Etiketter
Häromveckan så hölls den första budgetdebatten i Tierps kommunfullmäktige efter valet. Det nedanstående är mitt skrivna anförande inför den allmänpolitiska debatt som hölls i samband med detta. Som vanligt är det talade ordet det som gäller – jag uttryckte mig säkert lite annorlunda när jag väl stod där.
Herr ordförande och fullmäktigeledamöter.
Det är lite speciellt detta att stå här i den första allmänpolitiska debatten så snart efter ett val och alldeles speciellt efter ett valår som har varit så intensivt som valkampanjandet under 2014 var. Jag har arbetat med politik i 20 år, men jag kan inte påminna mig att det har varit något år när vi har haft två tunga val under samma kalenderår.
Därigenom tycker jag att det är rimligt att säga att samtliga medborgare i Sverige har haft en ovanligt stor möjlighet att ta ställning till olika samhällsfrågor och att inte bara en utan två gånger kunna ge uttryck för den uppfattning som man har bildat sig i allmänna val.
Och det är med utgångspunkt från det somv lresultatet är så intressant. Och glädjande. För jag står ju här som representant för det enda parti i Sverige som efter denna långa valkampanj på allvar kan kalla sig för vinnare.
Jag och de andra Sverigedemokraterna i den här salen var aktiva under båda valrörelserna, som ni säkert vet. Vi har ju mötts under valkampanjens gång på gator och torg. Under den valrörelsen så var det tydligt att det fanns en fråga, ett ämne som dominerade fullständigt hos de personer som kom fram till oss för att diskutera: det var frågan om invandringen. Inte enbart invandringen till Tierp utan om invandringen till Sverige i stort. Inte bara våra egna upplevelser på torgen talar för detta utan också olika väljarundersökningar talar för att det var just dessa frågor som utgjorde en av de allra viktigaste bevekelsegrunderna för att valet slutade som det gjorde.
Vad mera är: dessa uppfattningar delas av en stor del av valmanskåren – inte enbart av de personer som valde att lägga sin röst på SD. Inom samtliga partier finns en varierande grad väljare – och föralldel också aktivister – som bekymrar sig över följderna av den politik som har förts under de senaste årtiondena på området.
Det är en berättigad oro. En oro som helt uppenbart också finns i Tierp. När jag under valkampanjen talade med väljarna därute så talade de i termer av att ”det räcker nu”. Utifrån de reaktioner som jag mötte under valkampanjen så vill jag hävda att även om renodlade ekonomiska argument ofta framfördes, det vill säga att det kostar för mycket, så framfördes också en mer allmän oro som inte fokuserade på konkreta kronor och ören. Vad kommer det här att leda till? Vad ska det bli av vårt land?
Jag menar att det finns fog för bägge dessa perspektiv. Det är inte politisk polemik utan konkreta fakta när man påpekar att nyanlända invandrare i genomsnitt får vänta sju-åtta år innan man eventuellt får ett arbete. Genomsnittsvärdet betyder i det här fallet att det dels finns sådana som kommer hit till ett väntandearbete, som jag förväntar mig är fallet med vissa typer av kvalificerade experter, men dels också att det finns dem i den andra änden av skalan som tyvärr, beroende på dåliga kvalifikationer, sannolikt inte kommer att finna ett meningsfullt arbete överhuvudtaget. Det är inte rasism att påpeka detta utan en beskrivning av hur verkligheten ser ut. Självklart inser de flesta väljare att det inte är gratis att ha stora och växande grupper i samhället i mer eller mindre permanent arbetslöshet.
Där glider vi också över till mer icke-ekonomiska aspekter på frågan. Vad gör det med ett samhälle när dessa stora och växande grupper fortsätter att existera utanför lönearbete i hela sina liv? Vad sker det med ett samhälle när detta utanförskap går i arv till nästa generation, vilket är en uppenbar risk. Detta leder ofrånkomligen till spänningar mellan olika grupper i samhället.
Därför är det paradoxalt att den politik som nu har förts i Sverige under årtionden aktivit har sysslat med att skapa fler sådana olika grupper. Det här är den sanna meningen av projektet ”det mångkulturella samhället”. Detta projekt har syftat till att diverse invandrargrupper som har kommit till Sverige ska behålla sina egna identiteter och grupptillhörigheter, sina egna seder och bruk istället för att där så är möjligt assimileras in i det svenska samhället. Vad det i praktiken har lett till är att samhället har försetts med sprickor. Var och en av de olika invandrargrupperna har i varierande grad börjat bygga upp sina egna parallella samhällsstrukturer, baserat på språk, religion, nationalitet eller vad det nu kan vara. Ett sådant samhälle är inte stabilt.
Man kan kanske göra en metafor och säga att det är som skillnaden mellan en målning av Sverige och ett pussel med Sverigemotiv. Målningen ser inte likadan ut över hela duken, men den sitter ihop. Pusslet däremot, det faller i sär vid minsta stöt.
Det är den här oron för att Sverige faller i sär som jag har mött hos många väljare under året. Denna oro finns det skäl för. Den stöt som får pusslet att falla i sär kan vara arbetslöshet, finanskris, bostadsbrist eller något annat, men för eller senare kommer den.
Allt det jag hittills har sagt är frågor som i högsta grad angår oss även i Tierp. Varje gång som det fattas beslut om en ökad mottagning av så kallade flyktingar, varje gång som det fattas beslut om utökad hemspråksundervisning, varje gång kommunen drar över budget för socialbidrag så hänger det samman med detta problemkomplex. Detta vet väljarna och det är därför som valresultatet har blivit som det hr blivit.
Och det, kära fullmäktigeledamöter, är en lärdom som jag hoppas att ni tar med er. Det är inte en hållbar politik att, som hittills, i praktiken låta Miljöpartiet vara den som bestämmer inriktning för den svenska politiken på det här området. Det tror jag inte att det finns stöd för i någon annan valmanskår än just miljöpartiets. Fortsätter detta, så kommer nästa val att se en ännu tydligare reaktion på detta.
Tack för mig.
