Om snyftreportage

Etiketter

//platform.twitter.com/widgets.js

“Dessa ständiga snyftreportage på SVT…” Så började det. SVT, som uppenbarligen börjar bli desperata av Sverigedemokraternas opinionssiffror, har de senaste dagarna lagt i en överväxel i sin iver att producera hjärtknipande reportage om flyktingfrågan.

Det sorgligaste exemplet på den här typen av reportage är fallet med den döde pojken Alan Kurdi som flöt iland vid Medelhavets strand. Fotografiet av hans döda kropp blev omedelbart viralt. I den debatt som följt på detta är det för mig tydligt hur alla dessa reportage och fotografiet på den döde pojken tas av läsarna: som en uppmaning till att gränserna skall öppnas och att alla skall få komma in. Jag vill då påminna om något: Ett barn spolas upp på en strand i Europa. Detta är en ohygglig tragedi, utan diskussion. Jag har också barn och det gör ont också i mig när jag ser bilden. Men är inte Syrienkriget mer tragiskt?

Låt mig ta ett exempel: Radiohjälpen har en insamling för människor på flykt som i skrivande stund har samlat in 6,4 miljoner kronor. Det är naturligtvis bra att folk skänker pengar till behövande. För att sätta detta i perspektiv så räcker det uppskattningsvis till kostnaderna för nio så kallade ensamkommande barn i ett år.

Som jämförelse kan Läkare utan gränser i sin tur ge mat på plats till ett undernärt barn för cirka 8 kronor per dag, vilket betyder att för 6,4 mkr kan alltså cirka 2200 undernärda barn i Afrika få mat i ett helt år. Detta illustrerar varför ännu större invandring till Sverige eller Europa helt enkelt inte kan lösa några flyktingproblem.

Lösningen är inte att lura i folk att det är lätt att få asyl i Sverige eller EU. Det ökar bara strömmen av människor som av legitima eller illegitima skäl försöker ta sig hit. Ju fler de är, desto större blir risken för att ohyggliga olyckor med drunknade barn som följd äger rum. Samtidigt dör barn i mängder i Syrien och har gjort det i flera år, barn som är lika mycket värda som den drunknade lille pojken. Jag hävdar att upprördheten över detta i det offentliga rummet är mindre, trots att tragedin i varje enskilt fall är minst lika stor.

Hjälp i närområdet där de flesta drabbade finns, fler än vad vi ser på TV, är därför det enda anständiga. Detta skulle kosta mindre än svensk migrationspolitik och det skulle hjälpa fler. Det framstår som en uppenbart mer effektiv (och därför bättre) lösning.

Så varför sker det inte? Jag hävdar att det beror på att svensk (och i viss mån internationell) media har misslyckats med sin uppgift. Det är naturligt att känna sympati för den som har det svårt och dessa känslor förstärks givetvis av den sorts reportage vi nu ser. Reportagen som körs ut i olika nyhetskanaler fokuserar på känslor istället för rationella resonemang. Dramaturgin är enkel: det är synd om flyktingarna och de poliser och politiker som försöker upprätthålla gränskontroller är onda. I praktiken är det ett enda budskap som hamras in: “ALLA MÅSTE FÅ KOMMA”! Detta är just att köra ut snyftreportage.

Jag säger inte att det är fel att rapportera om migrationsströmmar, men proportionerna är orimliga. Detta är inte balanserad rapportering utan en politisk kampanj. Men en hållbar politik skapas inte genom att visa upp sitt blödande hjärta offentligt utan genom att komma fram till en rimlig lösning på krisen.

En sådan lösning skulle inbegripa att använda våra begränsade resurser effektivt genom att hjälpa folk i närområdet, och att stoppa människosmugglarna – om så krävs genom att sänka deras fartyg i hamn (tomma, förstås). En sådan lösning minskar också risken för sociala problem här, men det är ett ämne för en helt egen artikel.

——-

Ovanstående debattartikel publicerade jag på Avpixlat som svar på den kritik som jag fick efter min twitterreaktion på de vinklade reportage som media sysslat med den senaste tiden. Det uppmärksammades även i Expressen och Aftonbladet.

Partiet och ungdomsförbundet

Etiketter

,

Så, SDU väljer Jessica Ohlson till ordförande och Sverigedemokraternas partistyrelse röstar med sifforna 12-3 för att bryta kontakten med ungdomsförbundet. Vad händer nu? Efter gårdagens uttalanden i SVT Agenda har linjerna klarnat något.

Partiledningens strategi är tydlig: man anser att man genom att starta en ny organisation som också heter SDU uppfyller partistadgarnas formulering om att ungdomsförbundet är SDU och undviker därmed att behöva ändra stadgarna.
SDU:s strategi förefaller just nu vara att fortsätta argumentera för att man är det riktiga ungdomsförbundet och hoppas på att den minoritet i partistyrelsen som röstade mot en brytning kommer att vara starkare representerad på landsdagarna.

SDU:s förhoppningar kommer nog på skam. Visst kan man tycka att en såhär stor förändring borde bekräftas av landsdagarna, men tyvärr vill inte partiledningen det. Det vore en ur deras synvinkel besvärlig risk att ta eftersom ett formellt brytningsbeslut kräver stadgeändring med 75% av rösterna från ombud och partistyrelse. Tänk om det oerhörda skulle inträffa att man inte lyckas uppnå 75 % majoritet? Själv bedömer jag att man nog skulle klara av att få igenom beslutet, men helt säker kan man kanske inte vara. Till exempel är Jessica Ohlson själv ombud till landsdagarna (än så länge) och antagligen ytterligare en del SDU:are och andra som nu är besvikna nog att rösta mot PS vilja. Och 75% måste man uppnå. Även om man säkert når upp till 2/3 majoritet (vilket bifaller förslaget men lämnar det vilande för att bekräftas på nästa landsdagar) så skulle det vara ett svaghetstecken från ledningen och med ett sådant utfall tvingas man ändå dras med den här frågan internt och i media hela vägen fram till nästa möte. Även om man snabbt ordnar ett extra möte Eftersom stadgarna bara kan ändras vid ordinarie landsdagar (fel av mig) så blir det en utdragen och plågsam process. Frågan om SDU kommer alltså enligt min bedömning (och nu också Jomshofs öppna uttalande) inte att finnas på dagordningen i november.

PAtent

Det är därför rättsprocessen om rättigheterna till namnet är så viktig. Om partiet vinner rättstvisten så har strategin lyckats – Jessicas SDU måste byta namn och är ej längre partiets ungdomsförbund och SD kan i lugn och ro starta ett nytt SDU. Om däremot Jessicas SDU vinner rättigheterna så blir det besvärligt. Då måste nog frågan dras via stadgeändring på årsmöten i alla fall för att kontakten skall anses vara bruten. Alternativt så väljer SD en annan linje och låtsas att SDU inte finns. Sedan startas en intern ungdomsverksamhet med Tobias Andersson eller annan lämplig person i spetsen som heter ”Fosterländsk ungdom” eller liknande och sedan kör man på utan att låtsas om det gamla SDU. Visserligen är det då formellt SDU som är partiets ungdomsförbund, men ingen kan ju tvinga partiet att ha några gemensamma aktiviteter med gamla SDU. Tvärtom kan man försöka svälta ut SDU genom att utesluta SDU-medlemmar ur partiet, locka över några tveksamma och huta åt partister som trots allt fortsätter samarbeta. Å andra sidan kan det bli en svår situation i längden, framför allt om Jessicas SDU får mycket tid i media (och det får man ge dem – de är duktiga på att skapa rubriker). Förr eller senare måste nog de formella banden brytas i alla fall, vilket då blir vid nästa landsdagar 2017. vilket enligt min mening kommer att leda till extra landsdagar någon gång nästa år. Jag föreställer mig att man då också hinner med en runda uteslutningar av landsdagarsombud som sympatiserar med SDU, t.ex. Jessica Ohlson själv.

Ur SDU:s synvinkel finns det knappast någon väg tillbaka. Den nuvarande partiledningen har nu bundit sig så hårt till att sparka ungdomsförbundet att det vore en oerhörd prestigeförlust att backa från detta. Dessutom ska man nog inte underskatta den rent personliga antipatin mellan ledningsgrupperna i de båda organisationerna. Realistiskt sett är den enda vägen tillbaka till SD för Jessicas SDU att hela den nuvarande partiledningen byts ut, och det finns inte i korten under överskådlig tid.

Så vad gör SDU då? Ja, om man vinner rättsprocessen kan man fortsätta hävda att man är ungdomsförbund till ett riksdagsparti och möjligen få ungdomsbidrag för det. Det kan möjligen vara ett incitament till att fortsätta så länge det går. Men sedan då? Det står skrivet i stjärnorna.

Bergsjöbrevet och den tomma säcken

Etiketter

,

Jan Milld har nyligen låtit sig intervjuas av Svenska Motståndsrörelsens nätradio och i intervjun nämnde han mitt namn som exempel på någon som var ”ultrasionist”. Efter lite rotande i frågan visade det sig att det Milld hade i åtanke var händelser i Sverigedemokraternas partistyrelse för över tio år sedan, vilket föranleder mig att gå in på en beskrivning av hur det kunde gå till i PS på den tiden. Förhoppningsvis blir det en lärorik historia för alla intresserade.

Verksamhetsåret 2004 i Sverigedemokraternas partistyrelse var utan tvekan ett av de mentalt mest påfrestande för samtliga deltagande. På riksårsmötet 2004 hade masken kastats efter mycket viskande i kulisserna och det hade blivit uppenbart redan direkt efter RÅ 2004 att Mikael Jansson skulle avsättas vid vid nästa riksårsmöte (2005). Han hade blivit vingklippt i partistyrelsevalet och hade själv inte majoritet i sin egen styrelse utan en knapp majoritet (8 av skåningarnas anhängare mot 7 av Janssons) hade den reella makten i PS. Den första striden utkämpades på det konstituerande PS-mötet under pågående RÅ, när huvudkandidaten till partisekreterarposten – David Lång – utmanades och avsattes av Jan Milld, som var ”förnyarnas” kandidat.

Sedan var positionerna totalt låsta i styrelsen mellan de båda falangerna i ett helt år. 8-7, 8-7, 8-7… voteringssiffrorna upprepade sig med beklämmande förutsägbarhet. Den viktigaste striden det året handlade om uteslutningen av bröderna Lars och Per Emanuelsson pga det s.k. Bergsjöbrevet, som jag har redogjort för på annan plats.

Parallellt med den processen hade ytterligare en offentlig pinsamhet ägt rum, nämligen rörande partisekreteraren Jan Millds recension av Lars Adelskoghs bok ”En tom säck kan inte stå” utgiven av det numer nedlagda Nordiska förlaget (recensionen kan fortfarande läsas här). Boken anses än idag vara antisemitisk och det var naturligtvis som sådan den hade lyfts fram av den media som bevakade oss. Trots pinsamheten i detta så gick diskussionerna i partistyrelsen höga om bröderna Emanuelssons uteslutning, men inte särskilt mycket om Jan Milld.

I min och PS-minoritetens värld så var dessa övertramp ungefär likvärdiga, och för att få frågan prövad anmäldes Jan Milld också för uteslutning. Efter mycket långa diskussioner landade det hela i att bröderna Emanuelsson uteslöts med siffrorna 8-7 medan Jan Milld tilläts vara kvar (jag var tydligen av dem som röstade för uteslutning, även om jag inte minns det själv). Till ingens förvåning.

Skälet till att det blev så olika utfall och att frågan om Milld väcktes från början var enkel: det hela handlade om fraktionsstrider och matematik. Det var nog ingen i PS (förutom Milld själv) som tyckte att den där recensionen var en bra idé. Vi som väckte ärendet mot Milld gjorde det för att demonstrera att det var dubbla måttstockar: Se här, Emanuelssons blir uteslutna men Milld får vara kvar på sin uppburna position trots det han har gjort! Lika självklart var det att Milld aldrig skulle bli utesluten. Komihåg: Skåningarnas övervikt i styrelsen vilade på en enda röst. Om de hade släppt sitt stöd till Milld och tvingat honom att avgå eller t.o.m. lämna partiet så hade de förlorat en röst i PS. I och med det riskerade man att någon mindre lojal PS-ersättare skulle gå in eller att omröstningarna skulle sluta oavgjort (vilket i så fall skulle avgöras till Janssons fördel pga ordförandens utslagsröst). Vips, så skulle majoriteten ha bytts till en minoritet och kanske skulle då några snabba uteslutningsärenden väckas för att hejda den kommande avsättningen av Jansson (det hade vi Janssonanhängare knappast gjort eftersom det inte var vår stil, men det räckte med att farhågan fanns).

Ärendet mot Milld var alltså avgjort från början, vilket vi mycket väl visste. Skåningarna hade knappast något annat val än att låta honom vara kvar av maktskäl och vår tanke med att alls väcka ärendet var att demonstrera att det var vad det handlade om. Och Milld? Ja, han avgick självmant strax före RÅ 2005, när partisekreterarposten inte spelade någon roll för utfallet längre. Milld och hans anhängare dök sedan upp på årsmötet som ombud och röstade för avsättning av Jansson, med känt resultat.

Vladimir Zjirinovskij och jag

Jag har ett erkännande. Jag vill vara öppen med det här. De senaste åren har jag varit anställd av en rysk tankesmedja. Det rör sig om Vladimir Zjirinovskijs Institut för Fosterlandsstudier (Институт Жириновского к Родине исследований) som är baserat i Moskva. Institutet, som bildades 2012 och är finansierat från Zjirinovskijs privata förmögenhet och med benägen hjälp av donationer från det ryska gasföretaget Gazprom, har som målsättning att bevara Rysslands världsledande roll, fostra en ny generation ledare och verka för de grundläggande värden som samhället är byggt på. Huvuddelen av min inkomst kommer från detta institut, men ni behöver inte vara oroliga: det är bara mitt dagtida jobb. De åsikter jag propagerar för står jag för helt själv. Min arbetsgivare har inte på något sätt uppmanat mig att förespråka att Sverige ska stå utanför Atlantpakten eller lämna EU, även om det nu skulle ligga i Rysslands intresse. Jag har enbart osjälviska syften och deltar bara i den fria samhällsdebatten på samma villkor som alla andra. Jag lovar.

Rysslands statsvapen

Låter det ovanstående problematiskt? Ja, det tycker jag med. En opinionsbildare som helt öppet erkänner att vederbörande är avlönad av främmande makts företrädare skulle, milt uttryckt, få vissa trovärdighetsproblem. Nu är det ovanstående förstås inte sant. Det finns inget Zjirinovskij-institut (som jag känner till iallafall), jag känner inte till några proryska tankesmedjor och jag är i dagsläget anställd av Sverigedemokraternas riksdagskansli. Däremot finns det andra opinionsbildare som passar in på beskrivningen ovan.

Den 20 november 2014 skrev Katarina Tracz och Erik Brattberg en debattartikel i Expressen med innebörden att Sverige borde söka medlemskap i Atlantpakten omedelbart. Det är inte första gången. Både Brattberg och Tracz har skrivit flera sådana artiklar i olika tidningar förut och sedan dess. Tracz är också verksam i Frivärld, som har nära koppling till den borgerliga tankesmedjan Timbro och Brattberg har bl.a. varit verksam vid Utrikespolitiska institutet och SIPRI. Det är dock inte vad de gör idag. De var helt ärliga med sin verksamhet dagtid: de är verksamma vid McCain Institute.

Vad är McCain Institute då? Jo, det är en tankesmedja som grundades av John McCain, republikansk senator och f.d. presidentkandidat i Förenta Staterna. Han startade den dels med egna medel och dels med donationer från Wal-Mart, FedEx och hedgefondinvesteraren Paul E. Singer. Ser man till institutets mål, så framgår det att man syftar till att bevara Amerikas ledande roll, att fostra och träna nya säkerhetspolitiska ledare såväl i Amerika som utomlands och att påverka ledare att fatta beslut som ligger i enlighet med amerikanska och globala intressen.

Brattberg har dessutom en ytterligare position som medarbetare vid Atlantic Council, en amerikansk tankesmedja som ursprungligen startades av en krets amerikanska utrikesministrar och diplomater vilka hade varit involverade i arbetet inom NATO. Atlantic Council är en mycket inflytelserik tankesmedja, flera av deras företrädare har blivit (eller varit) ministrar i amerikanska regeringar.

Alltså: Brattberg och Tracz är avlönade av främmande makts företrädare. De företräder en gruppering som vill främja amerikanskt inflytande i världen, inte svenska intressen. Jag tycker att det innebär ett trovärdighetsproblem för dem. När de skriver en debattartikel som förespråkar svenskt medlemskap i Atlantpakten och undertecknar den med att de jobbar åt McCain Institute, skriver de då den för att medlemskap gynnar Sverige eller för att det gynnar USA?

Självklart vill jag inte med det här säga att Zjirinovskij och McCain står för samma värderingar, men det är irrelevant. Det finns nämligen en sak som de har gemensamt: de anser sig verka för sina respektive länders intressen. Sina länders intressen, inte Sveriges intressen.

Angripen i Arbetarbladet

För några dagar sedan blev jag uppringd av Arbetarbladet. Reportern ville ha en kommentar till min egen Facebooksida och hade några frågor rörande detta.

Jag är mycket skeptisk till Arbetarbladet. Tidningen bedriver en kampanj mot Sverigedemokraterna som går ut på att man envisas med att kalla oss för ”det rasistiska Sverigedemokraterna” i varenda nyhetsartikel som de skriver om oss. Det är tillräckligt illa att många tidningar angriper oss på det viset i sina ledarartiklar, men Arbetarbladet är en av de extremt få tidningar som har valt att bedriva en öppen kampanj också på nyhetsplats. Det är helt oacceptabelt. Vad är det för mening för mig som SD-politiker att alls befatta mig med en sådan tidning när det är den typen av angrepp som man kan förvänta sig? Jag avstår därför normalt med att ge intervjuer till dem.

I det här fallet så svarade jag reportern att om de hade några frågor till mig så kunde de skicka dem via epost. Man kunde ju misstänka att det skulle röra sig om någon uppräkning av anklagelsepunkter och då är det bättre att få se dem i textform så att man kan avge ett genomtänkt svar. Det vägrade reportern göra och sen blev det inte mycket mer diskussion.

I lördags trycktes till slut artikeln och det verkar i huvudsak handla om ett angrepp som rör två Facebookgrupper och en återkommande länkning till Fria Tider. Utöver det tar Arbetarbladet upp några gamla blogginlägg.

Den ena gruppen heter ”Sverige ut ur EU” och den andra ”Jag är etnisk svensk har du problem med det?” I båda fallen rör det sig om Facebookgrupper som är öppna och de enskilda medlemmarna kan länka till (och alltså ”sprida”) länkar och bilder som den enskilde medlemmen tycker är intressanta. Enligt Facebookloggen gick jag med i dessa i maj respektive september 2013, även om jag bara har vaga minnen av detta. Jag tittar inte på de här grupperna så ofta. Jag gick med i dem av det enkla skälet att jag 1) anser att Sverige ska gå ur EU och 2) tycker att man inte ska behöva skämmas för att man är svensk. När jag gick med så var min tanke att på det sättet ge uttryck för just dessa uppfattningar. Det är korrekt att det numer förekommer råa skämtteckningar och SvP-reklam i båda grupperna, men vad jag kan se vid en snabb översyn så verkar det ha rört sig om att det är enskilda deltagare i gruppen som har länkat till sådant, inte om att gruppen som sådan står för det.

Jag anser att det faktum att jag och en annan person tycker likadant i fråga A (t.ex. ”Sverige bör gå ur EU”) inte automatiskt betyder att jag och denna person tycker likadant i fråga B (t.ex. ”SvP är ett bra parti”). Om man, låt säga, går med i ett demonstrationståg som kräver mer pengar till försvaret så betyder det inte att man tycker exakt likadant som alla andra demonstrationsdeltagare i samtliga politiska frågor. Nej, det betyder att man förmodligen tycker likadant om försvaret, inte en massa andra frågor som inte har med saken att göra. Jag tror att de flesta normalbegåvade människor kan se skillnad på detta.

Jag tänker nu gå ur de här två grupperna. Det gör jag inte för att jag egentligen tycker att det var fel att gå med i dem eller för att jag har ändrat uppfattning i sakfrågorna (jag tycker alltså fortfarande att Sverige bör gå ur EU och att man inte ska behöva skämmas för att man är svensk), utan helt enkelt för att jag inte har lust att bjuda fientlig massmedia på gratismål under en valrörelse.

I övrigt hänvisar Arbetarbladet till ett par blogginlägg som är från 2005 (Medias lögner) och 2006 (Det är farligt att bada). Jag överlåter åt läsaren att studera dessa inlägg själv och bedöma hemskhetsgraden i dem. Rörande Fria Tider så brukar jag länka till dem när de publicerar något intressant, vilket inte betyder jag instämmer i allt som skrivs där. Ja, jag länkar till och med till Arbetarbladet ibland!

Med detta så hoppas jag att angreppet på mig i Arbetarbladet framstår som vad det är: ett angrepp i samband med en begynnande valrörelse.

 

Arvet efter 1809

För någon tid sedan berörde jag den kungliga arvsföljden här på bloggen och kom fram till att vår nuvarande konung Carl XVI Gustaf har ett starkt arvsanspråk på tronen även om man räknar från ätten Holstein-Gottorp. Vad jag dock inte nämnde var att det går att diskutera hur man ska se på det här med arvsföljd. Enbart under min levnad så har 181o års successionsordning ändrats en gång. Om man ser till Sveriges historia så har Sveriges kungliga arvslagar ändrats flera gånger. Om det nu föreligger situationer där ett kungahus dör ut, bör man inte i så fall utgå från den successionsordning som gällde vid den tidpunkten och de tänkbara kandidater som då levde?

Tja, om inte annat så låter det som ett intressant blogginlägg.

Ätten Bernadotte insattes som bekant på Sveriges tron efter att Gustaf IV Adolf avsattes i en statskupp. I den situation som rådde då så är det inte egentligen någon diskussion: kungen avsattes olagligen till förmån för sin farbror och den gällande successionsordningen var fortfarande rikets ständers förening 23 juni 1743, enligt vilken arvsrätt tillkom de manliga arvingarna till kung Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp. Den då gällande grundlagen, dvs. 1772 års regeringsform, reglerar mer tydligt att det är arvföreningen 1743 som gäller, tillsammans med Västerås arvförening (1544) och Norrköpings arvförening (1604); mer om dessa senare.

Sammanfattningsvis kan om dessa lagar sägas att kronan går i arv från far till son i första hand och därefter till bröder och deras familjer etc. Om samtliga män i ätten dör ut så är läget lite oklart. Texten i Norrköpings arvförening pekar tillbaka på 1590 års arvförening, vilket innebär att om ingen manlig arvinge finnes så ska tronen gå till ättens äldsta ogifta kunga- eller furstedotter. Det innebär alltså att en äldre dotter i en av släktens yngre grenar skulle ha företräde framför en yngre dotter i en av de äldre grenarna. Ytterligare en viktig poäng är att giftermål måste godkännas av ständerna (eller av kungen efter år 1772, så jag har i det följande bortsett från detta krav). Inget av detta hade dock någon praktisk betydelse vid statskuppen 1809 eller när Karl XIII dog 1818. Den rättmätige arvingen var i första hand Gustav IV Adolf eller hans son prins Gustav, född 1799. Även om kungen hade abdikerat eller tvingats att abdikera så är det prinsen som är arvingen, inte farbrodern (som för övrigt var barnlös själv). Utöver det så levde fortfarande Gustav III:s och Karl XIII:s yngre syster prinsessan Sofia Albertina och hade hypotetiskt kunnat träda in i tronföljden eftersom hon var ogift, liksom för övrigt Gustav IV Adolfs tre döttrar, prinsessorna Sofia, Amalia och Cecilia. Någon som däremot inte är med i tronföljden är Jean Baptiste Bernadotte.

Nu kan man argumentera ungefär såhär: ”Visst, men Gustav IV Adolf abdikerade och under Karl XIII så ändrades successionsordningen 1810 till att istället utgå från Karl XIV Johan. Eftersom den lagen (som alltså fortfarande gäller, med vissa förändringar) antogs av såväl ständerna som den sittande kungen så är den precis lika giltig som övriga förändringar av arvsföljden har varit och alltså ärvde ätten Bernadotte tronen helt legitimt.” Problemet med den tolkningen är då att Gustav IV Adolf avsattes mot sin vilja, även om han i fångenskapen efter statskuppen 1809 tvingades skriva under sin egen abdikation. Det fanns dessutom knappast något lagligt stöd för att ständerna ensidigt skulle kunna förklara både kungen och hans arvingar utan arvsrätt på det sätt som skedde.

Anta att kuppmakarna och ständerna istället hade fått kungen att abdikera och sedan hållit sig till successionsordningen från 1743! Hur hade Sveriges kungalängd sett ut då, om vi antar att persongalleriet utvecklades som det gjorde i verkligheten? Jo:

1809-1877     Gustav VGustavSweden&Vasa.jpg
Prins Gustav var bara 10 år vid statskuppen så man får väl förmoda att någon förmyndarregering hade trätt in under de första åren. Han fick två barn, men sonen Ludvig dog som spädbarn. När Gustav V dog 1877 fanns inga fler manliga direkta arvingar. Dottern, prinsessan Karola, var i det läget katolik och gift med en katolsk furste (Albert av Sachsen) och icke-lutheraner har inte arvsrätt enligt successionsordningen (dessutom fick hon inga barn). Tronen torde då ha gått till…

1877-1928     Fredrik II

Baden-friedrich-2.jpgDen enda av prins Gustavs systrar som fick barn var prinsessan Sofia, som gifte in sig i det tyska furstehuset Baden. Den äldste sonen till henne var år 1877 storhertig Fredrik I av Baden. Tyvärr förbjöd Norrköpings arvförening utländska regerande furstar att bli kung i Sverige. Här ställs jag inför en svårighet: man kunde realistiskt sett inte vara både kung av Sverige och storhertig av Baden, givet att Fredrik I:s söner kunde ärva Baden någon dag och att det låg inom det tyska kejsardömet. Det fanns dessutom ett krav i Norrköpings arvförening att en härskande kung av Sverige endast fick ärva andra titlar om han förblev i Sverige. Jag antar här att den äldste sonen till prins Fredrik ändå blev kung av Sverige och att i vår tidslinje Ludvig Wilhelm (Fredrik I av Badens andre son) blev storhertig av Baden men det förändrar inget i hur det här slutar: Ludvig dog 23 år gammal 1888 utan egna barn. Inte heller Fredrik II fick några barn.

ViktoriaSweden1928.jpg1928-1930     Viktoria I

Vid Fredrik II:s död fanns inga direkta manliga arvingar med arvsrätt till Sofia av Sverige heller. Viktoria var vid det laget den enda levande kvinnan med arvsrätt (ja, ok då, det fanns en till: Viktorias kusin, titulärprins Emich av Leiningen. Han framstår dock som osannolik av flera skäl som jag inte ids gå in på här). Viktoria hade i den här tidslinjen gifts bort med den obskyre fursten Gustav av Ponte Corvo, av ätten Bernadotte. Vänta nu, det låter bekant…

1930-1973    Gustaf VI Adolf

Bundesarchiv Bild 102-00167, Kronprinz Gustav VI. Adolf.jpgOch därmed är vi framme vid den nuvarande kungafamiljen.

 

1974-                                  Carl XIV Gustaf

Den enda skillnaden med utgångspunkt från den gamla successionsordningen är att Carl XVI Gustaf istället blir Carl XIV Gustaf.

King Carl XVI Gustaf at National Day 2009 Cropped.png
King Carl XVI Gustaf at National Day 2009 Cropped” av King Carl XVI Gustaf at National Day 2009.jpg: Bengt Nyman
derivative work: KoyosKing Carl XVI Gustaf at National Day 2009.jpg. Licensierad under CC BY 3.0 via Wikimedia Commons.

Invandring och ett hållbart samhälle

Etiketter

Häromveckan så hölls den första budgetdebatten i Tierps kommunfullmäktige efter valet. Det nedanstående är mitt skrivna anförande inför den allmänpolitiska debatt som hölls i samband med detta. Som vanligt är det talade ordet det som gäller – jag uttryckte mig säkert lite annorlunda när jag väl stod där.

Herr ordförande och fullmäktigeledamöter.

Det är lite speciellt detta att stå här i den första allmänpolitiska debatten så snart efter ett val och alldeles speciellt efter ett valår som har varit så intensivt som valkampanjandet under 2014 var. Jag har arbetat med politik i 20 år, men jag kan inte påminna mig att det har varit något år när vi har haft två tunga val under samma kalenderår.
Därigenom tycker jag att det är rimligt att säga att samtliga medborgare i Sverige har haft en ovanligt stor möjlighet att ta ställning till olika samhällsfrågor och att inte bara en utan två gånger kunna ge uttryck för den uppfattning som man har bildat sig i allmänna val.

Och det är med utgångspunkt från det somv lresultatet är så intressant. Och glädjande. För jag står ju här som representant för det enda parti i Sverige som efter denna långa valkampanj på allvar kan kalla sig för vinnare.

Jag och de andra Sverigedemokraterna i den här salen var aktiva under båda valrörelserna, som ni säkert vet. Vi har ju mötts under valkampanjens gång på gator och torg. Under den valrörelsen så var det tydligt att det fanns en fråga, ett ämne som dominerade fullständigt hos de personer som kom fram till oss för att diskutera: det var frågan om invandringen. Inte enbart invandringen till Tierp utan om invandringen till Sverige i stort. Inte bara våra egna upplevelser på torgen talar för detta utan också olika väljarundersökningar talar för att det var just dessa frågor som utgjorde en av de allra viktigaste bevekelsegrunderna för att valet slutade som det gjorde.
Vad mera är: dessa uppfattningar delas av en stor del av valmanskåren – inte enbart av de personer som valde att lägga sin röst på SD. Inom samtliga partier finns en varierande grad väljare – och föralldel också aktivister – som bekymrar sig över följderna av den politik som har förts under de senaste årtiondena på området.
Det är en berättigad oro. En oro som helt uppenbart också finns i Tierp. När jag under valkampanjen talade med väljarna därute så talade de i termer av att ”det räcker nu”. Utifrån de reaktioner som jag mötte under valkampanjen så vill jag hävda att även om renodlade ekonomiska argument ofta framfördes, det vill säga att det kostar för mycket, så framfördes också en mer allmän oro som inte fokuserade på konkreta kronor och ören. Vad kommer det här att leda till? Vad ska det bli av vårt land?
Jag menar att det finns fog för bägge dessa perspektiv. Det är inte politisk polemik utan konkreta fakta när man påpekar att nyanlända invandrare i genomsnitt får vänta sju-åtta år innan man eventuellt får ett arbete. Genomsnittsvärdet betyder i det här fallet att det dels finns sådana som kommer hit till ett väntandearbete, som jag förväntar mig är fallet med vissa typer av kvalificerade experter, men dels också att det finns dem i den andra änden av skalan som tyvärr, beroende på dåliga kvalifikationer, sannolikt inte kommer att finna ett meningsfullt arbete överhuvudtaget. Det är inte rasism att påpeka detta utan en beskrivning av hur verkligheten ser ut. Självklart inser de flesta väljare att det inte är gratis att ha stora och växande grupper i samhället i mer eller mindre permanent arbetslöshet.
Där glider vi också över till mer icke-ekonomiska aspekter på frågan. Vad gör det med ett samhälle när dessa stora och växande grupper fortsätter att existera utanför lönearbete i hela sina liv? Vad sker det med ett samhälle när detta utanförskap går i arv till nästa generation, vilket är en uppenbar risk. Detta leder ofrånkomligen till spänningar mellan olika grupper i samhället.
Därför är det paradoxalt att den politik som nu har förts i Sverige under årtionden aktivit har sysslat med att skapa fler sådana olika grupper. Det här är den sanna meningen av projektet ”det mångkulturella samhället”. Detta projekt har syftat till att diverse invandrargrupper som har kommit till Sverige ska behålla sina egna identiteter och grupptillhörigheter, sina egna seder och bruk istället för att där så är möjligt assimileras in i det svenska samhället. Vad det i praktiken har lett till är att samhället har försetts med sprickor. Var och en av de olika invandrargrupperna har i varierande grad börjat bygga upp sina egna parallella samhällsstrukturer, baserat på språk, religion, nationalitet eller vad det nu kan vara. Ett sådant samhälle är inte stabilt.
Man kan kanske göra en metafor och säga att det är som skillnaden mellan en målning av Sverige och ett pussel med Sverigemotiv. Målningen ser inte likadan ut över hela duken, men den sitter ihop. Pusslet däremot, det faller i sär vid minsta stöt.
Det är den här oron för att Sverige faller i sär som jag har mött hos många väljare under året. Denna oro finns det skäl för. Den stöt som får pusslet att falla i sär kan vara arbetslöshet, finanskris, bostadsbrist eller något annat, men för eller senare kommer den.
Allt det jag hittills har sagt är frågor som i högsta grad angår oss även i Tierp. Varje gång som det fattas beslut om en ökad mottagning av så kallade flyktingar, varje gång som det fattas beslut om utökad hemspråksundervisning, varje gång kommunen drar över budget för socialbidrag så hänger det samman med detta problemkomplex. Detta vet väljarna och det är därför som valresultatet har blivit som det hr blivit.
Och det, kära fullmäktigeledamöter, är en lärdom som jag hoppas att ni tar med er. Det är inte en hållbar politik att, som hittills, i praktiken låta Miljöpartiet vara den som bestämmer inriktning för den svenska politiken på det här området. Det tror jag inte att det finns stöd för i någon annan valmanskår än just miljöpartiets. Fortsätter detta, så kommer nästa val att se en ännu tydligare reaktion på detta.
Tack för mig.

Prins Reinfeldt; demokratin som familjeföretag

Det här inlägget av Torbjörn Kastell är så festligt att jag inte kan motstå frestelsen att bryta tystnaden och återpublicera det.

Det är naturligtvis omöjligt för oss som inte var där att veta säkert hur det gick till när Fredrik Reinfeldt första gången klev in i Sagerska palatset som nyvald statsminister. Men efter att lite närmare ha läst igenom artiklarna om Gustaf Reinfeldts höga placering på stockholmsmoderaternas nomineringslista till kommunfullmäktige så är det ganska lätt att tänka sig hur vissa tror att det kan ha sett ut. Föreställ er bara följande scen:

En klar men kylig höstdag 2006. Dörren till Sagerska glider upp, och den nye statsministerns långa skugga faller över det kalla golvet, trampat av så många mäktiga mäns fötter. Kanske hör han för sitt inre hur Strauss spelar ”Also sprach Zarathustra” då han kliver in, eller möjligen ”Hail to the chief”. Sakta, sakta går Reinfeldt fram till det stora burspråket som överblickar Strömgatan. Med sträng, landsfaderlig blick betraktar han scenen. Den nedgående solen glittrar i riksdagens fönster, där…

View original post 1 755 fler ord

Partistyrelseförslaget 2013

Etiketter

, , , , , , , , ,

Nu har handlingarna alltså landat på ombudens bord inför landsdagarna 2013 och förslaget till ny partistyrelse kan beskådas. Min omedelbara reaktion är väl egentligen en brist på förvåning. Det var ganska uppenbart under förhandsdiskussionerna att det inte skulle bli några större förändringar. De allra flesta av (de återstående) ledamöterna från förra partistyrelsen sitter kvar, och den som vill läsa mina tankar om dem kan med fördel läsa det inlägg som jag skrev om dem då.

De nya ledamöterna

Paula Bieler

Paula BielerPaula Bieler kommer från mitt eget hemdistrikt Uppland och jag tror att jag nog var en av de första som mötte henne när hon valde att aktivera sig i Sverigedemokraterna 2009 (jag var distriktsordförande för Uppland då). Bieler är obestridligen en begåvad människa och har gjort en kometkarriär i partiet: invald i länets landsting 2010, ungdomsförbundet, SD-Kvinnors styrelse, chefredaktris för SD-Kuriren. Det var helt förutsägbart att hon också skulle väljas in i partistyrelsen, och jag bedömer som ytterst troligt att hon också får en framskjuten plats på riksdagslistan eller europaparlamentslistan. Eller båda, eventuellt. För den externa publiken är nog Bieler mest känd för den uppslitande ordförandestriden i ungdomsförbundet mot Gustav Kasselstrand, som hon dock förlorade.

Politiskt beskriver sig Bieler som socialkonservativ, men jag får nog säga att jag ibland också uppfattar vissa nationalliberala drag hos henne.

Roger Hedlund

Roger HedlundRoger Hedlund är en mångårig partiveteran som faktiskt gick med i partiet nästan samtidigt som jag själv gjorde (maj 1994 – faktum är att vi en gång slog vad om vem som gick med först, men jag vann med två veckor). Roger var mycket ung när han gick med i partiet tillsammans med en grupp av sina vänner (bara 15 år) och han blev snabbt en av de ledande i Gävle, om inte annat i kraft av att han var äldst av dem. Den rollen har Roger aldrig släppt, utan han är idag en av partiets längst sittande distriktsordföranden. Han har en gedigen erfarenhet av att hantera distriktsarbete och alla de problem och konflikter som kan uppstå på gräsrotsnivå, erfarenheter som jag misstänker att han kommer att få stor nytta av i sitt framtida arbete i partistyrelsesammanhang. Han har suttit i Gävle kommunfullmäktige sedan 2006 och Gävleborgs landsting sedan 2010. Externt (utanför Gävleborg) är nog Roger mest känd för att Expo varje gång hans namn nämns påminner om att han har flera domar i bagaget. Roger blev överfallen av AFA efter en nyårsfest nyårsnatten 2000 och begick misstaget att försvara sig framgångsrikt. Det ska man inte göra, för då blir man dömd för misshandel.

Politiskt är Roger en slipad räv som har varit med om flera interna strider och aldrig låter sig målas in i ett hörn.

Marie Stensby

Marie StensbyMarie Stensby är folkmusiker och utnämnd till riksspelman på grund av sin skicklighet på området. Hon blev medlem 2009 och är idag andre vice ordförande för Jämtlandsdistriktet. Hon har vid flera tillfällen visat sina musikaliska talanger vid partiets sammankomster.

Politiskt vet jag inte så mycket om Stensby, eftersom vi aldrig bytt mer än ett par ord.

Peter Lundgren

Peter LundgrenDet här är det enda valet som verkligen förvånade mig. Jag hade nämligen ingen aning om vem Peter Lundgren var när jag såg namnet på valberedningens förslag (vi kan kanske ha träffats någon gång och jag ber om ursäkt till Peter Lundgren i så fall men jag minns det helt enkelt inte).

Lundgren är från Gnosjö och sitter där invald i kommunfullmäktige sedan valet 2010. Han var ordförande i lokalavdelningen SD-Finnveden (som sträcker sig över tre kommuner, partiet är inte så starkt i de trakterna) fram tills i år, då han avgick på grund av tidsbrist. Han är också invald som ordinarie ledamot i distriktsstyrelsen för Jönköpingsdistriktet och ombudsersättare för Jönköping till landsdagarna.

Politiskt vet jag ingenting om Lundgren eftersom, tja, jag inte vet någonting om honom. Det enda avtryck jag kan hitta är det här uttalandet i Aftonbladet strax efter valet 2010, där Lundgren framför hur viktigt det är med invandring till Gnosjö (senare upprepat i Sveriges Radio).

De som inte väljs om

Nu försvinner det ju också några namn från partistyrelsen, vilket egentligen är minst lika intressant.

De avgångna

  • Erik Almqvist
  • Per Björklund
  • Lars Isovaara

De här tre herrarna har sett sig föranledda att lämna sina uppdrag under perioden av olika skäl. Jag behöver säkert inte förklara varför.

Marie Edenhager

Edenhager får nu lämna partistyrelsen. Hon avsattes i år som ordförande för distriktet Dala-Västmanland efter flera år av interna strider, och det var mycket nära att så skedde redan förra året.

Fredrik Eriksson

Fredrik Eriksson från Partille petas i år från partistyrelsen efter att ha blivit invald vid förra landsdagarna. Det finns ingen officiell motivering. Jag tycker att det är lite tråkigt. Eriksson var enligt min högst personliga uppfattning en frisk fläkt i partistyrelsen.

Gustav Kasselstrand och William Hahne

Avslutningsvis ska stadgarna för partiet ändras så att ungdomsförbundsordföranden och vice ordföranden inte längre har automatiska platser i styrelsen. Formellt är det här ju inte något som valberedningen har beslutat om, men det är enligt min mening ganska uppenbart att den här skrivningen åtminstone partiellt är betingad av en vilja att ej längre se just de här två personerna i partistyrelsen.

Till saken hör att stadgeförändringen inte är helt orimlig på ett principiellt plan, men det är en helt annan sak som förtjänar ett eget inlägg.