Via Dolorosa

Etiketter

Mattias Karlsson

Så närmar vi oss nu slutet på vår Via Dolorosa. Det har onekligen varit en spännande resa, och jag hoppas att mina medresenärer tycker detsamma. Stationerna på vägen från Praetorium har varit av vitt skilda slag: den filosofiske gamle löjtnanten och hans vänner, teatersällskapet med den kungliga pjäsen, den obehaglige konstnärens målning, torget med udda sammansättning, mannen med det röda skägget, biskopen av Liége och de hedna germanernas barbarhord, för att inte tala om de stationer som vi fick lämna därhän. Om jag nu skall våga mig på en sammanfattning av de lärdomar som i vart fall jag vill ta med mig från detta, så vill jag börja med ett citat:

Jag tycker att man som SD-företrädare skall kunna ta del av idéer, konst, litteratur och musik som har en annan ideologisk utgångspunkt än vår egen. Jag tycker till och med att man skall kunna sprida sådana företeelser vidare även om man bör vara restriktiv med det, men då bara under förutsättning att man samtidigt redogör för syftet och för sitt eget förhållningssätt till de bakomliggande idéerna. Som företrädare och förebilder har vi ett ansvar för allt som vi gör och säger även i mer privata sammanhang och det bör aldrig råda något tvivel om var vi står. I synnerhet inte när det gäller förhållandet till totalitära ideologier.

Det ovanstående är ett uttalande från Mattias Karlsson i partistyrelsen rörande hur man bör se på diskussioner kring konst, filosofi och litteratur som har en avsändare som inte till 100% instämmer i Sverigedemokraternas principprogram och övriga ställningstaganden (citatet är ur en mycket längre text, men det är den här delen som är relevant för det jag vill ha sagt här och nu).  Jag instämmer i huvudsak.

Jag har inte diskuterat dessa ämnen för att jag tror att de tillför speciellt mycket till det vardagliga politiska arbetet för svensk nationell konservatism. Med detta sagt kan vi inte heller införa tankeförbud inom partiet.

Jag läser Dagens Nyheter och Aftonbladet nästan varje dag. Den liberalism och socialism som återfinns i dessa publikationer är mig i regel motbjudande och ligger definitivt inte i linje med den politik som jag eller partiet står för. Ändå länkar jag till dessa och diskuterar deras idéer. Det faktum att jag låter mitt sinne befatta sig med dessa läror innebär INTE att jag står för dessa idéer.

För att fortsätta tankegången – om jag då refererar till en bok skriven av en författare som jag kanske inte delar världsåskådning med men som skrivit en utmärkt skildring av skyttegravarnas fasor, så vill jag inte få författarens samtliga åsikter och gärningar nedtryckta i halsen med en förmaning om att ta mig i akt. Det känns märkligt att behöva påpeka det, men en vuxen människa behöver inte nödvändigtvis instämma i allt som han eller hon tar del av, vare det sedan nyheter, konst, litteratur, politiska program eller filosofi.

Det jag försöker säga är att vi inte kan låsa in tankens frihet i ett litet rum. Vi måste kunna diskutera, tänka olika tankar och också kanske tillåtas att någon gång tänka fel. Trots allt kan sakfel alltid bemötas med sakargumentation. Hur skall vi annars utvecklas? Hur skall vi annars lära oss av varandra? Eller är all diskussion överflödig för att vi har någon som sitter inne med alla svar? Låt mig vara tydlig på denna punkt, jag tror inte att det är på det viset. Om vi börjar kasta slagord på varandra och brännmärka varandra offentligt som mångkulturalisterna har gjort med oss alla, vad är det då som gör oss bättre än vad de är? Och kanske framförallt – vad gör det med oss, om vi börjar sätta upp inkvisitionsliknande processer där folk måste redogöra om och om igen för vad de egentligen skrev i det där privatbrevet för tio år sen eller hur de egentligen känner person X och vad det egentligen är de gillar i den där gamla boken. Det är i vart fall inte den rörelse jag vill ha. Det är heller inte det Sverige jag vill ha.

Det finns mycket mer att säga om detta, men nu är jag nästan framme vid porten till kullen vid Golgata. Den står på glänt, och jag tycker mig se en träkonstruktion därframme. Är det någon eller några uppflugna på den? Jag ser inte riktigt, men jag är strax där.

Och nu har jag till slut talat färdigt.

Inte ett inlägg om Motpol

Idag hade jag egentligen tänkt skriva ett inlägg om bloggportalen Motpol.

Jag har dock via flera kanaler informerats om att detta är en mycket dålig idé.

Därför blir det inget inlägg om Motpol.

Åtminstone inte idag.

NPD (och lite BNP)

Etiketter

Björn Söder, DVU, Holger Apfel, Mattias Karlsson, NPD, Tyskland, Udo Voigt

Jag tycker att man som SD-företrädare skall kunna ta del av idéer, konst, litteratur och musik som har en annan ideologisk utgångspunkt än vår egen. Jag tycker till och med att man skall kunna sprida sådana företeelser vidare även om man bör vara restriktiv med det, men då bara under förutsättning att man samtidigt redogör för syftet och för sitt eget förhållningssätt till de bakomliggande idéerna.

Såhär skrev riksdagsmannen, tillika partistyrelseledamoten, Mattias Karlsson tidigare idag, och jag kan inte göra annat än hålla med. Med dessa ord i bakhuvudet kastar jag mig nu raskt in i ett ämne som jag lovade att belysa i ett tidigare inlägg, nämligen utländska nationalistpartier.

Det har alltid funnits en vag medvetenhet bland nationalister att de problem som Sverige står inför delas av i stort sett alla länder i Europa, om än naturligtvis med lokala variationer. Vi har också ofta tänkt att det vore önskvärt om nationalistiska partier kunde vinna regeringsmakten ungefär samtidigt över hela Europa, eller i vart fall samtidigt som vi gör det. Det torde underlätta det utrikespolitiska umgänget och möjligheterna att genomföra vår politik mycket.

Därför har vi också under årens lopp haft kontakter med olika europeiska politiska partier. Stundom har vi haft riktigt goda kontakter, som till exempel med Front National, där nuvarande partisekreteraren Björn Söder till och med var stödmedlem ett tag (vilket är välkänt av alla, så jag avslöjar inget nytt här).

Sedan har vi ju då de där partierna som det aldrig har gått att samarbeta med.

I Tyskland har den politiska situationen för nationalistiska och nationalkonservativa partier ständigt förgiftats av arvet efter Tredje Riket. På 80- och 90-talet var det i princip tre partier som var av den storleken att de såg ut att ha en teoretisk chans att uppnå den position som vi har i Sverige eller Front National har i Frankrike: Die Republikaner, Tyska Folkunionen (DVU) samt Tysklands nationaldemokratiska Parti (NPD).  Vid olika tillfällen har såväl representanter för Republikanerna som DVU besökt oss här i Sverige, men aldrig, såvitt jag vet, NPD.

NPD är idag det ojämförligt största invandringskritiska partiet i Tyskland. De har sugit upp mycket av DVU:s och Republikanernas aktivistkader och dessa partier är idag blott skuggor av det de var. Och NPD betraktas av så gott som alla som snudd på nationalsocialister.

Kort historielektion: Efter andra världskriget var det tyska partisystemet i spillror. NSDAP hade förbjudit alla partier och ockupationsmakterna var initialt inte på humör att tillåta ett fristående politiskt liv i Tyskland. Framemot 60-talet började iallafall partibildningarna stabiliseras, men med det viktiga förbehållet att alla försök att starta NS-partier skulle förbjudas. Så skedde också, med det proto-nazistiska Sozialistische Reichspartei  som paradexemplet.

Problemet var bara att även om man förbjöd partiet så försvann inte personerna. Det fanns gott om gamla NSDAP-aktivister som överlevt kriget, och när de inte fick ha ett eget parti öppet så skaffade de sig ett dolt. Det fanns redan ett embryo till partirörelse bestående av folk från gamla nationalkonservativa partier från Weimartiden (jag tänker här främst på DNVP, om någon undrar), och dessa sögs nu upp för att bilda NPD 1964. Sedan dess har man haft perioder där man tidvis lyckats ta sig in i delstatsparlamenten, men aldrig i förbundsdagen. NPD har mycket dåligt rykte, och varför man har det förstås kanske bäst om man tittar på nedanstående affisch:

NPD-affisch. Text: Udo Voigt – Full gas!

När jag först hörde talas om det här så trodde jag att det var ett dåligt vänsterskämt. Sedan såg jag affischen, förstod att det var sant och tappade hakan. Japp, det tyska parti som mest av alla anklagas för att förknippas med nationalsocialismen går till val under mottot ”FULL GAS!”

Herregud.

Alltså, bortsett från att Udo Voigt är en gringubbe (när han försöker le på bilderna så hör jag nästan hur det gnisslar ända från Berlin),  så måste man antingen vara totalt lobotomerad politiskt för att inte begripa vilka associationer folk får…

…eller …så förstår de alldeles utmärkt vilka associationer folk får och gör såhär medvetet. Med den strategin riktar man in sig på den minoritet som köper NS-budskapet utan tvekan: ”Höhöhö… gas! Hörde du, Helmut? Gas! Höhöhö!”

Isch.

Det säger sig självt att ingetdera av alternativen direkt inger förtroende för det här partiet som potentiell kontaktpartner. Min bedömning är att partiet ligger någonstans mellan Svenskarnas Parti och ND i politisk placering. Den enda anledningen till att inget av de tre försöken att förbjuda partiet har lyckats är att NPD är så genominfiltrerat av Verfassungsschutz (tyska SÄPO) att det inte går att avgöra vad som är polisprovokationer och ”riktig” aktivism.

Med detta sagt så brukar jag ändå läsa in mig lite på NPD närhelst jag kollar det tyska politiska läget. Jag hoppas hela tiden att NPD ska spjälka av sig de få vettiga som teoretiskt finns eller annars haverera så att något annat kan komma istället. Den senaste partiledaren heter Holger Apfel och avsatte Udo Voigt eftersom t.o.m. NPD-årsmötet verkade tycka att det där med ”full gas” var lite väl grovt. Jag hyser inga större förhoppningar.

Nåväl. Allt detta har jag kommit fram till genom att studera frågan, läsa NPD:s program och nyhetsrapporter om partiet och diskutera den med andra. Detta har möjliggjort en avvägd ståndpunkt. Det är så det går till när man skaffar sig ståndpunkter, eller i vart fall så det bör gå till.

(Egentligen hade jag tänkt skriva något om BNP här också, men det här inlägget är långt nog som det är. En annan gång kanske. Sammanfattningsvis kan man kanske säga att BNP påminner rätt mycket om NPD)

A Handbook of Traditional Living

Etiketter

A handbook of traditional living, Julius Evola

Den här bloggposten är inte egentligen en recension, eftersom jag inte har läst A handbook of traditional living. Inte än, i alla fall. Egentligen är det fel att tala om ”författaren” i detta fall, för A handbook of traditional living är nämligen inte en bok som är skriven av baron Julius Evola. Det är istället en bok som är skriven om honom, eller i vart fall om hans filosofi.

Baron Julius Evola var en italiensk filosof som kan beskrivas som en antiliberal, antidemokratisk och antiegalitär (alltså mot jämlikhet) elitist. Tekniskt sett var han aldrig med i det italienska fascistpartiet, men det verkar uppriktigt sagt mer ha berott på att han av filosofiska skäl var mot partier. Däremot arbetade han under andra världskriget för arkeologiavdelningen inom SS (Ahnenerbe) och det finns åtskilliga texter av honom som uppvisar antisemitism, även om Evola mer verkar ha varit det av sina egna filosofiska skäl än rasbiologiska. Evola är idag en populär författare bland mer intellektuella fascister, även om hans texter har fått en vidare spridning än så.

Evolas texter är tunglästa och tämligen svårtillgängliga. Hans tankar kallas ofta för ”radikal traditionalism”, eftersom de gör anspråk på att anknyta till Västerlandets allra mest grundläggande traditioner, men vi behöver inte gå djupare in på det än så för tillfället. Boken ”A handbook of traditional living” försöker sammanfatta och konkretisera Evolas tankar så att de blir mer användbara i vardagslivet.

Namnet A handbook of traditional living används dock inte enbart om själva boken. På Facebook finns en grupp som också bär detta namn. I gruppen (som är öppen – man behöver alltså inte gilla gruppen för att studera den) postas med jämna mellanrum något citat ur Evolas böcker eller från någon annan filosof som gruppens administratörer anser vara intressanta. Mellan citaten postas bilder på målningar och statyer som har nära anknytning till Västerlandets historia. Ett sådant exempel är den nedanstående målningen av biskop Hubertus av Liége, som sedermera kom att bli jaktens skyddshelgon.

Hubertus (Wilhelm Carl Räuber)

Nu oroar sig kanske någon för att den ovanstående bilden innebär att jag instämmer i Evolas läror, men så är inte fallet. Jag tycker nämligen, precis som i fallet med Adolf Ziegler och de fyra elementen, att man kan uppskatta ett konstverk utan att instämma i precis allting som konstnären eller den som visar konstverket står för. Det ovanstående konstverket är livfullt och en aning mystiskt. Jag gillar det, och mer komplicerat än så är det inte.

Lars Emanuelsson

Etiketter

Eva Nyman, Lars Emanuelsson, Mikael Jansson

På 25-årsjubileet nyligen hölls ett längre anförande om det tidiga Sverigedemokraterna av Eva Nyman, en av de aktivister i Uppsala som jag arbetade allra mest med när det begav sig. En del av hennes tal gick åt till att framföra en hyllning till de arbetsinsatser som vår före detta partiorganisatör Lars Emanuelsson gjorde på sin tid, och jag tänkte här följa upp det med några egna minnen av Lasse.

När jag först blev aktiv i SD på hösten 1995 så tog det ett tag innan man så att säga kom med i matchen och blev en del av riksorganisationen. På den första demonstrationen om jag deltog på (i Vasaparken i Stockholm om jag minns rätt) mötte jag en bister göteborgare som sedan kom att bli en av de personer i partiet som jag arbetade allra mest med.

Lars Emanuelsson var då i ungefär den ålder jag är i idag. Han var en före detta varvsarbetare från Torslanda i Göteborg som likt mig själv hade gjort en kort sejour i Centern innan han kom att aktivera sig i Sverigedemokraterna.

Lasse var på många sätt en eldsjälarnas eldsjäl. Det var nästan ingen hejd på hur hårt han var beredd att arbeta för att främja partiet eller hur mycket resurser han var beredd att lägga ner. För att konkretisera: när Anders Klarström försvann från partiet efter valet 1994 och all aktivism självdog så var det i realiteten Lasse som var den som höll partiet centralt flytande. Det var Lasse som svarade i telefon, Lasse som skickade ut informationspaket till sympatisörer, Lasse som gjorde medlemskorten – och Lasse som betalade för allt detta ur egen ficka när partikassan inte räckte till, vilket var oftast. Sedan tog Lasse sin bil och körde för egen bensin till Linköping eller Surahammar eller Falun för att själv hjälpa till att dela ut flygblad som han personligen hade sett till blivit tryckta.

…Eller till Tierp. Det var Lasse som körde upp till Tierp och hjälpte en 21-årig ung man med den första flygbladsdelningen på orten någonsin, tillsammans med ett par Stockholmsaktivister som han hade raggat upp med lock och pock.

Lasse, som vi unga slynglar (jo, han kallade oss så) på skoj kallade för ”Kapten Rödskägg” när han inte lyssnade (annars fick man bära de tunga lådorna, nämligen) var en man med hårda nypor, det går inte att komma ifrån. Han gav sig aldrig och var inte den som var för god för att skälla ut någon eller kasta ut någon som han ansåg inte höll måttet. Vid den här tiden var det en utmärkt egenskap. Många aktivister vid den här tiden var synnerligen oregerliga, och jag tror till exempel att det har varit mycket svårare att vinna striden mot Tors gäng 2001 (eller ”Dårarna” som han kallade dem) utan att Lasse varit på vår sida.

Men Lasse hade också svaga sidor. Under valrörelsen 1994 hade Lasse blivit överfallen av vänsteraktivister utanför det dåvarande kansliet och grovt misshandlad med basebollträn. Efter det gissar jag att hans säkerhetstänkande accelererade kraftigt. Så kraftigt att det väl idag skulle betraktas som snudd på paranoia. De försiktighetsåtgärder som vidtogs innebar bland annat att i princip ingen utom Lasse själv släpptes ned på kansliet såvida han inte var 100% pålitlig. Var de ändå tvungna att komma ner så var det aktuellt med ögonbindel. PS ansågs inte tillräckligt pålitliga (vilket jag kan förstå ur hans synvinkel, han hade ju varit med om att PS-ledamöter hoppat av och tagit såväl pengar som medlemsregister med sig) och släpptes ofta inte ner på kansliet.

Det var också Lasse som såg till att släpa ner överbliven fartygsplåt från varvet han arbetat på och svetsa fast plåtarna på fönstren för att försvåra inbrytningsförsök.

Samtidigt var Lasse en fantastisk alltiallo. Hans beredvillighet att ställa upp och arbeta i det oändliga och hans tekniska kunskaper rörande så gott som allting var oundgängliga under valrörelser och ett gott komplement till oss lite mer tekniskt tafatta typer.

Lasses fall kom till slut tack vare ett misslyckat väljarbrev. Under första halvan av 2000-talet lämnade Lasse Stockholm och blev aktiv i SD Väst och Göteborg. 2004 planerade man ett utskick till väljarna i Bergsjön om Sverigedemokraternas politik- och det var ett brev det, ska jag säga. I brevet står det något i stil med att den som inte röstar på SD är en quisling, och inte ens då var det där någonting som vi ansåg vara acceptabelt. Lasse försvarade sig med att han och hans bror (”Lellen”) hade arbetat med utskicket till sent på natten och sänt ut fel version till väljarna.

Fallet Bergsjöbrevet och dess disciplinära påföljd blev en plågsam saga arbetsåret 2004. Parallellt med detta hade Mikael Janssons utmanare från Skåne fått en knapp majoritet i PS, och alla omröstningar slutade 8-7. Skånesidan krävde Lasses avgång och ett tvåårigt straff i kylskåpet, men Lasse vägrade avgå. Då blev frågan istället uteslutning eller inte. PS spenderade större delen av 2004 med att bråka om detta och vissa möten slutade i princip med att vi bara satt och skrek åt varandra. Till slut avgjordes det hela med votering. 8-7 för uteslutning.

Med detta lämnade Lasse politiken. Vad jag vet är han en anonym privatperson idag. Jag har inte pratat med honom på flera år, men Lasse: om du läser det här vill jag bara säga att jag väljer att minnas alla de insatser som du gjorde för partiet och hur många nyttiga lärdomar du trots allt gav mig om aktivism, offervilja och hårt arbete. Utan dina arbetsinsatser hade partiet nog inte existerat idag.

Adolf Ziegler och de fyra elementen

Etiketter

Adolf Ziegler

Låt mig vara brutalt uppriktig: jag är ingen konstvetare. Mitt intresse för konstteori är högst begränsat, och mina bedömningsgrunder inskränker sig i regel till ”det där såg trevligt ut” respektive ”det där såg inte trevligt ut”. Så, ni anar inte hur plågsamt det är för mig att behöva skriva om sådant här bludder.

När den moderna icke-figurativa konsten började slå igenom på allvar så var det inte utan motstånd. Många ansåg, likt mig själv för övrigt, att det där ju bara var en massa kladd och inte föreställde något. En motreaktion blev den så kallade nyklassicismen som uppträdde under mellankrigstiden. Denna konstinriktning var kritisk mot den moderna konsten och strävade efter att hålla kvar eller återuppväcka inspiration och konstformer från antiken och renässansen, en ambition som också uppmuntrades i exempelvis Tyskland av nationalsocialismen. En av de främsta företrädarna för denna inriktning var Adolf Ziegler.

Ziegler blev medlem i NSDAP redan på 20-talet och blev tämligen omgående en av Hitlers favoritkonstnärer. 1936 blev han president för den tyska konstkammaren och tog omedelbart itu med att motverka och förbjuda produktionen av expressionism, kubism, surrealism och annan abstrakt konst i Tyskland. Ziegler var också den ansvarige bakom utställningen ”Entartete Kunst”, som gick ut på att visa upp hur hemsk och smaklös den moderna konsten var genom beslagtagna konstverk från hela Tyskland. 1943 begick Ziegler misstaget att förespråka fredsförhandlingar, vilket gjorde att han avsattes från alla poster och kastades i koncentrationslägret Dachau – dock endast för en kortare tid. Efter kriget var Ziegler helt utfryst från alla konstsammanhang och avled i stillhet 1959. För att göra en lång historia kort verkar Ziegler ha varit en tämligen obehaglig person.

Zieglers egna konst då? Ja, han var mest inriktad på naturalistiska porträtt med ett stort inslag av nakenhet, något som föranledde häcklare att kalla honom för ”det tyska könshårets mästare.” Hans mest kända verk är antagligen triptyken ”De fyra elementen”, fullbordad någon gång före 1937.

De fyra elementen (Adolf Ziegler, pre-1937)

Nu ser jag inte problemet med att gilla Zieglers konst även om man ogillar personen. En vacker målning kan stå för sig själv utan att man nödvändigtvis måste omfamna allt konstnären har gjort i sitt liv.

Fast jag gillar nog inte det här. Jag tycker att målningen är lite väl kall och stel och jag brukar föredra lite mer liv i mina målningar (ja, om det inte är gamla kartor, förstås).

Men det är klart. Det här föreställer ju i alla fall något.

Skådespelet ”Teaterkungen”

Etiketter

Gustav III, Gustav Kasselstrand, Stefan Andersson, Teaterkungen

Det ovanstående är ett av styckena i Stefan Anderssons skådespel ”Teaterkungen” som behandlar Gustav III:s liv och leverne. Just det här stycket behandlar kungens försvarstal rörande den statskupp som han står i begrepp att genomföra.

Originellt nog så blev det här lilla stycket populärt förra året, när det under en tid pågick en ordförandestrid inom ungdomsförbundet. Själv försökte jag hålla mig så långt borta från det där som jag förmådde, men jag noterade att det var en del som postade just den här videon lite här och där som ett lite mer förstulet sätt att uttrycka stöd för Gustav Kasselstrand (ni vet, eftersom han heter Gustav, och kungen i pjäsen heter Gustav III – ja, ni förstår säkert). Det där är ju överspelat nu, och därför kan man kanske länka till det här ändå och säga att det är ett vackert och lättlyssnat verk som ger en lättbegriplig ögonblicksbild av ett spännande skede i Sveriges historia. Jag rekommenderar läsarna att lyssna på hela skådespelet och att botanisera vidare på Stefan Anderssons hemsida. Det finns mycket intressant där.

Nu hoppas jag att det inte är någon som får för sig att den här länken betyder att man gillar statskupper. Men nej, så fånig kan väl ändå ingen vara.

Den konservativa revolutionen

Etiketter

Carl Schmitt, Edgar Julius Jung, Ernst Jünger, Ernst von Salomon, Hermann Rauschning, Konservativ revolution, Oswald Spengler

I mitt förra inlägg diskuterade jag ett par böcker av Ernst Jünger och hans levnad och tankevärld. I det sammanhanget kan det vara värt att ta upp att Jünger inte var den enda företrädaren för den typ av idéer som det är frågan om här.

Efter kriget befann sig de tyskar som var konservativa nationalister i en filosofiskt besvärlig situation. Hela det samhälle som hade existerat före 1914 var nu störtat i gruset. Kejsaren var avsatt och hade flytt utomlands, främmande makt ockuperade delar av landet, befolkningen var på sina platser på svältgränsen och hotet om kommunistisk revolt var högst reellt (till exempel styrdes Bayern som en kommunistisk rådsrepublik under april-maj 1919). Nu skrevs en stor mängd av dessa unga män ut från armén och stod plötsligt i ett samhälle som var mycket annorlunda jämfört med det som de hade växt upp i.

I filosofisk mening var den fråga som dessa unga intellektuella ställdes inför denna: Vad gör en konservativ när allt han slagits för har störtats i gruset och är omöjligt att bygga upp igen på det sätt som det var? När det faktiskt existerande samhället är ett hån mot alla ideal man hittills har trott på?

I detta sökande föddes den mycket löst sammanhållna idétradition som i efterhand har kommit att kallas för den konservativa revolutionen. Vad det hela gick ut på var ett försök att kombinera å ena sidan andan i de värden som det förkrigstida tyska samhället hade stått för med, å andra sidan, de moderna krav som ett extremt förändrat samhälle nu ställde. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att det alltså inte rörde sig om att planlägga en väpnad revolt; benämningen handlar mer om att illustrera den inbyggda paradoxen i konservativa som också är revolutionärer mot den rådande ordningen – en förening av två oförenliga positioner, kan man tycka.

Den här idétraditionen existerade också i andra länder, och när man talar om denna i vid mening så har jag fått uppfattningen att det är vanligare att tala om radikalkonservatism, medan begreppet ”den konservativa revolutionen” brukar reserveras för den tyska varianten.

För i Tyskland fick inriktningen ett eget liv. Många av dess företrädare hade innehaft officerspositioner under kriget och vissa deltog också i de strider de tyska frikårerna bedrev strax efter kriget i Baltikum och Schlesien. Detta ledde till att flera av dem förespråkade militariserade ideal och försökte nå tillbaka till den ”skyttegravskamratskap” som hade varit allt som höll dem uppe under krigsåren. Ett gemensamt drag var att man avskydde den borgerliga liberalism och kapitalism som man ansåg präglade Weimartysklands politiska liv. Parlamentarismen som den fungerade i Weimar ansågs vara rutten och korrupt och måste brytas ned, menade man. Och med vad skulle den ersättas? Det verkar ha varierat, men sådana som Jünger förespråkade istället en sorts total individualism, där en särskilt värdig och förnäm individ i kraft av sina kunskaper och moraliska halt skulle ersätta den fördummande masspolitik som han ansåg att Weimar dominerades av. Med facit i hand slås i vart fall jag av den oerhörda naiviteten i detta, och bröderna Jünger och deras likar förefaller ha blivit genuint chockerade av att någon som Hitler kunde nå fram till en sådan position som han gjorde med argument som bitvis liknade deras egna, vilket jag menar avspeglas i Jüngers senare verk.

Om det här låter luddigt och oklart så beror det på att det ofta var det också. Det existerade inte något gemensamt program eller någon organiserad rörelse, utan var och av dessa författare sprutade ur sig böcker, noveller, artiklar, betraktelser och manifest i de olika tidningar och förlag som de själva hade kontakt med. Det var heller inte ovanligt att man hade nära kontakt med vänsterradikala personer och stundom var gränsdragningen mellan dessa högst teoretisk.

Jag har läst en beskrivning av en av rörelsens mötesplatser i Berlin som ”en blandning av filosofiklubb och bordell”, där man diskuterade, rökte, söp och… eh, umgicks. Nån gång 1930 skall Goebbels ha avfärdat rörelsens tänkare som hopplösa drömmare: ”De förmår inte inordna sig.”  Goebbels var redan då mer av pressekreterare än ideolog.

Kanske kan man sammanfatta den konservativa revolutionen med det som sagts av Hermann Rauschning: ”Den konservativa revolutionen var den förkrigstida kristet monarkistiska revolten mot moderniteten som ingick en djävulspakt med Hitler under Weimarperioden”.

Ty Hitlers färd mot makten blev också på flera sätt slutet för denna lösliga rörelse. Rauschning själv stödde nationalsocialisterna i Danzig mellan 1932 och 1934, men vämjdes av deras antisemitism och tog avstånd från dem 1934 och flydde därefter utomlands, där han ägnade sig åt att författa stridsskrifter mot NSDAP. Ett liknande öde drabbade Edgar Julius Jung, som motsatte sig det nazistiska maktövertagandet och mördades under de långa knivarnas natt 1934. Andra, som juristen och rättsfilosofen Carl Schmitt, anslöt sig till NSDAP och förblev dem lojala till slutet. Ytterligare andra som Ernst Jünger själv och sådana som Ernst von Salomon (i varje fall vad jag kan utröna)  låg lågt och väntade in slutet utan att vare sig hjälpa NSDAP eller ta öppen strid.

Slutordet får gå till en av rörelsens tidiga portalgestalter, Oswald Spengler. Spengler föraktade nationalsocialisternas pöbelvälde och grova antisemitism och strax före sin död 8 maj 1936 förutspådde han i ett brev till en vän: ”Om tio år existerar inte Tredje riket längre”. Nazityskland kapitulerade ovillkorligt 8 maj 1945.

Ernst Jünger

Etiketter

Ernst Jünger, Francois Miterrand, Helmut Kohl, Julius Evola

I min bokhylla har jag två böcker av Ernst Jünger, en tysk författare född 1895 som var verksam under hela 1900-talet. Jünger var officer i den kejserliga tyska armén under första världskriget och sårades sju gånger i strid. Båda de böcker som är i min ägo (införskaffade via bokklubben Svenskt Militärhistoriskt bibliotek) behandlar Jüngers tid i armén. I stålstormen är en självbiografisk berättelse om de egna erfarenheterna av kriget och dess vardag, och precis som krigsskildringar plägar vara så är den fylld av ond bråd död, stupade kamrater och svåra strapatser. Den är välskriven och mycket intressant på det sättet att den ger en inblick i hur en kejserlig tysk officer som är övertygad om det rätta i den egna saken resonerade under den här tiden. Som sådan anser jag att den tjänar som ett gott komplement till Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt, som ju är en mer renodlad antikrigsskildring. Remarque blir obegriplig utan den motvikt som utgörs av skildringar som Jüngers – varför slogs alls någon om alla hatade kriget så? – och böckerna läses med fördel parallellt.

Den andra boken, Sturm (utgiven 1923), handlar om den fiktiva karaktären löjtnant Sturm, som också är en kejserlig tysk officer under första världskriget och med andra ord författarens uppenbara alter ego. I Sturm ägnar sig dock huvudpersonen mer åt funderingar över tillvarons beskaffenhet och vad som är viktigt här i livet och striderna är bara en del av boken. Detta pekar framåt mot Jüngers senare aktiviteter.

Efter världskriget gjorde sig nämligen Jünger ett namn som författare och filosof. Som den övertygade konservative tyske nationalist han var (åtminstone vid den tiden) så strävade han efter att återfinna fotfästet för sig själv och i förlängningen för sitt land efter det sammanbrott som första världskrigets slut innebar. Detta gjorde också att Jünger blev populär i NS-kretsar (varom mer senare). Jünger vägrade dock att befatta sig med partiet och tackade nej till den riksdagsplats som de erbjöd honom 1927 och igen 1933.

Efter maktövertagandet 1933 blev Jünger alltmer kritisk mot NSDAP och hans bok På marmorklipporna (1938) ses av de flesta som ett inlindat avståndstagande från den tyska regimen. Jag har tyvärr inte läst den själv än, så en recension av den får vänta.

Jünger kallades in som soldat i Wehrmacht under andra världskriget, precis som så många andra. Han tjänstgjorde som armékapten i Paris och figurerade i utkanten av den misslyckade konspirationen att mörda Hitler 1944. Han drabbades dock inte personligen av de utrensningar som följde på annat sätt än att han avfördes från Wehrmacht.

Efter krigsslutet fortsatte Jünger sitt filosofiska skriftställarskap. Jag känner dock till rätt lite om det, bortsett från att han lär ha besökt Tibet och provat LSD. När han fyllde 100 år 1995 besökte Tysklands förbundskansler Helmut Kohl honom i hemmet. Även den dåvarande franske socialistpresidenten Francois Mitterand, liksom för övrigt den italienske baronen och filosofen Julius Evola, lär ha uppskattat Jüngers författarskap.

Ernst Jünger dog 1998 vid 102 års ålder.

Etnonationalism

Etiketter

etnicitet, nationalism

Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen. Av det följer att den nationalistiska principen – principen om en stat, en nation – är grundläggande för Sverigedemokraternas politik.

Den nationalistiska principen bygger på idén om nationalstaten, att statens territoriella gränser ska överensstämma med de befolkningsmässiga gränserna. I sin ideala form är alltså ett sådant samhälle befolkningsmässigt homogent.*)

– Sverigedemokraternas principprogram

Inom Sverigedemokraterna har det stundom förts debatter som vilar på grundresonemanget att det finns en motsättning mellan kulturnationalism och etnonationalism. Förutsättningen för debatten utgörs för många på den kulturnationalistiska sidan att etnicitet i själva verket är ett kodord för ”ras” och att ett SD som vill slippa anklagelser om rasism därför måste ta avstånd från etnonationalism om partiet någonsin ska kunna växa.

Själv tycker jag att argumentationen vilar på en felaktig premiss. Etnicitet och etnisk grupp är inte samma sak som rastillhörighet och ras. En etnisk grupp vilar på gemensam historia, språk, religion och ursprung och ägnar sig också åt en betydande grad av endogami. Det är dock inte samma sak som ras, eftersom det begreppet kommer med en massa röriga föreställningar om renrasighet etc. och sådant finns inte. Modern genforskning handlar inte om sådant. I princip är ”motsättningen” en strid om påvens skägg: begreppen överlappar varandra närapå exakt och i vilket fall som helst brukar man ändå landa i ungefär samma konkreta åtgärder.

Enkelt uttryckt tillhör två människor samma nation om de delar samma kultur. Samtidigt är förhållandet mer komplext än så, beroende på vad man väljer att tolka in i kulturbegreppet. Ovan har kultur definierats såsom ”den omgivning av självklarheter, minnen och föreställningar som vi lever i och som vi är med om att forma”. För att vi ska få en mer fullständig definition av nationen, måste sådant som språk, religion, lojaliteter och ursprung tillfogas. Man ska alltså också kunna känna igen varandra såsom tillhörande samma nation. Nationen utgörs av folket och dess särart.

-Sverigedemokraternas principprogram

Jag ser inte egentligen något av detta som kontroversiellt. Det är ju såhär vi alltid har tyckt, och därför har vi kodifierat det i det stadgeskyddade principprogrammet. Jag tippar att vi hade kunnat undvika en hel del vånda och förvirring om vi hade varit tydligare med vad det är som faktiskt står i programmet. Nu har vi istället luddat till det och i någon mån accepterat den där sammanblandningen med rasbegreppet som tyvärr ofta görs. Det var ett misstag.

Hur ska det här begreppet hanteras rent praktiskt då? Tja, jag har alltid tyckt att principprogrammets skrivning löser det hela väldigt smidigt:

För den svenska nationens del gäller följande: svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk. I praktiken innebär detta ett slags öppen svenskhet, med möjlighet för människor med annat ursprung att tillhöra den svenska nationen. Dock, nationstillhörighet är inte detsamma som medborgarskap. Att helt uppgå i en nation kan ta flera generationer. Däremot ska medborgarskap kunna erhållas även av icke-svenskar, så länge detta inte leder till en allvarlig kränkning av den nationalistiska principen. I huvudsak ska dock svenskt medborgarskap vara ett privilegium avsett för svenskar.

-Sverigedemokraternas principprogram

Alltså: det är upp till folk själva att avgöra vem som är vad, inte till SD som parti. Det kommer i praktiken att leda till att den som är fullständigt assimilerad (vilket är extremt svårt i praktiken, därav skrivningen om att det kan ta generationer för en minoritetsgrupp att assimileras, om det ens någonsin går) kommer att ses som svensk, medan övriga kommer att ses som ”icke svenskar” i brist på bättre ord. Självklart är det mycket lättare för folkgrupper närstående oss, såsom andra nordbor, att assimileras än vad det är för mer fjärran folk. Alltså skall medborgarskap i huvudsak vara något man föds med, även om undantag kan göras.

Så, med andra ord: jag tänker fortsätta att verka för ett etniskt homogent Sverige. I den mån det nu går.

*) Inte så många vet det idag, men i ursprungsutkastet till program stod det faktiskt ”etniskt homogent” på den raden. Det fanns dock de som hade invändningar mot det (just det, jag menar dig!) och då föreslog jag ”befolkningsmässigt homogent” som en kompromiss. Det gick igenom.