Jamen haha då, för fan

Etiketter

Fredrik Eriksson, Gustav Kasselstrand, haha, landsdagarna

Det här skulle egentligen bli ett bautainlägg om hur missnöjd jag är med principprogramsbeslutet och med processen bakom det, men vet ni vad? Jag är jävligt less på att bara vara bitter och klaga hela tiden. Jag tror jag ska fokusera på det positiva ett tag. Haha.

Mingel före landsdagarnas öppnande

Det bästa med landsdagarna tycker jag ändå var att få träffa alla partikamrater från hela landet och prata minnen och få höra lite om hur det går i landets olika delar. För första gången fick jag till exempel tala lite längre med folk från vårt nya distrikt i Norrbotten.  Utöver det fick jag ett trevligt återseende i Fredrik Eriksson från SD-Partille och en massa ombud från Bohuslän.

Jag och Fredrik var båda med på SDU:s ungdomsläger på Gotland under Almedalsveckan 1996, men efter det har vi egentligen inte setts förrän vid kommunkonferensen förra året. Nu har han återvänt för att visa framfötterna i partistyrelsen.

Efter förhandlingarna på fredagen så fick jag också tillfälle att hänga ett tag med några SDU:are och snacka lite om förbundets utveckling sedan den tid jag var med. Det finns flera lovande ungdomar som säkert kommer att märkas mer och mer när de så småningom börjar ta plats i partiet. Jag lämnade ungdomarna nån gång vid elvasnåret, men jag tror att de fortsatte firandet in på småtimmarna eftersom de verkade lite hålögda på lördag morgon. 🙂

Apropå det så tycker jag att en av höjdpunkterna annars var SDU-ordförandens tal på söndagen. Det är inte så vanligt längre med den sortens intensiva tal om går rakt in i hjärtat på den som lyssnar och talar till våra innersta övertygelser, men Kasselstrand lyckades få till det.

Dessutom tycker jag nog också att partistyrelsevalet blev lite bättre den här gången än sist. Jag vill ju gärna se en stor styrelse med representation från flera olika områden och så blev det också den här gången. Visst, nog fanns det väl en del namn som jag hade velat se där, men man kan inte få allt man vill ha. För övrigt var det faktiskt två av mina tre motioner som blev mer eller mindre bifallna. Det är jävlarimig inte varje dag.

Så, avslutningsvis, allt var inte bara mörker. Faktum är att minus den där jobbiga striden om programmet så var det faktiskt riktigt trevligt.  Jag vet dock inte om jag skulle orka med ett årsmöte till redan nästa år, så kanske räcker det med att köra igen 2013.

Haha.

Tankar på tåg

Etiketter

landsdagarna, nationalism

Sitter på kvällståget hem från landsdagarna och funderar på resultatet. Jag förmodar att de som läser min blogg redan har koll på resultatet: förlust för nationalismen över hela linjen. Nå, i ärlighetens namn var jag väl ganska säker på att det var ungefär så som det skulle gå. Trots detta är jag ändå vid relativt gott mod. Jag talade med några av de andra, och samtliga var mycket samlade. Jag vill framhålla att det nu gäller att hålla ut och se tiden an. Kanske randas det bättre tider så småningom. Det kommer nya landsdagar och nya strider. Det känns också bra att veta att man har fått mycket uppskattning för sina anföranden inte enbart från sådana som redan hade deklarerat att de tänkte stödja avslag på principprogrammet utan också från sådana som faktiskt till slut röstade för. Många av de vanliga ombuden har fortfarande nationalistiska sympatier och om man hade fått rösta för ett ändringsyrkande på enbart just den delen i programmet så vete faan hur det hade gått. Nu blev det ju bifall eller avslag till allt istället, vilket naturligtvis var till nackdel för den som var kritisk. Nåja. Jag är trött till både kropp och själ och får lov att lämna en mer djupgående analys vid ett senare tillfälle. Jag vill tacka alla stridskamrater för era insatser i försöken att förhindra det här. Ni vet vilka ni är.