Det svenska våldet

Etiketter

bloggdiskussion, våld

Jag tittade in som hastigast på Alexander Bengtssons blogg (”känn din fiende”, ni vet) och såg ett inlägg där han tog upp ett överfall på en ung muslimsk flicka i Skåne. Obehaglig historia. Hans poäng var att SD skapade ett anti-muslimskt klimat som ledde till sånt här och underförstått var det främlingfientliga svenskar som låg bakom.

För egen del så blev jag, bisarrt nog, faktiskt vagt besviken när jag sedan insåg att det var utlänningar den här gången också. Det hade nämligen varit bra om man som SD:are hade kunnat demonstrera för omvärlden att man faktiskt tycker att  det är ett lika svinigt brott att skära en 13-årig flicka i magen om man är svensk som om man är utlänning.

Bengtsson är en idiot och en fiende till Sverige, men enligt min högst subjektiva uppfattning så har han inte helt fel när han säger att en del av oss ibland reagerar starkare när det är utlänningar som begår brott än när det är svenskar som gör det. På sätt och vis är det väl naturligt, eftersom etablerad media så ofta ljuger om sådant, men självklart ska vi inte glömma att det också finns svensk brottslighet. Självklart ska svenska brottslingar låsas in och ta sitt straff i lika hög grad som utlänningar. Där finns det visst utrymme för förbättring, anser jag. Vi behöver bli tydligare med att säga detta.

Om valsystemet

Etiketter

bloggdiskussion, Valkampanjer

Nu i dagarna har det talats mycket om risken för att valsedlar blir slängda i förhandsröstningslokalerna. Det här har vi fått lida mycket av tidigare val. denna gång är ju skadan mer begränsade eftersom det är lag på att valförrättarna ska se till att det åtminstone finns partimarkerade valsedlar i lokalerna. Här och där erbjuder sig dessutom förrättarna att lägga ut våra valsedlar om de får en bunt att fylla på med. Mycket hyggligt.

Icke desto mindre är valsedelssystemet ett otyg. Små partier (inte bara vi) lider mycket av det. Jag skulle mycket hellre ha ett system där alla partier fanns listade på en valsedel där väljarna sedan finge kryssa för det parti och den kandidat som de helst ville ha.

När jag säger ”alla partier” så menar jag ”alla partier som registrerat sig till riksdagsval”. Man kan förstås diskutera vilka krav som ska gälla för registrering, men min grundinställning är att dessa krav ska vara mycket generösa. Det är ett rättvise- och demokratikrav att kunna kandidera med ett parti i ett val anser jag – till och med om det är ett enmansparti.

Se Torbjörn Jerlerup för debatt i ämnet.

Att bemöta Sverigedemokraterna

Etiketter

bloggdiskussion

Moderaten Kent Persson har startat något som han kallar veckans bloggdebatt där han förespråkar alternativa sätt att bemöta Sverigedemokraterna. Hans resonemang vilar på något som har tagits fram av två piratpartister:

Vi är övertygad om att det enda sättet att vinna debatten med Sverigedemokraterna bland deras sympatisörer måste bygga på något annat än smutskastning.
Vi tror det handlar om tre saker:
1. Visa respekt. Lyssna på dem, i deras berättelse om Sverige finns en genuin oro och genuina behov av att förstå och kunna påverka samhället.
2. Förklara den egna politikens förtjänster när det gäller att adressera just den oron och just de behoven.
3. Bygg en berättelse om Sverige som inte bara handlar om den breda medelklassen. En berättelse där den typiske Sverigedemokratiske väljaren kan känna sig delaktig.

Jag ser det här som en trend bland våra motståndare. De mer intelligenta av motståndarna verkar ha bestämt sig för att det antagligen inte kommer att fungera med en fortsatt utestängning och marginalisering i längden (såvida den inte blir betydligt mer hårdhänt än vad den är just nu, och det verkar alla inte riktigt ha mage till). Jag tror dock ändå att denna alternativa strategi kommer att misslyckas, iallafall baserat på vad den förklaras utgöra ovan.

1. ”Lyssna på dem”? Vad betyder det lite mer konkret? Jag misstänker nämligen att om våra potentiella väljare, som enligt undersökningarna redan är bland de som är mest misstänksamma till politiker av alla, ska mötas av politiker som ”lyssnar på dem” men sedan ger blanka fan i att göra ett smack åt det som de har hört så kommer vårt väljarstöd knappast att minska.
2. Det här är ju vad alla partier förväntas göra hela tiden. Självklart handlar politiskt vardagsarbete om att också mellan valen prata politik med intresserade och att förklara varför man gör som man har gjort. Om detta nu helt enkelt är mer av samma sak som de etablerade partierna kolporterar också till vardags, varför skulle det fungera nu när det inte har gjort det förut?
3. ”Bygga en berättelse…” grunden för resonemanget vilar på att det inte är någon sanning som får folk att rösta som de gör utan vad folk får för sig, och att de politiska partierna inte ska ägna sig åt sanning utan åt ”berättelser”, dvs. fritt fram att fabulera hur mycket man vill så länge som det främjar ”berättelsen” man vill föra fram.
Bortsett från att det är moraliskt förkastligt (och mycket talande för författarnas syn på politik) att basera sin politik på vad man ser som den mest röstmaximerande propagandahistorien istället för vad man faktiskt tror på, så betvivlar jag att det är en hållbar strategi.

Vår väljarbas vilar på en grupp väljare som håller invandringsfrågan som den viktigaste, och vid det här laget har vi också hunnit få en grupp väljare som är återkommande och röstat på SD i flera val. Med en ”berättelse” skulle man alltså åstadkomma att dessa väljare skulle avstå från att stödja det parti som företräder den högst konkreta och lättbegripliga åsikten ”ta emot färre flyktingar” till för mån för något annat parti som istället erbjuder en här odefinierad berättelse. Det låter mer än lovligt flummigt.
En mer vällovlig tolkning skulle kunna vara att man istället vill komma åt SD:s potentiella väljare, dvs. de väljare som lutar åt oss men ännu inte har bestämt sig. Det är en mer begränsad målsättning där man accepterar tanken på SD i riksdagen och siktar mot att hindra att vi växer ytterligare. Kan det lyckas? Jag är fortfarande skeptisk. Det här är helt enkelt alltför löst i konturerna för att kunna bedöma något sådant.

Sverigedemokraterna och "sociala medier"

Etiketter

bloggdiskussion, media

På sistone har det dykt upp en nätdebatt om Sverigedemokraternas skicklighet på sociala medier. Det började med att SvD publicerade en artikel om SD-sympatisörers och SD-bloggares aktivitet på nätet. Resten av det IT-aktiva politiksverige blev givetvis gröna av avund och snart därefter publicerades ett stort antal webbpostningar och debattartiklar med den huvudsakliga innebörden att så är det inte alls, SD är i själva verket värdelösa. Huvudargumentet verkade bestå i att ”Det är fel att bedöma Sverigedemokraternas prestation i sociala medier enbart utifrån deras egna kriterier på det här sättet. Då bryr man sig ju inte om vad sociala medier används till, att bygga relationer, övertyga och föra en politisk diskussion.”

Jag förstår resonemanget. Jag har sedan någon tid tillbaka använt twitter själv (även om jag länge var skeptisk) och en sak som man snabbt märkte var att twitter på många sätt har blivit de etablerade tyckarnas främsta nätverksverktyg. Politiker och journalister småpratar med varandra och bollar halvprivata kompiskommentarer med nyhetstips och länkar till varandras bloggar och tidningsartiklar. Politiken och journalistiken blandas och ofta är man tvungen att googla lite innan man kan räkna ut om det som skrevs kom från en journalist eller politiker.

I den meningen har Brit Stakston, Greenhill Relations och andra kritiker helt rätt: vi är dåliga på sociala medier. Vi kan aldrig vara en del av den världen. Den åsiktshegemoni som finns i den delen av ”bloggosfären”, eller vad man nu vill kalla den här virtuella världen är helt enkelt ingenting som vi är, eller ens vill, vara en del av. Därför upplevs det av murvlar och politiker som att vi trollar när vi eller våra sympatisörer dyker upp med kommentarer. Ta t.ex. följande twitterkonversation mellan Lars Truedson (journalist på Sveriges Radios ”Medierna”) och Hampus Brynolf (f.d. AFA, f.d. murvel på Fokus, numera sossarnas ansvarige för sociala medier) :

HB: Om ”dominera sociala medier” betyder att trolla mest, då är definitivt SD vinnarna.
HB: Irriterar mig på den utbredda föreställningen om att sd är duktiga på soc medier.
LT: Intressant – förklara!
HB: klassiska saker, som övriga bedöms utifrån: de megafonerar, är inte i dialog, deltar inte i debatten…
HB: men tycker också att svds kvantifiering av soc medier-kompetens har sina brister…
LT: . Men nog är de överallt? Tror du det har effekt som gynnar dem?
HB: Ja, jag tror det…
HB: Men det påverkar också att vi ständigt pratar om hur duktiga de är på sm 😉

Alltså: kritiken går ut på att det inte blir någon debatt och att vi bara säger vad vi själva tycker. Men hur ska man kunna debattera med samma sorts människor som är just desamma som i alla år har tystat debatten om invandringen eller rentav varit de politiker som drivit igenom dessa politiska beslut? Vi talar helt enkelt förbi varandra och kommer alltid att göra det. Dessutom – såna som Brynolf inser antagligen att ju mer man talar om ett parti, ju mer man säger att partiet är bra på något, desto mer sant blir det. Alltså är det självklart att han som sossehjon vill att det ska pratas så lite om SD i positiva ordalag som det bara går.

Därför tycker jag att man kan ta ganska lätt på diskussioner av det här slaget. Den etablerade politiska klassen känner sig hotad, det är hela saken.

Angående den tyska sidan

Etiketter

bloggdiskussion

Magnus Bråth, nån sorts IT-expert, har kommenterat debaclet kring Den Tyska Sidan. Jag säger såhär:

Jovisst, partiet har säkert gjort misstag i sideskonstruktionen.

Däremot är det faktiskt inte partiet som såg till att den förra sidan kraschade. Det är saboterande hackare.

Det är inte partiet som har startat den tyska sidan. Det är en SEO-sabotör ute efter att jävlas.

Det är inte slutligen inte partiet som har sett till att sprida länkningen till den tyska sidan. Det är politiska fiender och massmedia.

Innan motgnället börjar – nej, jag har inget emot att politiska fiender försöker säga emot våra argument. Sånt får man stå ut med. Däremot stör det mig att man uttryckligen startar en sida som den tyska i akt och mening att hindra oss att synas. Det hade jag kunnat leva med, eftersom taget för sig själv hade det haft ungefär samma effekt som en finnig AFAit som river ner en av våra affischer. Värre blir det när hela mediaetablissemanget hakar på med länkningar till sidan. Då får det karaktären av sanktionerat sabotage.

Diskussion med Erica Lundström

Etiketter

bloggdiskussion

Jag snubblade över en ilsken ung motståndare igår och bestämde mig för att svara på hennes frågor. det enklaste är nog om jag dedikerar en bloggpost till hela den diskussionen istället för att sprida ut den över flera poster.

Hennes initiala frågor:

Vad jag skulle vilja få höra från en Sverigedemokrat är framförallt; Vad fan är en svensk egentligen? Vem har rätt att bestämma vem som är svensk, vad som är svenskt och vem som har rätt att vistas i Sverige? Vad äter en Sverigedemokrat som de anser är tillräckligt svenskt och var går gränsen, potatisen importerades ju till Sverige på 1700-talet -har den funnits i Sverige tillräckligt länge för att anses assimilerad i förhållande till den svenska kulturen?

Mina inledande svar:

1. En person som tillhör den etniska gruppen ”svenskar”.
2. Alla som är svenskar kollektivt.
3. Se ovan.
4. Det bestämmer vi alla via staten. Såvitt jag vet har inget land fri invandring.
5. Det varierar nog. Själv gillar jag husmanskost eftersom jag till stor del föddes upp på det.
6. Ja, svenskhet kan inte reduceras till frågan om potatis eller ej.

Hennes senaste kommentar:

1. En person som tillhör den etniska gruppen ”svenskar”.
Det är knappast ett svar på frågan, en tydligare definition tack!

2. Alla som är svenskar kollektivt.
Vilket kollektiv är det du menar?

4. Det bestämmer vi alla via staten. Såvitt jag vet har inget land fri invandring.
Vad är det för svar? Du som Sverigedemokrat borde ju verkligen kunna definiera ”svenskheten” som ni talar så vitt och brett om tydligare än så. Särskilt med tanke på att hela erat partiprogram är uppbyggt på ”nationell identitet” -så föreskriver ni(du?) staten det. Det ter sig som ytterligare ett sätt att slippa svara på frågan.

5. Det varierar nog. Själv gillar jag husmanskost eftersom jag till stor del föddes upp på det.
Okej trevligt, hoppas du trivs med den kosten och att den i allra högsta grad bekräftar din nationella identitet!

6. Ja, svenskhet kan inte reduceras till frågan om potatis eller ej.
Naturligtvis inte, använde den främst som en metafor om huruvida man kan dra en gräns tidsmässigt när det gäller integration. Om man säger såhär då; Hur länge måste en person/släkt finnas i Sverige för att anses vara svensk?

Struntprat

Etiketter

bloggdiskussion, media

Det här är sån jävla bullshit.

Ny blogg

Etiketter

bloggdiskussion

Jag har då och då tittat in på bloggen Nonicoclasos och läst den med intresse. Det har endast blivit då och då eftersom alltför ingående läsning av bloggen är smärtsamt för själen, men icke desto mindre väcker den fascinerande tankar. Därför hamnar den nu bland mina länkar här till höger.

Nonicoclasos

Första mätningen efter valet

Etiketter

bloggdiskussion, opinionsundersökningar

SVD (och Göteborgs-Posten) publicerar idag den första SIFO-mätningen efter EU-valet. Det ser bra ut. Så gott som helt jämnt mellan blocken och 3,1% för SD.

Jag har under det gångna året varit skeptisk till de förhoppningar som många sympatisörer har om att vi är underskattade i opinionsmätningarna. Jag menar, man måste väl förutsätta att opinionsinstituten fattar galoppen någon gång och förbättrar sina mätmetoder? Tyvärr finns det inget sätt att, förutom på valdagen, mäta det verkliga stödet. Nu visar EU-valet att det fortfarande är så att opinionsinstituten tar fel på vårt stöd. Tydligen kan man räkna upp resultaten med sisådär 40-50% för att få ett rättvisande resultat… och då når vi över spärren.

Inslag.se diskuterar riksdagssituationen vid ett riksdagsinträde för SD. Per Gudmundson hänger på i kommentarsfältet. Nu är det många som är spända.

NEO, riksdagen och missnöjet

Etiketter

bloggdiskussion, media, opinionsundersökningar, riksdagen

I dessa tider är det lätt att bli överlastad. Jag har varit på kommunkonferens, vilket egentligen är tillräckligt för ett eget inlägg. Jag har suttit i kommunfullmäktige, vilket egentligen förtjänar ett eget inlägg. Det amerikanska valet förtjänar ett inlägg det med. Ändå blir det inget – andra saker finns att göra.

Nu har det dock dykt upp något som jag inte kan låta bli att skriva om. Det liberala magasinet NEO har gjort ett specialnummer om de etablerade politikernas mardröm inför valet 2010 – Sverigedemokraterna kommer inte bara in i riksdagen utan blir också vågmästare. På annat håll ser jag att bland annat Johan Ingerö spekulerar i att SD kommer att implodera likt Ny Demokrati när vi väl når över riksdagströskeln. Neos argumentation förefaller landa i att det bästa är att låta en borgerlig regering styra med passivt stöd av SD, vilket skulle få oss att krascha mot den grå vardagens klippa och tappa väljarstöd, underförstått för att vi inte skulle kunna fortsätta att dra till oss ”missnöjesväljare.”

Jag betvivlar detta. Det är en förenkling att tro att likheterna mellan NyD och SD är så stora att vi kommer att agera på exakt samma sätt. Det är också för enkelt att tro att vi inte inser att det är nödvändigt att hålla hårt i partigruppen i riksdagen.

Jag har såpass mycket insyn i partiet att jag törs säga att ett av de viktigaste kriterierna för att bli uppsatt på valbar plats är att man förmår samarbeta med resten av riksdagsgruppen. Våra riksdagsmän kommer tveklöst att handplockas av styrelsen med just detta i åtanke. Det är naturligtvis möjligt att det kan smälla till i personvalet i någon valkrets, men om partiledningen har något alls att säga till om så kommer det att bli en grupp ledamöter som förstår att lyda partipiskan. Ny Demokrati bildades bara några månader innan valet och hade ingen chans att sätta ihop en samtrimmad grupp på det sätt som SD kommer att göra. Det är med andra ord osannolikt att riksdagsgruppen kommer att splittras annat än i någon enstaka fråga och antagligen då inte i någon fråga som är av större betydelse (jag kan möjligen tänka mig att röstsplittring kan förekomma när det gäller enstaka motioner).

Det där med ”missnöjesväljare” är jag också skeptisk till. Många debattörer tycks tro att vi på något sätt lurade väljarna och att de som röstade på oss inte egentligen håller med om programmet utan bara röstade på oss för att jävlas. Jag kan hålla med om att det nog kan finnas en sådan grupp bland våra väljare, men om något så skulle jag vilja säga att den andel av våra väljare som är att betrakta som sverigedemokratiska ”kärnväljare” är att betrakta som tämligen hög jämfört med andra partier. Utrymmet räcker inte till för att gå in på enstaka undersökningar, men t.ex. har valforskaren Marie Demker hävdat (i just NEO) att SD nu har en grupp kärnväljare. Ser man på annan forskning så verkar våra väljare också i hög grad ha en åsiktsprofil som överensstämmer med med partiets ställningstaganden. Ur min synvinkel så verkar det snarare som att det är troligt att vi kommer att behålla de väljare vi får snarare än att de skingras.

I vinter släpps också en rapport från institutet Ratio som just behandlar våra väljarframgångar. Jag ska givetvis läsa den och återkomma med synpunkter.