SD, Kjellén och radikalkonservatismen

Etiketter

Ernst Jünger, konservatism, Konservativ revolution, Mattias Karlsson, Rudolf Kjellén, Stigbjörn Ljunggren

För någon vecka sedan gick Mattias Karlsson in i en intressant diskussion med Stigbjörn Ljunggren rörande vad som egentligen är SD:s ideologiska rötter och hur man ska benämna dessa. Är SD radikalkonservativt? (se nedan)

Jag tycker själv att Karlsson har en poäng i det han säger. När jag har läst Ljunggrens artiklar om konservatismen och kanske främst om SD och konservatismen så tycker jag att han inte alltid är tydlig med vad han menar. När han talar om konservatism så tycker jag (och även andra har instämt) ofta att han låter som om han menar struktur- eller livsstilskonservatism, dvs att konservatism består i att hålla fast vid status quo ante – livet som det var för tio år sedan – eller att hålla fast vid mer externa markörer som att bära halmhatt, spela golf och vara med i hembygdsföreningen. När Ljunggren talar om radikalkonservatism så tycker jag att det låter som om han menar alla former av värdekonservatism, dvs att man har ideal och principer som inte nödvändigtvis är kopplade till situationen för tio år sedan (och i kommentarerna till inlägget ovan så verkar han ånyo göra den tolkningen). Det här gör att diskussionen blir lite förvirrande när begreppet ”radikalkonservatism” normalt används om en helt annan typ av konservativa. Dessutom verkar det som om just det här inlägget mest handlar om 20- och 30-talets tyska konservativa revolution som jag har skrivit lite mer om här.

Det där var en rätt disparat samling individer som egentligen verkar ha hållits samman av en enda frågeställning: vad gör den konservative när allt som man har sett som konservativt och självklart i samhället har störtats i grunden och är omöjligt att bygga upp igen? Vad gör man när det försiktiga framåtskridandets princip är omöjlig? Det är ur rent akademisk synvinkel en intressant fråga, även om man inte behöver hålla med om de försök till svar som de här filosoferna försökte ge.

Sen håller jag nog inte helt med om att den historiska konservativa revolutionen var antisemitisk i sig. Det fanns nog somliga där som gav uttryck för såna idéer, men jag kan inte se att det var mer spritt bland dem än vad det var bland andra som hade vuxit upp i det wilhelminska Tyskland. Exempelvis har frågan om Ernst Jünger (som väl är den mest kände i den här gruppen) var antisemit diskuterats många gånger. I DN för några år sen poängterade en Jüngerkännare redan 1995 att påståendet var fel och i en infekterad debattväxling mellan experter i New York Review of Books (knappast en högerradikal publikation) landade båda sidor till slut i att Jünger inte kunde kallas för antisemit. Han må ha haft andra brister, men inte just det.

I denna mer avgränsade mening är SD alltså inte radikalkonservativt. Vi har inte en revolutionär situation i Sverige idag. Jag tycker dessutom att både Ljunggren och Karlsson har fel när det gäller vem som ska anses vara SD:s ideologiska portalgestalt. Det är nämligen vare sig Rudolf Kjellén, Teodor Holmberg, Benjamin Disraeli, JG Herder eller någon annan mer eller mindre obskyr filosof. Jag vågar påstå att extremt få SD:are har läst något alls av dessa tänkare; möjligen har något fler läst om dem. Nej, den verkliga ideologiska portalfiguren för SD är förstås den person som har skrivit så gott som alla partiets ideologiska program de senaste 15 åren och i skrivande stund är partiets chefsideolog: Mattias Karlsson själv. SD är alltså inte Kjellénare utan Karlssonister.

Annonser

Den konservativa revolutionen

Etiketter

Carl Schmitt, Edgar Julius Jung, Ernst Jünger, Ernst von Salomon, Hermann Rauschning, Konservativ revolution, Oswald Spengler

I mitt förra inlägg diskuterade jag ett par böcker av Ernst Jünger och hans levnad och tankevärld. I det sammanhanget kan det vara värt att ta upp att Jünger inte var den enda företrädaren för den typ av idéer som det är frågan om här.

Efter kriget befann sig de tyskar som var konservativa nationalister i en filosofiskt besvärlig situation. Hela det samhälle som hade existerat före 1914 var nu störtat i gruset. Kejsaren var avsatt och hade flytt utomlands, främmande makt ockuperade delar av landet, befolkningen var på sina platser på svältgränsen och hotet om kommunistisk revolt var högst reellt (till exempel styrdes Bayern som en kommunistisk rådsrepublik under april-maj 1919). Nu skrevs en stor mängd av dessa unga män ut från armén och stod plötsligt i ett samhälle som var mycket annorlunda jämfört med det som de hade växt upp i.

I filosofisk mening var den fråga som dessa unga intellektuella ställdes inför denna: Vad gör en konservativ när allt han slagits för har störtats i gruset och är omöjligt att bygga upp igen på det sätt som det var? När det faktiskt existerande samhället är ett hån mot alla ideal man hittills har trott på?

I detta sökande föddes den mycket löst sammanhållna idétradition som i efterhand har kommit att kallas för den konservativa revolutionen. Vad det hela gick ut på var ett försök att kombinera å ena sidan andan i de värden som det förkrigstida tyska samhället hade stått för med, å andra sidan, de moderna krav som ett extremt förändrat samhälle nu ställde. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att det alltså inte rörde sig om att planlägga en väpnad revolt; benämningen handlar mer om att illustrera den inbyggda paradoxen i konservativa som också är revolutionärer mot den rådande ordningen – en förening av två oförenliga positioner, kan man tycka.

Den här idétraditionen existerade också i andra länder, och när man talar om denna i vid mening så har jag fått uppfattningen att det är vanligare att tala om radikalkonservatism, medan begreppet ”den konservativa revolutionen” brukar reserveras för den tyska varianten.

För i Tyskland fick inriktningen ett eget liv. Många av dess företrädare hade innehaft officerspositioner under kriget och vissa deltog också i de strider de tyska frikårerna bedrev strax efter kriget i Baltikum och Schlesien. Detta ledde till att flera av dem förespråkade militariserade ideal och försökte nå tillbaka till den ”skyttegravskamratskap” som hade varit allt som höll dem uppe under krigsåren. Ett gemensamt drag var att man avskydde den borgerliga liberalism och kapitalism som man ansåg präglade Weimartysklands politiska liv. Parlamentarismen som den fungerade i Weimar ansågs vara rutten och korrupt och måste brytas ned, menade man. Och med vad skulle den ersättas? Det verkar ha varierat, men sådana som Jünger förespråkade istället en sorts total individualism, där en särskilt värdig och förnäm individ i kraft av sina kunskaper och moraliska halt skulle ersätta den fördummande masspolitik som han ansåg att Weimar dominerades av. Med facit i hand slås i vart fall jag av den oerhörda naiviteten i detta, och bröderna Jünger och deras likar förefaller ha blivit genuint chockerade av att någon som Hitler kunde nå fram till en sådan position som han gjorde med argument som bitvis liknade deras egna, vilket jag menar avspeglas i Jüngers senare verk.

Om det här låter luddigt och oklart så beror det på att det ofta var det också. Det existerade inte något gemensamt program eller någon organiserad rörelse, utan var och av dessa författare sprutade ur sig böcker, noveller, artiklar, betraktelser och manifest i de olika tidningar och förlag som de själva hade kontakt med. Det var heller inte ovanligt att man hade nära kontakt med vänsterradikala personer och stundom var gränsdragningen mellan dessa högst teoretisk.

Jag har läst en beskrivning av en av rörelsens mötesplatser i Berlin som ”en blandning av filosofiklubb och bordell”, där man diskuterade, rökte, söp och… eh, umgicks. Nån gång 1930 skall Goebbels ha avfärdat rörelsens tänkare som hopplösa drömmare: ”De förmår inte inordna sig.”  Goebbels var redan då mer av pressekreterare än ideolog.

Kanske kan man sammanfatta den konservativa revolutionen med det som sagts av Hermann Rauschning: ”Den konservativa revolutionen var den förkrigstida kristet monarkistiska revolten mot moderniteten som ingick en djävulspakt med Hitler under Weimarperioden”.

Ty Hitlers färd mot makten blev också på flera sätt slutet för denna lösliga rörelse. Rauschning själv stödde nationalsocialisterna i Danzig mellan 1932 och 1934, men vämjdes av deras antisemitism och tog avstånd från dem 1934 och flydde därefter utomlands, där han ägnade sig åt att författa stridsskrifter mot NSDAP. Ett liknande öde drabbade Edgar Julius Jung, som motsatte sig det nazistiska maktövertagandet och mördades under de långa knivarnas natt 1934. Andra, som juristen och rättsfilosofen Carl Schmitt, anslöt sig till NSDAP och förblev dem lojala till slutet. Ytterligare andra som Ernst Jünger själv och sådana som Ernst von Salomon (i varje fall vad jag kan utröna)  låg lågt och väntade in slutet utan att vare sig hjälpa NSDAP eller ta öppen strid.

Slutordet får gå till en av rörelsens tidiga portalgestalter, Oswald Spengler. Spengler föraktade nationalsocialisternas pöbelvälde och grova antisemitism och strax före sin död 8 maj 1936 förutspådde han i ett brev till en vän: ”Om tio år existerar inte Tredje riket längre”. Nazityskland kapitulerade ovillkorligt 8 maj 1945.

Ernst Jünger

Etiketter

Ernst Jünger, Francois Miterrand, Helmut Kohl, Julius Evola

I min bokhylla har jag två böcker av Ernst Jünger, en tysk författare född 1895 som var verksam under hela 1900-talet. Jünger var officer i den kejserliga tyska armén under första världskriget och sårades sju gånger i strid. Båda de böcker som är i min ägo (införskaffade via bokklubben Svenskt Militärhistoriskt bibliotek) behandlar Jüngers tid i armén. I stålstormen är en självbiografisk berättelse om de egna erfarenheterna av kriget och dess vardag, och precis som krigsskildringar plägar vara så är den fylld av ond bråd död, stupade kamrater och svåra strapatser. Den är välskriven och mycket intressant på det sättet att den ger en inblick i hur en kejserlig tysk officer som är övertygad om det rätta i den egna saken resonerade under den här tiden. Som sådan anser jag att den tjänar som ett gott komplement till Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt, som ju är en mer renodlad antikrigsskildring. Remarque blir obegriplig utan den motvikt som utgörs av skildringar som Jüngers – varför slogs alls någon om alla hatade kriget så? – och böckerna läses med fördel parallellt.

Den andra boken, Sturm (utgiven 1923), handlar om den fiktiva karaktären löjtnant Sturm, som också är en kejserlig tysk officer under första världskriget och med andra ord författarens uppenbara alter ego. I Sturm ägnar sig dock huvudpersonen mer åt funderingar över tillvarons beskaffenhet och vad som är viktigt här i livet och striderna är bara en del av boken. Detta pekar framåt mot Jüngers senare aktiviteter.

Efter världskriget gjorde sig nämligen Jünger ett namn som författare och filosof. Som den övertygade konservative tyske nationalist han var (åtminstone vid den tiden) så strävade han efter att återfinna fotfästet för sig själv och i förlängningen för sitt land efter det sammanbrott som första världskrigets slut innebar. Detta gjorde också att Jünger blev populär i NS-kretsar (varom mer senare). Jünger vägrade dock att befatta sig med partiet och tackade nej till den riksdagsplats som de erbjöd honom 1927 och igen 1933.

Efter maktövertagandet 1933 blev Jünger alltmer kritisk mot NSDAP och hans bok På marmorklipporna (1938) ses av de flesta som ett inlindat avståndstagande från den tyska regimen. Jag har tyvärr inte läst den själv än, så en recension av den får vänta.

Jünger kallades in som soldat i Wehrmacht under andra världskriget, precis som så många andra. Han tjänstgjorde som armékapten i Paris och figurerade i utkanten av den misslyckade konspirationen att mörda Hitler 1944. Han drabbades dock inte personligen av de utrensningar som följde på annat sätt än att han avfördes från Wehrmacht.

Efter krigsslutet fortsatte Jünger sitt filosofiska skriftställarskap. Jag känner dock till rätt lite om det, bortsett från att han lär ha besökt Tibet och provat LSD. När han fyllde 100 år 1995 besökte Tysklands förbundskansler Helmut Kohl honom i hemmet. Även den dåvarande franske socialistpresidenten Francois Mitterand, liksom för övrigt den italienske baronen och filosofen Julius Evola, lär ha uppskattat Jüngers författarskap.

Ernst Jünger dog 1998 vid 102 års ålder.