I ett tidigare inlägg har jag diskuterat Sveriges historia och de motsättningar som uppstår i ett splittrat samhälle. I det här inlägget tänkte jag gå in mer i detalj på det liberala alternativet och varför det inte kan fungera.
Det framförs ofta att ett alternativ till det etniskt homogena samhället skulle vara ett samhälle vars sammanhållande kitt skulle vara baserat på mänskliga rättigheter, på yttrande-, religions- och åsiktsfrihet och där den enskildes bakgrund, kultur och språk skulle vara oväsentligt. Det är måhända en förförisk tanke. Spontant är det svårt att att försvara sig mot detta eftersom tanken är så enkel – ”varför kan alla inte bara få göra som de vill och lämna varandra ifred?” Tyvärr är det inte så enkelt.
Till att börja med kan det vara värt att påpeka att de mänskliga rättigheterna (MR) inte har tillkommit i ett kulturellt vakuum. Tvärtom skulle jag vilja hävda att MR i allra högsta grad är bundna till det västerländska och kristna kulturella arvet. Det är slående att världens muslimska länder har sett sig föranledda att sätta ihop en egen version av vilka rättigheter det är som ska gälla (den s.k. Kairodeklarationen) eftersom de har haft svårt att acceptera MR som de ser ut i FN:s utformning. MR är helt enkelt inte universellt giltiga värderingar utan lika subjektiva som vilken annan åsikt som helst (för en intressant diskussion av detta, se t.ex. författaren Richard Rorty).
Men: även om nu MR skulle vara allmänt accepterat som giltigt så menar jag att detta inte skulle räcka. Det ligger i människans natur att söka sig till likasinnade och att upprätta lagar för sina samhällen som är baserade på den egna moralen. Denna egna moral är i sin tur baserad på den enskildes arv och uppväxt; på kultur, traditioner, språk och religion som kan ha rötter hundratals eller tusentals år tillbaka i tiden. Låt oss ta några konkreta exempel:
Det är inte så länge sedan som den svenska statskyrkan avskaffades. Detta system hade sina rötter i Gustav Vasas uppbyggnad av det självständiga Sverige på 1500-talet och var någonting som länge var självklart för många svenskar. Jag spekulerar bara nu, men jag gissar att vid en folkomröstning vid det tillfälle som frågan var aktuell så hade utfallit blivit att statskyrkan skulle behållas. Omvänt kan man gissa att frågan huruvida islam skulle vara statsreligion (eller ”mest gynnad religion” eller vad man nu vill kalla det) skulle få ett mycket starkt stöd i valfritt muhammedanskt land.
I Sverige har vi (åtminstone teoretiskt) en långtgående yttrandefrihet. I praktiken är det dock vissa saker som är inskränkta – man får inte sälja negerbollar, man får inte kalla bögar för en svulst på samhällskroppen (om det inte sker i religiösa sammanhang) osv. Andra länder har sina egna regler – exempelvis är det mycket strikta lagar gällande hanteringen av hakkors i Tyskland (av begripliga historiska skäl) och man kan inte räkna med att fritt få attackera islam hur som helst i muslimska länder.
Det älskade och hatade systembolaget är en svensk institution som ursprungligen byggdes upp som en del i en strategi att få ner det svenska supandet. Trots detta (och trots motboken, en fascinerande uppfinning som jag i ungdomen faktiskt var ganska positiv till) så är det socialt accepterat att dricka sig asfull i Sverige idag. Samtidigt är det fortfarande i de flesta sammanhang inte accepterat att använda några andra droger än alkohol och vi har också en relativt sträng narkotikalagstiftning. Som jämförelse kan nämnas hur vissa andra folkgrupper har en annan inställning till drogbruk och ser det som traditionellt och fullt acceptabelt med exempelvis kat-tuggning. Sa förresten någon snus?
Här och där i Sverige har det börjat dyka upp skolor som har etnisk grund. Jag ska inte låtsas att jag har arbetat på någon mer exotisk sådan, men jag har åtminstone arbetat på skolor där undervisningsspråket var engelska och där också huvuddelen av eleverna hade icke-svensk (till stor del anglosaxisk) bakgrund. Motsvarande exempel finns på skolor och förskolor med arabisk (eller för den delen tysk eller vad man nu vill) inriktning.
Hur ska vi bete oss mot våra barn? Barnaga har varit olagligt i Sverige i ca 35 år. För något år sedan såg jag en dokumentär på TV som handlade om attityden till aga som metod för barnuppfostran bland invandrargrupper från mellanöstern. Flera gymnasieungdomar med utländsk bakgrund vittnade där om hur de hade fått stryk under uppväxten och efter en del letande gick det till och med att hitta en förälder (som faktiskt verkade hel, ren, normal och en ganska välanpassad individ annars) som på rätt god svenska förklarade att jo, han visste att det här egentligen var olagligt i Sverige, men den här uppfostringsmetoden var helt enkelt oundgänglig när det gällde att tillrättavisa olydiga barn. I slutet av programmet tillfrågades ungdomarna hur de själva såg på aga nu. De svävade lite på målet, men när det kom till kritan sade de flesta att de förmodligen skulle aga sina egna barn också när den dagen väl kom.
Religion, normer för det offentliga samtalet, drogvanor, språk, barnuppfostran. Allt det ovanstående är i allra högsta grad saker som berör den enskilde och som är viktiga för att tala om vilka vi är, vad vi accepterar i vårt samhälle, vad som är rätt och vad som är fel.
Och allt det ovanstående är också ståndpunkter som i allra högsta grad är beroende av vilken kultur man är uppväxt i, vilka värderingar man bär med sig, vilket språk man talar och vilken religion man har.
Min poäng med exemplen ovan (och det går att hitta fler) är att MR inte kan vara grunden för ett samhälleligt kitt utan att man tänker bort alla kulturer helt. Visst, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet och tryckfrihet kan vara hur utmärkta tankar som helst – men rättigheter kan bara existera i ett samhälle där det redan finns ramar för vad som är acceptabelt och inte som den dominerande majoriteten redan är överens om (implicit eller explicit), ramar som ofrånkomligen är kulturellt definierade.
Ibland anklagas nationalister som jag själv för att vara antidemokratiska eftersom vi vill att nytillkomna invandrare skall anpassa sig till Sverige och anta svenska värderingar. Egentligen så anser jag nog att förespråkarna för det liberala alternativet är oerhört mycket mer långtgående – i princip måste en total likriktning av alla människor i hela Sverige genomföras om MR-alternativet skall kunna vara någon grund överhuvudtaget för ett samhälleligt kitt. Alla måste ge upp sitt språk, sin religion, sina traditioner och sina idéer om barnuppfostran till förmån för någon statligt dikterad enhetslinje.
Nu tycker kanske någon att jag överdriver. ”Det skulle aldrig komma därhän,” säger motståndaren. ”I själva verket skulle man försöka vidmakthålla någon sorts balansgång som kanske påminner om den nuvarande, där man har en viss frihet inom juridiska ramar att bibehålla språk och traditioner.” Visst.
Om vi för en sekund bortser från att detta alternativ är synnerligen vagt formulerat och att det finns stora praktiska problem behäftat med detta (man får behålla sin religion så länge som den inte påverkar något, sitt språk så länge det inte ställer till besvär, sina värderingar så länge man inte försöker använda dem) så är det just det som vi har försökt hittills. Vad det ovanstående skulle leda till är ett stort antal gruppbildningar på etnisk grund. Vi skulle få områden som är helt dominerade av vissa folkgrupper (t.ex. assyrier i delar av Södertälje) och områden där det knappt existerar etniska svenskar alls (Rinkeby) och det skulle bildas subkulturer med täta band där man var mer lojal mot den egna gruppen än övriga samhället, vilket i sin tur skulle ge etniskt grundade maffiaorganisationer (den s.k. ”Juggemaffian” eller varför inte den ryska maffian är ganska bra exempel, liksom för övrigt den ursprungliga italienska maffian i Förenta Staterna) – alltså vad vi idag kallar segregation (Jag tycker att Alain Finkielkraut är inne på ungefär den linjen i den debatt som refereras här).
Med andra ord – med det mindre radikala liberala alternativet som jag har skisserat ovan så kan MR helt enkelt inte utgöra ett samhälleligt kitt. Det kan bara fungera i det fall det blir extremt förtryckande för den enskilde på en nivå som inget förslag från SD någonsin har varit i närheten av.
Vilken sorts samhälle bör vi då bygga istället, och varför? Det ska jag återkomma till i ett tredje inlägg.
(Språkliga redigeringar tillagda 27 september 2015)
Joakim Larssons blogg 