Nu är det klart. Tror jag.
En av de många aspekter av dagens partipolitik som den vanlige väljaren och till och med de flesta vanliga medlemmar i politiska partier (s.k. ”gräsrötter”) aldrig ser är den blodigaste striden av alla:
Nomineringsrundan.
Hösten, vintern och våren före varje val går partierna igenom en process där man väljer ut vilka företrädare som kommer att få valbar plats på partiets listor i valet kommande år. Den här processen är oftast ganska sluten och därför är det originellt så att det mest är företrädare från andra partier som har lättast att förstå vad jag talar om här. Flera andra partister har nickat förstående när jag har sagt det som jag nu skriver här:
Den här nomineringsrundan har varit den skitigaste som jag någonsin har varit med om under min tid i Sverigedemokraterna. Det verkar dessutom ha varit likadant nästan överallt, så det är inte enbart min personliga upplevelse vi talar om här. Ända ner på kommunal nivå har det slagits om de ledande positionerna men det som har märkts mest har förstås varit turerna kring Sverigedemokraternas riksdagslistor.
För ett par år sedan så insåg partiet att det inte skulle vara möjligt att gå till val med en gemensam rikslista som vi har gjort så många gånger förut, beroende på att det finns en gräns på 72 kandidater på en sådan lista och att det inte kan uteslutas att vi kan få fler mandat än så i riksdagsvalet i höst. Istället öppnade man upp processen lite och beslöt sig för att ha valkretslistor där de 12 sista namnen var lokala namn från valkretsarna.
Det var ett vällovligt initiativ som jag har förespråkat länge, men när folk ute i distrikten insåg att nästan vem som helst hade en hypotetisk chans att bli uttagen till riksdagslistan så hördes över hela SD-Sverige ett dovt, köttigt *dunk* när hundratals knivar samtidigt kördes in i lika många ryggar. Inte ens jag kunde förutse graden av den mani som utlöstes när den här processen påbörjades.
Men nu är det i stort sett klart. Jag kan bara beklaga att min gamle vän Mikael Jansson inte blev föreslagen till omval (vilket tråkigt nog ledde till att han valde att hoppa av till Alternativ för Sverige). För egen del fick jag efter många om och men förtroendet att stå först på valsedeln till Tierps kommunfullmäktige – tack till medlemmarna i Tierp för det! I övrigt förmodar jag att jag gör bäst i att tala tyst om allt som skett under dessa blodiga månader, men det är flera vänskaper och allianser som avslutats och många, många nya fiendskaper som påbörjats efter det här debaclet.
Till samtliga valsedelskrigare skickar jag den här hälsningen från Hoola Bandoola Band:
”Krevaderna har tystnat
Och kriget har tagit slut
Ensam sitter kaparen vid kanonerna
Och över gyttjefyllda gravar
Ligger luften tung av krut
Han fingrar lite tankspritt på patronerna
Och när han tittar sej i spegeln
Har den rämnat mitt itu
Och mellan halvorna av hans ansikte
Kilar råttorna in och ut
Då kommer Mor Maria krypande
Hennes ögon är så blå
När hon säger, vem i hela världen kan man lita på”
