Är Loreen svensk?

Etiketter

Björn Söder, Loreen

Ja, jag vet. Jag är inte direkt snabb på bollen här, men å andra sidan kan det kanske vara lika bra att frågan har fått kyla ner sig ett tag.

För ett tag sen så uppstod en smärre mediastorm kring ett förfluget yttrande från partisekreterare Söder rörande artisten Loreen. Detta togs till intäkt för en mediekampanj på temat ”SVERIGEDEMOKRATERNA TYCKER INTE ATT LOREEN ÄR SVENSK”, vilket, med tanke på hur vagt Söders yttrande var nog får ses som lite väl krystat.

Men hur förhåller det sig då med sakfrågan? Är artisten Loreen svensk? Det är inte helt enkelt att reda ut hennes bakgrund, men vad jag kan förstå så är hennes föräldrar berber från Atlasbergen, de skilde sig strax efter ankomsten till Sverige och lilla Loreen kom att se moderns nya man (som verkar vara etnisk svensk) som sin far. Har jag fel i detta så får hon väl höra av sig själv och korrigera mig. Mer intressant är kanske vad hon själv säger i frågan, och lyckligtvis har hon uttalat sig flera gånger om just det.

Dagens Nyheter:

Loreen själv har inspirerats av sina föräldrars berbiska kultur bland annat i sin scenkonst. Sminket har inspirerats av berbiska kvinnors tatueringar och även sättet att använda mellantoner i sången har hon blivit influerad av.

Själv säger hon att hon känner av sitt marockanska ursprung när hon är i Sverige. Men väl på plats i Marocko betraktar hon sig som svensk.

– I Marocko får jag svart på vitt hur svensk jag är. Men när jag är här så förstår jag hur osvensk jag är.

(…)

På det sättet menar hon att det finns mycket positivt att hämta bland andra generationens invandrare. Loreen menar att när känslan av att tillhöra en specifik kultur försvinner så vågar man öppna sig för andra kulturer.

– Du kan inte längre bråka om att du är fucking vit och jag är fucking svart. Andra generationens invandrare kan inte säga ”den här kulturen tillhör mig”. Egentligen så har varje individ tillgång till vilken jävla kultur han eller hon vill. Du kan identifiera dig med indianer om du vill. Säger du att du är en fucking indian så go girl, go go, you’re indian!

Hemmets Journal:

Vad betyder det för dig att få stå på scenen?

– Under en fas i mitt liv handlade det om mitt ego. Men idag hoppas jag på att kunna beröra andra människor på samma sätt som man gör i den kultur mina föräldrar växte upp i. Vi i de skandinaviska länderna, inklusive jag själv, är så otroligt introverta och håller oss för oss själva. Vi har svårt för att känna. Jag förmedlar en story, rätten att känna smärta.

Magasinet Novell:

Loreen talar ofta om sitt berbiska ursprung. Hennes föräldrar kom till Sverige från bergstrakterna i norra Marocko, och härstammar från den ursprungsbefolkning som härskade i norra Afrika för flera tusen år sen.

Det sägs ofta att av ordet »berber« kommer »barbar«, det vill säga »de främmande«, eller »de ociviliserade«, som de kallades av romarna och grekerna.

Hon är stolt över sina rötter och framhäver dem gärna – i sminket som är inspirerat av berbiska kvinnors tatueringar, i scenframträdanden, i sättet att använda mellantoner i sången. När hon var med i The Schulman Show gick hon ett varv och kramade de andra deltagarna en och en och sade uppfordrande: »acceptera min afrikanska ådra«.

(…)

Varför är det viktigt för dig att prata om din berbiska bakgrund?
– Därför att jag tror att man märker det i mitt sätt att hantera musik. Hur jag levererar den. Många gånger när jag sjunger och det blir bra så är jag inte riktigt närvarande. Det märker man om man sitter bredvid mig. Sedan när jag är tillbaka, då har jag en helt annan energi. Det är två helt olika personer, det är en trans jag hamnar i.

Jag tycker att Loreen är rätt tydlig med var hon står. Hon anser själv att hon inte tillhör någon specifik kultur och i den mån hon låter sitt konstnärskap influeras av kulturella impulser så tar hon dem från sina föräldrars berbiska kultur och ser sig själv som osvensk. Hon verkar överlag vara rätt ointresserad av frågan. Så, med hänvisning till Loreens egna uttalande så skulle jag säga nej, hon är inte svensk. Hon vill inte vara det och försöker inte ens. Andra, som Gina Dirawi, uppfattar henne inte heller som svensk.

Därmed torde frågan vara avgjord.

Annonser

NPD (och lite BNP)

Etiketter

Björn Söder, DVU, Holger Apfel, Mattias Karlsson, NPD, Tyskland, Udo Voigt

Jag tycker att man som SD-företrädare skall kunna ta del av idéer, konst, litteratur och musik som har en annan ideologisk utgångspunkt än vår egen. Jag tycker till och med att man skall kunna sprida sådana företeelser vidare även om man bör vara restriktiv med det, men då bara under förutsättning att man samtidigt redogör för syftet och för sitt eget förhållningssätt till de bakomliggande idéerna.

Såhär skrev riksdagsmannen, tillika partistyrelseledamoten, Mattias Karlsson tidigare idag, och jag kan inte göra annat än hålla med. Med dessa ord i bakhuvudet kastar jag mig nu raskt in i ett ämne som jag lovade att belysa i ett tidigare inlägg, nämligen utländska nationalistpartier.

Det har alltid funnits en vag medvetenhet bland nationalister att de problem som Sverige står inför delas av i stort sett alla länder i Europa, om än naturligtvis med lokala variationer. Vi har också ofta tänkt att det vore önskvärt om nationalistiska partier kunde vinna regeringsmakten ungefär samtidigt över hela Europa, eller i vart fall samtidigt som vi gör det. Det torde underlätta det utrikespolitiska umgänget och möjligheterna att genomföra vår politik mycket.

Därför har vi också under årens lopp haft kontakter med olika europeiska politiska partier. Stundom har vi haft riktigt goda kontakter, som till exempel med Front National, där nuvarande partisekreteraren Björn Söder till och med var stödmedlem ett tag (vilket är välkänt av alla, så jag avslöjar inget nytt här).

Sedan har vi ju då de där partierna som det aldrig har gått att samarbeta med.

I Tyskland har den politiska situationen för nationalistiska och nationalkonservativa partier ständigt förgiftats av arvet efter Tredje Riket. På 80- och 90-talet var det i princip tre partier som var av den storleken att de såg ut att ha en teoretisk chans att uppnå den position som vi har i Sverige eller Front National har i Frankrike: Die Republikaner, Tyska Folkunionen (DVU) samt Tysklands nationaldemokratiska Parti (NPD).  Vid olika tillfällen har såväl representanter för Republikanerna som DVU besökt oss här i Sverige, men aldrig, såvitt jag vet, NPD.

NPD är idag det ojämförligt största invandringskritiska partiet i Tyskland. De har sugit upp mycket av DVU:s och Republikanernas aktivistkader och dessa partier är idag blott skuggor av det de var. Och NPD betraktas av så gott som alla som snudd på nationalsocialister.

Kort historielektion: Efter andra världskriget var det tyska partisystemet i spillror. NSDAP hade förbjudit alla partier och ockupationsmakterna var initialt inte på humör att tillåta ett fristående politiskt liv i Tyskland. Framemot 60-talet började iallafall partibildningarna stabiliseras, men med det viktiga förbehållet att alla försök att starta NS-partier skulle förbjudas. Så skedde också, med det proto-nazistiska Sozialistische Reichspartei  som paradexemplet.

Problemet var bara att även om man förbjöd partiet så försvann inte personerna. Det fanns gott om gamla NSDAP-aktivister som överlevt kriget, och när de inte fick ha ett eget parti öppet så skaffade de sig ett dolt. Det fanns redan ett embryo till partirörelse bestående av folk från gamla nationalkonservativa partier från Weimartiden (jag tänker här främst på DNVP, om någon undrar), och dessa sögs nu upp för att bilda NPD 1964. Sedan dess har man haft perioder där man tidvis lyckats ta sig in i delstatsparlamenten, men aldrig i förbundsdagen. NPD har mycket dåligt rykte, och varför man har det förstås kanske bäst om man tittar på nedanstående affisch:

NPD-affisch. Text: Udo Voigt – Full gas!

När jag först hörde talas om det här så trodde jag att det var ett dåligt vänsterskämt. Sedan såg jag affischen, förstod att det var sant och tappade hakan. Japp, det tyska parti som mest av alla anklagas för att förknippas med nationalsocialismen går till val under mottot ”FULL GAS!”

Herregud.

Alltså, bortsett från att Udo Voigt är en gringubbe (när han försöker le på bilderna så hör jag nästan hur det gnisslar ända från Berlin),  så måste man antingen vara totalt lobotomerad politiskt för att inte begripa vilka associationer folk får…

…eller …så förstår de alldeles utmärkt vilka associationer folk får och gör såhär medvetet. Med den strategin riktar man in sig på den minoritet som köper NS-budskapet utan tvekan: ”Höhöhö… gas! Hörde du, Helmut? Gas! Höhöhö!”

Isch.

Det säger sig självt att ingetdera av alternativen direkt inger förtroende för det här partiet som potentiell kontaktpartner. Min bedömning är att partiet ligger någonstans mellan Svenskarnas Parti och ND i politisk placering. Den enda anledningen till att inget av de tre försöken att förbjuda partiet har lyckats är att NPD är så genominfiltrerat av Verfassungsschutz (tyska SÄPO) att det inte går att avgöra vad som är polisprovokationer och ”riktig” aktivism.

Med detta sagt så brukar jag ändå läsa in mig lite på NPD närhelst jag kollar det tyska politiska läget. Jag hoppas hela tiden att NPD ska spjälka av sig de få vettiga som teoretiskt finns eller annars haverera så att något annat kan komma istället. Den senaste partiledaren heter Holger Apfel och avsatte Udo Voigt eftersom t.o.m. NPD-årsmötet verkade tycka att det där med ”full gas” var lite väl grovt. Jag hyser inga större förhoppningar.

Nåväl. Allt detta har jag kommit fram till genom att studera frågan, läsa NPD:s program och nyhetsrapporter om partiet och diskutera den med andra. Detta har möjliggjort en avvägd ståndpunkt. Det är så det går till när man skaffar sig ståndpunkter, eller i vart fall så det bör gå till.

(Egentligen hade jag tänkt skriva något om BNP här också, men det här inlägget är långt nog som det är. En annan gång kanske. Sammanfattningsvis kan man kanske säga att BNP påminner rätt mycket om NPD)

Skandal

Etiketter

Anders Westergren, Anna Hagwall, Björn Söder, Funebo, Gabriella Hedarv, Jan Milld, Jens Leandersson, Jimmie Åkesson, Johan Rinderheim, Johnny Skalin, Lars Isovaara, Margareta Sandstedt, Mattias Karlsson, mensjeviken, Mikael Jansson, Richard Jomshof, Roger Hedlund, Runar Filper, Sten Andersson, Tony Wiklander

Lagom till 20-årsjubileet släpps en bok om partiets historia. Jag citerar hr Leandersson som ansvarat för att ta fram boken:

I boken skriver både nuvarande och tidigare medlemmar. De som skrivit ett eget kapitel är: Jimmie Åkesson, Sten Andersson, Runar Filper, Gabriella Johansson, Lars Isovaara, Mikael Jansson, Mattias Karlsson, Joakim Larsson, Jens Leandersson, Johan Rinderheim, Margareta Sandstedt, Roger Hedlund, Johnny Skalin, Anna Hagwall, Björn Söder, Anders Westergren Tony Wiklander, Richard Jomshof, Jan Milld och Tommy Funebo.

– Många kommer nog att bli arga över att Tommy Funebo har fått skriva sitt kapitel. Men jag vidhåller att det är rätt; Funebo har en plats i boken. Jan Milld är en annan skribent som inte längre är medlem i Sverigedemokraterna, och som stundtals väljer att föra fram kritik mot partiet. Milld, som valde att lämna efter en kort tid i partiet, har även han en plats i boken, säger Jens Leandersson.

Tommy Funebo alltså. Jag är mållös.

Franz Schönhuber död

Etiketter

Björn Söder, DVU, Franz Schönhuber, NPD

När jag sitter här och skaffar lite information om läget hos de tyska partierna så upptäcker jag att Franz Schönhuber har avlidit den 27 november 2005. Det är förvånande, eftersom jag allt trodde att nyheten om hans död skulle ha spritt sig tidigare.

Schönhuber var ju en man som under sin levnad hann med att arbeta i alla de tre stora invandringskritiska partierna i Tyskland. Han var med om att grunda och leda Republikanerna, gick sedermera med i DVU och ställde kort före sin död upp på en av NPD:s listor. Under sin tid i DVU besökte han också ett av Sverigedemokraternas valmöten inför valet 1998. Vi hade informell kontakt med ett flertal olika europeiska partier på den tiden. Vi såg det då som självklart att seriösa nationalister i olika länder skulle kunna ha kontakt, trots skilda förutsättningar och bitvis skilda åsikter.

Franz Schönhuber och nuvarande partisekreterare Björn Söder 1998.

Det förtjänar att sägas att även om vi fick mycket kritik för Schönhubers deltagande (han var soldat i den franskspråkiga Waffen-SS-divisionen Charlemagne i sin ungdom) så betraktade vi kontakterna med nationalistiska organisationer i andra länder som principiellt och praktiskt önskvärda då. Även om han politiskt var fel ute i sin ungdom så inträffade trots allt det där för mer än 50 år sen, resonerade vi. Han distanserade sig också tydligt från sin ungdoms misstag och var en välkänd journalist och programledare i Tyskland under många år. Sedermera har DVU och NPD kommit att närma sig varandra och har ställt upp gemensamma listor inför valen där. Det där är problematiskt för oss eftersom NPD är ett avgjort mer radikalt parti än DVU var. NPD är i stort sett den tyska motsvarigheten till ND och förespråkar såvitt jag kan förstå en återgång till de tyska gränserna av år 1937. Det verkar dock som om de talar rätt tyst om det, möjligen av juridiska skäl.Tidigare fick jag frågan om jag betraktar NPD som ett broderparti. Nej, det gör jag inte. SD har numer inga kontakter med något tyskt parti vad jag vet.