• Mensjeviken

Joakim Larssons blogg

~ En nationalmensjeviks hemsida

Joakim Larssons blogg

Etikettarkiv: Afghanistan

Wilhelm Agrell: Ett krig här och nu

04 onsdag Sep 2013

Posted by Joakim Larsson in Atlantpakten, Recensioner, Utrikes

≈ 1 kommentar

Etiketter

Afghanistan, NATO, Wilhelm Agrell

De senaste dagarna har jag bland annat ägnat åt att ta mig igenom Wilhelm Agrells bok Ett krig här och nu som behandlar upptakten till och utfallet av Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Boken är efter vad jag kan bedöma en gedigen genomgång av spelet i samband med detta, även om Agrell själv anmärker att rätt mycket av de centrala dokumenten bakom den politiska processen som ledde fram till det svenska deltagande är hemligstämplade än i denna dag.

När vi valdes in i riksdagen 2010 så var det här en av de frågor som vi fick hantera allra först på försvarsområdet. Mot slutet av boken börjar jag därför känna igen en del resonemang  och faktauppgifter som ligger nära sådant som jag själv har tagit del av i och med mitt arbete med dessa frågor. Icke desto mindre så tycker jag att boken är värdefull för att få en djupare insikt i hur diskussionerna gick i samband med insatsen.

Framför allt tycker jag också att man lär sig en del om vilka effekter ett medlemskap i Atlantpakten skulle få för Sveriges del. När Agrell diskuterar Norges deltagande i OEF (som visserligen inte är ISAF, men ändå är verksamt i Afghanistan) skriver han:

I Norge togs dessa propåer på stort allvar. Landet var bundet av Natostadgans artikel 5, men också säkerhetspolitiskt beroende av att den kollektiva säkerhetsgarantin fungerade. Ett norskt styrkebidrag till OEF betraktades därför som en investering i ett halvt sekels återförsäkringspolitik från skyddsmakten USA.

I andra sammanhang har jag ju påpekat att ett svenskt medlemskap i Atlantpakten skulle få exakt denna följd. Vare sig man vill det eller inte så skulle man vara mer eller mindre tvingad att delta i de utrikespolitiska beslut och militära insatser som den dominerande paktmedlemmen Förenta Staterna beslutar om. Den formella handlingsfrihet som man har i dessa situationer är inte mycket värd om man utsätts för så hårt tryck att delta att man i realiteten inte har något val. I Danmark, till exempel:

…uppvaktades statsministern av den amerikanske Köpenhamnsambassadören som presenterade en lista på de styrkor som amerikanerna önskade insatta i Afghanistan. […] Trots en rad kritiska frågor under debatten [i Folketinget, min anm.] lämnade regeringen ingen närmare information om vilka uppgifter det var tänkt att de danska förbanden skulle lösa.

Så, amerikanerna marscherar alltså upp till den danske statsministern och mer eller mindre kommenderar vilka danska trupper som ska rekvireras, och den folkvalda församlingens roll är att föreläggas vad som realiteten är redan fattade beslut. Och hur var det då för Sveriges del?

Propositionen [till riksdagen, min anm.] den 20 december 2001 var knapphändig och det militära underlag man hänvisade till var (och är fortfarande) sekretessbelagt. En obesvarad fråga var således om Sverige mottog amerikanska framställningar om bidrag till OEF av samma slag som redovisats från danskt och norskt håll.

Det verkar alltså ha varit så som Agrell själv säger att medlemmarna i pakten ställde upp på den här insatsen inte enbart eller ens i första hand för att man delade amerikanernas mål för Afghanistans utveckling utan för att man såg det som viktigt att sluta upp:

Uppslutningen av Natoallierade i OEF och kort därefter i ISAF hade mindre handlat om Afghanistan än om den fortsatta relevansen i västvärldens allianspolitik.

Min erfarenhet är att det också är så det har sett ut för Sveriges del. Deltagandet i den här insatsen har i princip gått ut på att ta oss in i ett alltmer integrerat samarbete med Atlantpakten utan att rent formellt skriva under ansökan till fullt alliansdeltagande:

De internationella operationerna utgjorde allt tydligare ett slag säkerhetspolitisk hävstång med vars hjälp ett funktionellt samarbete med Nato steg för steg etablerades utan att den formella svenska alliansfriheten behövde tas upp till öppen prövning.

Själva insatsen i Afghanistan var från början kantad av missbedömningar såväl från svenskt som amerikanskt håll. För svensk del ville man länge inte inse vad det var för sorts situation som man placerade de svenska soldaterna i, vilket bland annat kunde leda till att svenska soldater inte fick den bästa utrustning som var möjlig eftersom detta kanske kunde ”skrämma” folk i insatsområdet:

”Hur skulle det uppfattas om vi kom i bepansrade fordon som Stridsfordon 90 eller Sisu?” frågade [general X].

Tja, jag vet inte, som att vi tog våra soldaters säkerhet på allvar och var redo att möta alla eventuella attacker på våra styrkor med fasthet? Man baxnar inför detta. Idioter finns uppenbarligen även på generalsnivå. Lyckligtvis kom detta att förändras, och man tvingades tillföra pansarfordon – dock utan att erkänna att deltagandet ditintills hade varit baserat på rena glädjekalkyler.

Efter talibanregeringens fall 2001 så försökte de olika privatmiliserna installera sig som regeringstrupper genom ett enkelt uniformsbyte, vilket var ett problem som man ännu inte helt har lyckats komma tillrätta med. Än värre är situationen i den afghanska polisen ANP, där man i princip verkar ha misslyckats helt med att stämma i bäcken. På sina håll verkar det vara rena rövarband som har tagit på sig polisuniformer, och om man upplöser ett polisdistrikt som har för stora problem så kan det resultera att de f.d. ”poliserna” helt enkelt återgår till mer traditionellt landsvägsröveri istället. För arméns del (ANA) har den mycket snabba expansionen av styrkorna lett till dels omfattande deserteringar (uppemot 20-30% av de anställda har periodvis varit ”frånvarande utan tillstånd”, som man kallar det) eller mer eller mindre uppenbara infiltratörer från talibansidan. Man räknar med att ca 5-10% av soldaterna i ett nyvärvat kompani afghanska soldater ”har en annan agenda”, det vill säga sympatiserar med rebellerna. För de svenska officerare som haft till uppgift att hjälpa till med utbildningen av ANA kan det leda till den absurda konsekvensen att man stundom måste gå beväpnad och hålla ett öga på sina egna ANA-livvakter eftersom det kan hända att någon av dem visar sina rätta färger och öppnar eld mot den egna sidan. Av allt att döma var det ungefär det som var bakgrunden till dödsskjutningen av de båda svenskarna kapten Palmlöv och löjtnant Andersson 2010.

Överlag verkar man också ha varit lite väl optimistiska från amerikanskt håll rörande möjligheterna att använda sig av lokala förmågor för att skapa en stat. De sista åren återvände man till den typ av upprorsbekämpning (COIN) som tidigare prövats under Vietnamkriget, Algerietrevolten och under Malayakrisen. Trots detta är det svårt att kalla resultatet för något annat än ett misslyckande. En del debattörr menar att det kunde ha gått om man bara hade satt in ännu mer trupp (dr. Stefan Olsson är ett exempel på detta) – själv vet jag inte. Kanske vet ingen.

Förra året kom en FOI-rapport som lite krasst konstaterar att det bästa alternativet för Afghanistan i nuläget antagligen är att man ingår någon sorts överenskommelse med talibangrupperingarna och låter dem återkomma till makten i någon form – inte för att det är ett bra alternativ utanför att alla andra alternativ är sämre. Karzairegimen har hela tiden hållits under armarna av amerikanerna och när de släpper taget är det högst tvivelaktigt om den afghanska centralregeringen, sådan den nu är, håller ihop. Det är f.ö. också tveksamt om den afghanska armén håller ihop, eftersom lojaliteterna där ibland verkar vara mot enskilda befälhavare snarare än mot landet i sig, vilket inte bådar gott för framtiden.

Se även:

Lantvärnet, KKrVA, Atlantis bokförlag, Folket och försvaret, Wiseman, Agrell själv på Newsmill

Afghanistan efter 2014

20 onsdag Jun 2012

Posted by Joakim Larsson in Krigsmakten, Utrikes

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Afghanistan

Jag har precis avslutat läsningen av en rapport från Försvarets forskningsinstitut rörande framtiden för Afghanistan efter det att de internationella styrkorna lämnar landet 2014. Det var deprimerande läsning, ska jag säga.

Det är ett rätt imponerande arbete man har gjort på FOI. Ett försök har gjorts att identifiera dels de viktigaste aktörerna på marken i Afghanistan och deras viktigaste motiv till sina val. Samtidigt har man också gjort en analys av andra faktorer som påverkar läget där, till exempel det outvecklade afghanska partisystemet och den korruption som genomsyrar hela den afghanska statsapparaten, om man nu kan kalla den för det.

Vad man kommer fram till är att utvecklingen i huvudsak är beroende av de val som de två huvudaktörerna gör.

Den första är givetvis Förenta Staterna, som vid det här laget har arbetat hårt i ett drygt decennium för att försöka bygga upp någon sorts stabilitet i Afghanistan men som nu blir allt mer trött på att lägga tid och enorma penningmängder på något som ter sig alltmer avlägset.

Den andra aktören är Pakistan som har en dubbelroll – å ena sidan allierad till Förenta Staterna, å andra sidan också det land som tillhandahållit basområden för de talibangrupper som opererar inom Afghanistans gränser.

Med utgångspunkt från detta drar FOI upp fem scenarier:

1. OM Förenta Staterna fortsätter stödja den afghanska regimen med militär och pengar och om Pakistan stödjer den antydning till förhandlingsvilja som finns hos talibanerna,
SÅ lär det leda till en lösning där talibanerna får en del av regeringsmakten i Afghanistan och en väsentlig del av upprorsmännen lägger ned vapnen. Å andra sidan kan besvikna anhängare till den nuvarande regimen ta upp striden istället, men i det här scenariet kan den afghanska regeringen vara så stark att den klarar av att hålla någorlunda ordning.

2. OM Förenta Staterna avslutar sitt stöd till den afghanska regimen och om Pakistan stödjer förhandlingar mellan talibanerna och ISAF,
SÅ är det troligt att den nya storebror till Afghanistan istället blir Pakistan och att talibanerna blir dominerande i den nya regeringen. I så fall är det högst troligt att striderna kommer att fortgå mellan en talibansk regering och lokala krigsherrar. Med Förenta Staterna borta ur bilden är det inte omöjligt att Indien och Iran kommer att reagera på Pakistans ökade tyngd i området.

3. OM Förenta Staterna fortsätter stödja den afghanska regimen och om Pakistan väljer att fortsätta stödja talibanerna på olika sätt,
SÅ kommer striderna att fortgå ungefär som nu, men USA kommer antagligen att bryta med Pakistan förr eller senare, vilket i sin tur gör att Pakistan inte behöver hålla tillbaka talibanaktioner i Afghanistan. Dessutom kommer Pakistan sannolikt att söka en ny allierad bland stormakterna, troligen Kina. Situationen stabiliseras inte.

4. OM Förenta Staterna avslutar sitt stöd till den afghanska regimen och om Pakistan väljer att fortsätta stödja talibanerna på olika sätt,
SÅ är det troliga resultatet ett fullskaligt inbördeskrig i Afghanistan, ungefär som på 90-talet. En skillnad kan dock vara att den afghanska armén (ANA) trots allt är starkare nu än vad regeringstrupperna var på 90-talet, så det är troligt att inget slut på inbördeskriget lär komma i närtid.

5. Slutligen, OM Förenta Staterna fortsätter stödja den afghanska regimen och om Pakistan kan övertalas att bryta med talibanerna och istället fokusera på att knäcka sina interna politiska problem med extremister,
SÅ kommer USA och Pakistan att ha många intressen gemensamt och talibanerna skulle inte längre ha tillgång till pakistanska operationsbaser. Detta alternativ är dock mycket osannolikt. Delar av det talibanska upproret (främst Haqqani-nätverket), säkerhetstjänsten ISI, militären och staten har klorna så djupt i varandra att det bitvis är svårt att se var den ena börjar och den andra slutar. En sådan uppgörelse skulle mycket väl kunna leda till ett fullskaligt inbördeskrig i Pakistan. Kom ihåg: landet har kärnvapen. Man vill inte ha inbördeskrig i länder med kärnvapen.

Sammanfattningsvis kommer FOI fram till att det bästa vi kan hoppas på är det första alternativet – dvs någon sorts fredsuppgörelse och att talibanerna kommer tillbaka till makten. Det är detta som är det deprimerande. Efter mer än ett årtionde av insatser landar vi alltså i status quo ante bellum. Fantastiskt. Hur många miljarder har vi egentligen plöjt ned i det där misslyckandet?

Samtidigt kan det vara värt att påminna om att det för svenskt vidkommande egentligen inte har spelat någon roll om Afghanistan ser någon konkret förbättring eller ej. Det svenska motivet att delta har hela tiden varit att demonstrera att vi är lojala partners till Atlantpakten, alldeles oavsett om vi faktiskt uppnår något i den enskilda insatsen. Detta har vi uppenbarligen också lyckats med. Sverige fick tydligen mycket beröm för sin beredvillighet vid alliansmötet i Chicago häromveckan.

Ping: Lantvärnet

Joakim Larssons kvitter

  • RT @Totalforsvar: Nationalstaten undermineras. svt.se/nyheter/utrike… 6 hours ago
  • RT @BergqvistSofie: Vecka 1 med Biden. Män som identifierar sig som kvinnor ska accepteras inom damidrott. Frågan är hur detta kommer påver… 6 hours ago
  • Det är en rimlig fråga som det vore underhållande att se ställas! Svaret är förstås att @sdriks är ett mycket pragm… twitter.com/i/web/status/1… 6 hours ago
  • RT @ltenstedt: Snälla @sverigesradio, kom hem från USA! Sluta bevaka som om det var inrikespolitik. Vi är inte en delstat. Myrdals doktrin… 7 hours ago
  • RT @Bulletin_Nu: “Det var beklämmande att se SVT:s coronautfrågning urarta i historierevisionism. På punkt efter punkt kunde Anders Tegnell… 1 day ago
  • RT @LibertarianBlue: Hey, you, you're finally awake. You were trying to win an election, weren't you? Walked right into that DNC ambush,… 1 day ago
  • RT @AdamMarttinen: Rivstart i USA med ökad risk för islamistisk terrorism, mer illegal invandring, mer smuggling av droger och människohand… 1 day ago
  • Det mest intressanta i den här artikeln för min del är nog att Zeth Gogman till slut har insett att han är med i fe… twitter.com/i/web/status/1… 1 day ago
  • Tittade precis på årets första avsnitt av #Utrikesbyrån. Jag kan inte säga att jag är imponerad. Det är ett underbe… twitter.com/i/web/status/1… 1 day ago
  • RT @anders_ljung: Justitieutskottet gör tummen ned för regeringens förslag att bland annat införa tillståndskrav för att få ha löstagbara t… 1 day ago
Follow @jockelarsson

Senaste inläggen

  • Recension: In klampar Jimmie
  • SD, Kjellén och radikalkonservatismen
  • Recension: Ingjald Illråde
  • Consummatum est
  • När SD splittrades

Nationalistiska länkar

  • Frihetens fackla
  • Göran Olsson
  • Toralf Alfsson
  • Erik Hellsborn
  • Sällskapet Kafé Kastanjeträdet
  • Folkhemmet 031
  • Patrik Ehn
  • Barkbrödsnationalisten
  • Stefan Söder

Försvarsbloggar

  • Lantvärnet
  • Wiseman's wisdoms

Faktasidor

  • Crime Prevention Research Center

Intelligentia

  • Cornucopia?
  • Inslag.se
  • Nonicoclasos
  • Storstad
SD-facklan

Äldre inlägg

Kategorier

  • Almedalen (9)
  • Humor (11)
  • Ideologi (43)
    • Dödsstraff (6)
    • Monarkism (7)
    • Regionalism (3)
    • Via Dolorosa (10)
  • Kommunfullmäktige (16)
  • Krigsmakten (16)
    • Atlantpakten (2)
  • Mensjeviken (23)
  • Nyhetskommentarer (45)
    • Dödsrunor (4)
    • Tierp (2)
  • Recensioner (7)
  • Riksdagen (12)
  • Sverigedemokraterna (89)
    • Historia (6)
    • PS-kritik (15)
    • Riksårsmöten (25)
    • Skandaler (4)
    • Trakasserier (9)
    • Uppland (20)
  • Uncategorized (37)
  • Utrikes (12)

AFA Afghanistan Allan Widman Almedalen Björn Söder bloggdiskussion budget David Lång debatter Det Andra Partiet DVU dödsstraff Ernst Jünger etnicitet EU Expo Fokus Fredrik Eriksson Funebo försvaret Gustav Kasselstrand humor Höglandsskolan ideologi intervjuer Jas 39 Gripen Jimmie Åkesson Jimmy Windeskog Johan Rinderheim Jonas Åkerlund Julius Evola Kaliberaffären kf KF Tierp KF Uppsala konservatism Konservativ revolution Kyrkovalet landsdagarna Lars Isovaara liberaler liberalism lokalt Mattias Karlsson media mensjeviken Mikael Jansson miljömuppar monarki motioner Nationaldemokraterna nationalism NATO NPD opinionsundersökningar ps-kritik Reggaefestivalen Richard Jomshof riksdagen riksårsmöten Roger Hedlund Sanna Rayman sd-snack sossar Sverigedemokraterna talman Tony Wiklander trams Tyskland Val 2006 Val 2010 Valkampanjer våld våldtäkt YouTube

Befolkningsförändring i Sverige

Norrbottens län Västerbottens län Västernorrlands län Jämtlands län Gävleborgs län Dalarnas län Uppsala län Stockholms län Västmanlands län Södermanlands län Östergötlands län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Jönköpings län Kronobergs län Skåne län Hallands län Västra Götalands län Örebro län Värmlands län

Politicos

  • Sällskapet Kafé Kastanjeträdet
Creeper MediaCreeper

Bloggstatistik

  • 96 262 besök

Blogg på WordPress.com.

Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy