SD, Kjellén och radikalkonservatismen

Etiketter

Ernst Jünger, konservatism, Konservativ revolution, Mattias Karlsson, Rudolf Kjellén, Stigbjörn Ljunggren

För någon vecka sedan gick Mattias Karlsson in i en intressant diskussion med Stigbjörn Ljunggren rörande vad som egentligen är SD:s ideologiska rötter och hur man ska benämna dessa. Är SD radikalkonservativt? (se nedan)

Jag tycker själv att Karlsson har en poäng i det han säger. När jag har läst Ljunggrens artiklar om konservatismen och kanske främst om SD och konservatismen så tycker jag att han inte alltid är tydlig med vad han menar. När han talar om konservatism så tycker jag (och även andra har instämt) ofta att han låter som om han menar struktur- eller livsstilskonservatism, dvs att konservatism består i att hålla fast vid status quo ante – livet som det var för tio år sedan – eller att hålla fast vid mer externa markörer som att bära halmhatt, spela golf och vara med i hembygdsföreningen. När Ljunggren talar om radikalkonservatism så tycker jag att det låter som om han menar alla former av värdekonservatism, dvs att man har ideal och principer som inte nödvändigtvis är kopplade till situationen för tio år sedan (och i kommentarerna till inlägget ovan så verkar han ånyo göra den tolkningen). Det här gör att diskussionen blir lite förvirrande när begreppet ”radikalkonservatism” normalt används om en helt annan typ av konservativa. Dessutom verkar det som om just det här inlägget mest handlar om 20- och 30-talets tyska konservativa revolution som jag har skrivit lite mer om här.

Det där var en rätt disparat samling individer som egentligen verkar ha hållits samman av en enda frågeställning: vad gör den konservative när allt som man har sett som konservativt och självklart i samhället har störtats i grunden och är omöjligt att bygga upp igen? Vad gör man när det försiktiga framåtskridandets princip är omöjlig? Det är ur rent akademisk synvinkel en intressant fråga, även om man inte behöver hålla med om de försök till svar som de här filosoferna försökte ge.

Sen håller jag nog inte helt med om att den historiska konservativa revolutionen var antisemitisk i sig. Det fanns nog somliga där som gav uttryck för såna idéer, men jag kan inte se att det var mer spritt bland dem än vad det var bland andra som hade vuxit upp i det wilhelminska Tyskland. Exempelvis har frågan om Ernst Jünger (som väl är den mest kände i den här gruppen) var antisemit diskuterats många gånger. I DN för några år sen poängterade en Jüngerkännare redan 1995 att påståendet var fel och i en infekterad debattväxling mellan experter i New York Review of Books (knappast en högerradikal publikation) landade båda sidor till slut i att Jünger inte kunde kallas för antisemit. Han må ha haft andra brister, men inte just det.

I denna mer avgränsade mening är SD alltså inte radikalkonservativt. Vi har inte en revolutionär situation i Sverige idag. Jag tycker dessutom att både Ljunggren och Karlsson har fel när det gäller vem som ska anses vara SD:s ideologiska portalgestalt. Det är nämligen vare sig Rudolf Kjellén, Teodor Holmberg, Benjamin Disraeli, JG Herder eller någon annan mer eller mindre obskyr filosof. Jag vågar påstå att extremt få SD:are har läst något alls av dessa tänkare; möjligen har något fler läst om dem. Nej, den verkliga ideologiska portalfiguren för SD är förstås den person som har skrivit så gott som alla partiets ideologiska program de senaste 15 åren och i skrivande stund är partiets chefsideolog: Mattias Karlsson själv. SD är alltså inte Kjellénare utan Karlssonister.

Annonser

Via Dolorosa

Etiketter

Mattias Karlsson

Så närmar vi oss nu slutet på vår Via Dolorosa. Det har onekligen varit en spännande resa, och jag hoppas att mina medresenärer tycker detsamma. Stationerna på vägen från Praetorium har varit av vitt skilda slag: den filosofiske gamle löjtnanten och hans vänner, teatersällskapet med den kungliga pjäsen, den obehaglige konstnärens målning, torget med udda sammansättning, mannen med det röda skägget, biskopen av Liége och de hedna germanernas barbarhord, för att inte tala om de stationer som vi fick lämna därhän. Om jag nu skall våga mig på en sammanfattning av de lärdomar som i vart fall jag vill ta med mig från detta, så vill jag börja med ett citat:

Jag tycker att man som SD-företrädare skall kunna ta del av idéer, konst, litteratur och musik som har en annan ideologisk utgångspunkt än vår egen. Jag tycker till och med att man skall kunna sprida sådana företeelser vidare även om man bör vara restriktiv med det, men då bara under förutsättning att man samtidigt redogör för syftet och för sitt eget förhållningssätt till de bakomliggande idéerna. Som företrädare och förebilder har vi ett ansvar för allt som vi gör och säger även i mer privata sammanhang och det bör aldrig råda något tvivel om var vi står. I synnerhet inte när det gäller förhållandet till totalitära ideologier.

Det ovanstående är ett uttalande från Mattias Karlsson i partistyrelsen rörande hur man bör se på diskussioner kring konst, filosofi och litteratur som har en avsändare som inte till 100% instämmer i Sverigedemokraternas principprogram och övriga ställningstaganden (citatet är ur en mycket längre text, men det är den här delen som är relevant för det jag vill ha sagt här och nu).  Jag instämmer i huvudsak.

Jag har inte diskuterat dessa ämnen för att jag tror att de tillför speciellt mycket till det vardagliga politiska arbetet för svensk nationell konservatism. Med detta sagt kan vi inte heller införa tankeförbud inom partiet.

Jag läser Dagens Nyheter och Aftonbladet nästan varje dag. Den liberalism och socialism som återfinns i dessa publikationer är mig i regel motbjudande och ligger definitivt inte i linje med den politik som jag eller partiet står för. Ändå länkar jag till dessa och diskuterar deras idéer. Det faktum att jag låter mitt sinne befatta sig med dessa läror innebär INTE att jag står för dessa idéer.

För att fortsätta tankegången – om jag då refererar till en bok skriven av en författare som jag kanske inte delar världsåskådning med men som skrivit en utmärkt skildring av skyttegravarnas fasor, så vill jag inte få författarens samtliga åsikter och gärningar nedtryckta i halsen med en förmaning om att ta mig i akt. Det känns märkligt att behöva påpeka det, men en vuxen människa behöver inte nödvändigtvis instämma i allt som han eller hon tar del av, vare det sedan nyheter, konst, litteratur, politiska program eller filosofi.

Det jag försöker säga är att vi inte kan låsa in tankens frihet i ett litet rum. Vi måste kunna diskutera, tänka olika tankar och också kanske tillåtas att någon gång tänka fel. Trots allt kan sakfel alltid bemötas med sakargumentation. Hur skall vi annars utvecklas? Hur skall vi annars lära oss av varandra? Eller är all diskussion överflödig för att vi har någon som sitter inne med alla svar? Låt mig vara tydlig på denna punkt, jag tror inte att det är på det viset. Om vi börjar kasta slagord på varandra och brännmärka varandra offentligt som mångkulturalisterna har gjort med oss alla, vad är det då som gör oss bättre än vad de är? Och kanske framförallt – vad gör det med oss, om vi börjar sätta upp inkvisitionsliknande processer där folk måste redogöra om och om igen för vad de egentligen skrev i det där privatbrevet för tio år sen eller hur de egentligen känner person X och vad det egentligen är de gillar i den där gamla boken. Det är i vart fall inte den rörelse jag vill ha. Det är heller inte det Sverige jag vill ha.

Det finns mycket mer att säga om detta, men nu är jag nästan framme vid porten till kullen vid Golgata. Den står på glänt, och jag tycker mig se en träkonstruktion därframme. Är det någon eller några uppflugna på den? Jag ser inte riktigt, men jag är strax där.

Och nu har jag till slut talat färdigt.

NPD (och lite BNP)

Etiketter

Björn Söder, DVU, Holger Apfel, Mattias Karlsson, NPD, Tyskland, Udo Voigt

Jag tycker att man som SD-företrädare skall kunna ta del av idéer, konst, litteratur och musik som har en annan ideologisk utgångspunkt än vår egen. Jag tycker till och med att man skall kunna sprida sådana företeelser vidare även om man bör vara restriktiv med det, men då bara under förutsättning att man samtidigt redogör för syftet och för sitt eget förhållningssätt till de bakomliggande idéerna.

Såhär skrev riksdagsmannen, tillika partistyrelseledamoten, Mattias Karlsson tidigare idag, och jag kan inte göra annat än hålla med. Med dessa ord i bakhuvudet kastar jag mig nu raskt in i ett ämne som jag lovade att belysa i ett tidigare inlägg, nämligen utländska nationalistpartier.

Det har alltid funnits en vag medvetenhet bland nationalister att de problem som Sverige står inför delas av i stort sett alla länder i Europa, om än naturligtvis med lokala variationer. Vi har också ofta tänkt att det vore önskvärt om nationalistiska partier kunde vinna regeringsmakten ungefär samtidigt över hela Europa, eller i vart fall samtidigt som vi gör det. Det torde underlätta det utrikespolitiska umgänget och möjligheterna att genomföra vår politik mycket.

Därför har vi också under årens lopp haft kontakter med olika europeiska politiska partier. Stundom har vi haft riktigt goda kontakter, som till exempel med Front National, där nuvarande partisekreteraren Björn Söder till och med var stödmedlem ett tag (vilket är välkänt av alla, så jag avslöjar inget nytt här).

Sedan har vi ju då de där partierna som det aldrig har gått att samarbeta med.

I Tyskland har den politiska situationen för nationalistiska och nationalkonservativa partier ständigt förgiftats av arvet efter Tredje Riket. På 80- och 90-talet var det i princip tre partier som var av den storleken att de såg ut att ha en teoretisk chans att uppnå den position som vi har i Sverige eller Front National har i Frankrike: Die Republikaner, Tyska Folkunionen (DVU) samt Tysklands nationaldemokratiska Parti (NPD).  Vid olika tillfällen har såväl representanter för Republikanerna som DVU besökt oss här i Sverige, men aldrig, såvitt jag vet, NPD.

NPD är idag det ojämförligt största invandringskritiska partiet i Tyskland. De har sugit upp mycket av DVU:s och Republikanernas aktivistkader och dessa partier är idag blott skuggor av det de var. Och NPD betraktas av så gott som alla som snudd på nationalsocialister.

Kort historielektion: Efter andra världskriget var det tyska partisystemet i spillror. NSDAP hade förbjudit alla partier och ockupationsmakterna var initialt inte på humör att tillåta ett fristående politiskt liv i Tyskland. Framemot 60-talet började iallafall partibildningarna stabiliseras, men med det viktiga förbehållet att alla försök att starta NS-partier skulle förbjudas. Så skedde också, med det proto-nazistiska Sozialistische Reichspartei  som paradexemplet.

Problemet var bara att även om man förbjöd partiet så försvann inte personerna. Det fanns gott om gamla NSDAP-aktivister som överlevt kriget, och när de inte fick ha ett eget parti öppet så skaffade de sig ett dolt. Det fanns redan ett embryo till partirörelse bestående av folk från gamla nationalkonservativa partier från Weimartiden (jag tänker här främst på DNVP, om någon undrar), och dessa sögs nu upp för att bilda NPD 1964. Sedan dess har man haft perioder där man tidvis lyckats ta sig in i delstatsparlamenten, men aldrig i förbundsdagen. NPD har mycket dåligt rykte, och varför man har det förstås kanske bäst om man tittar på nedanstående affisch:

NPD-affisch. Text: Udo Voigt – Full gas!

När jag först hörde talas om det här så trodde jag att det var ett dåligt vänsterskämt. Sedan såg jag affischen, förstod att det var sant och tappade hakan. Japp, det tyska parti som mest av alla anklagas för att förknippas med nationalsocialismen går till val under mottot ”FULL GAS!”

Herregud.

Alltså, bortsett från att Udo Voigt är en gringubbe (när han försöker le på bilderna så hör jag nästan hur det gnisslar ända från Berlin),  så måste man antingen vara totalt lobotomerad politiskt för att inte begripa vilka associationer folk får…

…eller …så förstår de alldeles utmärkt vilka associationer folk får och gör såhär medvetet. Med den strategin riktar man in sig på den minoritet som köper NS-budskapet utan tvekan: ”Höhöhö… gas! Hörde du, Helmut? Gas! Höhöhö!”

Isch.

Det säger sig självt att ingetdera av alternativen direkt inger förtroende för det här partiet som potentiell kontaktpartner. Min bedömning är att partiet ligger någonstans mellan Svenskarnas Parti och ND i politisk placering. Den enda anledningen till att inget av de tre försöken att förbjuda partiet har lyckats är att NPD är så genominfiltrerat av Verfassungsschutz (tyska SÄPO) att det inte går att avgöra vad som är polisprovokationer och ”riktig” aktivism.

Med detta sagt så brukar jag ändå läsa in mig lite på NPD närhelst jag kollar det tyska politiska läget. Jag hoppas hela tiden att NPD ska spjälka av sig de få vettiga som teoretiskt finns eller annars haverera så att något annat kan komma istället. Den senaste partiledaren heter Holger Apfel och avsatte Udo Voigt eftersom t.o.m. NPD-årsmötet verkade tycka att det där med ”full gas” var lite väl grovt. Jag hyser inga större förhoppningar.

Nåväl. Allt detta har jag kommit fram till genom att studera frågan, läsa NPD:s program och nyhetsrapporter om partiet och diskutera den med andra. Detta har möjliggjort en avvägd ståndpunkt. Det är så det går till när man skaffar sig ståndpunkter, eller i vart fall så det bör gå till.

(Egentligen hade jag tänkt skriva något om BNP här också, men det här inlägget är långt nog som det är. En annan gång kanske. Sammanfattningsvis kan man kanske säga att BNP påminner rätt mycket om NPD)

Agenda om landsdagarna

Etiketter

Agenda, David Lång, Mattias Karlsson

Det verkar som vår interna debatt om principprogrammet börjar nå en bredare skara. Igår blev jag intervjuad av Agenda, som var intresserade av mina synpunkter på principprogrammet och vilka följder den kommande förändringen får eller inte får. Jag har hört att David Lång och Mattias Karlsson blivit intervjuade också och jag blev idag informerad om att ordförande Åkesson kommer till sändningen också. Vi får se om jag har nåt jobb kvar på måndag. 🙂

 

Tillägg: Jag ser att Jimmie Stranne, DO för Norra Älvsborgs distrikt, också har funderat lite inför landsdagrna.

Skandal

Etiketter

Anders Westergren, Anna Hagwall, Björn Söder, Funebo, Gabriella Hedarv, Jan Milld, Jens Leandersson, Jimmie Åkesson, Johan Rinderheim, Johnny Skalin, Lars Isovaara, Margareta Sandstedt, Mattias Karlsson, mensjeviken, Mikael Jansson, Richard Jomshof, Roger Hedlund, Runar Filper, Sten Andersson, Tony Wiklander

Lagom till 20-årsjubileet släpps en bok om partiets historia. Jag citerar hr Leandersson som ansvarat för att ta fram boken:

I boken skriver både nuvarande och tidigare medlemmar. De som skrivit ett eget kapitel är: Jimmie Åkesson, Sten Andersson, Runar Filper, Gabriella Johansson, Lars Isovaara, Mikael Jansson, Mattias Karlsson, Joakim Larsson, Jens Leandersson, Johan Rinderheim, Margareta Sandstedt, Roger Hedlund, Johnny Skalin, Anna Hagwall, Björn Söder, Anders Westergren Tony Wiklander, Richard Jomshof, Jan Milld och Tommy Funebo.

– Många kommer nog att bli arga över att Tommy Funebo har fått skriva sitt kapitel. Men jag vidhåller att det är rätt; Funebo har en plats i boken. Jan Milld är en annan skribent som inte längre är medlem i Sverigedemokraterna, och som stundtals väljer att föra fram kritik mot partiet. Milld, som valde att lämna efter en kort tid i partiet, har även han en plats i boken, säger Jens Leandersson.

Tommy Funebo alltså. Jag är mållös.

I ärlighetens namn…

Etiketter

Mattias Karlsson

…så är det här faktiskt en riktigt bra artikel. Jag har bråkat en del med Karlsson under årens lopp, men den som gör något bra ska berömmas för det. Precis vad som behövdes efter Expos anfall med det tunga artilleriet.

Nu kan jag ju visserligen önska att man hade hållit den linje som drivs i Karlssons bloggpost lite mer konsekvent, men vi vet ju alla vad sådant beror på.