Almedalen och åsiktsregistreringen

Etiketter

Almedalen, våld

Den sista dagen i Almedalen var alltså Sverigedemokraternas dag. Det blev en intensiv dag för undertecknad eftersom jag hörde till det gäng som skulle åka ner till Almedalsparken på förhand för att ställa iordning saker och ting inför Åkessons tal. Nu blev det ju väldigt lyckat, men det blev lite snack nu efteråt om att vi skulle ha ägnat oss åt åsiktsregistrering.

Bakgrunden är att det fanns några SD-motståndare i parken under talet. Det var egentligen ganska harmlöst. Det där dussintalet motståndare parkerade sig längst bak och skränade slagord och bu-rop lite då och då under talet, men det var egentligen inte något större problem. Jag märkte också att flera poliser diskret drog sig lite närmare den fientliga gruppen för att ingripa i det fall de bestämde sig för att störa mötet på ett mer handgripligt sätt. Jag sneglade själv på dem lite då och då under mötet – man vet ju aldrig vad de kan tänkas hitta på. Vi har ju en mycket lång historia av mötesstörningar och direkta angrepp i det här partiet och flera av oss hade hört snack på gatorna i Visby att något skulle hända under talet. Så blev det dock inte den här gången, gissningsvis för att det verkade vara fem gånger fler poliser än motståndare i parken den här dagen.

Med detta kunde det ha slutat, men inte då. Thomas Karlsen, en SD-veteran från Trollhättan fotograferade evenemanget. Karlsen är en flitig fotograf och jag satt faktiskt själv i går kväll och tittade på de hundratals foton från veckan som han har lagt ut på bl.a. Facebook. Självklart fotograferade han också under partiledartalen (bl.a. mig) och självklart blev det väl ett par bilder på skränfockarna också. Och då blev det liv i luckan minsann! Aftonbladets reporter studsade omedelbart fram och satte sedan ihop en artikel på temat att vi ägnade oss åt åsiktsregistrering. Lyckligtvis spelade Karlsen in intervjun, eftersom han är vis av skadan efter många år av svinaktigheter från massmedia.

Efter det exploderade bloggvärlden och ett stort antal bloggare har nu fått för sig att de måste skicka in namn och foto till Åkesson personligen så att han skall kunna registrera dem också och stundom beskrivs skränfockarna som riktiga hjältar, vilka nu hotas av de slemma högerextremisternas dolska dåd.

De vet inte vad de talar om. Vilka hjältar är det de talar om då? Är det, till exempel, de där hjältarna som motdemonstrerade mot oss 1997 och sedan slog ned mig och mina vänner i en gränd när vi var på väg hem efter evenemanget? De där hjältarna som brände upp tre bilar för en av våra lokala ordföranden i Uppsala, en äldre dam? Hjältarna som krossade bilrutorna för en av våra aktivister och lade en lapp i brevlådan där han uppmanades sluta med sin politik? Hjältarna som målade “RASIST” i rödfärg på hemdörren till Stellan Bojerud, en av våra ledamöter? I realiteten är det så att de som står och skränar på mot oss på torgmöten är samma personer som gör något av det jag beskrivit ovan. Mot den bakgrunden så kunde man ju kanske hoppas på att folk kunde begripa vilken spänning som infinner sig varje gång antisar dyker upp. Varje gång man ser dem tänker man: kommer de att angripa den här gången? Det sätter sig i ryggmärgen.

Och ärligt talat – ställer man sig och skriker högljutt på ett torg eller i en park under ett politiskt möte, så ska man väl ändå inte bli förvånad om man väcker lite uppmärksamhet och blir fotograferad. Hela den här historien är en storm i ett vattenglas.

Social stigmatisering?

Etiketter

sossar

Motståndare till Sverigedemokraterna brukar förespråka olika typer av strategier. Just nu uppfattar jag att det är på modet att ”ta debatten”, med den underförstådda tanken att då förlorar vi. Jag är skeptisk till detta, men visst – gärna för mig.

Andra håller sig med en mer traditionell strategi. Begrunda följande uttalande:

På samma sätt begränsar en social stigmatisering de högerradikala partiernas möjligheter att växa. Priset blir för högt och endast personer som är verkligt radikala i sina idéer eller inte har något att förlora är villiga att gå med.

”Social stigmatisering”, alltså. Vad betyder då det lite mer konkret? Jo det ska jag tala om: det betyder brännmärkning. Det betyder att ”högerradikaler” ska hängas ut som monster i media, avskedas från sina arbeten, trakasseras i sina hem, isoleras från sina familjemedlemmar och helt ignoreras i den offentliga debatten. Det är vad social stigmatisering betyder i verkligheten. Hur vet jag det? Jo, eftersom det var precis den strategi som Sveriges makthavare använde mot SD och SD:are i åratal. Jag har själv fått känna av vad social stigmatisering innebär.

Den som kläcker ur sig ovanstående är inte någon företrädare för någon obskyr vänstersekt utan Marie Demker, en av Sveriges mest intervjuade statsvetare och verksam vid SOM-institutet i Göteborg. Detta är alltså hennes recept för att bekämpa SD. Det skulle vara skrämmande om det inte vore så frånstötande i sin nakna cynism.

Sverigedemokraterna i Enköping

Etiketter

AFA, Enköping, Magnus Ahlkvist, mensjeviken

Sverigedemokraterna i Enköping har haft torgmöte idag och eftersom ingen annan kunde hoppa in just idag, så blev jag inkallad som talare. Det var ett ovanligt men positivt upplägg – kommunen har tillhandahållit en ljudanläggning på torget och alla partier i KF har fått ett antal tider (i 20-minuterspass) för att redogöra för vilka de är och vad de tycker.

Ett litet problem dock – tiden efter vår var kommunisternas och deras gruppledare passade på att komma med lögner om hur SD-Enköping inte deltar i KF-mötena. Eftersom vår tid var slut så gick det inte att svara på beskyllningarna. Det är väl baksidan av ett system som helt är baserat på deltagarnas vilja till rent spel.

Enköping har andra problem också. Tydligen finns det en semi-aktiv AFA-grupp där som har börjat förfölja våra aktivister. De har valt att göra det på fegast tänkbara sätt: genom anfall på familjen. En av våra ersättare i KF Enköping heter Evert Skirgård och är en äldre herre på 92 år. Den här veckan har han varit bortrest, och då har några rödingligister passat på att banka på dörren i Everts hem och hota och trakassera hans fru. Modigt. Mycket modigt. Polisen är i vart fall underrättad och jag kan bara hoppas att de får vad de förtjänar.

Sverigedemokraterna och överfallen

Etiketter

Erik Wiklund, mymlan, Niklas Orrenius, Sverigedemokraterna

Det har blossat upp en debatt mellan några olika bloggare om de förföljelser som sverigedemokrater utsätts för.

Det började med att bloggaren mymlan läste Niklas Orrenius bok om oss och förskräcktes över hur illa vi behandlades av media och diverse vänsterpack. Därefter fick hon omedelbart svar av Erik Wiklund och sd-ätaren Nicke Lindqvist. De två senare menar att det inte alls är så att SD behandlas fel i media eller att det tigs ihjäl när SD:are utsätts för brott.

Jag kan hålla med om att situationen har förbättrats något. Idag kan vi faktiskt nå ut i media, och förmodligen var det en milstolpe när vi för första gången någonsin släpptes in på DN Debatt, det etablerade politik-Sveriges megafon nummer ett.

Det kan dock här vara värt att påminna om att detta inte är hel bilden.

För det första: den rapportering som vi ser idag och som började komma igång på allvar efter valet -06 är ett tämligen nytt påfund. Före det valet var det endast i undantagsfall som vi fick del av rapporteringen utanför Skåne (där skiftet ägde rum redan efter valet 2002). Wiklund hävdar ju exempelvis att det idag uppmärksammas när SD:are blir av med sina jobb och det kan kanske vara sant för de mest framträdande aktivisterna, men detta är en sentida omsvängning.

Hur många kände exempelvis till före Orrenius reportage i Sydsvenskan 2006 att Richard Jomshof länge hade haft problem att få anställning som lärare tack vare sina politiska åsikter? Man ska också komma ihåg att i de flesta fall som något sådant uppmärksammades så var det i direkt positiva ordalag – t.o.m ledande politiker gick ut och sade att de var rätt och riktigt att sådana som Jomshof blev av med sina jobb (jag vill minnas att både Mona Sahlin och den dåvarande SSU-basen uttalade sig positivt om Jomshofs avstängning). Hur många kände till före Orrenius reportage i Sydsvenskan 2005 att partiledningen blev överfallna vid ett möte utanför Växjö där flera av dem blev misshandlade med tillhyggen och där tårgas kastades in i lokalen? Ändå kunde Orrenius inte låta bli att spekulera i att vi hade iscensatt attacken själva.

För egen del minns jag den där gången 1997 när jag och ett par andra meningsfränder hade genomfört ett politiskt torgmöte på Sergels Torg och blev överfallna av AFA i en gränd och misshandlade. Vi ringde till tidningarna i Stockholm efteråt, varvid svaret blev från tre av dem att de inte var intresserade av uppgörelser mellan extremistgrupper – med andra ord, vi hade oss själva att skylla och det var inte intressant att skriva om när vi fick stryk.

Det stannar ju inte vid direkta attacker. Jag minns den där gången när jag pratade med hyresgästföreningen i mitt dåvarande bostadsområde om att aktivera mig i föreningen och pyssla lite med bostadsrättsfrågor (jag vill minnas att det jag var mest intresserad av var gymlokalen, som var ganska nedgången). Jag ringde till hyresgästföreningens expedition för att kolla, och de sa att de mycket väl visste att jag var med och att de hade haft diskussioner om en sån som jag alls skulle få vara med i föreningen. Jag fattade vinken.

Jag minns också när jag efter viss tvekan gick med i facket. Jag bestämde mig för det eftersom jag insåg att jag förmodligen skulle behöva advokathjälp om nån rektor skulle få för sig att sparka mig när det kom ut vem jag var. Jag är dock fortfarande ambivalent inför mitt fackförbund, icke minst sedan förbundets chefsjurist skrev en krönika i min facktidning för något år sen om att ”det inte förelåg någon skyldighet att hjälpa förbundsmedlemmar att vara främlingsfientliga”, underförstått – man får ingen hjälp om man blir sparkad. Fortfarande förekommer det att SD:are blir sparkade ur facket och det verkar fortfarande inte vara tillåtet att ha förtroendeuppdrag i facket.

Min poäng är att en artikel på DN debatt eller en enstaka journalists insatser att vara hederlig inte betyder att vi behandlas likadant som alla andra partier vare sig i tidningar, av myndigheter eller rörande proportionerna av de hot och överfall vi utsätts för.

För det är ju så, för det andra, att vi fortfarande lider av sådana här förföljelser i vårt dagliga arbete.

Även om direkta attacker på våra mest framträdande företrädare faktiskt tenderar att uppmärksammas nuförtiden så talas det mycket tystare om alla de saker som vanliga sympatisörer och vanliga medlemmar utsätts för. I mitt eget distrikt Uppland har vi fortfarande problem med det här och jag har mött det fler gånger än vad jag kan räkna. Några exempel från de senaste åren, lätt anonymiserade:

• En kommunalanställd tjänsteman som också råkar vara medlem i Sverigedemokraterna blir inkallad på kontoret av sin chef och får veta av denne att det inte är tillrådligt att engagera sig öppet i partiet. Det vore inte bra för anställningen.
• En hantverkare som tar kontrakt från en statlig myndighet vågar inte vara offentlig företrädare för SD med motiveringen att han är rädd att bli av med sina kontrakt. Senare bränns hans bil upp av AFA, vilket förstås inte rapporteras i tidningen.
• En ungdomsmedlem sitter och pratar med ett par sympatisörer på ett kafé. Mot slutet av samtalet kommer ett par personer fram och upplyser om att de har filmat konversationen och nu tänker ta reda på var de närvarande bor och arbetar. Sympatisörerna hörs sedan aldrig av igen och ungdomsmedlemmen vägrar efter detta att synas ute på stan igen i partisammanhang. Sedermera försvinner vederbörande helt ur partiet.
• En aktiv medlem i SD i länet följer med på en flygbladsutdelning. Vid slutet av utdelningsrundan springer en man med ett järnrör förbi, slår det i skallen på vår medlem och försvinner sedan snabbt nedåt gatan. Sjukhusbesök följer. Personen är idag inte medlem.

Hur kan man hävda att vi behandlas likadant som alla andra partier och att vi bara spelar martyrer när händelser som det ovanstående är sådant som vi får leva med? Inget av det ovanstående är sådant som presenteras som nyhetsvärdigt. Effekten blir att folk drar sig för att engagera sig i SD av en fullt berättigad rädsla för att drabbas fysiskt, ekonomiskt eller socialt. Hur kan man tro att folk ska våga engagera sig i SD om man riskerar att bli avskedad från sitt arbete, överfallen på gatan, sparkad från hyresgästföreningen, bli av med företagskontrakt, antastad på kaféer, och få sin egendom förstörd – och sedan bli anklagad i media för att ”bara spela martyr?” Faktum är att jag själv tvekade innan jag skrev det här inlägget eftersom jag vet att det kommer att bidra till rädslan och göra det ännu svårare att rekrytera nya medlemmar och aktivister.

När AFA läser den här artikeln kommer de att gnugga händerna av glädje. Samtidigt, på Den Där Tyska Sidan Som Stulit Vårt Namn, så kan jag läsa en artikel om hur det är helt rätt att avskeda lärare som är sverigedemokrater, och jag kan inte låta bli att undra hur mycket som egentligen har förändrats de senaste åren.

Vandaljakt

Det har väl antagligen inte undgått någon att de där sabotörerna på den där tyska sidan har arbetat hårt för att få bort Sverigedemokraterna från internet de senaste veckorna. Diverse hånflinande IT-människor, som kanske och kanske inte kan heta Lindqvist i efternamn, har understött detta genom flitigt länkande till Tyskland. Hackningen av partiets hemsida, som gissningsvis utfördes av någon närstående den tyska sidan, hjälpte förstås inte heller.

Den här lilla posten kommer till för att återställa tingens ordning. Ju fler som länkar till SD desto fortare går det, sägs det.

Demonstrationsläget

Etiketter

AFA, Ilmar Reepalu, motdemonstration

SDU med hr. ungdomsansvarige Almqvist i spetsen har rört på sig och gjort något bra – demonstrerat mot svenskfientlighet. Det gläder mig att ungdomsförbundet tar initiativ till sådana här aktioner – det är precis sånt har som har saknats i förbundet.

Jag noterar också att mycket lite har förändrats sedan jag själv var ute på torgen sist. Rödingarna finns fortfarande där och saboterar torgmöten så mycket det bara går. Jag noterar också att högt uppsatta lokalpolitiker deltar i AFA-demonstrationerna, t.o.m. så högt uppsatta som Ilmar Reepalu själv. Det säger rätt mycket om var deras sympatier ligger och hur mycket snacket om det öppna samhället är värt.

Dagen efter

Etiketter

media

Då står vi här då.

För vad som förefaller vara första gången sedan andra världskriget så har en svensk tidning stoppats tack vare en intervention från säkerhetstjänsten och staten.

Det är inte helt lätt att ta ställning i det här debaclet angående SD:s publicering av muhammedbilderna. Å ena sidan så är det naturligtvis för jävligt att ett gäng fanatiska mussar ska få diktera yttrandefriheten med hot om våld, å andra sidan så får vi kanske också tänka på att det inte är vi SD:are som kommer att få ta den första stöten utan snarare de svenskar som befinner sig i utlandstjänst. (Visserligen uttrycktes det en del oro för attacker senast jag var på rikskansliet, men nu är vi ju ganska välbefästa där.) Kanske är detta vad som borde ha fällt avgörandet för oss från första början. Nå, även om yttrandefriheten måste värnas så väger trots allt oskyldiga svenskars liv tyngre än våra politiska hänsyn. Hade det bara varit våra egna liv vi riskerade så hade det inte varit mycket snack.

Vad som nu står uppenbart är att islams anhängare har vunnit. Genom våld och hot har de lyckats begränsa yttrandefriheten i Europa. Sveriges och västvärldens regeringar är inte längre någon garant för ursprungsbefolkningens rättigheter.

Jag föreställer mig att Karl Martell vänder sig i sin grav.

Attack mot SDU under Almedalsveckan

Etiketter

Almedalen

Nu i natt får jag veta att SDU:are blivit anfallna av vänsterextremister under Almedalsveckan. Det finns en hel del att säga om detta (t.ex. vilket absurt samhällsklimat vi har), men det viktigaste som jag vill klämma ur mig inatt är att jag inte är förvånad.

Jag kände till att SDU:arna skulle åka till Almedalen och i vart fall grunderna i hur de hade tänkt lägga upp det. Jag har själv varit i Almedalen under det där arrangemanget – det är inte någon dans på rosor. Jag och några andra av oss diskuterade saken i förväg och var oroliga för att en attack skulle vara lätt att genomföra, givet förutsättningarna. Tyvärr fick vi rätt. Jag hoppas att ingen av de inblandade blivit allvarligt skadad.

Den viktiga läxan: Sverigedemokraterna har inte samma politiska förutsättningar som andra partier. Tror man det så händer sånt här.

Våldet trappas upp… eller?

Etiketter

AFA

Det har varit en händelserik vecka för Sverigedemokraterna. Det är väl knappast någon bland oss som följer den nationalistiska rörelsen som har undgått att höra talas om attacken mot deltagarna i SD:s nationaldagsdemonstration i Växjö häromdagen. Det här är faktiskt bland de mest allvarliga händelser som jag har hört talas om under min tid i partiet och avgjort den mest beslutsamma attacken på flera år. I allmänhet så brukar AFA tycka bättre om att ge sig på mer uppenbara mål såsom NSF, om inte annat så för att dessa oftare är lättare att se på gatan (uniformering, ni vet).

Man kan inte känna annat än avsky för den typ av människor som ägnar sig åt sådant här. Alldeles bortsett från att det rör sig om politiska motståndare så är detta personer som inte klarar av att hantera det faktum att man i en demokrati försöker förändra samhället med argument, inte med våld. När detta väl har sagts så kan man tyvärr också konstatera att sådant här händer, har hänt och kommer att hända igen. AFA kommer inte att försvinna utan snarare bli mer organiserade. Jag ställer mig tveksam till att regimen på allvar skulle ta tag i problemen med attacker mot oss. Det enda vi kan göra är att försöka ha ett såpass väl utvecklat säkerhetstänkande att sådant här kan undvikas så långt möjligt. Det har vi tydligen inte haft den här gången. Enligt uppgift till undertecknad så släpptes informationen om var den anfallna övernattningsplatsen låg ut till vilt främmande människor och med den nivån på säkerheten så är det inte konstigt att en flock lokala AFA-iter lyckades få så här god utdelning på en kvälls verksamhet.

Ibland funderar jag på om jag skall ta med mig min sexårige son på partiträffar. När jag ser sånt här blir jag inte mer motiverad att göra så. Om inte ens jag har lust till det, hur ska då vanligt folk våga?