LD2015: Partistyrelsen

Etiketter

,

Handlingarna finns här: https://sd.se/landsdagarna

Det finns mycket att säga om LD2015 och jag kommer att blogga mer om det senare också. Jag börjar med en snabbkommentar om nya partistyrelsen:

Ut:

  • Jonas Åkerlund
  • Tony Wiklander
  • Hanna Wigh
  • Mikael Jansson
  • Pavel Gamov

Åkerlund och Wiklander lämnar PS med ålderns rätt.

In:

  • Anne Karlsson
  • Oscar Sjöstedt
  • Christina Östberg
  • Stefan Jakobsson
  • Aron Emilsson
  • Maria Liljedahl
  • Heikki Klaavuniemi
  • Andreas Feymark

Oscar, Stefan och Aron är riksdagsmän och talesmän i sina respektive frågor; Maria och Heikki är landstings- eller regionråd; Andreas Feymark är distriktsordförande för Halland. Anne Karlsson sitter i landstinget i Jönköping och är andre vice ordförande i Jönköpings län. Christina Östberg sitter i riksdagen.

Notera dessutom att Julia Kronlid befordras till vice ordförande och att Roger Hedlund och Magnus Olsson går från ersättare till ordinarie i PS.

Annonser

Ibland blir det inte som man vill, del 3

Ack ja, ibland blir det inte som man vill. För ett par månader sedan så blev jag tillfrågad av SVT om jag hade lust att vara bisittare vid sändningarna från partiets landsdagar nu i november. Tanken var att någon från partiet skulle delta i panelen för att ge lite inblick i vilka diskussioner som är extra viktiga internt och varför det går som det går i olika voteringar. Tydligen är det här ett grepp som SVT har använt vid sändningar från andra partiers stämmor. Frågan gick till mig eftersom jag har varit med länge i partiet, känner många i aktivistkåren och får höra rätt mycket om hur de interna samtalen förs.

Jag blev naturligtvis smickrad och tackade ja. Däremot var SVT i sådana fall tvungna att ansöka om ackreditering åt mig från partiet eftersom jag inte är ombud till landsdagarna och därmed inte har formell närvarorätt.

Idag kom svaret från partiet: ackreditering beviljas inte, med motiveringen att jag inte är journalist. Nåväl, så kan det gå. Det hade varit roligt, men jag förmodar att det får bli en annan gång.

Lisa Holms mördare

Etiketter

Idag har jag tagit del av förundersökningsprotokollet rörande mordet på Lisa Holm i våras. Det är deprimerande läsning, som sådana ting ofta är. Till och med skrämmande, vill jag påstå. Bilden som målas upp är den av en alldeles vanlig tjej som inte var involverad i några som helst obehagligheter och som en dag av en ren slump råkar möta en mördare.

Och det är ingen mördare vilken som helst. Det är inte ett nersupet vrak som snubblar in i att begå ett mord under ett slagsmål eller, inte en påverkad rånare som går för långt – nej, Lisa Holms mördare var ute efter att ta ett liv den här dagen för att han ville just det. För att mordet var ett mål i sig och inte till för att uppnå något annat. Av vittnesförhören får man intrycket att han redan tidigare har hållit ett öga öppet för potentiella offer i omgivningen.

Jag vill inte här beskriva exakt vad mördaren gjorde med Lisa eller vad han tvingade henne att genomlida innan hennes liv tog slut. Inte heller vill jag beskriva vad han gjorde efteråt. Jag tror att den som vill få reda på detaljerna klarar av att göra det på egen hand. Jag tvekar inte att beskriva det här som ett verk av en lustmördare, någon som mördar för att han vill det och tycker om det.
Vad ska man göra med en sådan? Det höjs röster för så kallad riktig livstid, d.v.s. livstid utan benådning. Jag tvivlar. Sådant finns inte. Även om man skulle införa något sådant så skulle mördaren kunna leva på hoppet i väntan på nåd under mycket lång tid. Förr eller senare skulle de politiska konjunkturerna svänga och en mer vekhjärtad riksledning ta över och ge nåd – alldeles bortsett från risken att han kan rymma.

Den som har gjort detta är en ond människa. Han kommer att fortsätta att vara ett hot för sin omgivning så länge han lever.

Därför är det nödvändigt att dödsstraff finns med i straffskalan för den här typen av brott. Dödsstraff garanterar att risken för återfall blir noll. Det finns dessutom viss forskning på området som verkar peka på att det finns en avskräckande effekt. Jag förnekar heller inte att min personliga uppfattning är att den här typen av brott är så fruktansvärt att det strider mot i vart fall min egen rättskänsla att en mördare kan fortsätta att leva ett långt liv efter att på det här mycket brutala och förnedrande sättet avslutat en ung kvinnas liv.

Jag har tidigare utvecklat argumentationen i frågan om dödsstraff för särskilt svåra brott i samband med att jag lyfte frågan på Sverigedemokraternas landsdagar 2009, se nedanstående artiklar:

EU-migranterna, polisen och samhällskontraktet

Alla har säkert sett Uppdrag Granskning eller hört talas om fallet med den av EU-migranter ockuperade sommarstugan som myndigheterna står helt handfallna över. Det är inte enbart där som det verkar som om rättssamhället står helt handfallet inför uppenbart lagstridigt beteende. Den f.d. lagmannen Krister Thelin har skrivit en intressant betraktelse över detta ur juridisk synvinkel (uppföljt med en intervju i Dagens Samhälle) och landar i att lagen är mer än tillräcklig för att åtgärda problemen om man vill, men att polisen väljer att inte agera eftersom en avhysning måste ske med tvångsmedel, det vill säga ytterst fysiskt våld.

[P]olis och kronofogde tvekar att utnyttja de rättsliga redskap som står till buds, då de inte vill framstå som “hårda” eller orsaka “konflikt”. Myndigheternas representanter är inte obekanta med de starka humanitära strömningar som finns och kanske befarar demonstrationer och “oroligheter” om beslut om avhysning fattas och verkställs (ytterst med polisvåld).

Det här är ett grundläggande problem för statens legitimitet. Staten måste kunna upprätthålla ett så gott som heltäckande våldsmonopol; det är den del av samhällskontraktet som gör att man som individ accepterar statens tämligen betydande intrång i den egna friheten. Om statens våldsmakt – vilket faktiskt är vad polisen är, oaktat allt bjäfs med dialogpoliser och nallar till migranter etc – väljer att låta bli att utföra det arbetet av ren mjäkighet, vem är det då som skyddar privat egendom? Om man inte kan upprätthålla ett våldsmonopol så kan man vara säker på att andra intressenter kommer att dyka upp för att uppfylla detta vakuum. Vill vi det?

Det räcker med att gå till mig själv. Om jag nu märker att polisen inte ens tänker försöka försvara mitt liv och min egendom för att man är för mjäkig och inte vågar använda våld trots att man har rätt och kapacitet att göra det, då återstår bara att försvara sig själv, sin familj och sin egendom, med våld om så krävs. Det tror jag att de flesta skulle göra om de tvingades till det. Polisens och rättsväsendets kapitulation inför samhällsutvecklingen tar oss allt närmare en situation där frågan kommer att ställas på sin spets för allt fler medborgare.

Jag har svårt att klandra dem.

Om snyftreportage

Etiketter

//platform.twitter.com/widgets.js

“Dessa ständiga snyftreportage på SVT…” Så började det. SVT, som uppenbarligen börjar bli desperata av Sverigedemokraternas opinionssiffror, har de senaste dagarna lagt i en överväxel i sin iver att producera hjärtknipande reportage om flyktingfrågan.

Det sorgligaste exemplet på den här typen av reportage är fallet med den döde pojken Alan Kurdi som flöt iland vid Medelhavets strand. Fotografiet av hans döda kropp blev omedelbart viralt. I den debatt som följt på detta är det för mig tydligt hur alla dessa reportage och fotografiet på den döde pojken tas av läsarna: som en uppmaning till att gränserna skall öppnas och att alla skall få komma in. Jag vill då påminna om något: Ett barn spolas upp på en strand i Europa. Detta är en ohygglig tragedi, utan diskussion. Jag har också barn och det gör ont också i mig när jag ser bilden. Men är inte Syrienkriget mer tragiskt?

Låt mig ta ett exempel: Radiohjälpen har en insamling för människor på flykt som i skrivande stund har samlat in 6,4 miljoner kronor. Det är naturligtvis bra att folk skänker pengar till behövande. För att sätta detta i perspektiv så räcker det uppskattningsvis till kostnaderna för nio så kallade ensamkommande barn i ett år.

Som jämförelse kan Läkare utan gränser i sin tur ge mat på plats till ett undernärt barn för cirka 8 kronor per dag, vilket betyder att för 6,4 mkr kan alltså cirka 2200 undernärda barn i Afrika få mat i ett helt år. Detta illustrerar varför ännu större invandring till Sverige eller Europa helt enkelt inte kan lösa några flyktingproblem.

Lösningen är inte att lura i folk att det är lätt att få asyl i Sverige eller EU. Det ökar bara strömmen av människor som av legitima eller illegitima skäl försöker ta sig hit. Ju fler de är, desto större blir risken för att ohyggliga olyckor med drunknade barn som följd äger rum. Samtidigt dör barn i mängder i Syrien och har gjort det i flera år, barn som är lika mycket värda som den drunknade lille pojken. Jag hävdar att upprördheten över detta i det offentliga rummet är mindre, trots att tragedin i varje enskilt fall är minst lika stor.

Hjälp i närområdet där de flesta drabbade finns, fler än vad vi ser på TV, är därför det enda anständiga. Detta skulle kosta mindre än svensk migrationspolitik och det skulle hjälpa fler. Det framstår som en uppenbart mer effektiv (och därför bättre) lösning.

Så varför sker det inte? Jag hävdar att det beror på att svensk (och i viss mån internationell) media har misslyckats med sin uppgift. Det är naturligt att känna sympati för den som har det svårt och dessa känslor förstärks givetvis av den sorts reportage vi nu ser. Reportagen som körs ut i olika nyhetskanaler fokuserar på känslor istället för rationella resonemang. Dramaturgin är enkel: det är synd om flyktingarna och de poliser och politiker som försöker upprätthålla gränskontroller är onda. I praktiken är det ett enda budskap som hamras in: “ALLA MÅSTE FÅ KOMMA”! Detta är just att köra ut snyftreportage.

Jag säger inte att det är fel att rapportera om migrationsströmmar, men proportionerna är orimliga. Detta är inte balanserad rapportering utan en politisk kampanj. Men en hållbar politik skapas inte genom att visa upp sitt blödande hjärta offentligt utan genom att komma fram till en rimlig lösning på krisen.

En sådan lösning skulle inbegripa att använda våra begränsade resurser effektivt genom att hjälpa folk i närområdet, och att stoppa människosmugglarna – om så krävs genom att sänka deras fartyg i hamn (tomma, förstås). En sådan lösning minskar också risken för sociala problem här, men det är ett ämne för en helt egen artikel.

——-

Ovanstående debattartikel publicerade jag på Avpixlat som svar på den kritik som jag fick efter min twitterreaktion på de vinklade reportage som media sysslat med den senaste tiden. Det uppmärksammades även i Expressen och Aftonbladet.

Partiet och ungdomsförbundet

Etiketter

,

Så, SDU väljer Jessica Ohlson till ordförande och Sverigedemokraternas partistyrelse röstar med sifforna 12-3 för att bryta kontakten med ungdomsförbundet. Vad händer nu? Efter gårdagens uttalanden i SVT Agenda har linjerna klarnat något.

Partiledningens strategi är tydlig: man anser att man genom att starta en ny organisation som också heter SDU uppfyller partistadgarnas formulering om att ungdomsförbundet är SDU och undviker därmed att behöva ändra stadgarna.
SDU:s strategi förefaller just nu vara att fortsätta argumentera för att man är det riktiga ungdomsförbundet och hoppas på att den minoritet i partistyrelsen som röstade mot en brytning kommer att vara starkare representerad på landsdagarna.

SDU:s förhoppningar kommer nog på skam. Visst kan man tycka att en såhär stor förändring borde bekräftas av landsdagarna, men tyvärr vill inte partiledningen det. Det vore en ur deras synvinkel besvärlig risk att ta eftersom ett formellt brytningsbeslut kräver stadgeändring med 75% av rösterna från ombud och partistyrelse. Tänk om det oerhörda skulle inträffa att man inte lyckas uppnå 75 % majoritet? Själv bedömer jag att man nog skulle klara av att få igenom beslutet, men helt säker kan man kanske inte vara. Till exempel är Jessica Ohlson själv ombud till landsdagarna (än så länge) och antagligen ytterligare en del SDU:are och andra som nu är besvikna nog att rösta mot PS vilja. Och 75% måste man uppnå. Även om man säkert når upp till 2/3 majoritet (vilket bifaller förslaget men lämnar det vilande för att bekräftas på nästa landsdagar) så skulle det vara ett svaghetstecken från ledningen och med ett sådant utfall tvingas man ändå dras med den här frågan internt och i media hela vägen fram till nästa möte. Även om man snabbt ordnar ett extra möte Eftersom stadgarna bara kan ändras vid ordinarie landsdagar (fel av mig) så blir det en utdragen och plågsam process. Frågan om SDU kommer alltså enligt min bedömning (och nu också Jomshofs öppna uttalande) inte att finnas på dagordningen i november.

PAtent

Det är därför rättsprocessen om rättigheterna till namnet är så viktig. Om partiet vinner rättstvisten så har strategin lyckats – Jessicas SDU måste byta namn och är ej längre partiets ungdomsförbund och SD kan i lugn och ro starta ett nytt SDU. Om däremot Jessicas SDU vinner rättigheterna så blir det besvärligt. Då måste nog frågan dras via stadgeändring på årsmöten i alla fall för att kontakten skall anses vara bruten. Alternativt så väljer SD en annan linje och låtsas att SDU inte finns. Sedan startas en intern ungdomsverksamhet med Tobias Andersson eller annan lämplig person i spetsen som heter ”Fosterländsk ungdom” eller liknande och sedan kör man på utan att låtsas om det gamla SDU. Visserligen är det då formellt SDU som är partiets ungdomsförbund, men ingen kan ju tvinga partiet att ha några gemensamma aktiviteter med gamla SDU. Tvärtom kan man försöka svälta ut SDU genom att utesluta SDU-medlemmar ur partiet, locka över några tveksamma och huta åt partister som trots allt fortsätter samarbeta. Å andra sidan kan det bli en svår situation i längden, framför allt om Jessicas SDU får mycket tid i media (och det får man ge dem – de är duktiga på att skapa rubriker). Förr eller senare måste nog de formella banden brytas i alla fall, vilket då blir vid nästa landsdagar 2017. vilket enligt min mening kommer att leda till extra landsdagar någon gång nästa år. Jag föreställer mig att man då också hinner med en runda uteslutningar av landsdagarsombud som sympatiserar med SDU, t.ex. Jessica Ohlson själv.

Ur SDU:s synvinkel finns det knappast någon väg tillbaka. Den nuvarande partiledningen har nu bundit sig så hårt till att sparka ungdomsförbundet att det vore en oerhörd prestigeförlust att backa från detta. Dessutom ska man nog inte underskatta den rent personliga antipatin mellan ledningsgrupperna i de båda organisationerna. Realistiskt sett är den enda vägen tillbaka till SD för Jessicas SDU att hela den nuvarande partiledningen byts ut, och det finns inte i korten under överskådlig tid.

Så vad gör SDU då? Ja, om man vinner rättsprocessen kan man fortsätta hävda att man är ungdomsförbund till ett riksdagsparti och möjligen få ungdomsbidrag för det. Det kan möjligen vara ett incitament till att fortsätta så länge det går. Men sedan då? Det står skrivet i stjärnorna.

Bergsjöbrevet och den tomma säcken

Etiketter

,

Jan Milld har nyligen låtit sig intervjuas av Svenska Motståndsrörelsens nätradio och i intervjun nämnde han mitt namn som exempel på någon som var ”ultrasionist”. Efter lite rotande i frågan visade det sig att det Milld hade i åtanke var händelser i Sverigedemokraternas partistyrelse för över tio år sedan, vilket föranleder mig att gå in på en beskrivning av hur det kunde gå till i PS på den tiden. Förhoppningsvis blir det en lärorik historia för alla intresserade.

Verksamhetsåret 2004 i Sverigedemokraternas partistyrelse var utan tvekan ett av de mentalt mest påfrestande för samtliga deltagande. På riksårsmötet 2004 hade masken kastats efter mycket viskande i kulisserna och det hade blivit uppenbart redan direkt efter RÅ 2004 att Mikael Jansson skulle avsättas vid vid nästa riksårsmöte (2005). Han hade blivit vingklippt i partistyrelsevalet och hade själv inte majoritet i sin egen styrelse utan en knapp majoritet (8 av skåningarnas anhängare mot 7 av Janssons) hade den reella makten i PS. Den första striden utkämpades på det konstituerande PS-mötet under pågående RÅ, när huvudkandidaten till partisekreterarposten – David Lång – utmanades och avsattes av Jan Milld, som var ”förnyarnas” kandidat.

Sedan var positionerna totalt låsta i styrelsen mellan de båda falangerna i ett helt år. 8-7, 8-7, 8-7… voteringssiffrorna upprepade sig med beklämmande förutsägbarhet. Den viktigaste striden det året handlade om uteslutningen av bröderna Lars och Per Emanuelsson pga det s.k. Bergsjöbrevet, som jag har redogjort för på annan plats.

Parallellt med den processen hade ytterligare en offentlig pinsamhet ägt rum, nämligen rörande partisekreteraren Jan Millds recension av Lars Adelskoghs bok ”En tom säck kan inte stå” utgiven av det numer nedlagda Nordiska förlaget (recensionen kan fortfarande läsas här). Boken anses än idag vara antisemitisk och det var naturligtvis som sådan den hade lyfts fram av den media som bevakade oss. Trots pinsamheten i detta så gick diskussionerna i partistyrelsen höga om bröderna Emanuelssons uteslutning, men inte särskilt mycket om Jan Milld.

I min och PS-minoritetens värld så var dessa övertramp ungefär likvärdiga, och för att få frågan prövad anmäldes Jan Milld också för uteslutning. Efter mycket långa diskussioner landade det hela i att bröderna Emanuelsson uteslöts med siffrorna 8-7 medan Jan Milld tilläts vara kvar (jag var tydligen av dem som röstade för uteslutning, även om jag inte minns det själv). Till ingens förvåning.

Skälet till att det blev så olika utfall och att frågan om Milld väcktes från början var enkel: det hela handlade om fraktionsstrider och matematik. Det var nog ingen i PS (förutom Milld själv) som tyckte att den där recensionen var en bra idé. Vi som väckte ärendet mot Milld gjorde det för att demonstrera att det var dubbla måttstockar: Se här, Emanuelssons blir uteslutna men Milld får vara kvar på sin uppburna position trots det han har gjort! Lika självklart var det att Milld aldrig skulle bli utesluten. Komihåg: Skåningarnas övervikt i styrelsen vilade på en enda röst. Om de hade släppt sitt stöd till Milld och tvingat honom att avgå eller t.o.m. lämna partiet så hade de förlorat en röst i PS. I och med det riskerade man att någon mindre lojal PS-ersättare skulle gå in eller att omröstningarna skulle sluta oavgjort (vilket i så fall skulle avgöras till Janssons fördel pga ordförandens utslagsröst). Vips, så skulle majoriteten ha bytts till en minoritet och kanske skulle då några snabba uteslutningsärenden väckas för att hejda den kommande avsättningen av Jansson (det hade vi Janssonanhängare knappast gjort eftersom det inte var vår stil, men det räckte med att farhågan fanns).

Ärendet mot Milld var alltså avgjort från början, vilket vi mycket väl visste. Skåningarna hade knappast något annat val än att låta honom vara kvar av maktskäl och vår tanke med att alls väcka ärendet var att demonstrera att det var vad det handlade om. Och Milld? Ja, han avgick självmant strax före RÅ 2005, när partisekreterarposten inte spelade någon roll för utfallet längre. Milld och hans anhängare dök sedan upp på årsmötet som ombud och röstade för avsättning av Jansson, med känt resultat.

Vladimir Zjirinovskij och jag

Jag har ett erkännande. Jag vill vara öppen med det här. De senaste åren har jag varit anställd av en rysk tankesmedja. Det rör sig om Vladimir Zjirinovskijs Institut för Fosterlandsstudier (Институт Жириновского к Родине исследований) som är baserat i Moskva. Institutet, som bildades 2012 och är finansierat från Zjirinovskijs privata förmögenhet och med benägen hjälp av donationer från det ryska gasföretaget Gazprom, har som målsättning att bevara Rysslands världsledande roll, fostra en ny generation ledare och verka för de grundläggande värden som samhället är byggt på. Huvuddelen av min inkomst kommer från detta institut, men ni behöver inte vara oroliga: det är bara mitt dagtida jobb. De åsikter jag propagerar för står jag för helt själv. Min arbetsgivare har inte på något sätt uppmanat mig att förespråka att Sverige ska stå utanför Atlantpakten eller lämna EU, även om det nu skulle ligga i Rysslands intresse. Jag har enbart osjälviska syften och deltar bara i den fria samhällsdebatten på samma villkor som alla andra. Jag lovar.

Rysslands statsvapen

Låter det ovanstående problematiskt? Ja, det tycker jag med. En opinionsbildare som helt öppet erkänner att vederbörande är avlönad av främmande makts företrädare skulle, milt uttryckt, få vissa trovärdighetsproblem. Nu är det ovanstående förstås inte sant. Det finns inget Zjirinovskij-institut (som jag känner till iallafall), jag känner inte till några proryska tankesmedjor och jag är i dagsläget anställd av Sverigedemokraternas riksdagskansli. Däremot finns det andra opinionsbildare som passar in på beskrivningen ovan.

Den 20 november 2014 skrev Katarina Tracz och Erik Brattberg en debattartikel i Expressen med innebörden att Sverige borde söka medlemskap i Atlantpakten omedelbart. Det är inte första gången. Både Brattberg och Tracz har skrivit flera sådana artiklar i olika tidningar förut och sedan dess. Tracz är också verksam i Frivärld, som har nära koppling till den borgerliga tankesmedjan Timbro och Brattberg har bl.a. varit verksam vid Utrikespolitiska institutet och SIPRI. Det är dock inte vad de gör idag. De var helt ärliga med sin verksamhet dagtid: de är verksamma vid McCain Institute.

Vad är McCain Institute då? Jo, det är en tankesmedja som grundades av John McCain, republikansk senator och f.d. presidentkandidat i Förenta Staterna. Han startade den dels med egna medel och dels med donationer från Wal-Mart, FedEx och hedgefondinvesteraren Paul E. Singer. Ser man till institutets mål, så framgår det att man syftar till att bevara Amerikas ledande roll, att fostra och träna nya säkerhetspolitiska ledare såväl i Amerika som utomlands och att påverka ledare att fatta beslut som ligger i enlighet med amerikanska och globala intressen.

Brattberg har dessutom en ytterligare position som medarbetare vid Atlantic Council, en amerikansk tankesmedja som ursprungligen startades av en krets amerikanska utrikesministrar och diplomater vilka hade varit involverade i arbetet inom NATO. Atlantic Council är en mycket inflytelserik tankesmedja, flera av deras företrädare har blivit (eller varit) ministrar i amerikanska regeringar.

Alltså: Brattberg och Tracz är avlönade av främmande makts företrädare. De företräder en gruppering som vill främja amerikanskt inflytande i världen, inte svenska intressen. Jag tycker att det innebär ett trovärdighetsproblem för dem. När de skriver en debattartikel som förespråkar svenskt medlemskap i Atlantpakten och undertecknar den med att de jobbar åt McCain Institute, skriver de då den för att medlemskap gynnar Sverige eller för att det gynnar USA?

Självklart vill jag inte med det här säga att Zjirinovskij och McCain står för samma värderingar, men det är irrelevant. Det finns nämligen en sak som de har gemensamt: de anser sig verka för sina respektive länders intressen. Sina länders intressen, inte Sveriges intressen.

Angripen i Arbetarbladet

För några dagar sedan blev jag uppringd av Arbetarbladet. Reportern ville ha en kommentar till min egen Facebooksida och hade några frågor rörande detta.

Jag är mycket skeptisk till Arbetarbladet. Tidningen bedriver en kampanj mot Sverigedemokraterna som går ut på att man envisas med att kalla oss för ”det rasistiska Sverigedemokraterna” i varenda nyhetsartikel som de skriver om oss. Det är tillräckligt illa att många tidningar angriper oss på det viset i sina ledarartiklar, men Arbetarbladet är en av de extremt få tidningar som har valt att bedriva en öppen kampanj också på nyhetsplats. Det är helt oacceptabelt. Vad är det för mening för mig som SD-politiker att alls befatta mig med en sådan tidning när det är den typen av angrepp som man kan förvänta sig? Jag avstår därför normalt med att ge intervjuer till dem.

I det här fallet så svarade jag reportern att om de hade några frågor till mig så kunde de skicka dem via epost. Man kunde ju misstänka att det skulle röra sig om någon uppräkning av anklagelsepunkter och då är det bättre att få se dem i textform så att man kan avge ett genomtänkt svar. Det vägrade reportern göra och sen blev det inte mycket mer diskussion.

I lördags trycktes till slut artikeln och det verkar i huvudsak handla om ett angrepp som rör två Facebookgrupper och en återkommande länkning till Fria Tider. Utöver det tar Arbetarbladet upp några gamla blogginlägg.

Den ena gruppen heter ”Sverige ut ur EU” och den andra ”Jag är etnisk svensk har du problem med det?” I båda fallen rör det sig om Facebookgrupper som är öppna och de enskilda medlemmarna kan länka till (och alltså ”sprida”) länkar och bilder som den enskilde medlemmen tycker är intressanta. Enligt Facebookloggen gick jag med i dessa i maj respektive september 2013, även om jag bara har vaga minnen av detta. Jag tittar inte på de här grupperna så ofta. Jag gick med i dem av det enkla skälet att jag 1) anser att Sverige ska gå ur EU och 2) tycker att man inte ska behöva skämmas för att man är svensk. När jag gick med så var min tanke att på det sättet ge uttryck för just dessa uppfattningar. Det är korrekt att det numer förekommer råa skämtteckningar och SvP-reklam i båda grupperna, men vad jag kan se vid en snabb översyn så verkar det ha rört sig om att det är enskilda deltagare i gruppen som har länkat till sådant, inte om att gruppen som sådan står för det.

Jag anser att det faktum att jag och en annan person tycker likadant i fråga A (t.ex. ”Sverige bör gå ur EU”) inte automatiskt betyder att jag och denna person tycker likadant i fråga B (t.ex. ”SvP är ett bra parti”). Om man, låt säga, går med i ett demonstrationståg som kräver mer pengar till försvaret så betyder det inte att man tycker exakt likadant som alla andra demonstrationsdeltagare i samtliga politiska frågor. Nej, det betyder att man förmodligen tycker likadant om försvaret, inte en massa andra frågor som inte har med saken att göra. Jag tror att de flesta normalbegåvade människor kan se skillnad på detta.

Jag tänker nu gå ur de här två grupperna. Det gör jag inte för att jag egentligen tycker att det var fel att gå med i dem eller för att jag har ändrat uppfattning i sakfrågorna (jag tycker alltså fortfarande att Sverige bör gå ur EU och att man inte ska behöva skämmas för att man är svensk), utan helt enkelt för att jag inte har lust att bjuda fientlig massmedia på gratismål under en valrörelse.

I övrigt hänvisar Arbetarbladet till ett par blogginlägg som är från 2005 (Medias lögner) och 2006 (Det är farligt att bada). Jag överlåter åt läsaren att studera dessa inlägg själv och bedöma hemskhetsgraden i dem. Rörande Fria Tider så brukar jag länka till dem när de publicerar något intressant, vilket inte betyder jag instämmer i allt som skrivs där. Ja, jag länkar till och med till Arbetarbladet ibland!

Med detta så hoppas jag att angreppet på mig i Arbetarbladet framstår som vad det är: ett angrepp i samband med en begynnande valrörelse.

 

Arvet efter 1809

För någon tid sedan berörde jag den kungliga arvsföljden här på bloggen och kom fram till att vår nuvarande konung Carl XVI Gustaf har ett starkt arvsanspråk på tronen även om man räknar från ätten Holstein-Gottorp. Vad jag dock inte nämnde var att det går att diskutera hur man ska se på det här med arvsföljd. Enbart under min levnad så har 181o års successionsordning ändrats en gång. Om man ser till Sveriges historia så har Sveriges kungliga arvslagar ändrats flera gånger. Om det nu föreligger situationer där ett kungahus dör ut, bör man inte i så fall utgå från den successionsordning som gällde vid den tidpunkten och de tänkbara kandidater som då levde?

Tja, om inte annat så låter det som ett intressant blogginlägg.

Ätten Bernadotte insattes som bekant på Sveriges tron efter att Gustaf IV Adolf avsattes i en statskupp. I den situation som rådde då så är det inte egentligen någon diskussion: kungen avsattes olagligen till förmån för sin farbror och den gällande successionsordningen var fortfarande rikets ständers förening 23 juni 1743, enligt vilken arvsrätt tillkom de manliga arvingarna till kung Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp. Den då gällande grundlagen, dvs. 1772 års regeringsform, reglerar mer tydligt att det är arvföreningen 1743 som gäller, tillsammans med Västerås arvförening (1544) och Norrköpings arvförening (1604); mer om dessa senare.

Sammanfattningsvis kan om dessa lagar sägas att kronan går i arv från far till son i första hand och därefter till bröder och deras familjer etc. Om samtliga män i ätten dör ut så är läget lite oklart. Texten i Norrköpings arvförening pekar tillbaka på 1590 års arvförening, vilket innebär att om ingen manlig arvinge finnes så ska tronen gå till ättens äldsta ogifta kunga- eller furstedotter. Det innebär alltså att en äldre dotter i en av släktens yngre grenar skulle ha företräde framför en yngre dotter i en av de äldre grenarna. Ytterligare en viktig poäng är att giftermål måste godkännas av ständerna (eller av kungen efter år 1772, så jag har i det följande bortsett från detta krav). Inget av detta hade dock någon praktisk betydelse vid statskuppen 1809 eller när Karl XIII dog 1818. Den rättmätige arvingen var i första hand Gustav IV Adolf eller hans son prins Gustav, född 1799. Även om kungen hade abdikerat eller tvingats att abdikera så är det prinsen som är arvingen, inte farbrodern (som för övrigt var barnlös själv). Utöver det så levde fortfarande Gustav III:s och Karl XIII:s yngre syster prinsessan Sofia Albertina och hade hypotetiskt kunnat träda in i tronföljden eftersom hon var ogift, liksom för övrigt Gustav IV Adolfs tre döttrar, prinsessorna Sofia, Amalia och Cecilia. Någon som däremot inte är med i tronföljden är Jean Baptiste Bernadotte.

Nu kan man argumentera ungefär såhär: ”Visst, men Gustav IV Adolf abdikerade och under Karl XIII så ändrades successionsordningen 1810 till att istället utgå från Karl XIV Johan. Eftersom den lagen (som alltså fortfarande gäller, med vissa förändringar) antogs av såväl ständerna som den sittande kungen så är den precis lika giltig som övriga förändringar av arvsföljden har varit och alltså ärvde ätten Bernadotte tronen helt legitimt.” Problemet med den tolkningen är då att Gustav IV Adolf avsattes mot sin vilja, även om han i fångenskapen efter statskuppen 1809 tvingades skriva under sin egen abdikation. Det fanns dessutom knappast något lagligt stöd för att ständerna ensidigt skulle kunna förklara både kungen och hans arvingar utan arvsrätt på det sätt som skedde.

Anta att kuppmakarna och ständerna istället hade fått kungen att abdikera och sedan hållit sig till successionsordningen från 1743! Hur hade Sveriges kungalängd sett ut då, om vi antar att persongalleriet utvecklades som det gjorde i verkligheten? Jo:

1809-1877     Gustav VGustavSweden&Vasa.jpg
Prins Gustav var bara 10 år vid statskuppen så man får väl förmoda att någon förmyndarregering hade trätt in under de första åren. Han fick två barn, men sonen Ludvig dog som spädbarn. När Gustav V dog 1877 fanns inga fler manliga direkta arvingar. Dottern, prinsessan Karola, var i det läget katolik och gift med en katolsk furste (Albert av Sachsen) och icke-lutheraner har inte arvsrätt enligt successionsordningen (dessutom fick hon inga barn). Tronen torde då ha gått till…

1877-1928     Fredrik II

Baden-friedrich-2.jpgDen enda av prins Gustavs systrar som fick barn var prinsessan Sofia, som gifte in sig i det tyska furstehuset Baden. Den äldste sonen till henne var år 1877 storhertig Fredrik I av Baden. Tyvärr förbjöd Norrköpings arvförening utländska regerande furstar att bli kung i Sverige. Här ställs jag inför en svårighet: man kunde realistiskt sett inte vara både kung av Sverige och storhertig av Baden, givet att Fredrik I:s söner kunde ärva Baden någon dag och att det låg inom det tyska kejsardömet. Det fanns dessutom ett krav i Norrköpings arvförening att en härskande kung av Sverige endast fick ärva andra titlar om han förblev i Sverige. Jag antar här att den äldste sonen till prins Fredrik ändå blev kung av Sverige och att i vår tidslinje Ludvig Wilhelm (Fredrik I av Badens andre son) blev storhertig av Baden men det förändrar inget i hur det här slutar: Ludvig dog 23 år gammal 1888 utan egna barn. Inte heller Fredrik II fick några barn.

ViktoriaSweden1928.jpg1928-1930     Viktoria I

Vid Fredrik II:s död fanns inga direkta manliga arvingar med arvsrätt till Sofia av Sverige heller. Viktoria var vid det laget den enda levande kvinnan med arvsrätt (ja, ok då, det fanns en till: Viktorias kusin, titulärprins Emich av Leiningen. Han framstår dock som osannolik av flera skäl som jag inte ids gå in på här). Viktoria hade i den här tidslinjen gifts bort med den obskyre fursten Gustav av Ponte Corvo, av ätten Bernadotte. Vänta nu, det låter bekant…

1930-1973    Gustaf VI Adolf

Bundesarchiv Bild 102-00167, Kronprinz Gustav VI. Adolf.jpgOch därmed är vi framme vid den nuvarande kungafamiljen.

 

1974-                                  Carl XIV Gustaf

Den enda skillnaden med utgångspunkt från den gamla successionsordningen är att Carl XVI Gustaf istället blir Carl XIV Gustaf.

King Carl XVI Gustaf at National Day 2009 Cropped.png
King Carl XVI Gustaf at National Day 2009 Cropped” av King Carl XVI Gustaf at National Day 2009.jpg: Bengt Nyman
derivative work: KoyosKing Carl XVI Gustaf at National Day 2009.jpg. Licensierad under CC BY 3.0 via Wikimedia Commons.