Majdemonstrationer vi minns

Etiketter

Första maj, sossar, Sverigedemokraterna

Så, idag är det första maj. Arbetarrörelsen rör inte så mycket på sig längre. De flesta känner säkert till hur majdemonstrationerna har krympt alltmer. Här i byn har det inte demonstrerats på flera år, fast så sent som kring millennieskiftet fanns det faktiskt ett s-tåg här i Örbyhus. Det gick förbi mitt fönster minns jag. Marschorkestern var större än själva tåget.

Numer har sossarna centraliserat verksamheten till Tierps köping, där de tydligen hade en demonstration på ca 98 deltagare enligt rapporter jag har nåtts av idag. Det får mig att minnas den där gången Sverigedemokraterna höll en motdemonstration i Tierp.

Det här var alltså första maj, nån gång, hmmm… 1997 tror jag. De av oss som var aktiva i SD Uppland på den tiden hade funderat ett tag på möjligheten att hålla en antisocialistisk motdemonstration någonstans i länet. Om jag minns rätt så var Uppsalaborna inne på linjen att den skulle hållas i närheten av någon av de större demonstrationerna kring Vaksala Torg, men jag och Eva Nyman lyckades avstyra det. Det hade nästan garanterat spårat ur, antingen för att vi hade varit för få för att lyckas värja oss från de oundvikliga fysiska attackerna från radikalvänster och utlänningar eller också, omvänt, om vi hade öppnat för kreti och pleti på vår sida så hade vi fått enormt mycket skit i media för det.

Vi valde alltså att hålla en liten manifestation i Tierp. Jag tog reda på vilken väg tåget skulle gå och sedan placerade vi oss längs vägen med en banderoll och inväntade sossarna. Det var jag, Eva Nyman, Evert, Mattias Karlsson, Patrik, Mats Karlsson och ett par till. Så kommer sossarnas tåg, med marschorkester och allt och de två kommunalråden Bengt-Olov Eriksson och Börje Wennberg i spetsen. Vi ler och ser glada ut där vi står invid vår banderoll (”Sverigedemokraterna Uppsala” har jag för mig att det stod) och sossarna ser sura ut när de går förbi. Sen när de har passerat så får jag ett ryck och säger till de andra ”Kom igen! Vi följer efter!”  och så svänger vi upp efter sossarnas tåg och börja promenera med vår banderoll bakom dem.
De blev förstås vansinniga. Kommunalrådet Wennberg kom springande tillbaka och ställde sig ivägen och skrek att vi skulle ge fan i att följa efter socialdemokraternas tåg och det var helt klart så att han var ordentligt uppretad. Vi kunde naturligtvis ha valt att följa efter ändå, men ärligt talat fanns det inget att vinna på det. Tierp var fullständigt folktomt  – det var bara vi och sossarna utomhus. Inga reportrar var närvarande. Det var inte direkt så att vi skulle imponera på sossarna heller, så vi valde att avbryta där för att undvika konfrontation. Men det var kul ändå, med tanke på hur irriterade de blev.

Annars tycker jag väl idag att vi egentligen borde släppa första maj helt. Det skulle vara bättre om vi försökte utveckla Engelbrektsdagen, men det är en annan historia som kräver ett eget inlägg.

Första fullmäktige i Tierp

Etiketter

KF Tierp, sossar

Idag hade vi vårt första kommunfullmäktigemöte i Tierp. Undertecknad blev invald i valberedningen och gick ut hårt genom att begära en ordinarie och en ersättare i kommunstyrelsen. Det är nämligen så i Tierp att alla partier tar plats där förutom Sverigedemokraterna – trots att Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet är mindre än oss. Det blir såhär genom att (enkelt uttryckt) de övriga partierna riggar omröstningen så att vi blir utan plats.

Vi försökte åtminstone protestera mot detta. När vi kom fram till valet av kommunstyrelse så yrkade vi på att valet skulle genomföras på proportionellt sätt, så att alla partier skulle få en plats i KS som motsvarade deras andel av valresultatet. Alla andra röstade ner det förstås. Dessutom försökte socialdemokraterna få det till att ”vi var för få” för att ens kunna yrka på att det skulle vara proportionellt val – helt felaktigt och ett rent försök till blåsning naturligtvis. Som tur var hade jag läst lagtexten ordentligt innan.

Social stigmatisering?

Etiketter

sossar

Motståndare till Sverigedemokraterna brukar förespråka olika typer av strategier. Just nu uppfattar jag att det är på modet att ”ta debatten”, med den underförstådda tanken att då förlorar vi. Jag är skeptisk till detta, men visst – gärna för mig.

Andra håller sig med en mer traditionell strategi. Begrunda följande uttalande:

På samma sätt begränsar en social stigmatisering de högerradikala partiernas möjligheter att växa. Priset blir för högt och endast personer som är verkligt radikala i sina idéer eller inte har något att förlora är villiga att gå med.

”Social stigmatisering”, alltså. Vad betyder då det lite mer konkret? Jo det ska jag tala om: det betyder brännmärkning. Det betyder att ”högerradikaler” ska hängas ut som monster i media, avskedas från sina arbeten, trakasseras i sina hem, isoleras från sina familjemedlemmar och helt ignoreras i den offentliga debatten. Det är vad social stigmatisering betyder i verkligheten. Hur vet jag det? Jo, eftersom det var precis den strategi som Sveriges makthavare använde mot SD och SD:are i åratal. Jag har själv fått känna av vad social stigmatisering innebär.

Den som kläcker ur sig ovanstående är inte någon företrädare för någon obskyr vänstersekt utan Marie Demker, en av Sveriges mest intervjuade statsvetare och verksam vid SOM-institutet i Göteborg. Detta är alltså hennes recept för att bekämpa SD. Det skulle vara skrämmande om det inte vore så frånstötande i sin nakna cynism.

Partiska statsvetare

Etiketter

sossar

Det förefaller finnas ett närmast oändligt antal statsvetare i Sverige. Det beror förstås på att universiteten producerar rätt många doktorander som på något sätt måste skaffa sig ett levebröd och det är för den genomsnittlige journalisten i princip bara att sträcka ut en hand i luften för att få tag på ett par statsvetare som känner för att uttala sig.

Detta är dock inte helt oproblematiskt. Den som väljer att studera politikkunskap gör, hävdar jag, i allmänhet det för att de är intresserade av politiska frågor och i regel har rätt bestämda politiska uppfattningar själva. Dessa redovisas dock inte alltid när den intervjuade statsvetaren tillfrågas i  media, utan i den mediala dramaturgin får denne spela rollen av den neutrale experten.

Ett av mina personliga skräckexempel är den där gången (inför valet 2002 tror jag) som UNT letade rätt på en statsvetardoktorand som fick uttala sig om hur hemskt, korrupt och antidemokratiskt Sverigedemokraterna var. Samme doktorand ställde sedan upp som kandidat i europaparlamentsvalet 2004 och blev med tiden upphöjd till högskoleminister. Jajjemensan, Tobias Krantz. Chefredaktören, förre folkpartistiske riksdagsledamoten Håkan Holmberg,  valde en toppolitiker från sitt eget parti för att leverera det önskade svaret.

Såna här exempel är det inte svårt att hitta. Trots det finns vissa som spelar i en högre division än andra. Mer specifikt menar jag den här gången Ulf Bjereld och hans partner Marie Demker.

Bjereld och Demker är akademiskt högt meriterade statsvetare och båda är sedan åratal verksamma vid SOM-institutet i Göteborg, som sysslar med val- och opinionsforskning. Båda har också en stark vänsterprofil och Bjereld har till och med förtroendeuppdrag på hög nivå i ledningen för de kristna socialdemokraterna. Ändå tillfrågas båda två ofta om kommentarer i politiska dagsfrågor, trots att de såvitt jag kan se aldrig har sagt någonting som strider mot deras partiintresse.

Det tydligaste exemplet på detta är hur de har diskuterat Sverigedemokraterna. Bjereld var tidigt ute 2007 med att han inte ens tyckte att man borde debattera med SD.  Han har också försökt klistra ihop borgerligheten med SD i ett försök att svärta ned dem och argumenterat för att det alltid är fel att tala med SD eftersom vi tjänar på det och att man egentligen inte alls ska prata om invandringspolitik eftesom vi tjänar på det med.

Både han och Demker har i intervju efter intervju framhållit (i sin roll som statsvetare, lägg märke till det) att man inte ska ge SD uppmärksamhet på riksnivå eftersom det riskerar att gynna oss ( t.ex. i Aftonbladet)  och Bjereld har varje gång han nämnt oss som ett mantra sagt att han inte tror att vi kommer in i riksdagen  – trots att någon med hans närmast unika förutsättningar att se svensk politik i ett långsiktigt perspektiv rimligen måste kunna inse att vi efter 2006 var i samma sits som MP efter valet 1985 eller KD efter valet 1988, dvs. att vi hade nått fram till en kritisk massa, med tillräckliga resurser och opinionsstöd för att nå in i riksdagen vid nästa val.

Så, varför är det då denna linje som de där två konsekvent har hållit? Jo, därför att Bjereld givetvis vet att ju mer man pratar om oss som om vi kommer in i riksdagen och ju mer diskussionen om oss och med oss lyfts upp på agendan desto troligare blir det att vi faktiskt också kommer in i riksdagen. Till slut, efter Åkessons islamartikel 2009 så tog Bjereld bladet från munnen och erkände öppet att detta var det resonemang han hade hållit fast vid hela tiden.

Det är alltså helt uppenbart att Bjereld och hans sambo agerar som partimegafoner. Ändå får Bjereld hela tiden frågor från media i egenskap av statsvetare, trots att hans svar är fullständigt förutsägbara varenda gång. Går det bra för Sd i en opinionsmätning så är det en slump som kan viftas undan, men går det istället dåligt så är det ett ovedersägligt bevis för att SD inte kommer in i riksdagen.

Såhär håller det på. Ända fram till valdagen höll Bjereld envist fast vid att SD minsann inte skulle komma in och till och med så sent som dagen före valet lyckades Bjereld hitta en opinionsmätning att peka på som snuttefilt till sin tanke att SD skulle hamna under fyraprocentsspärren.

Mitt eget intresse i det här ligger ju förstås hos SD, men Bjereld har lagt en del energi för att attackera borgerligheten också. Han har t.ex. argumenterat för att borgerligheten snart klappar ihop och att kristdemokraterna bör lämna regeringen, att kristdemokraterna bör bli mer socialkonservativa, men inte så konservativa att de blir som SD (oklart hur) samt fört fram sina tankar om hur de rödgröna minsann inte alls ligger under i opinionen!

Alltså: Ulf Bjereld är en partimegafon för socialdemokraterna. Han framför aldrig en åsikt som på något sätt är skild från det socialdemokratiska partiintresset och han använder sig av sin professorstitel som ett sätt att legitimera sina ståndpunkter och slingra sig in som ”expert” i artiklar när okunniga journalister söker någon som vill kommentera.

Och det är detta som är problemet. Det finns statsvetare som gör sitt bästa för att vara neutrala och som det kan vara vettigt att tillfråga i politiska sammanhang, men det finns också statsvetare som trots sin examen själva är att betrakta som politiska aktörer. Når sådana partiska statsvetare tillfrågas så snedvrids hela den politiska debatten eftersom väljarna får vinklad information som är paketerad som om den vore neutral.

Det här inlägget blev långt. Jag hade tänkt ta upp en del om hur statsvetare snedvrider sin egen forskning för att passa den egna politiska dagordningen, men det kräver lite mer research och får därför anstå till en senare del.

S-v-mp och valkretsarna

Etiketter

KF Uppsala, media, sossar

Jag ser i tidningen att Mp tänker sig att samarbeta med socialdemokraterna inför valet 2010. Jag måste säga att det där förvånar mig lite. Jag hade nog uppfattat det lite som att Mp åtminstone i början av mandatperioden försökte hålla lite öppet för ett samarbete med borgarna vid nästa val, om resultatet skulle bli så. Jag köper att de hellre samrbetar med sossarna i och för sig, men det är ju faktiskt ett tänkbart resultat att vi blir vågmästare i Uppsala nästa gång. Det är troligt att vi tar ett mandat till och blir det jämnt mellan blocken så kan det avgöra majoritetsförhållandet om inget av de andra partierna vill samarbeta över blockgränsen.

Efter att ha frågat runt lite försiktigt så verkar det som om ingen av de övriga partierna verkar räkna med den här möjligheten. Gissningsvis hoppas de på att vi åker ur fullmäktige nästa val, vilket verkar mindre troligt. I måndags spikade fullmäktige förslaget till valkretsindelning, och det verkar bli tre valkretsar som ser ut ungefär som förra gången. Med det underlaget är det som sagt troligt att vi tar två eller möjligen tre mandat.

Lustig detalj, förresten – ju fler valkretsar det är, desto mer vinner stora partier på det. De enda som var för fem valkretsar (vilket vi hade förlorat stort på) var socialdemokraterna. Originellt nog så var de mycket uppriktiga med sina skäl – ”Vi vill ha fem valkretsar eftersom vi tjänar på det”, som Jan Ask sa (fritt citerat).

Politisk historia

Etiketter

liberaler, ps-kritik, riksdagen, sossar

De senaste två dagarna har jag spenderat betydligt mer tid än vad jag egentligen har lust att tänka på framför de TV-sända riksdagsdebatterna. Förutom att jag kan konstatera att det är långt ifrån alla riksdagsledamöter som besitter någon som helst retorisk talang, så är det lite kul att se hur Sveriges (i teorin) högsta beslutande organ fungerar i stort sett som en lite större och mindre färgstark version av ett SD-årsmöte.

Det har givetvis rört sig om FRA-lagen. Frågan har inte berörts särskilt internt i partiet, även om partiledaren nu har tagit bladet från munnen. Jag är hursomhelst skeptisk. En bestämmelse om att FRA teoretiskt får avlyssna all kommunikation? Jösses. Vart tog privatlivet vägen? Jag kan hålla med om att det kan behövas avlyssning vid en del tillfällen, men någon gräns får det ändå lov att finnas.

Annars tycker jag som sagt att det är kul (eller kanske snarare intressant – fenomenet är ganska deprimerande) att det visas öppet hur partiledningar och gruppledare kör över intern opposition och oliktänkande i riksdagspartierna också. Även om jag knappast håller med Karl Sigfrid, Fredrik Federley eller Annie Johansson i någon politisk fråga i övrigt så kan jag åtminstone känna en viss sympati för deras försök att stå upp för den egna övertygelsen.

Hur kommer det att gå då? Tja, frågan återremitterades i morse strax efter nio, kommer tillbaka om någondag med en liten extraskrivning om att vi verkligen måste se till att det här inte missbrukas och sen röstar alla för den.

Så går det till.

Historiens vingslag

Etiketter

lokalt, sossar

Ikväll satt jag i ett rum fyllt med människor som mycket fokuserat lyssnade på ett föredrag om bästa sättet att bekämpa mig. Tidningen Expo var i stan, och arbetarrörelsen var bekymrad. ABF hade dragit samman en icke föraktlig del av stans aktiva socialdemokrater för att lyssna till Kajsa Lindohfs redogörelse för vilka Sverigedemokraterna är och vilka argument man kan använda emot oss.

Som jag satt där, så flög mitt sinne tillbaka till ett annat rum, ett annat föredrag, en annan organisation men samma tidning år 1996. En yngre och 15 kilo lättare Jocke hade gått på ett föredrag hållit av dåtidens hjärna bakom Expo – Stieg Larsson. Allt kändes mycket bekant, av ett mycket enkelt skäl – i stort sett samma budskap fördes fram 1996. Det är viktigt att ta debatten med oss. Det är viktigt att syna oss i sömmarna. Det är viktigt att ta det här på allvar. Det är viktigt att ta en diskussion om värderingar med missnöjda väljargrupper.

Det var också många frågor som var desamma – var får de sina pengar ifrån? Kan inte facket göra något? Vem blir egentligen sverigedemokrat? Ska vi inte ta och avslöja vilka rasister de är?

Det verkar som om våra motståndare inte har kommit på något nytt argument alls på elva år. Vad mer kan en nationalist begära?

Det händer inte ofta…

Etiketter

sossar

…men ibland kan t.o.m. en sosse kommer med en klok synpunkt. Joel Malmqvist är en socialdemokratisk bloggare (med betydligt fler läsare än vad jag har här) som otroligt nog har lyckats klämma ur sig några kloka insikter om skolans värld.