De senaste två dagarna har jag spenderat betydligt mer tid än vad jag egentligen har lust att tänka på framför de TV-sända riksdagsdebatterna. Förutom att jag kan konstatera att det är långt ifrån alla riksdagsledamöter som besitter någon som helst retorisk talang, så är det lite kul att se hur Sveriges (i teorin) högsta beslutande organ fungerar i stort sett som en lite större och mindre färgstark version av ett SD-årsmöte.
Det har givetvis rört sig om FRA-lagen. Frågan har inte berörts särskilt internt i partiet, även om partiledaren nu har tagit bladet från munnen. Jag är hursomhelst skeptisk. En bestämmelse om att FRA teoretiskt får avlyssna all kommunikation? Jösses. Vart tog privatlivet vägen? Jag kan hålla med om att det kan behövas avlyssning vid en del tillfällen, men någon gräns får det ändå lov att finnas.
Annars tycker jag som sagt att det är kul (eller kanske snarare intressant – fenomenet är ganska deprimerande) att det visas öppet hur partiledningar och gruppledare kör över intern opposition och oliktänkande i riksdagspartierna också. Även om jag knappast håller med Karl Sigfrid, Fredrik Federley eller Annie Johansson i någon politisk fråga i övrigt så kan jag åtminstone känna en viss sympati för deras försök att stå upp för den egna övertygelsen.
Hur kommer det att gå då? Tja, frågan återremitterades i morse strax efter nio, kommer tillbaka om någondag med en liten extraskrivning om att vi verkligen måste se till att det här inte missbrukas och sen röstar alla för den.
Så går det till.
