, politiska program eller filosofi.

Det jag försöker säga är att vi inte kan låsa in tankens frihet i ett litet rum. Vi måste kunna diskutera, tänka olika tankar och också kanske tillåtas att någon gång tänka fel. Trots allt kan sakfel alltid bemötas med sakargumentation. Hur skall vi annars utvecklas? Hur skall vi annars lära oss av varandra? Eller är all diskussion överflödig för att vi har någon som sitter inne med alla svar? Låt mig vara tydlig på denna punkt, jag tror inte att det är på det viset. Om vi börjar kasta slagord på varandra och brännmärka varandra offentligt som mångkulturalisterna har gjort med oss alla, vad är det då som gör oss bättre än vad de är? Och kanske framförallt – vad gör det med oss, om vi börjar sätta upp inkvisitionsliknande processer där folk måste redogöra om och om igen för vad de egentligen skrev i det där privatbrevet för tio år sen eller hur de egentligen känner person X och vad det egentligen är de gillar i den där gamla boken. Det är i vart fall inte den rörelse jag vill ha. Det är heller inte det Sverige jag vill ha.

Det finns mycket mer att säga om detta, men nu är jag nästan framme vid porten till kullen vid Golgata. Den står på glänt, och jag tycker mig se en träkonstruktion därframme. Är det någon eller några uppflugna på den? Jag ser inte riktigt, men jag är strax där.

Och nu har jag till slut talat färdigt.