Recension av Windeskogs bok

Etiketter

Jimmy Windeskog, Sverigedemokraterna

Non, je ne regrette rien –

ett decennium i Sverigedemokraternas ledning

Jimmy Windeskog har efter sju sorger och åtta bedrövelser nu avslutat sin självbiografiska bok om tiden i Sverigedemokraterna. Det är omöjligt för mig att recensera den här boken på ett objektivt sätt, det ska jag vara tydlig med. Jag förekommer själv på flera ställen i Jimmys bok, och många av de saker han berättar om i boken är sådant som jag själv var närvarande vid eller fått återberättat för mig vid åtskilliga tillfällen. Jag kan alltså inte bedöma Jimmys bok fristående från mina egna minnen och det bör bloggläsaren komma ihåg.

Boken behandlar alltså Jimmys liv och leverne under perioden i Sverigedemokraterna. Det är viktigt att förstå att det är vad boken är: en bok om Jimmys erfarenheter ur hans synvinkel, inte ett försök att skriva Sverigedemokraternas historia. Den som läser boken märker fort att Winde har skrivit boken i ungefär den ordning som minnena har ramlat in i huvudet på honom och därefter sorterat om lite, med varierat resultat. Åtskilliga gånger blir t.o.m. jag lite förvirrad, eftersom han gör utvikningar och hopp i kronologin lite fram och tillbaka när han finner det påkallat (när han presenterar Torbjörn Kastell gör han exempelvis ett hopp flera år fram i tiden till en rolig episod mellan Tor Paulsson och Kastell innan han hoppar tillbaka till 1997). I stora drag försöker han dock hålla fast vid en tidslinje som börjar med hans egen uppväxt i Borlänge på 80-talet via ett gradvis alltmer fördjupat engagemang i SD, hur han blev avpolletterad från partiet och i stort sett fram till idag.

När jag läser boken så verkar den i stora drag vara korrekt i sak. Några småfel går att hitta här och där  (det var t.ex. inte 40 stygn som jag blev sydd med när jag blev nedslagen på gatan 1997 utan 12-15 eller så) men det mesta är rena petitesser som inte har någon större betydelse. Winde blundar inte heller för sådant som kanske är lite genant för partiet idag, som exempelvis hur oerhört paranoida mot verkliga eller föreställda rödingar vi var då eller vilka enorma strider som kunde uppstå kring något tiotusental kronor i partikassan, vilket är växelpengar idag.

Det är också uppenbart att Winde fortfarande är bitter på de personer som sparkade ut honom ur partiet, och flera gånger kan han inte motstå frestelsen att ge några små tjuvnyp till den nuvarande partiledningen när han drar sig till minnes en eller annan detalj som de misslyckades med. Vems fel det var att vi kopplades till obskyra partier på Balkan i flera år genom en okritiskt återgiven länklista på partihemsidan är t.ex. något som Winde ägnar några sidor åt att reda ut.

Alltnog: man ska som sagt inte tro att det här en objektiv och neutral historieskildring. Den som däremot vill försöka tränga in under ytan och få en uppfattning om hur det kunde upplevas att vara på insidan som aktivist i Sverigedemokraterna under den svåra tiden på 1990-talet har en hel del att hämta. Det är där, tror jag, boken har sin stora behållning – som en förmedlare av de stämningar som rådde inom partiet under 1990-tal och tidigt 2000-tal.

Själv ser jag med viss nyfikenhet fram emot vad andra läsare av boken kommer att tycka. Vad kommer en eftervärld som inte var med när det begav sig att säga om våra eskapader?

Uteslutningen

Etiketter

Jimmy Windeskog

Så kom den då till sist, uteslutningen. Jimmy Windeskog uteslöts alltså av partistyrelsen idag. Detta är ett mycket sorgligt beslut. Dels är det sorgligt på ett personligt plan – Jimmy och jag arbetade tillsammans i partiet under många år och rörde oss i kretsarna av det s.k. ”slyngelgänget” (rätt få av oss är kvar nu) och Jimmy var med vid min sons dop. Otaliga är de bägare vi har svingat tillsammans.

Framför allt är det dock sorgligt för partiets framtid. Partiledningen har fortsatt på den inslagna vägen och satsar på att SD genom anpassning och genom att låta huvuden rulla skall kunna få media på vår sida. Det är en felaktig strategi som kommer att köra partiet i graven om det fortsätter i denna takt. Om vi själva anammar etablissemangets språkbruk, om vi själva börjar peka finger och skrika ”rasist!” åt varandra – vilka blir det kvar då, egentligen? I medias ögon och i etablissemangets ögon är vi alla rasister.

Jag önskar Jimmy lycka till i framtiden, vilken väg han än väljer. Jag kommer att fortsätta att läsa hans blogg med intresse.

Partiet som äter sina barn

Etiketter

adoptioner, Jimmy Windeskog, Tony Wiklander

Den stora nyheten i mitt lilla parti den senaste veckan har varit uteslutningsärendet som har öppnats mot Jimmy Windeskog. Det är inte alls konstigt eller någon överraskning att det kommer. Som jag sade redan i samband med partiledarvalet så var uteslutningar att vänta i framtiden och mycket riktigt – huvuden fortsätter att rulla.

Jimmy har alltså skrivit ett blogginlägg där han menar att det är olämpligt att som partiföreträdare i SD själv ha adoptivbarn. Jag håller med Jimmy om att utländska adoptioner knappast är av godo för någon i längden och det tror jag att det är många i partiet som håller med om. Vi har ju trots allt beslutat om att de särskilda bidragen till adoptioner skall tas bort när vi får tillfälle att påverka saken.

Måhända är det alltså olämpligt, men Wiklander var ju vad jag kan förstå inte ens medlem och SD inte ens bildat när adoptionen ägde rum. Jag tänker inte kritisera valet av Wiklander ur den synvinkeln. Däremot tycker jag att man kan kritisera såväl Wiklander som resten av partiledningen för att de nu har valt att öppna uteslutningsärende mot Jimmy. Som ledande företrädare för partiet så får man allt leva med att medlemmarna har synpunkter på hur man agerar och vad man tar sig för – även privat. Börjar man utesluta medlemmar för att de kommer med synpunkter som känns obehagliga så har partidemokratin fått sig ytterligare en kyss och taket i SD har sänkts än mer.