Lars Emanuelsson

Etiketter

Eva Nyman, Lars Emanuelsson, Mikael Jansson

På 25-årsjubileet nyligen hölls ett längre anförande om det tidiga Sverigedemokraterna av Eva Nyman, en av de aktivister i Uppsala som jag arbetade allra mest med när det begav sig. En del av hennes tal gick åt till att framföra en hyllning till de arbetsinsatser som vår före detta partiorganisatör Lars Emanuelsson gjorde på sin tid, och jag tänkte här följa upp det med några egna minnen av Lasse.

När jag först blev aktiv i SD på hösten 1995 så tog det ett tag innan man så att säga kom med i matchen och blev en del av riksorganisationen. På den första demonstrationen om jag deltog på (i Vasaparken i Stockholm om jag minns rätt) mötte jag en bister göteborgare som sedan kom att bli en av de personer i partiet som jag arbetade allra mest med.

Lars Emanuelsson

Lars Emanuelsson var då i ungefär den ålder jag är i idag. Han var en före detta varvsarbetare från Torslanda i Göteborg som likt mig själv hade gjort en kort sejour i Centern innan han kom att aktivera sig i Sverigedemokraterna.

Lasse var på många sätt en eldsjälarnas eldsjäl. Det var nästan ingen hejd på hur hårt han var beredd att arbeta för att främja partiet eller hur mycket resurser han var beredd att lägga ner. För att konkretisera: när Anders Klarström försvann från partiet efter valet 1994 och all aktivism självdog så var det i realiteten Lasse som var den som höll partiet centralt flytande. Det var Lasse som svarade i telefon, Lasse som skickade ut informationspaket till sympatisörer, Lasse som gjorde medlemskorten – och Lasse som betalade för allt detta ur egen ficka när partikassan inte räckte till, vilket var oftast. Sedan tog Lasse sin bil och körde för egen bensin till Linköping eller Surahammar eller Falun för att själv hjälpa till att dela ut flygblad som han personligen hade sett till blivit tryckta.

…Eller till Tierp. Det var Lasse som körde upp till Tierp och hjälpte en 21-årig ung man med den första flygbladsdelningen på orten någonsin, tillsammans med ett par Stockholmsaktivister som han hade raggat upp med lock och pock.

Lasse, som vi unga slynglar (jo, han kallade oss så) på skoj kallade för ”Kapten Rödskägg” när han inte lyssnade (annars fick man bära de tunga lådorna, nämligen) var en man med hårda nypor, det går inte att komma ifrån. Han gav sig aldrig och var inte den som var för god för att skälla ut någon eller kasta ut någon som han ansåg inte höll måttet. Vid den här tiden var det en utmärkt egenskap. Många aktivister vid den här tiden var synnerligen oregerliga, och jag tror till exempel att det har varit mycket svårare att vinna striden mot Tors gäng 2001 (eller ”Dårarna” som han kallade dem) utan att Lasse varit på vår sida.

Men Lasse hade också svaga sidor. Under valrörelsen 1994 hade Lasse blivit överfallen av vänsteraktivister utanför det dåvarande kansliet och grovt misshandlad med basebollträn. Efter det gissar jag att hans säkerhetstänkande accelererade kraftigt. Så kraftigt att det väl idag skulle betraktas som snudd på paranoia. De försiktighetsåtgärder som vidtogs innebar bland annat att i princip ingen utom Lasse själv släpptes ned på kansliet såvida han inte var 100% pålitlig. Var de ändå tvungna att komma ner så var det aktuellt med ögonbindel. PS ansågs inte tillräckligt pålitliga (vilket jag kan förstå ur hans synvinkel, han hade ju varit med om att PS-ledamöter hoppat av och tagit såväl pengar som medlemsregister med sig) och släpptes ofta inte ner på kansliet.

Det var också Lasse som såg till att släpa ner överbliven fartygsplåt från varvet han arbetat på och svetsa fast plåtarna på fönstren för att försvåra inbrytningsförsök.

Samtidigt var Lasse en fantastisk alltiallo. Hans beredvillighet att ställa upp och arbeta i det oändliga och hans tekniska kunskaper rörande så gott som allting var oundgängliga under valrörelser och ett gott komplement till oss lite mer tekniskt tafatta typer.

Lasses fall kom till slut tack vare ett misslyckat väljarbrev. Under första halvan av 2000-talet lämnade Lasse Stockholm och blev aktiv i SD Väst och Göteborg. 2004 planerade man ett utskick till väljarna i Bergsjön om Sverigedemokraternas politik- och det var ett brev det, ska jag säga. I brevet står det något i stil med att den som inte röstar på SD är en quisling, och inte ens då var det där någonting som vi ansåg vara acceptabelt. Lasse försvarade sig med att han och hans bror (”Lellen”) hade arbetat med utskicket till sent på natten och sänt ut fel version till väljarna.

Fallet Bergsjöbrevet och dess disciplinära påföljd blev en plågsam saga arbetsåret 2004. Parallellt med detta hade Mikael Janssons utmanare från Skåne fått en knapp majoritet i PS, och alla omröstningar slutade 8-7. Skånesidan krävde Lasses avgång och ett tvåårigt straff i kylskåpet, men Lasse vägrade avgå. Då blev frågan istället uteslutning eller inte. PS spenderade större delen av 2004 med att bråka om detta och vissa möten slutade i princip med att vi bara satt och skrek åt varandra. Till slut avgjordes det hela med votering. 8-7 för uteslutning.

Med detta lämnade Lasse politiken. Vad jag vet är han en anonym privatperson idag. Jag har inte pratat med honom på flera år, men Lasse: om du läser det här vill jag bara säga att jag väljer att minnas alla de insatser som du gjorde för partiet och hur många nyttiga lärdomar du trots allt gav mig om aktivism, offervilja och hårt arbete. Utan dina arbetsinsatser hade partiet nog inte existerat idag.

Sverigedemokraternas historia

Etiketter

Anders Klarström, BSS, Mikael Jansson

Förra året hamnade jag i en diskussion med en av skribenterna på Tradition och Fason rörande Sverigedemokraternas tidiga historia. Jag ansåg inlägget vara tillräckligt seriöst för att bemöta, och därför skrev jag ett långt inlägg i debatten som dock sjönk undan i glömska bland en massa andra kommentarer till den bloggposten. Det kan dock vara värt att lyfta fram den texten lite mer, och därför återpublicerar jag den här tillsammans med några av de mer konkreta frågorna.

Jag vill trots allt gärna att du bemöter ett par av mina påståenden i sak. Av allt att döma är du intelligent, så du kan svårligen neka till att det trots allt ÄR mycket besvärande för Sverigedemokraterna att

1. partiet hade en nazistisk/f.d. nazistisk partiledare fram till 1995
2. partiet uppstod ur Bevara Sverige Svenskt, en under inga förhållanden demokratiskt orienterad organisation
3. så pass få välutbildade människor delar Sverigedemokraternas samhällssyn/samhällsanalys.
4. partiet, trots ett digert program, i prinicip hålls samman av en enda politisk fråga.

Kan du verkligen neka till att SD för bara 20 år sedan organiserade en mycket stor mängd nynazister? Kan du verkligen med din intellektuella heder i behåll vara med i ett sådant parti, trots att personerna i fråga inte är aktiva i partiet längre?

Jodå, det ska jag gärna svara på.

1. Jag har aldrig träffat Klarström även om jag känner till hans förflutna och det är inget jag gläds åt. Det var en av anledningarna till att jag faktiskt strök hans namn när jag röstade på SD 1994 – det närmaste man kunde komma att göra ett personval då. Det går förstås inte att försvara något av det han gjorde. Däremot tog han avstånd från sina tidigare misstag och partiet betraktade hans snedsteg med hänvisning till detta som ungdomsförsyndelser, på samma sätt som alla övriga etablerade politiker som haft bakgrund i liknande grupperingar. Se t.ex.
http://www.sdkuriren.se/expo.php?action=fullnews&id=1782

2. Nja, jag skulle nog snarare säga att partiet uppstod 1988 ur resterna av Sverigepartiet, som i sin tur uppstod ur en sammanslagning av Framstegspartiet och BSS 1986. Fast det spelar ingen roll. I alla sammanhang sätts ändå likhetstecken mellan BSS 1979 och SD 2009, trots att det idag knappast existerar vare sig personsamband eller gemensam dokumentation. Vad ska man säga om BSS? Jag har läst såväl Lodenius/Larssons ”Extremhögern” som åtskilliga originalnummer av BSS-nytt och boken ”BSS – ett försök att väcka debatt”. BSS var inte ett politiskt parti utan snarare en enfrågerörelse som fokuserade på invandring. I deras led fanns utan tvekan personer som tidigare hade varit med i både det ena och det andra och BSS-nytt var inte en publikation som var mycket mer än ett hätskt propagandablad. Men än sen? Jag gick inte med i BSS 1979 utan i SD 1994. Det är inte samma rörelse, trots att en av rötterna finns däri. Man kan lika gärna hävda att SD är Centerpartiet eller Moderaterna, eftersom flera f.d. centerpartister och moderater sökt sig till SD. Dessa är oerhört många fler än det fåtal som kom från BSS. Idag är faktiskt mindre än 2% av medlemskåren kvar från tiden före 1991 och blott 10% från tiden före 1998.

3. Verkligen? Jag förmodar att du menar att dessa grupper inte röstar på SD i lika stor utsträckning, vilket faktiskt inte är riktigt samma sak som att kunna avgöra vilken samhällssyn de har. Själv har jag alltid sett det som att det är hyggligt enkelt att argumentera för sina SD-baserade ståndpunkter i alla sammanhang så länge man inte säger att de är SD-baserade. För mig är det ett tecken på att vi är pariastämplade snarare än att folk inte är mottagliga för argumenten i sig. När jag får mothugg av konservativa så måste jag säga att jag ganska ofta uppfattar det som att huvudargumenten går ut på för det första att SD aldrig kan komma någonvart p.g.a. sitt rykte och för det andra att SD är alltför pöbelaktigt för fint folk, inte att man har särskilt mycket att invända i sak.

4. Det är den viktigaste frågan, visst. Det är däremot inte den enda frågan. Så enkelt är det inte. För mig själv var EU-motståndet, försvarsfrågan och stödet för strängare straff viktiga punkter, liksom abortfrågan och nationalismen ( i vid mening ). Det existerar en värdegrund som håller samman partiet, även om jag vet att partiet under Åkesson har gjort ett medvetet val att inte tala ideologi utan endast profilera sig i enskilda sakfrågor. Det faktum att det är lätt att hitta företrädare som har svårt att tala för sig är snarare ett tecken på att många är politiskt oerfarna. En annan bidragande orsak är att vi har sugit upp ganska många av de små missnöjespartier som har funnits på olika håll ute i kommunerna. Ibland, men inte alltid, har dessa partiers företrädare varit mer av excentriska bråkmakare än genomtänkta ideologer.

Så, SD och nynazisterna. Jag känner till bakgrundshistorien här. SD under Klarström satsade på stora, medialt omskrivna manifestationer för att få uppmärksamhet och kunna nå ut. För att få folk till dessa evenemang drog man in alla och deras kusiner, milt uttryckt. Alla som ville vara med fick vara med, medlemskap eller ej. Problemet blev uppenbart – de som ville gå på en manifestation där man kunde garantera våldsamma sammanstötningar och att bli uthängda som bergatroll i media var i regel inte bullbakande mormödrar eller universitetsprofessorer. Våldsamma skinnskallar som redan befinner sig på samhällets botten (och alltså inte har något att förlora) däremot… Det blev givetvis katastrof. Detta bekymrade mig djupt innan jag gick med (och det faktum att jag lägger en timme på det här inlägget borde visa att det fortfarande bekymrar mig).

Jag gick med i partiet strax före Micke Jansson blev partiledare och han visade en genuin vilja att komma tillrätta med problemen. Hade jag inte sett att det fanns denna genuina vilja att göra något seriöst av SD så hade jag inte stannat kvar. Det betyder givetvis inte att allting trollades bort på en gång, men jag vill framhålla detta – vi slutade helt med yttre manifestationer under flera år för att komma tillrätta med problemen. Jag var själv med om att utesluta aktivister som betedde sig olämpligt. Men på en punkt har du fel: inte ens när det var som allra värst var SD ett nationalsocialistiskt parti. När det var som allra värst var SD ett parti som såg mellan fingrarna med uppenbart problematiska medlemmar och aktivister, eftersom partiet ansåg sig behöva varenda varm kropp som gick att stoppa in i rörelsen.

Mikael Jansson som talman!

Etiketter

Mikael Jansson, talman

Nämen, se på fan!

Partiledningen väljer alltså att nominera Micke Jansson till talman! Det var en rejäl överraskning, och en rolig sådan dessutom. Jag måste erkänna att jag var bergsäker på att de skulle välja Jonas Åkerlund som Sverigedemokraternas talmanskandidat, men det är ju roligt att ha fel i just det här fallet. Jansson är en hedersknyffel som verkligen har förtjänat en sån här hedersbetygelse.

Tyvärr kommer jag inte att ha råd att åka ned till riksdagen för att beskåda talmansomröstningen själv, men med lite tur så sänds den över nätet eller i TV och nu har man ju dubbelt skäl att bänka sig. 🙂

Valdagen har börjat

Etiketter

David Lång, Mikael Jansson, Val 2010

Det är allt något speciellt att gå upp tidigt en vacker höstmorgon och bege sig till vallokalen för att lägga sin röst. Inte minst är det också en påtaglig känsla av avslut; att detta är änden på en lång valrörelse som varat inte bara under några intensiva höstveckor utan egentligen hela mandatperioden. Minst.

På min lott idag står vallokalerna i Örbyhus och Tobo. På förmiddagen har jag varit runt till båda och lagt ut våra valsedlar (fast i Tobo hade någon valförrättare varit snäll och fixat det åt oss) och därefter tagit en extra sväng för att kolla att de låg kvar. I Örbyhus hade någon småfifflat lite vid andra vändan – nån hade tagit våra riksdagsvalsedlar, vänt dem upp och ner samt lagt dem längst bak i valsedelsstället. Det var åtminstone lätt åtgärdat.

Det var idel kända ansikten också. En av valförrättarna i min vallokal var Ing-Britt, f.d. skolvärdinna på grundskolan jag gick i som grabb och flera andra var också gamla bekanta.

Vem röstade jag på då? Tja, i riksdagsvalet lade jag min röst på David Lång. Jag funderade lite på att rösta på Micke Jansson, men han är så högt upp på valsedeln att han garanterat blir vald hur det än går. I landstingsvalet kryssade jag Lars Bleckert, som har gjort en gedigen insats med landstingsfrågorna och som tagit debatten mot de etablerade i radion nyligen. Vem jag röstade på i kommunalvalet håller jag nog för mig själv, med det lilla förbehållet att jag inte röstade på mig själv.

Nu ska jag ta en kopp kaffe innan jag går ner till vallokalen för att dela ut valsedlar en stund.

Och du: rösta svenskt!

Kaliber

Etiketter

Kaliberaffären, Mikael Jansson

Nu när det har gått ett par dagar sedan det första radioprogrammet med hemlig avlyssning av oss publicerades så har jag hunnit tänka efter lite.

Flera av de citat som man får höra är svepande, klumpigt formulerade och i en del fall rent plumpa. Inget snack om det. Och varför?

Som aktiv SD:are känner jag mycket väl igen mig i den här situationen. Visst händer det då och då att någon kommer med sådana här yttranden till en. Några exempel, lätt omskrivna för att skydda personerna:

• Jag är kanslichef på rikskansliet (jäpp, kort period för sex år sen). Telefonen ringer och en äldre man börjar tala om de där irriterande utlänningarna som bråkade med honom i tvättstugan. ”…och jag har det för jävligt och pensionen är låg.” Ajdå, säger jag lite förstrött. Du skulle inte kunna tänka dig att dela ut lite flygblad? ”Nja”, säger mannen. Samtalet avslutas snabbt.
• Jag avslöjar på min (tidigare) arbetsplats att jag är aktiv sverigedemokrat. Chockad tystnad följer och samtalet övergår till annat. Nästa dag kommer flera olika av mina arbetskamrater fram till mig, var och en för sig. Deras agerande är så identiskt att det blir skrattretande: de sänker rösten, ser sig över axeln och häver ur sig några grovheter om ”de där jävla utlänningarna” – saker som skulle få de där citaten ur Kaliber att verka svaga i jämförelse. ”Ja, jag röstar ju inte på SD, förstås, så extrem är jag inte, men…” säger de.
• Jag börjar prata med en etablerad politiker. Ingen annan hör vad vi talar om. ”Ja, egentligen har ni ju rätt när det gäller [valfri fråga med koppling till invandring] . Det är inte klokt egentligen att det kan få vara på det här sättet.” Jaha, säger jag, då kan du väl säga det offentligt? (Det där sista brukar jag aldrig få något svar på)

Min poäng här är inte att göra mig lustig över någon av personerna i exemplen ovan, om någon nu skulle känna igen sig. Jag vill helt enkelt belysa att det finns vissa saker som man inte vågar tala om offentligt i Sverige idag utan att ta betydande sociala, ekonomiska och för all del fysiska risker. Många svenskar kokar av den orättvisa de är utsatta för och den irritation de känner inför förd politik och den behandling som de kan ha blivit utsatta för av någon enskild utlänning. Kanske har de blivit rånade, eller hotade i tunnelbanan, haft inbrott, fått sina barn slagna eller i värsta fall har någon närstående blivit våldtagen eller mördad. Sådana saker händer också i vårt land. Så träffar de någon som faktiskt är beredd att såväl tala om problemen som lyssna på deras berättelse och erbjuda en konstruktiv lösning. Självklart kommer allt strömmande då! Det som framkommer i sådana lägen är i regel känsloladdade kommentarer som är just svepande, klumpigt formulerade och i en del fall rent plumpa. Det handlar om att prata av sig.

Ett av de program som man kan höra ovan handlar om ett möte inför fullmäktige i Göteborg. Folk säger en del sådana här saker och Micke Jansson är med på mötet. Flera gånger hör jag honom med trött stämma försöka få mötet tillbaka på banan. ”Kan vi prata om skolplanen nu?” Jansson har säkert hört sådana här utbrott förut och är förmodligen lite less. Han vill prata om sakfrågor och vilken taktik vi ska ha i fullmäktige, men han vet säkert också att medlemmarna behöver prata av sig eftersom de inte kan göra det någon annanstans. Jag känner igen mig. Som aktivist kan man visserligen hålla med om att situationen är för jävlig, men ur min synvinkel gäller det ju att kanalisera den ilska folk känner till konstruktiv handling. Så, när sådana här kommentarer fälls så hummar man lite och sen försöker man leda in samtalet på nästa flygbladsutdelning, en artikel som behöver skrivas till SD-K eller hur partiet verkligen skulle behöva en liten donation till nästa valkampanj. Kort sagt – ”kan vi inte prata om skolplanen nu?”

Det verkar kanske lite cyniskt att göra så. Det handlar inte om det. Missnöje som inte kanaliseras till handling för att förbättra den situation man befinner sig i är improduktivt.

Jag tror att Kaliberprogrammet inte kommer att skada oss, i vart fall inte om det är på den här nivån det ligger. Vad som framkommer i programmet är att folk i partiet uttrycker sig ungefär som många människor kanske gör själv hemma vid matbordet, och det är knappast en skadlig effekt för oss ( snarare tvärtom, och vissa motståndare håller med ). Så, med viss reservation för att jag ännu inte har hört det andra programmet, så vågar jag påstå att det här inte är något särdeles omskakande reportage. Expressens förhoppningar om att vi skall fälla oss själva kommer förhoppningsvis på skam.

Skandal

Etiketter

Anders Westergren, Anna Hagwall, Björn Söder, Funebo, Gabriella Hedarv, Jan Milld, Jens Leandersson, Jimmie Åkesson, Johan Rinderheim, Johnny Skalin, Lars Isovaara, Margareta Sandstedt, Mattias Karlsson, mensjeviken, Mikael Jansson, Richard Jomshof, Roger Hedlund, Runar Filper, Sten Andersson, Tony Wiklander

Lagom till 20-årsjubileet släpps en bok om partiets historia. Jag citerar hr Leandersson som ansvarat för att ta fram boken:

I boken skriver både nuvarande och tidigare medlemmar. De som skrivit ett eget kapitel är: Jimmie Åkesson, Sten Andersson, Runar Filper, Gabriella Johansson, Lars Isovaara, Mikael Jansson, Mattias Karlsson, Joakim Larsson, Jens Leandersson, Johan Rinderheim, Margareta Sandstedt, Roger Hedlund, Johnny Skalin, Anna Hagwall, Björn Söder, Anders Westergren Tony Wiklander, Richard Jomshof, Jan Milld och Tommy Funebo.

– Många kommer nog att bli arga över att Tommy Funebo har fått skriva sitt kapitel. Men jag vidhåller att det är rätt; Funebo har en plats i boken. Jan Milld är en annan skribent som inte längre är medlem i Sverigedemokraterna, och som stundtals väljer att föra fram kritik mot partiet. Milld, som valde att lämna efter en kort tid i partiet, har även han en plats i boken, säger Jens Leandersson.

Tommy Funebo alltså. Jag är mållös.