• Mensjeviken

Joakim Larssons blogg

~ En nationalmensjeviks hemsida

Joakim Larssons blogg

Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

Majdemonstrationer vi minns

01 söndag Maj 2011

Posted by Joakim Larsson in Historia, Uppland

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Första maj, sossar, Sverigedemokraterna

Så, idag är det första maj. Arbetarrörelsen rör inte så mycket på sig längre. De flesta känner säkert till hur majdemonstrationerna har krympt alltmer. Här i byn har det inte demonstrerats på flera år, fast så sent som kring millennieskiftet fanns det faktiskt ett s-tåg här i Örbyhus. Det gick förbi mitt fönster minns jag. Marschorkestern var större än själva tåget.

Numer har sossarna centraliserat verksamheten till Tierps köping, där de tydligen hade en demonstration på ca 98 deltagare enligt rapporter jag har nåtts av idag. Det får mig att minnas den där gången Sverigedemokraterna höll en motdemonstration i Tierp.

Det här var alltså första maj, nån gång, hmmm… 1997 tror jag. De av oss som var aktiva i SD Uppland på den tiden hade funderat ett tag på möjligheten att hålla en antisocialistisk motdemonstration någonstans i länet. Om jag minns rätt så var Uppsalaborna inne på linjen att den skulle hållas i närheten av någon av de större demonstrationerna kring Vaksala Torg, men jag och Eva Nyman lyckades avstyra det. Det hade nästan garanterat spårat ur, antingen för att vi hade varit för få för att lyckas värja oss från de oundvikliga fysiska attackerna från radikalvänster och utlänningar eller också, omvänt, om vi hade öppnat för kreti och pleti på vår sida så hade vi fått enormt mycket skit i media för det.

Vi valde alltså att hålla en liten manifestation i Tierp. Jag tog reda på vilken väg tåget skulle gå och sedan placerade vi oss längs vägen med en banderoll och inväntade sossarna. Det var jag, Eva Nyman, Evert, Mattias Karlsson, Patrik, Mats Karlsson och ett par till. Så kommer sossarnas tåg, med marschorkester och allt och de två kommunalråden Bengt-Olov Eriksson och Börje Wennberg i spetsen. Vi ler och ser glada ut där vi står invid vår banderoll (”Sverigedemokraterna Uppsala” har jag för mig att det stod) och sossarna ser sura ut när de går förbi. Sen när de har passerat så får jag ett ryck och säger till de andra ”Kom igen! Vi följer efter!”  och så svänger vi upp efter sossarnas tåg och börja promenera med vår banderoll bakom dem.
De blev förstås vansinniga. Kommunalrådet Wennberg kom springande tillbaka och ställde sig ivägen och skrek att vi skulle ge fan i att följa efter socialdemokraternas tåg och det var helt klart så att han var ordentligt uppretad. Vi kunde naturligtvis ha valt att följa efter ändå, men ärligt talat fanns det inget att vinna på det. Tierp var fullständigt folktomt  – det var bara vi och sossarna utomhus. Inga reportrar var närvarande. Det var inte direkt så att vi skulle imponera på sossarna heller, så vi valde att avbryta där för att undvika konfrontation. Men det var kul ändå, med tanke på hur irriterade de blev.

Annars tycker jag väl idag att vi egentligen borde släppa första maj helt. Det skulle vara bättre om vi försökte utveckla Engelbrektsdagen, men det är en annan historia som kräver ett eget inlägg.

Motionsdags!

30 lördag Apr 2011

Posted by Joakim Larsson in Riksårsmöten

≈ 8 kommentarer

Etiketter

landsdagar, motioner, Sverigedemokraterna

Nej, det är inte dags att ge sig ut i löparspåret. Det är däremot dags att skicka in motioner till landsdagarna i höst. Jag tänkte ta några inlägg här på bloggen där jag redovisar några av de förslag som jag har tänkt lägga fram.

Motion om serviceavgiften

Vid partiets sista riksårsmöte år 2008 fattades ett beslut om att höja den serviceavgift som lokalavdelningarna var förpliktigade att betala in till riksorganisationen från 25% till 40%. Motivet var då att riksorganisationen sades behöva det extra penningtillskott som detta innebar inför det viktiga valet 2010. Riksårsmötet gick också på den linjen.

Under diskussionerna på RÅ 2008 framfördes också att det här var ett viktigt tillskott i det dåvarande läget, men att partiet efter valet – när riksorganisationen fått ett tillskott tack vare riksdagsinträdet – skulle kunna tänkas sänka serviceavgiften till 25% igen.

Partiet har nu nått fram till delmålet att komma in i Sveriges riksdag. Våra tillgängliga resurser har mångfaldigats. Partikassören har gjort en projektion på vad en sänkning av serviceavgiften skulle innebära för partiet på riksnivå. Denna redovisades på partiets framtidskonferens i februari.  Som jämförelse bifogar jag här en tabell över hur mycket pengar övriga riksdagspartier satsade i de senaste valen:

Parti 2010 2006
Socialdemokraterna 70 miljoner 50 miljoner
Moderaterna 60 miljoner 36 miljoner
Centern Ca 65 miljoner 50 miljoner
Folkpartiet 25 miljoner 28 miljoner
Kristdemokraterna 17 miljoner 11-12 miljoner
Miljöpartiet 9,9 miljoner 10 miljoner
Vänsterpartiet 9 miljoner 7 miljoner

Källa: Svenska Dagbladet 16 oktober 2009 samt svt.se

Vi satsade som bekant ca 19 miljoner i valet 2010. Av tabellen framgår att om att kassörens uträkning stämmer, så kommer riksorganisationen oavsett vilken nivå vi väljer på serviceavgiften att ha tillgång till resurser som är långt större än partier i ungefär samma storlek och som närmar sig vad de största partierna i Sveriges riksdag har. Man ska dessutom komma ihåg att det inte är självklart att det är den som satsar mest pengar som får bäst resultat, vilket Centerns svaga valresultat visar.

De pengar som inte betalas i serviceavgift är inte borta. De finns kvar i distriktens och kommunföreningarnas kassor och kan där bidra till att bedriva valrörelser lokalt och bygga upp lokala strukturer, vilket är ett måste på sikt. Jag yrkar därför

Att                första meningen i §17, bilaga 1 i stadgarna ändras till att lyda

”Distrikt skall överföra ett belopp som motsvarar 25 procent av sitt partistöd till riksorganisationen.”  , samt

att                  första meningen i §17, bilaga 2 i stadgarna ändras till att lyda

”Kommunföreningar skall överföra ett belopp som motsvarar 25 procent av sitt partistöd till riksorganisationen.”

 

Örbyhus 22 april 2011

Joakim Larsson

Ombud för Uppland

 

Recension av Windeskogs bok

25 måndag Apr 2011

Posted by Joakim Larsson in Historia, Recensioner

≈ 23 kommentarer

Etiketter

Jimmy Windeskog, Sverigedemokraterna

Non je ne regrette rienNon je ne regrette rien by Jimmy Windeskog

My rating: 3 of 5 stars

Non, je ne regrette rien –

ett decennium i Sverigedemokraternas ledning

Jimmy Windeskog har efter sju sorger och åtta bedrövelser nu avslutat sin självbiografiska bok om tiden i Sverigedemokraterna. Det är omöjligt för mig att recensera den här boken på ett objektivt sätt, det ska jag vara tydlig med. Jag förekommer själv på flera ställen i Jimmys bok, och många av de saker han berättar om i boken är sådant som jag själv var närvarande vid eller fått återberättat för mig vid åtskilliga tillfällen. Jag kan alltså inte bedöma Jimmys bok fristående från mina egna minnen och det bör bloggläsaren komma ihåg.

Boken behandlar alltså Jimmys liv och leverne under perioden i Sverigedemokraterna. Det är viktigt att förstå att det är vad boken är: en bok om Jimmys erfarenheter ur hans synvinkel, inte ett försök att skriva Sverigedemokraternas historia. Den som läser boken märker fort att Winde har skrivit boken i ungefär den ordning som minnena har ramlat in i huvudet på honom och därefter sorterat om lite, med varierat resultat. Åtskilliga gånger blir t.o.m. jag lite förvirrad, eftersom han gör utvikningar och hopp i kronologin lite fram och tillbaka när han finner det påkallat (när han presenterar Torbjörn Kastell gör han exempelvis ett hopp flera år fram i tiden till en rolig episod mellan Tor Paulsson och Kastell innan han hoppar tillbaka till 1997). I stora drag försöker han dock hålla fast vid en tidslinje som börjar med hans egen uppväxt i Borlänge på 80-talet via ett gradvis alltmer fördjupat engagemang i SD, hur han blev avpolletterad från partiet och i stort sett fram till idag.

När jag läser boken så verkar den i stora drag vara korrekt i sak. Några småfel går att hitta här och där (det var t.ex. inte 40 stygn som jag blev sydd med när jag blev nedslagen på gatan 1997 utan 12-15 eller så) men det mesta är rena petitesser som inte har någon större betydelse. Winde blundar inte heller för sådant som kanske är lite genant för partiet idag, som exempelvis hur oerhört paranoida mot verkliga eller föreställda rödingar vi var då eller vilka enorma strider som kunde uppstå kring något tiotusental kronor i partikassan, vilket är växelpengar idag.

Det är också uppenbart att Winde fortfarande är bitter på de personer som sparkade ut honom ur partiet, och flera gånger kan han inte motstå frestelsen att ge några små tjuvnyp till den nuvarande partiledningen när han drar sig till minnes en eller annan detalj som de misslyckades med. Vems fel det var att vi kopplades till obskyra partier på Balkan i flera år genom en okritiskt återgiven länklista på partihemsidan är t.ex. något som Winde ägnar några sidor åt att reda ut.

Alltnog: man ska som sagt inte tro att det här en objektiv och neutral historieskildring. Den som däremot vill försöka tränga in under ytan och få en uppfattning om hur det kunde upplevas att vara på insidan som aktivist i Sverigedemokraterna under den svåra tiden på 1990-talet har en hel del att hämta. Det är där, tror jag, boken har sin stora behållning – som en förmedlare av de stämningar som rådde inom partiet under 1990-tal och tidigt 2000-tal.

Själv ser jag med viss nyfikenhet fram emot vad andra läsare av boken kommer att tycka. Vad kommer en eftervärld som inte var med när det begav sig att säga om våra eskapader?

View all my reviews

Recension av ”Svensk, svenskare…”

14 söndag Nov 2010

Posted by Joakim Larsson in Recensioner

≈ 20 kommentarer

Etiketter

Annika Hamrud, Elisabet Qvarford, Sverigedemokraterna

Vi skriver det ni säger, det är journalistik.

Det är inte ofta som jag har anledning att säga det här, men i jämförelse med vissa andra författare så framstår Expos skribenter som sakliga.

Förstå mig rätt nu – man ska inte ta det som Expo skriver som odiskutabla sanningar eftersom de är hårt vinklade, men numer – efter Stieg Larssons död – så verkar de anstränga sig för att ta fram faktauppgifter och redovisa dessa i källförteckning. Stieg Larsson var en elak skribent som ofta skrev på ett sätt där han med mycket små ordvändningar lyckades förmedla det förakt och hat han otvivelaktigt kände för oss alla. Han höll sig inte heller för god för rena personangrepp om han tyckte att han kunde komma undan med det. Den tiden är dock i huvudsak förbi i Expos offentliga material, även om sådant ofta lyser igenom på skribenternas privata bloggar.

Däremot så finns det andra som har plockat upp den manteln. Under året fram till valet följdes partiets ledande aktivister av paret Qvarfordt och Hamrud, som åkte runt på SD-möten och intervjuade företrädare i olika sammanhang, ofta på en semiprivat basis. Deras vedermödor har nu förts samman i en bok som i dagarna har givits ut av det lilla oberoende förlaget Optimal.

Boken har på förhand marknadsförts som ett brott med den tradition som författarna menar har fokuserat vid Sverigedemokraternas förflutna. Istället, menar de, ska man se till vad partiet är idag och vilka åsikter vi företräder idag och vad de ledande inom partiet faktiskt säger och gör. Det låter ju vällovligt och utan tvekan bidrog den utgångspunkten till att partiledningen accepterade att ha de två skribenterna i hasorna under hela valrörelsen. Jag har själv haft en del kontakt med dem via twitter, och jag har förstått att de har följt i stort sett alla aktiva SD:are som använder detta medium för att på sätt kunna studera oss bättre.

Vad kan man då säga om resultatet?

Boken är uppbyggd som ett antal egentligen helt fristående kapitel, korta nedslag i SD-världen där paret Hamrud/Qvarfordt får agera sanningsvittnen till vad det är som sker. I princip finns det inget större sammanhang mellan kapitlen. De hade kunnat släppas som en längre artikelserie i DN eller i, säg, Fokus, utan att det hade märkts att det var tanken att det skulle bli en reportagebok av det hela. I flera av kapitlen sker mer eller mindre informella intervjuer med olika företrädare, och det slår mig som ganska tydligt att de i vissa fall har samtalat ganska länge med vissa för att sedan gå hem och i stort sett omedelbart sätta sig ner för att skriva ned sina intryck.

För det är just det som är bokens stora svaghet (och kanske styrka för vissa): boken handlar egentligen mer om de intryck som författarna får än någon särskilt genomgripande politisk analys av vad det är som partiet står för. Naturligtvis är alla reportageböcker i någon mån skrivna med utgångspunkt från intryck, men här handlar det mer om de rent känslomässiga intryck som författarna har fått, hur de själva – författarna – har tänkt och framförallt känt när de har deltagit i något SD-sammanhang.

Och det författarna har känt är helt uppenbart avsky och förakt, även om de är ytterst noga med aldrig använda just dessa två ord när de talar om SD. Det är ju så hemska ord, inte sant? Istället väljer författarna att använda sig av en teknik där man medvetet beskriver saker och ting på ett sätt som är menat att ge associationer utan att man egentligen säger rent ut vad det är man menar. Låt mig ta några exempel.

Axel W Karlsson är en präst i Göteborg som länge har stött oss. Såhär skriver Qvarfordt/Hamrud (QH) om honom:

Först efter att han 2007 lämnat sin sista tjänst i Svenska kyrkan, som var en kontorstjänst, en sådan som kyrkan förr hade råd med när en präst inte ansågs passa i en församling, blev han medlem i Sverigedemokraterna.

Notera att Q/H inte med ett ord leder i bevis att Axel skulle vara olämplig. Författarna frågar inte ens varför han inte längre arbetar inom kyrkan. Ändå lyckas de på detta sätt antyda att Axel Karlsson var en dålig präst.

Det är dessutom en smula parodiskt att författarna inte kan avhålla sig från att kommentera detaljer om diverse sverigedemokraters utseende. Ta t.ex. om Erik Almqvist på sidan 17:

Huvudet är rakat, men man kan se att hårfästet håller på att smyga sig bakåt.

Eller om Carina Herrstedt på sid51:

Carina Herrstedt får ofta agera ansikte utåt. Svenskblond med hjälp av kemikalier används hon för att visa att Sverigedemokraterna inte alls är ett parti som bara består av män, även om det ofta verkar så.

Om deltagarna på valupptakten i maj sid. 60

Många av de äldre männen är okammade och bär gamla och uttänjda T-shirts.

Om Roger Hedlund på sidan 120:

Han påminner om ett cykelbud från en pilsnerfilm.

Precis som många andra Sverigedemokrater är [Björn Söder] inte särskilt reslig

s. 173.

Plötsligt ser [Erik Almqvist] ut som en stressad ordningsvakt och vi tänker att det nog var såhär han såg ut när han själv jobbade som dörrvakt.

s. 196

[Mattias Karlssons] skjorta (…) spänner över magen

s. 232

Man kan kanske ha förståelse för att de vill beskriva sin omgivning, men det blir ett återkommande tema att plocka ut detaljer som de stör sig på. Åkesson har för mycket puder i ansiktet inför en intervju, Axel Karlsson har strumpor i sandalerna, Åkessons skjorta är smutsvit och kvinnorna på valvakan fnittrar som om de vore på skoldans. Jag kan inte se annat än att de anser att SD:are är löjeväckande som personer och att det är detta de vill förmedla.

En annan teknik som används är den med enkla frågor. Det är fantastiskt hur författarna ofta verkar ställa sig själva frågor om olika saker som de stöter på i SD-sammanhang. Några exempel:

Nu gör Erik Almqvist ett uttalande som förvånar oss. Den annars så trevlige mannen säger nu i mikrofonen att palestinierna här visar varför det finns konflikter i vissa delar av världen och inte i andra.

s.86

Vi försöker att inte visa hur förbluffade vi är. Liberala katolska kyrkan känner vi väl till från bögkretsar.

(Om Tommy Hanssons kyrkotillhörighet på s.114)

Vi får inget svar från Carina Herrstedt om vilka som egentligen bestämmer i partiet. På henne låter det inte som att det är partistyrelsen.

Intervju med Carina Herrstedt, sid. 58

Nu kommer det till ett läge där vi inte längre hänger med. Varför ska de andra partierna lyssna till SD:s väljare och inte till sina egna?

(Som åhörare till ett tal av Åkesson, s. 94, för övrigt precis innan de har en lång intervju under en bilresa med Åkesson)

Sådär håller det på, sida upp och sida ner. ”Varför säger han så? Varför tycker han så?” Ständigt frågar de sig själva hur den ena eller andra ståndpunkten från partiet egentligen hänger ihop, gärna åtföljt av någon sarkastisk kommentar. Till slut börjar jag tänka ”Jamen ställ frågan nån gång då!” – men trots att de uppenbarligen har stått precis bredvid SD-företrädare och att de själva är journalister så har det alltså inte varit mödan värt att ställa frågan direkt till den Sverigedemokrat de för stunden har intervjuat. Så intressant var frågan inte. Och varför inte det då, undrar vän av ordning? Jo givetvis därför att det rent berättartekniskt är bättre att inte få svar på sådana frågor. Gör man på det här viset så kan man ju göra det lättare att i text få partiet och dess företrädare att framstå som skumma typer med ogenomtänkta ståndpunkter, vilket är det överordnade syftet. Ibland kommer dock föraktet i öppen dager, t.ex. när författarna skriver ”SD-Television uppför sig som barn” på sid. 189. Det är också i vissa fall uppenbart att de faktiskt inte har förstått eller inte haft lust att förstå det som sägs, exempelvis vid Robert Spencers islamseminarium under Almedalsveckan, som de tycker är så ”svårt och tekniskt” att de helt avfärdar det med att det inte går att ta ställning till det (och jo, de kommenterar hans utseende och person också, han har en för varm kostym och är dessutom burdus), på sid 195ff. Därmed slipper de ge sig in på att kritisera det Spencer säger i sak.

Dessutom kommenteras ganska ofta sådant som är mer av skvallernatur, som egentligen borde vara oväsentligt i en bok om ett politiskt parti, t.ex. gör de sig lustiga över att Åkesson fick en blomsterbukett som fortfarande var inslagen i papper eller att han vid ett möte fick en gåva i form av en flaska konjak. Givetvis återges den nu infamösa intervjun med Levi Klausen i sin helhet. Ett sådant mål kan de inte motstå att skjuta in sig på. Det är ingen hejd på klagandet: SDU:arna är dåliga på att klappa takten, ljudanläggningen fungerar dåligt och folk kramas för lite med varandra på SD-möten.

Det är också uppenbart i en skildring av en motdemonstration mot SD i Landskrona att deras sympatier ligger hos de demonstranter som saboterade vårt möte. (s. 85). Dessutom skriver de att det inte stämmer att Daniel Assai tog med sig Åkesson från det havererade torgmötet, trots att det var just det vi kunde se i den dokumentär om SD som vi kunde se i rutan häromkvällen. (S. 89)

Vissa avsnitt är dessutom så bisarra att man som Sverigedemokrat tappar hakan. De försöker ge ett sammanfattande betyg på vårt förhållningssätt till etablissemanget och skriver att den sociala kompetensen uppvisar brister, att vi inte följer kutym och inte vet vad som passar sig! (s. 202) Herregud. Precis som om det någonsin har varit vår affärsidé att spela enligt etablissemangets regler för vad som passar sig och inte. Eller vad sägs om följande pärla:

[Sverigedemokrater] går ofta i försvarsställning och förstår inte vad det innebär att bli ifrågasatt av en journalist. De tror istället att journalisterna försöker debattera med dem och att de frågor de får är journalisternas åsikter. (sid 253)

Ja, det tro fan det. Det är ju så det är, och det är direkt häpnadsväckande att läsa det här i en bok som dryper av insinuanta formuleringar om SD:are. Kan det vara så att de inte själva begriper hur det här låter? Sedan kommer den absolut mest graverande passusen av alla, som till slut får mig att inse hur det ligger till:

Flera av dem som jag träffar under kvällen verkar stämma in på benämningen ”globaliseringens förlorare”. De är gamla eller har sjukdomar och många av dem upplever att de har blivit dumpade på samhället soptipp. När de försöker komma på vems fel det är riktar de hellre blicken mot någon annan än sig själva.

Japp, där satt den. Sjuka och gamla svenskar och de som tycker att samhället behandlat dem illa och engagerar sig för att ändra politiken är losers i QH:s ögon, och borde istället förstå att det är deras eget jävla fel. Med den utgångspunkten är det inte att undra på att boken dryper av förakt mot allt och alla som den beskriver.

Det finns dock också sådant i boken som faktiskt visar på intressanta och genuint relevanta insikter i hur Sverigedemokraterna fungerar och som ger information som faktiskt inte varit känd utanför den allra innersta kretsen. Ett sådant kapitel är t.ex. intervjun med Micke Jansson, där han får ge sin syn på det politiska livet efter förlusten i partiledarvalet och intervjuerna med Åkesson och Almqvist, men utöver det är det kanske tio sidor totalt där det förekommer en eller annan detalj som är intressant.

En sådan intressant detalj är det här utdraget ur en intervju med Almqvist:

Till skillnad mot nu fanns tidigare de som stod för en etnisk nationalism. (sid.23)

Ja, för det gör det ju inte nu.

UPPDATERING 8 mars 2011: Korrigerade en missvisande formulering.

Sverigedemokraterna och överfallen

14 fredag Maj 2010

Posted by Joakim Larsson in Trakasserier

≈ 5 kommentarer

Etiketter

Erik Wiklund, mymlan, Niklas Orrenius, Sverigedemokraterna

Det har blossat upp en debatt mellan några olika bloggare om de förföljelser som sverigedemokrater utsätts för.

Det började med att bloggaren mymlan läste Niklas Orrenius bok om oss och förskräcktes över hur illa vi behandlades av media och diverse vänsterpack. Därefter fick hon omedelbart svar av Erik Wiklund och sd-ätaren Nicke Lindqvist. De två senare menar att det inte alls är så att SD behandlas fel i media eller att det tigs ihjäl när SD:are utsätts för brott.

Jag kan hålla med om att situationen har förbättrats något. Idag kan vi faktiskt nå ut i media, och förmodligen var det en milstolpe när vi för första gången någonsin släpptes in på DN Debatt, det etablerade politik-Sveriges megafon nummer ett.

Det kan dock här vara värt att påminna om att detta inte är hel bilden.

För det första: den rapportering som vi ser idag och som började komma igång på allvar efter valet -06 är ett tämligen nytt påfund. Före det valet var det endast i undantagsfall som vi fick del av rapporteringen utanför Skåne (där skiftet ägde rum redan efter valet 2002). Wiklund hävdar ju exempelvis att det idag uppmärksammas när SD:are blir av med sina jobb och det kan kanske vara sant för de mest framträdande aktivisterna, men detta är en sentida omsvängning.

Hur många kände exempelvis till före Orrenius reportage i Sydsvenskan 2006 att Richard Jomshof länge hade haft problem att få anställning som lärare tack vare sina politiska åsikter? Man ska också komma ihåg att i de flesta fall som något sådant uppmärksammades så var det i direkt positiva ordalag – t.o.m ledande politiker gick ut och sade att de var rätt och riktigt att sådana som Jomshof blev av med sina jobb (jag vill minnas att både Mona Sahlin och den dåvarande SSU-basen uttalade sig positivt om Jomshofs avstängning). Hur många kände till före Orrenius reportage i Sydsvenskan 2005 att partiledningen blev överfallna vid ett möte utanför Växjö där flera av dem blev misshandlade med tillhyggen och där tårgas kastades in i lokalen? Ändå kunde Orrenius inte låta bli att spekulera i att vi hade iscensatt attacken själva.

För egen del minns jag den där gången 1997 när jag och ett par andra meningsfränder hade genomfört ett politiskt torgmöte på Sergels Torg och blev överfallna av AFA i en gränd och misshandlade. Vi ringde till tidningarna i Stockholm efteråt, varvid svaret blev från tre av dem att de inte var intresserade av uppgörelser mellan extremistgrupper – med andra ord, vi hade oss själva att skylla och det var inte intressant att skriva om när vi fick stryk.

Det stannar ju inte vid direkta attacker. Jag minns den där gången när jag pratade med hyresgästföreningen i mitt dåvarande bostadsområde om att aktivera mig i föreningen och pyssla lite med bostadsrättsfrågor (jag vill minnas att det jag var mest intresserad av var gymlokalen, som var ganska nedgången). Jag ringde till hyresgästföreningens expedition för att kolla, och de sa att de mycket väl visste att jag var med och att de hade haft diskussioner om en sån som jag alls skulle få vara med i föreningen. Jag fattade vinken.

Jag minns också när jag efter viss tvekan gick med i facket. Jag bestämde mig för det eftersom jag insåg att jag förmodligen skulle behöva advokathjälp om nån rektor skulle få för sig att sparka mig när det kom ut vem jag var. Jag är dock fortfarande ambivalent inför mitt fackförbund, icke minst sedan förbundets chefsjurist skrev en krönika i min facktidning för något år sen om att ”det inte förelåg någon skyldighet att hjälpa förbundsmedlemmar att vara främlingsfientliga”, underförstått – man får ingen hjälp om man blir sparkad. Fortfarande förekommer det att SD:are blir sparkade ur facket och det verkar fortfarande inte vara tillåtet att ha förtroendeuppdrag i facket.

Min poäng är att en artikel på DN debatt eller en enstaka journalists insatser att vara hederlig inte betyder att vi behandlas likadant som alla andra partier vare sig i tidningar, av myndigheter eller rörande proportionerna av de hot och överfall vi utsätts för.

För det är ju så, för det andra, att vi fortfarande lider av sådana här förföljelser i vårt dagliga arbete.

Även om direkta attacker på våra mest framträdande företrädare faktiskt tenderar att uppmärksammas nuförtiden så talas det mycket tystare om alla de saker som vanliga sympatisörer och vanliga medlemmar utsätts för. I mitt eget distrikt Uppland har vi fortfarande problem med det här och jag har mött det fler gånger än vad jag kan räkna. Några exempel från de senaste åren, lätt anonymiserade:

  • En kommunalanställd tjänsteman som också råkar vara medlem i Sverigedemokraterna blir inkallad på kontoret av sin chef och får veta av denne att det inte är tillrådligt att engagera sig öppet i partiet. Det vore inte bra för anställningen.
  • En hantverkare som tar kontrakt från en statlig myndighet vågar inte vara offentlig företrädare för SD med motiveringen att han är rädd att bli av med sina kontrakt. Senare bränns hans bil upp av AFA, vilket förstås inte rapporteras i tidningen.
  • En ungdomsmedlem sitter och pratar med ett par sympatisörer på ett kafé. Mot slutet av samtalet kommer ett par personer fram och upplyser om att de har filmat konversationen och nu tänker ta reda på var de närvarande bor och arbetar. Sympatisörerna hörs sedan aldrig av igen och ungdomsmedlemmen vägrar efter detta att synas ute på stan igen i partisammanhang. Sedermera försvinner vederbörande helt ur partiet.
  • En aktiv medlem i SD i länet följer med på en flygbladsutdelning. Vid slutet av utdelningsrundan springer en man med ett järnrör förbi, slår det i skallen på vår medlem och försvinner sedan snabbt nedåt gatan. Sjukhusbesök följer. Personen är idag inte medlem.

Hur kan man hävda att vi behandlas likadant som alla andra partier och att vi bara spelar martyrer när händelser som det ovanstående är sådant som vi får leva med? Inget av det ovanstående är sådant som presenteras som nyhetsvärdigt. Effekten blir att folk drar sig för att engagera sig i SD av en fullt berättigad rädsla för att drabbas fysiskt, ekonomiskt eller socialt. Hur kan man tro att folk ska våga engagera sig i SD om man riskerar att bli avskedad från sitt arbete, överfallen på gatan, sparkad från hyresgästföreningen, bli av med företagskontrakt, antastad på kaféer, och få sin egendom förstörd – och sedan bli anklagad i media för att ”bara spela martyr?” Faktum är att jag själv tvekade innan jag skrev det här inlägget eftersom jag vet att det kommer att bidra till rädslan och göra det ännu svårare att rekrytera nya medlemmar och aktivister.

När AFA läser den här artikeln kommer de att gnugga händerna av glädje. Samtidigt, på Den Där Tyska Sidan Som Stulit Vårt Namn, så kan jag läsa en artikel om hur det är helt rätt att avskeda lärare som är sverigedemokrater, och jag kan inte låta bli att undra hur mycket som egentligen har förändrats de senaste åren.

Dödsstraffet – del 1: Motionen

21 onsdag Okt 2009

Posted by Joakim Larsson in Dödsstraff, Riksårsmöten

≈ 6 kommentarer

Etiketter

dödsstraff, Sverigedemokraterna

Det har ju diskuterats en del i media och i diverse fora om min dödsstraffsmotion. Jag tänkte att det kunde vara dags att ta upp ämnet här på bloggen också. Jag börjar med att publicera själva motionen, för att sedan gå vidare lite med argumenten och reaktionerna.

Motion 2: Motion om dödsstraffet
Motionär:

Joakim Larsson (ombud Uppsala län)

Motionstext:
I Sverige avskaffades dödsstraffet i krigstid 1973. Redan 1921 avskaffades det i fredstid och ingen har avrättats i Sverige sedan rånmördaren Alfred Ander år 1910. Motiveringen från motståndarnas sida har varit att dödsstraffet är ineffektivt och att det finns en risk för att döma oskyldiga. Vi i Sverigedemokraterna har tidigare haft återinförande av dödsstraffet på programmet, även om vi har tagit bort den skrivningen sedan några år tillbaka. Nu har det visat sig att det fortfarande finns relativt många inom partiet som anser att dödsstraffet är önskvärt – och jag är en av dem. I detta är vi heller inte ensamma. Faktum är att ca 30-40% av befolkningen i olika undersökningar har sagt sig sig vilja ha dödsstraff för vissa brott. Dödsstraffet är ett kontroversiellt instrument som ändå har fördelar. I motsats till vad exempelvis Amnesty International brukar hävda så finns det viss forskning som pekar på att dödsstraffet faktiskt kan ha en effekt på brottsnivåerna (och det tar ju garanterat bort risken för återfall i det fall det döms ut). Somliga studier under 2000-talet har hävdat att varje utdömt dödsstraff rentav kan rädda flera liv tack vare denna effekt.

Vidare måste vi komma ihåg vad det är vi talar om här – straff för fruktansvärda brott. Alltför ofta fokuserar svensk kriminalpolitik på gärningsmannens väl och ve och grova brottslingar behandlas som om de vore olydiga småpojkar som bara behöver en kram och några vänliga ord för att bli väluppfostrade samhällsmedborgare. Detta synsätt är naivt. Det finns brott som är så grova att ingen förlåtelse kan finnas för dem. Det finns brottslingar och galningar som är bortom alla försök till rehabilitering. Ett par exempel:

I oktober 2008 dömdes Anders Eklund i det uppmärksammade Englafallet för våldtäkt och mord på en tioårig flicka som han av en ren slump hade mött på en landsväg i Dalarna. Samtidigt dömdes han för ett tidigare fall av våldtäkt och mord år 2000. Tror någon att Eklund någonsin kommer att vara något annat än vad han är – ett livsfarligt monster?

1979 dömdes Stig Bergling till livstids fängelse för grovt spioneri för Sovjetunionens räkning.
Under ett flertal år hade han mot betalning sålt försvarshemligheter som han stulit under sin tid inom underrättelsetjänsten. En av de saker som såldes var hela planen för samtliga befästningar i de svenska försvarssystemen – information som skulle innebära skillnaden mellan liv och död för tusentals svenska soldater och potentiellt vara avgörande för utgången av krig. Efter sin rymning från fängelset återkom Bergling till Sverige och lever idag ett stillsamt liv som pensionär på ett ålderdomshem i Kista. Tror någon att en sådan typ av ”bestraffning” avskräcker någon annan från att sälja ut Sverige?

Det är min bestämda uppfattning av dödsstraff bör finnas som en möjlighet för särskilt grova
brott.

Jag yrkar därför
att landsdagarna ställer sig bakom den inställning till dödsstraff som anförs i motionen
att det kriminalpolitiska utskottet med utgångspunkt från motionen ges i uppdrag att återkomma med en programskrivning i frågan till landsdagarna.

Yttrande från kriminalpolitiska utskottet:
Utskottet ”Krafttag mot brottsligheten” har under det fortlöpande arbetet avfärdat dödsstraffet
som en möjlig bestraffningsmetod. Argumenten är som följer:
Oåterkallelig åtgärd, om det visar sig att den dömde har blivit dömd på falska grunder finns det ingen återvändo. Det finns dagsaktuella fall runt om i världen och det skulle förmodligen finnas liknande fall även i Sverige.
Bidrar till ett hårdare samhälle med en hårdare människosyn.
Sverige skulle avlägsna sig från den nordeuropeiska, västeuropeiska, synen på dödsstraff.
Det finns andra sätt att minska förekomsten av allvarliga våldsbrott, t.ex. genom att minska
alkoholmissbruket i samhället. Enligt kriminologer minskar inte dödstraffet frekvensen av mord och våldsbrott, eftersom dessa brott vanligen begås i affekt.

Utskottet föreslår därför:
att landsdagarna avslår motionen i dess helhet.

Partistyrelses förslag till Landsdagarna:
Partistyrelsen instämmer i utskottets yttrande.
Partistyrelsen föreslår landsdagarna besluta
att avslå motionen.

RÅ 2008: Hemma

04 söndag Maj 2008

Posted by Joakim Larsson in Riksårsmöten

≈ 4 kommentarer

Etiketter

bensinskatt, religiösa friskolor, Sverigedemokraterna

Kom precis in genom dörren hemma i Uppsala. Ett par snabba kommentarer – allt gick som PS ville med ett par modifikationer. RÅ valde att köra över styrelsen i bensinskattsfrågan, så nu förspråkar vi sänkt bensinskatt. Det blev också en het debatt kring vår inställning till religiösa friskolor. Skall vi vara mot alla sådana eller också fortsättningsvis acceptera kristna sådana? För totalförbud var flera skåneombud, för kristna skolor var paret Kronlid från Örebro samt PS. Till slut gick RÅ på PS linje, men många stödde minoritetslinjen.

RÅ 2008: Dag 2

03 lördag Maj 2008

Posted by Joakim Larsson in Riksårsmöten

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

riksårsmöten, Sverigedemokraterna


Okej, det visade sig att jag ropade hej för tidigt. Den bärbara datorn klarade inte av att hålla signalen till nätverket. Just nu står jag vid en hotelldator – jag har smitit ut en stund.

Vad kan man säga hittills? PS-valet gick ganska smärtfritt. Jag har haft en hel del synpunkter på PS, men den här gången lyckades de flesta invändningar man kunde ha mot VB:s förslag lösas i förväg. Jag är någorlunda nöjd med hur det blev. Jag är också positivt överraskad av den VB som valdes till nästa år – det kan nog bli bra.

Igår kväll hölls gruppdiskussioner ang. dagens ärenden – en mycket bra idé som verkligen gjorde att flera frågor fick en rejäl diskussion och att flera vanliga ombud som inte är uppe i talarstolen så ofta fick säga sin mening.

Idag, däremot, så led partiet ett stort nederlag. Stadgeförändringen som jag har talat om tidigare gick igenom med siffrorna 125-29, så nu är partiet betydligt mer toppstyrt. Lyckligtvis blev det åtminstone ett par små förbättringar av förslaget och debatten var iallafall konstruktiv och inte så präglad av fientlighet som många diskussioner har varit de senaste åren.

Nu: debatt om det regionalpolitiska programmet.

Sverigedemokraternas riksårsmöte 2005

09 måndag Maj 2005

Posted by Joakim Larsson in Ideologi, Riksårsmöten

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

etnicitet, Sverigedemokraterna

I går kom jag hem från RÅ 2005 efter att ha fått sitta mötesordförande under två dagars hårda strider. Jag åkte ur riksstyrelsen i år, vilket jag väl personligen kan leva med. Tyvärr så vann inte de kandidater jag helst hade sett placerade i riksstyrelsen, men när det nu blev som det blev så får jag väl leva med valet och hoppas att årets riksledning kan göra ett bra arbete.

Vad värre är så röstades en del riktigt korkade motioner igenom. Jag reserverade mig mot två av dem:

Den första var en motion som krävde att vi skulle skriva in i principprogrammet att vi stöder FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och att vi är starkt mot diskriminering. Det är förstås extremt svårt att rösta mot en sådan motion utan att framstå i dålig dager och jag är övertygad om att de som stödde motionen kommer att framställa mig som en skum typ också, men det kan inte hjälpas. Det är faktiskt inte det att jag skulle vara förespråkare för diktatur och tortyr som gjorde att jag röstade nej och reserverade mig. Jag anser att vi som nationalistiskt parti inte bör binda oss så hårt till vad en internationell organisation säger – när har väl FN visat sig stödja kampen för ett svenskt Sverige? FN är ett internationellt skämt och dessutom fruktar jag att det ställningstagande partiet nu har gjort kommer att användas både externt och internt för att förskjuta partiets program ännu mer. Min reservation var självklar, och jag var inte ensam: Jan Millds kommentar.

Den andra motionen syftade till att ta bort omnämnandet av etnicitet ur det befolkningspolitiska handlingsprogrammet. Även där var motiveringen dålig: media ger en dålig bild av oss. Nå, vi existerar inte för medias skull utan för det svenska folkets skull. För mig är det helt naturligt att begreppet etnicitet hör hemma i de politiska dokument som publiceras av ett nationalistiskt parti. I begreppet etnicitet ingår såväl språk som religion, kultur och ursprung (se denna hemsida). Jag tycker att det är fegt att ta bort det ur programmet. Min reservation är lika självklar där.

Joakim Larssons kvitter

  • RT @Totalforsvar: Nationalstaten undermineras. svt.se/nyheter/utrike… 4 hours ago
  • RT @BergqvistSofie: Vecka 1 med Biden. Män som identifierar sig som kvinnor ska accepteras inom damidrott. Frågan är hur detta kommer påver… 4 hours ago
  • Det är en rimlig fråga som det vore underhållande att se ställas! Svaret är förstås att @sdriks är ett mycket pragm… twitter.com/i/web/status/1… 5 hours ago
  • RT @ltenstedt: Snälla @sverigesradio, kom hem från USA! Sluta bevaka som om det var inrikespolitik. Vi är inte en delstat. Myrdals doktrin… 5 hours ago
  • RT @Bulletin_Nu: “Det var beklämmande att se SVT:s coronautfrågning urarta i historierevisionism. På punkt efter punkt kunde Anders Tegnell… 1 day ago
  • RT @LibertarianBlue: Hey, you, you're finally awake. You were trying to win an election, weren't you? Walked right into that DNC ambush,… 1 day ago
  • RT @AdamMarttinen: Rivstart i USA med ökad risk för islamistisk terrorism, mer illegal invandring, mer smuggling av droger och människohand… 1 day ago
  • Det mest intressanta i den här artikeln för min del är nog att Zeth Gogman till slut har insett att han är med i fe… twitter.com/i/web/status/1… 1 day ago
  • Tittade precis på årets första avsnitt av #Utrikesbyrån. Jag kan inte säga att jag är imponerad. Det är ett underbe… twitter.com/i/web/status/1… 1 day ago
  • RT @anders_ljung: Justitieutskottet gör tummen ned för regeringens förslag att bland annat införa tillståndskrav för att få ha löstagbara t… 1 day ago
Follow @jockelarsson

Senaste inläggen

  • Recension: In klampar Jimmie
  • SD, Kjellén och radikalkonservatismen
  • Recension: Ingjald Illråde
  • Consummatum est
  • När SD splittrades

Nationalistiska länkar

  • Frihetens fackla
  • Göran Olsson
  • Toralf Alfsson
  • Erik Hellsborn
  • Sällskapet Kafé Kastanjeträdet
  • Folkhemmet 031
  • Patrik Ehn
  • Barkbrödsnationalisten
  • Stefan Söder

Försvarsbloggar

  • Lantvärnet
  • Wiseman's wisdoms

Faktasidor

  • Crime Prevention Research Center

Intelligentia

  • Cornucopia?
  • Inslag.se
  • Nonicoclasos
  • Storstad
SD-facklan

Äldre inlägg

Kategorier

  • Almedalen (9)
  • Humor (11)
  • Ideologi (43)
    • Dödsstraff (6)
    • Monarkism (7)
    • Regionalism (3)
    • Via Dolorosa (10)
  • Kommunfullmäktige (16)
  • Krigsmakten (16)
    • Atlantpakten (2)
  • Mensjeviken (23)
  • Nyhetskommentarer (45)
    • Dödsrunor (4)
    • Tierp (2)
  • Recensioner (7)
  • Riksdagen (12)
  • Sverigedemokraterna (89)
    • Historia (6)
    • PS-kritik (15)
    • Riksårsmöten (25)
    • Skandaler (4)
    • Trakasserier (9)
    • Uppland (20)
  • Uncategorized (37)
  • Utrikes (12)

AFA Afghanistan Allan Widman Almedalen Björn Söder bloggdiskussion budget David Lång debatter Det Andra Partiet DVU dödsstraff Ernst Jünger etnicitet EU Expo Fokus Fredrik Eriksson Funebo försvaret Gustav Kasselstrand humor Höglandsskolan ideologi intervjuer Jas 39 Gripen Jimmie Åkesson Jimmy Windeskog Johan Rinderheim Jonas Åkerlund Julius Evola Kaliberaffären kf KF Tierp KF Uppsala konservatism Konservativ revolution Kyrkovalet landsdagarna Lars Isovaara liberaler liberalism lokalt Mattias Karlsson media mensjeviken Mikael Jansson miljömuppar monarki motioner Nationaldemokraterna nationalism NATO NPD opinionsundersökningar ps-kritik Reggaefestivalen Richard Jomshof riksdagen riksårsmöten Roger Hedlund Sanna Rayman sd-snack sossar Sverigedemokraterna talman Tony Wiklander trams Tyskland Val 2006 Val 2010 Valkampanjer våld våldtäkt YouTube

Befolkningsförändring i Sverige

Norrbottens län Västerbottens län Västernorrlands län Jämtlands län Gävleborgs län Dalarnas län Uppsala län Stockholms län Västmanlands län Södermanlands län Östergötlands län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Jönköpings län Kronobergs län Skåne län Hallands län Västra Götalands län Örebro län Värmlands län

Politicos

  • Sällskapet Kafé Kastanjeträdet
Creeper MediaCreeper

Bloggstatistik

  • 96 262 besök

Blogg på WordPress.com.

Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy