I ett par tidigare blogginlägg har jag tittat lite på hur legitim den svenska tronföljden är och vem som hade varit kung idag om saker och ting bara hade varit lite annorlunda. Förra gången utgick jag från vad som hade hänt om man hade hållit sig till den arvslagstiftning som gällde vid statskuppen 1809. Efter lite resonerande så landade det hela i att det iallafall hade blivit Carl XVI Gustaf som hade varit Sveriges kung idag om händelseutvecklingen hade följt den linjen. Den enda skillnaden hade blivit att han hade haft ordningsnummer 14 istället för 16.
Fredrik av Hessen
Men låt oss inte stanna där! Det resonemanget tog sin utgångspunkt i den siste legitime kungen av huset Holstein-Gottorp, Gustav IV Adolf. Något som man inte tänker på så ofta idag är att även den kungaätten kan ifrågasättas. När Fredrik av Hessen avled utan barn så sattes Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp in på tronen efter påtryckningar från den ryska tsaritsan Elisabet. Adolf Fredrik var avlägset släkt med såväl tsaritsan som huset Pfalz, men detsamma kan sägas om många europeiska furstehus vid den tidpunkten. Så, frågan som jag ska försöka reda ut här blir: Hur hade tronföljden blivit om man hade hållit sig strikt till den arvslagstiftning som gällde vid Fredrik av Hessens tid?
Först är det värt att reda ut vilka arvslagar som gällde när frågan ställdes på sin spets. Frågan aktualiserades när drottning Ulrika Eleonora (som var Karl XII:s syster) avled utan barn 1741. Hennes kung, Fredrik av Hessen, levde än och satt fortfarande på tronen eftersom Ulrika Eleonora hade överlåtit kronan till honom, men han hade ingen egen arvsrätt enligt den då gällande successionsordningen. Det var bara hans barn med Ulrika Eleonora som kunde ärva tronen, och eftersom några sådana inte fanns så spelade det ingen roll om den vid tillfället 65-årige kungen gifte om sig och fick barn – dessa skulle ändå inte kunna ärva kronan. Det betydde att tronföljdsfrågan nu hade blivit akut och måste lösas.
De lagar som är intressanta för att reda ut arvsläget år 1741 är först och främst den då gällande successionsordningen:
*Ulrika Eleonoras utkorelse till Sveriges krona och regemente (RF 1719 §3 samt RF 1720 §3)
Lagen säger att arvsrätt tillkommer de manliga arvingarna till Ulrika Eleonora, med tillägget att de måste vara 21 år fyllda och lutheraner. Dessutom hänvisas till arvsreglerna i 1650 års arvförening. Det blir då av intresse att också se till tidigare gällande successionsordningar:
*1650 års arvförening
Lagen säger att arvsrätt tillkommer Karl X Gustav och hans arvingar (dvs. Ulrika Eleonora i det här fallet) men enbart via agnatisk tronföljd, dvs. kronan kan inte ärvas av kvinnor och en man kan inte räkna arvsrätt via en kvinnlig släkting. Det sista modifierades 1683 och stadfästes igen i Karl XI:s testamente 1693 till att hänvisa till samma formulering som i Norrköpings arvförening, dvs. en variant av agnatisk-kognatisk tronföljd (som innebär att kvinnor kan ärva om det inte finns manliga arvingar).
Här har vi problem #1: Det står inget i RF 1719 om vilken variant som ska gälla: den omodifierade varianten av 1650 års arvförening eller den modifierade från 1683. Jag lutar åt det senare, men mer om det kommer.
Problem #2 är att Karl XI visste att arvsreglerna var luddiga, och uppmanade i testamentet ständerna att ta fram ett förslag till klargörande. Det gjorde de också, men dessa klargöranden lagstadgades aldrig. Jag har själv inte läst ständerkommissionens förslag, utan här lutar jag mig mot statsvetarnestorn Fredrik Lagerroths beskrivning av hur det var tänkt att fungera. Arvsrätten härleds enligt följande:
1) söner och deras manliga avkomma
2 o. 3) levande dotter och hennes manliga avkomma
4) söners kvinnliga avkomma
5) avlidna döttrars manliga och kvinnliga avkomma.
Dessutom höll man sig till principen om primogenitur som fastslogs redan i Västerås arvförening, dvs att äldre söner och döttrar och deras barn har företräde framför yngre söner och döttrars barn.
*1634 års regeringsform
Denna var förvisso upphävd 1741, men eftersom jag misstänker att ständerna sneglade på arvsreglerna i som traditionellt hade gällt i Sverige när de utformade den nya RF, så är det värt att beröra den. RF 1634 menar att ”Med successionen till riket blifver aldeles vid arfföreningen, såsom den anno 1544 i Vesterås giord och sedan i Norköping anno 1604 förnyat och vidgat och så sidst i Stockholm anno 1627 på vår elskelige k. dotter den högborne fröken Christina förklarat och lämpat är.”
*Norrköpings arvförening (1604)
Lagen ger Karl IX och hans arvingar arvsrätt – män i första hand, kvinnor i andra. Dessutom var arvingar skyldiga att få ständernas samtycke för att gifta sig och successionsrätt förloras även genom äktenskap med någon, som inte var lutheran. Detta gäller också arvfurste. Arvfurste som ville behålla arvsrätt, fick inte heller ingå giftermål, utan att ständerna satts tillfälle att pröva, om detsamma var till fördel för riket. Slutligen klargörs att arvfurste, som mottagit annat konungarike, ej får bli svensk kung och att ej heller arvkonung fick motta annat land och konungarike, med mindre han alltid förblev boende i Sverige. Norrköpings arvförening bör ses som en modifikation av Västerås arvförening (se nedan).
*Västerås arvförening (1544)
Detta är Sveriges äldsta formella successionsordning, instiftad av Gustav Vasa för att göra Sverige till ett arvrike inom Vasaätten. Den stipulerar att Vasaättlingarna att så länge ”konungsliga manskönssläkte och lifsärfhärschaffter för honden och lefvandes äre” ska dom bli ”ärtte, naturlige konunger, furster och herrer”, först den äldste och ”sedan ifrån linien till linien”.
Vad leder det här till då? I alla sådana här arvsregler så utgår man från en s.k. primus acquirens; den förste av ätten; den förfader som man så att säga börjar räkna arvsrätten från. I RF 1720 är primus acquirens Ulrika Eleonora. Det enklaste är därmed att krasst konstatera att gällande arvslag stipulerade att endast barn till Ulrika Eleonora kunde ärva tronen och några sådana fanns inte. Därmed är det ständerna som utser ny kung och de utsåg Adolf Fredrik och därmed är beslutet legitimt, punkt slut. Det ligger dessutom i linje med hur det gick till när drottning Ulrika Eleonora besteg tronen 1719. Hon fick enligt ständerna ärva kronan inte för att hon hade rätt till den utan för att ständerna hade lust att utse henne, vilket möjligen kan ses som en detalj men är en viktig principiell skillnad. Å andra sidan hade Ulrika Eleonora ett starkt anspråk på tronen iallafall, så man kan ju se det som att ständerna valde att gå efter andan i 1650 års arvförening.
Då stöter man på nästa problem. I 1650 års arvförening är primus acquirens Karl X Gustav – men alla hans legitima arvingar var också döda 1741, båda män och kvinnor! Ska vi istället gå till RF 1634 så var drottning Kristina primus acquirens, men hon fick aldrig några egna barn och abdikerade ju från tronen – det var det som var skälet till att Karl X Gustav alls blev tronföljare. Detta är ytterligare ett argument för ständernas syn att de s.a.s. ägde frågan. Om vi verkligen vill leta rätt på någon som kan argumentera för arvsrätt så får vi gå hela vägen tillbaka till Norrköpings arvförening, där primus acquirens är Karl IX. Visserligen gällde den formellt inte, men jag hävdar att det finns visst fog att tro att ständerna sneglade på arvsreglerna i den ändå.
Ytterligare ett problem är att ständerna egentligen ska godkänna ett kungligt äktenskap för att man ska bibehålla arvsrätten. Självklart har inte en massa tyska adelsmän och furstar som har en avlägsen härstamning från det svenska kungahuset brytt sig om att söka de svenska ständernas godkännande för sina äktenskap utifrån den avlägsna möjligheten att någon av deras ättlingar kanske kan bli aktuell som tronföljare om 50 år. Det betyder att man med en strikt tolkning av lagen egentligen kan ogiltigförklara alla avlägsna kusiner från arvsrätt eftersom deras äktenskap inte är godkända av ständerna. Det är inte nödvändigtvis ett problem eftersom ständerna kan bestämma sig för att så att säga retroaktivt godta äktenskapen, men poängen är att detta alltså ger ständerna ännu mer stöd för att det är de som äger frågan om tronarvingen.
Innebörden av att ständerna ägde frågan blir att deras val per definition är det legitima, vilket gör att deras faktiska val – Adolf Fredrik – också är den rättmätige konungen. Det valet leder oss via den faktiska tronföljden fram till Carl XVI Gustaf.
”Kung Carl XVI Gustaf vid nationaldagen 2009”
Licensierad under CC BY 3.0 via Wikimedia Commons.
Men det är kanske inte så spännande. Målsättningen här var ju att undersöka om det fanns någon arvinge som kunde anses vara berättigad till den svenska tronen. Låt oss undersöka detta i nästa inlägg!
