A Handbook of Traditional Living

Etiketter

A handbook of traditional living, Julius Evola

Den här bloggposten är inte egentligen en recension, eftersom jag inte har läst A handbook of traditional living. Inte än, i alla fall. Egentligen är det fel att tala om ”författaren” i detta fall, för A handbook of traditional living är nämligen inte en bok som är skriven av baron Julius Evola. Det är istället en bok som är skriven om honom, eller i vart fall om hans filosofi.

Baron Julius Evola var en italiensk filosof som kan beskrivas som en antiliberal, antidemokratisk och antiegalitär (alltså mot jämlikhet) elitist. Tekniskt sett var han aldrig med i det italienska fascistpartiet, men det verkar uppriktigt sagt mer ha berott på att han av filosofiska skäl var mot partier. Däremot arbetade han under andra världskriget för arkeologiavdelningen inom SS (Ahnenerbe) och det finns åtskilliga texter av honom som uppvisar antisemitism, även om Evola mer verkar ha varit det av sina egna filosofiska skäl än rasbiologiska. Evola är idag en populär författare bland mer intellektuella fascister, även om hans texter har fått en vidare spridning än så.

Evolas texter är tunglästa och tämligen svårtillgängliga. Hans tankar kallas ofta för ”radikal traditionalism”, eftersom de gör anspråk på att anknyta till Västerlandets allra mest grundläggande traditioner, men vi behöver inte gå djupare in på det än så för tillfället. Boken ”A handbook of traditional living” försöker sammanfatta och konkretisera Evolas tankar så att de blir mer användbara i vardagslivet.

Namnet A handbook of traditional living används dock inte enbart om själva boken. På Facebook finns en grupp som också bär detta namn. I gruppen (som är öppen – man behöver alltså inte gilla gruppen för att studera den) postas med jämna mellanrum något citat ur Evolas böcker eller från någon annan filosof som gruppens administratörer anser vara intressanta. Mellan citaten postas bilder på målningar och statyer som har nära anknytning till Västerlandets historia. Ett sådant exempel är den nedanstående målningen av biskop Hubertus av Liége, som sedermera kom att bli jaktens skyddshelgon.

Hubertus (Wilhelm Carl Räuber)

Nu oroar sig kanske någon för att den ovanstående bilden innebär att jag instämmer i Evolas läror, men så är inte fallet. Jag tycker nämligen, precis som i fallet med Adolf Ziegler och de fyra elementen, att man kan uppskatta ett konstverk utan att instämma i precis allting som konstnären eller den som visar konstverket står för. Det ovanstående konstverket är livfullt och en aning mystiskt. Jag gillar det, och mer komplicerat än så är det inte.

Ernst Jünger

Etiketter

Ernst Jünger, Francois Miterrand, Helmut Kohl, Julius Evola

I min bokhylla har jag två böcker av Ernst Jünger, en tysk författare född 1895 som var verksam under hela 1900-talet. Jünger var officer i den kejserliga tyska armén under första världskriget och sårades sju gånger i strid. Båda de böcker som är i min ägo (införskaffade via bokklubben Svenskt Militärhistoriskt bibliotek) behandlar Jüngers tid i armén. I stålstormen är en självbiografisk berättelse om de egna erfarenheterna av kriget och dess vardag, och precis som krigsskildringar plägar vara så är den fylld av ond bråd död, stupade kamrater och svåra strapatser. Den är välskriven och mycket intressant på det sättet att den ger en inblick i hur en kejserlig tysk officer som är övertygad om det rätta i den egna saken resonerade under den här tiden. Som sådan anser jag att den tjänar som ett gott komplement till Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt, som ju är en mer renodlad antikrigsskildring. Remarque blir obegriplig utan den motvikt som utgörs av skildringar som Jüngers – varför slogs alls någon om alla hatade kriget så? – och böckerna läses med fördel parallellt.

Den andra boken, Sturm (utgiven 1923), handlar om den fiktiva karaktären löjtnant Sturm, som också är en kejserlig tysk officer under första världskriget och med andra ord författarens uppenbara alter ego. I Sturm ägnar sig dock huvudpersonen mer åt funderingar över tillvarons beskaffenhet och vad som är viktigt här i livet och striderna är bara en del av boken. Detta pekar framåt mot Jüngers senare aktiviteter.

Efter världskriget gjorde sig nämligen Jünger ett namn som författare och filosof. Som den övertygade konservative tyske nationalist han var (åtminstone vid den tiden) så strävade han efter att återfinna fotfästet för sig själv och i förlängningen för sitt land efter det sammanbrott som första världskrigets slut innebar. Detta gjorde också att Jünger blev populär i NS-kretsar (varom mer senare). Jünger vägrade dock att befatta sig med partiet och tackade nej till den riksdagsplats som de erbjöd honom 1927 och igen 1933.

Efter maktövertagandet 1933 blev Jünger alltmer kritisk mot NSDAP och hans bok På marmorklipporna (1938) ses av de flesta som ett inlindat avståndstagande från den tyska regimen. Jag har tyvärr inte läst den själv än, så en recension av den får vänta.

Jünger kallades in som soldat i Wehrmacht under andra världskriget, precis som så många andra. Han tjänstgjorde som armékapten i Paris och figurerade i utkanten av den misslyckade konspirationen att mörda Hitler 1944. Han drabbades dock inte personligen av de utrensningar som följde på annat sätt än att han avfördes från Wehrmacht.

Efter krigsslutet fortsatte Jünger sitt filosofiska skriftställarskap. Jag känner dock till rätt lite om det, bortsett från att han lär ha besökt Tibet och provat LSD. När han fyllde 100 år 1995 besökte Tysklands förbundskansler Helmut Kohl honom i hemmet. Även den dåvarande franske socialistpresidenten Francois Mitterand, liksom för övrigt den italienske baronen och filosofen Julius Evola, lär ha uppskattat Jüngers författarskap.

Ernst Jünger dog 1998 vid 102 års ålder.