Den sista dagen i Almedalen var alltså Sverigedemokraternas dag. Det blev en intensiv dag för undertecknad eftersom jag hörde till det gäng som skulle åka ner till Almedalsparken på förhand för att ställa iordning saker och ting inför Åkessons tal. Nu blev det ju väldigt lyckat, men det blev lite snack nu efteråt om att vi skulle ha ägnat oss åt åsiktsregistrering.
Bakgrunden är att det fanns några SD-motståndare i parken under talet. Det var egentligen ganska harmlöst. Det där dussintalet motståndare parkerade sig längst bak och skränade slagord och bu-rop lite då och då under talet, men det var egentligen inte något större problem. Jag märkte också att flera poliser diskret drog sig lite närmare den fientliga gruppen för att ingripa i det fall de bestämde sig för att störa mötet på ett mer handgripligt sätt. Jag sneglade själv på dem lite då och då under mötet – man vet ju aldrig vad de kan tänkas hitta på. Vi har ju en mycket lång historia av mötesstörningar och direkta angrepp i det här partiet och flera av oss hade hört snack på gatorna i Visby att något skulle hända under talet. Så blev det dock inte den här gången, gissningsvis för att det verkade vara fem gånger fler poliser än motståndare i parken den här dagen.
Med detta kunde det ha slutat, men inte då. Thomas Karlsen, en SD-veteran från Trollhättan fotograferade evenemanget. Karlsen är en flitig fotograf och jag satt faktiskt själv i går kväll och tittade på de hundratals foton från veckan som han har lagt ut på bl.a. Facebook. Självklart fotograferade han också under partiledartalen (bl.a. mig) och självklart blev det väl ett par bilder på skränfockarna också. Och då blev det liv i luckan minsann! Aftonbladets reporter studsade omedelbart fram och satte sedan ihop en artikel på temat att vi ägnade oss åt åsiktsregistrering. Lyckligtvis spelade Karlsen in intervjun, eftersom han är vis av skadan efter många år av svinaktigheter från massmedia.
Efter det exploderade bloggvärlden och ett stort antal bloggare har nu fått för sig att de måste skicka in namn och foto till Åkesson personligen så att han skall kunna registrera dem också och stundom beskrivs skränfockarna som riktiga hjältar, vilka nu hotas av de slemma högerextremisternas dolska dåd.
De vet inte vad de talar om. Vilka hjältar är det de talar om då? Är det, till exempel, de där hjältarna som motdemonstrerade mot oss 1997 och sedan slog ned mig och mina vänner i en gränd när vi var på väg hem efter evenemanget? De där hjältarna som brände upp tre bilar för en av våra lokala ordföranden i Uppsala, en äldre dam? Hjältarna som krossade bilrutorna för en av våra aktivister och lade en lapp i brevlådan där han uppmanades sluta med sin politik? Hjältarna som målade “RASIST” i rödfärg på hemdörren till Stellan Bojerud, en av våra ledamöter? I realiteten är det så att de som står och skränar på mot oss på torgmöten är samma personer som gör något av det jag beskrivit ovan. Mot den bakgrunden så kunde man ju kanske hoppas på att folk kunde begripa vilken spänning som infinner sig varje gång antisar dyker upp. Varje gång man ser dem tänker man: kommer de att angripa den här gången? Det sätter sig i ryggmärgen.
Och ärligt talat – ställer man sig och skriker högljutt på ett torg eller i en park under ett politiskt möte, så ska man väl ändå inte bli förvånad om man väcker lite uppmärksamhet och blir fotograferad. Hela den här historien är en storm i ett vattenglas.
Joakim Larssons blogg 