Etiketter
Björn Söder, DVU, Holger Apfel, Mattias Karlsson, NPD, Tyskland, Udo Voigt
Jag tycker att man som SD-företrädare skall kunna ta del av idéer, konst, litteratur och musik som har en annan ideologisk utgångspunkt än vår egen. Jag tycker till och med att man skall kunna sprida sådana företeelser vidare även om man bör vara restriktiv med det, men då bara under förutsättning att man samtidigt redogör för syftet och för sitt eget förhållningssätt till de bakomliggande idéerna.
Såhär skrev riksdagsmannen, tillika partistyrelseledamoten, Mattias Karlsson tidigare idag, och jag kan inte göra annat än hålla med. Med dessa ord i bakhuvudet kastar jag mig nu raskt in i ett ämne som jag lovade att belysa i ett tidigare inlägg, nämligen utländska nationalistpartier.
Det har alltid funnits en vag medvetenhet bland nationalister att de problem som Sverige står inför delas av i stort sett alla länder i Europa, om än naturligtvis med lokala variationer. Vi har också ofta tänkt att det vore önskvärt om nationalistiska partier kunde vinna regeringsmakten ungefär samtidigt över hela Europa, eller i vart fall samtidigt som vi gör det. Det torde underlätta det utrikespolitiska umgänget och möjligheterna att genomföra vår politik mycket.
Därför har vi också under årens lopp haft kontakter med olika europeiska politiska partier. Stundom har vi haft riktigt goda kontakter, som till exempel med Front National, där nuvarande partisekreteraren Björn Söder till och med var stödmedlem ett tag (vilket är välkänt av alla, så jag avslöjar inget nytt här).
Sedan har vi ju då de där partierna som det aldrig har gått att samarbeta med.
I Tyskland har den politiska situationen för nationalistiska och nationalkonservativa partier ständigt förgiftats av arvet efter Tredje Riket. På 80- och 90-talet var det i princip tre partier som var av den storleken att de såg ut att ha en teoretisk chans att uppnå den position som vi har i Sverige eller Front National har i Frankrike: Die Republikaner, Tyska Folkunionen (DVU) samt Tysklands nationaldemokratiska Parti (NPD). Vid olika tillfällen har såväl representanter för Republikanerna som DVU besökt oss här i Sverige, men aldrig, såvitt jag vet, NPD.
NPD är idag det ojämförligt största invandringskritiska partiet i Tyskland. De har sugit upp mycket av DVU:s och Republikanernas aktivistkader och dessa partier är idag blott skuggor av det de var. Och NPD betraktas av så gott som alla som snudd på nationalsocialister.
Kort historielektion: Efter andra världskriget var det tyska partisystemet i spillror. NSDAP hade förbjudit alla partier och ockupationsmakterna var initialt inte på humör att tillåta ett fristående politiskt liv i Tyskland. Framemot 60-talet började iallafall partibildningarna stabiliseras, men med det viktiga förbehållet att alla försök att starta NS-partier skulle förbjudas. Så skedde också, med det proto-nazistiska Sozialistische Reichspartei som paradexemplet.
Problemet var bara att även om man förbjöd partiet så försvann inte personerna. Det fanns gott om gamla NSDAP-aktivister som överlevt kriget, och när de inte fick ha ett eget parti öppet så skaffade de sig ett dolt. Det fanns redan ett embryo till partirörelse bestående av folk från gamla nationalkonservativa partier från Weimartiden (jag tänker här främst på DNVP, om någon undrar), och dessa sögs nu upp för att bilda NPD 1964. Sedan dess har man haft perioder där man tidvis lyckats ta sig in i delstatsparlamenten, men aldrig i förbundsdagen. NPD har mycket dåligt rykte, och varför man har det förstås kanske bäst om man tittar på nedanstående affisch:
NPD-affisch. Text: Udo Voigt – Full gas!
När jag först hörde talas om det här så trodde jag att det var ett dåligt vänsterskämt. Sedan såg jag affischen, förstod att det var sant och tappade hakan. Japp, det tyska parti som mest av alla anklagas för att förknippas med nationalsocialismen går till val under mottot ”FULL GAS!”
Herregud.
Alltså, bortsett från att Udo Voigt är en gringubbe (när han försöker le på bilderna så hör jag nästan hur det gnisslar ända från Berlin), så måste man antingen vara totalt lobotomerad politiskt för att inte begripa vilka associationer folk får…
…eller …så förstår de alldeles utmärkt vilka associationer folk får och gör såhär medvetet. Med den strategin riktar man in sig på den minoritet som köper NS-budskapet utan tvekan: ”Höhöhö… gas! Hörde du, Helmut? Gas! Höhöhö!”
Isch.
Det säger sig självt att ingetdera av alternativen direkt inger förtroende för det här partiet som potentiell kontaktpartner. Min bedömning är att partiet ligger någonstans mellan Svenskarnas Parti och ND i politisk placering. Den enda anledningen till att inget av de tre försöken att förbjuda partiet har lyckats är att NPD är så genominfiltrerat av Verfassungsschutz (tyska SÄPO) att det inte går att avgöra vad som är polisprovokationer och ”riktig” aktivism.
Med detta sagt så brukar jag ändå läsa in mig lite på NPD närhelst jag kollar det tyska politiska läget. Jag hoppas hela tiden att NPD ska spjälka av sig de få vettiga som teoretiskt finns eller annars haverera så att något annat kan komma istället. Den senaste partiledaren heter Holger Apfel och avsatte Udo Voigt eftersom t.o.m. NPD-årsmötet verkade tycka att det där med ”full gas” var lite väl grovt. Jag hyser inga större förhoppningar.
Nåväl. Allt detta har jag kommit fram till genom att studera frågan, läsa NPD:s program och nyhetsrapporter om partiet och diskutera den med andra. Detta har möjliggjort en avvägd ståndpunkt. Det är så det går till när man skaffar sig ståndpunkter, eller i vart fall så det bör gå till.
(Egentligen hade jag tänkt skriva något om BNP här också, men det här inlägget är långt nog som det är. En annan gång kanske. Sammanfattningsvis kan man kanske säga att BNP påminner rätt mycket om NPD)
