Recension: In klampar Jimmie

In klampar Jimmie : Sverigedemokraternas entré i politiken by Pontus Mattsson
My rating: 3 of 5 stars

Pontus Mattsson har tidigare skrivit en bok om SD: Sverigedemokraterna in på bara skinnet. Det här är inte en bok om Sverigedemokraterna utan snarare en bok om hur det svenska politiska systemet har påverkats av Sverigedemokraterna och hur olika aktörer har försökt hantera partiets framväxt. Alla tillfrågade har inte velat medverka, vilket gör att boken möjligen får en viss slagsida, men för den som vill ha en bild av hur tunga svenska politiska aktörer har brottats med sitt förhållningssätt till SD så är den av intresse.

Det som framkommer är att så gott som alla intervjuade framhåller ett djupt ideologiskt avstånd till SD. Somliga, som Mona Sahlin och Ardalan Shekarabi, beskriver det som att de i princip inte ansåg sig kunna göra annat än angripa SD av djupt moraliska skäl. Andra beskrivs på samma sätt även om de inte medverkar i boken själva: Moa Berglöf beskriver hur hon, som var Reinfeldts talskrivare just då, såg hur Reinfeldt helt enkelt inte kunde förmå sig själv att tiga när Jimmie Åkesson gick upp i talarstolen i riksdagen, trots att de hade kommit överens om det innan.

I slutet av boken resonerar Mattsson om att det här uttryckta ideologiska avståndet kan innebära ett problem för det tänkta konservativa blocket i framtiden. Den delen är intressant och hade gärna fått utvecklas mer, men det är nog ett ämne för en annan bok.

View all my reviews

SD, Kjellén och radikalkonservatismen

Etiketter

Ernst Jünger, konservatism, Konservativ revolution, Mattias Karlsson, Rudolf Kjellén, Stigbjörn Ljunggren

För någon vecka sedan gick Mattias Karlsson in i en intressant diskussion med Stigbjörn Ljunggren rörande vad som egentligen är SD:s ideologiska rötter och hur man ska benämna dessa. Är SD radikalkonservativt? (se nedan)

Jag tycker själv att Karlsson har en poäng i det han säger. När jag har läst Ljunggrens artiklar om konservatismen och kanske främst om SD och konservatismen så tycker jag att han inte alltid är tydlig med vad han menar. När han talar om konservatism så tycker jag (och även andra har instämt) ofta att han låter som om han menar struktur- eller livsstilskonservatism, dvs att konservatism består i att hålla fast vid status quo ante – livet som det var för tio år sedan – eller att hålla fast vid mer externa markörer som att bära halmhatt, spela golf och vara med i hembygdsföreningen. När Ljunggren talar om radikalkonservatism så tycker jag att det låter som om han menar alla former av värdekonservatism, dvs att man har ideal och principer som inte nödvändigtvis är kopplade till situationen för tio år sedan (och i kommentarerna till inlägget ovan så verkar han ånyo göra den tolkningen). Det här gör att diskussionen blir lite förvirrande när begreppet ”radikalkonservatism” normalt används om en helt annan typ av konservativa. Dessutom verkar det som om just det här inlägget mest handlar om 20- och 30-talets tyska konservativa revolution som jag har skrivit lite mer om här.

Det där var en rätt disparat samling individer som egentligen verkar ha hållits samman av en enda frågeställning: vad gör den konservative när allt som man har sett som konservativt och självklart i samhället har störtats i grunden och är omöjligt att bygga upp igen? Vad gör man när det försiktiga framåtskridandets princip är omöjlig? Det är ur rent akademisk synvinkel en intressant fråga, även om man inte behöver hålla med om de försök till svar som de här filosoferna försökte ge.

Sen håller jag nog inte helt med om att den historiska konservativa revolutionen var antisemitisk i sig. Det fanns nog somliga där som gav uttryck för såna idéer, men jag kan inte se att det var mer spritt bland dem än vad det var bland andra som hade vuxit upp i det wilhelminska Tyskland. Exempelvis har frågan om Ernst Jünger (som väl är den mest kände i den här gruppen) var antisemit diskuterats många gånger. I DN för några år sen poängterade en Jüngerkännare redan 1995 att påståendet var fel och i en infekterad debattväxling mellan experter i New York Review of Books (knappast en högerradikal publikation) landade båda sidor till slut i att Jünger inte kunde kallas för antisemit. Han må ha haft andra brister, men inte just det.

I denna mer avgränsade mening är SD alltså inte radikalkonservativt. Vi har inte en revolutionär situation i Sverige idag. Jag tycker dessutom att både Ljunggren och Karlsson har fel när det gäller vem som ska anses vara SD:s ideologiska portalgestalt. Det är nämligen vare sig Rudolf Kjellén, Teodor Holmberg, Benjamin Disraeli, JG Herder eller någon annan mer eller mindre obskyr filosof. Jag vågar påstå att extremt få SD:are har läst något alls av dessa tänkare; möjligen har något fler läst om dem. Nej, den verkliga ideologiska portalfiguren för SD är förstås den person som har skrivit så gott som alla partiets ideologiska program de senaste 15 åren och i skrivande stund är partiets chefsideolog: Mattias Karlsson själv. SD är alltså inte Kjellénare utan Karlssonister.

Consummatum est

Nu är det klart. Tror jag.

En av de många aspekter av dagens partipolitik som den vanlige väljaren och till och med de flesta vanliga medlemmar i politiska partier (s.k. ”gräsrötter”) aldrig ser är den blodigaste striden av alla:

Nomineringsrundan.

Hösten, vintern och våren före varje val går partierna igenom en process där man väljer ut vilka företrädare som kommer att få valbar plats på partiets listor i valet kommande år. Den här processen är oftast ganska sluten och därför är det originellt så att det mest är företrädare från andra partier som har lättast att förstå vad jag talar om här. Flera andra partister har nickat förstående när jag har sagt det som jag nu skriver här:

Den här nomineringsrundan har varit den skitigaste som jag någonsin har varit med om under min tid i Sverigedemokraterna. Det verkar dessutom ha varit likadant nästan överallt, så det är inte enbart min personliga upplevelse vi talar om här. Ända ner på kommunal nivå har det slagits om de ledande positionerna men det som har märkts mest har förstås varit turerna kring Sverigedemokraternas riksdagslistor.

För ett par år sedan så insåg partiet att det inte skulle vara möjligt att gå till val med en gemensam rikslista som vi har gjort så många gånger förut, beroende på att det finns en gräns på 72 kandidater på en sådan lista och att det inte kan uteslutas att vi kan få fler mandat än så i riksdagsvalet i höst. Istället öppnade man upp processen lite och beslöt sig för att ha valkretslistor där de 12 sista namnen var lokala namn från valkretsarna.

Det var ett vällovligt initiativ som jag har förespråkat länge, men när folk ute i distrikten insåg att nästan vem som helst hade en hypotetisk chans att bli uttagen till riksdagslistan så hördes över hela SD-Sverige ett dovt, köttigt *dunk* när hundratals knivar samtidigt kördes in i lika många ryggar. Inte ens jag kunde förutse graden av den mani som utlöstes när den här processen påbörjades.

Men nu är det i stort sett klart. Jag kan bara beklaga att min gamle vän Mikael Jansson inte blev föreslagen till omval (vilket tråkigt nog ledde till att han valde att hoppa av till Alternativ för Sverige). För egen del fick jag efter många om och men förtroendet att stå först på valsedeln till Tierps kommunfullmäktige – tack till medlemmarna i Tierp för det! I övrigt förmodar jag att jag gör bäst i att tala tyst om allt som skett under dessa blodiga månader, men det är flera vänskaper och allianser som avslutats och många, många nya fiendskaper som påbörjats efter det här debaclet.

Till samtliga valsedelskrigare skickar jag den här hälsningen från Hoola Bandoola Band:

”Krevaderna har tystnat
Och kriget har tagit slut
Ensam sitter kaparen vid kanonerna
Och över gyttjefyllda gravar
Ligger luften tung av krut
Han fingrar lite tankspritt på patronerna
Och när han tittar sej i spegeln
Har den rämnat mitt itu
Och mellan halvorna av hans ansikte
Kilar råttorna in och ut
Då kommer Mor Maria krypande
Hennes ögon är så blå
När hon säger, vem i hela världen kan man lita på”

När SD splittrades

Etiketter

Jakob Eriksson, Nationaldemokraterna

Min gamle vän Jakob Eriksson har skrivit ner några minnesbilder kring hur det gick till när SD splittrades 2001 och förspelet till det. Jag återpublicerar texten här med hans tillstånd.

---

Avgörande ögonblick i Sverigedemokraternas historia.

Tor och det nätverk som sedermera blev Nationaldemokraterna.

Mitt första möte med fixaren eller ”the doer”

Jag träffade Tor första gången under hösten 1997. Jag hade fått i uppdrag av partistyrelsen att anordna partiets 10-års firande. Det hade då under en tid talats om en ny medlem från Haninge som verkade väldigt driven och som ville engagera sig mer. Genom att ordna middagsinbjudningar med politiska samtal hade han byggt upp ett nätverk av personer och nu hade de tänkt kliva in i SD. De som var aktiva i Stockholm beskrev honom som trevlig, engagerad och en fixare av rang. Helt enkelt en ”doer” (läs handlingskraftig person).

 

I och med att jag hade tänkt att 10-årsfesten skulle hållas i Stockholm kontaktade jag honom för att fråga om han ville hjälpa till. Jag var också nyfiken på att lära känna honom och skapa mig en egen bild av om han var en sådan tillgång som de som arbetade på partikansliet sade. Vårt möte gick inte alls bra. Efter att jag hade förklarat mitt ärende tog han över konversationen helt och sade att han skulle ordna allt och att han hade massor av idéer om hur 10-årsfesten skulle genomföras. I och med att jag också hade vissa idéer och tankar om upplägget blev det en personkrock. Jag åkte därifrån och lämnade bistra omdömen om mötet. Jag hade lite svårt att förlika mig med tanken att någon som var helt ny i partiet skulle planera vårt 10-års jubileum. Min tanke var att vi skulle lyfta fram de personer som bidragit till partiets framväxt under de första tio åren, medan han i stället ville lyfta fram personer ur sitt nätverk och fokusera på framtiden. De som då arbetade på partikansliet hade svårt att ta till sig min syn på frågan och önskade att jag skulle försöka bjuda till för att få samarbetet att fungera. Jag böjde mig för deras synpunkter och Tor fick uppdraget att ordna 10-årsfesten. Vi hade dock några hårda duster om upplägget och till slut enades vi om en kompromiss. Fast lite märkligt blev slutresultatet. Personer som var helt nya i partiet fick hålla tal och i stället för att det skulle bli en hyllning till de arbetsinsatser som gjorts i hela landet under de första tio åren, hamnade mycket av fokus på Stockholm och vad Tors nätverk uträttat under det sista året.

 

Vår personkemi stämde inte men för partiets bästa kunde jag bortse från detta och tänkte att vi nog skulle kunna samarbeta framöver, så länge var och en gjorde sitt och ansvaret var tydligt fördelat. Under de år som följde höll jag strikt på den uppdelningen. Tor försökte få in mig i sitt nätverk men jag föredrog att arbeta med andra arbetsuppgifter. Tor och några i hans nätverk valdes in i partistyrelsen och där hamnade vi ofta på olika sidor. Bataljer på styrelsemöten är dock en helt annan sak, så länge båda sidor respekterar de beslut som tas och lojalt arbetar för att de ska genomföras.

 

Olika syn på hur partiet skulle organiseras

Tor var som sagt en fixare av rang. Duktig på att organisera flygbladsutdelningar, värva medlemmar, ordna möten samt att aktivera medlemmar. På kort tid lyckades han skapa en grupp av 50-100 medlemmar som blev mycket aktiva. Han ordnade flygbladsdagar då hela kommuner täcktes med flygblad och partiet uppmärksammades i media. Problemet med Tors organiserande var hans enorma kontrollbehov. Det skapades många grupper för att utföra olika arbetsuppgifter, men Tor skulle själv vara med i alla. Allt skulle också vara hemligt. Tor,  skulle sitta på all information som spindeln i nätet, medan övriga aktiva enbart skulle känna till sin del. Genom att hålla grupperna isär kunde han också kontrollera att de inte kom överens bakom hans rygg. Detta sätt att organisera var strikt knutet till Stockholm, medan vi i övriga landet arbetade vidare utifrån SD-modellen. Med SD-modellen menar jag organisationsbyggande från grunden utifrån ett folkrörelseperspektiv, det vill säga att direkt lägga mycket ansvar på dem som ville bilda en arbetsgrupp eller kommunförening och att de själva fick välja arbetssätt och hur de skulle organisera sig. Partiet satte upp mål och kom med konstruktiv kritik om saker och ting inte fungerade, men ansvaret och beslutanderätten låg lokalt. Resultatet av SD-modellen blir lite spretigt. Det finns de som växer med uppgiften och gör ett jättebra jobb och sedan finns det de som havererar. De som havererade brukade dock falla ifrån och då fick nya medlemmar en chans att bygga upp en fungerande verksamhet. I princip begränsades medlemmarnas initiativkraft enbart av antagna styrdokument som partiprogram och partiets stadgar.

 

Givetvis uppstod det en krock mellan dessa två sätt att organisera. I takt med att Tor fick mer inflytande på riks så ville han kontrollera mer, medan de som var vana vid sin frihet kämpade emot. Att dessa två synsätt fick verka parallellt under några år i slutet av 90-talet var nog tack vare att Tor kunde visa på resultat. Flygbladsutdelningar där över 100 personer deltog imponerade stort på oss övriga ute i landet. Vi var då ett litet parti och om vi kunde samla 10-15 personer till ett möte tyckte vi att det var jättebra.

 

Hylla Tor!

Tor tog aldrig själv på sig rollen som ordförande. Nej, han ville verka i bakgrunden. I partistyrelsen var han ledamot och så även lokalt i Stockholm. Han styrde genom att lyfta fram personer som gjorde som han sade. På vissa styrelsemöten kunde det uppstå pinsamma situationer när någon ur hans nätverk vågade tänka själv. Då ville Tor ha paus och sedan kom de tillbaka och då hade fritänkaren ändrat sig. Genom att vara den som tog på sig att genomföra besluten, fick han indirekt väldigt mycket makt.

 

I och med att Tor verkade i bakgrunden fick han inte alltid den uppmärksamhet som han tyckte att han förtjänade. På möten lyfte han därför gärna fram duktiga aktivister och gav dem priser. Sedan fick någon av hans nickedockor gå upp och konstatera att den som gjort allt möjligt är ju Tor och borde vi inte alla tacka honom? Om det bara hade varit Tor som vi hade tackat hade det blivit lite löjligt och det insåg även han, men genom att lyfta fram andra som gjort en bra insats kunde han sedan gå upp hyllas för det var ju alltid han som gjort mer. Jag förstod aldrig varför han aldrig strävade efter att bli ordförande om det var så viktigt för honom att stå i fokus. Möjligen var det kontrollbehovet som spökade. Genom att inte vara den som officiellt styrde kunde han själv utöva mer makt än vad som skulle ha varit möjligt. Nu fanns det ju någon annan att skylla på om något gick fel och gick det bra var han inte sen med att ta åt sig äran. Falsk blygsamhet skulle jag vilja kalla det.

 

Brytningen

Efter några års hårda slitningar blev det allt mer uppenbart att det inte gick att hålla samman två helt olika partikulturer. Det uppstod även vissa ideologiska skillnader där nätverket kring Tor ville driva partiet i en mer radikal inriktning. De som var emot stämplades som liberaler. Brytningen kom efter att det uppenbarades att Tor ville ta över mer på riks. Hade de lyckats hade SD inte funnits kvar som parti. Nu förlorade de i stället årsmötet och de som var ledande i försöken att ta över partiet blev uteslutna. Tor och hans nätverk gick sedan vidare och bildade partiet Nationaldemokraterna och när det inte längre fanns några som kämpade emot kunde de fullt ut radikaliseras. Även om Nationaldemokraterna fick några lokala mandat, försvann de snabbt ut i den politiska periferin. Nu är partiet nedlagt.

 

För mig var brytningen en form av upprättelse. Redan efter mitt första möte med Tor konstaterade jag att det här aldrig kommer fungera. Jag var dock inte i en sådan position att jag själv kunde driva denna linje, men såhär i efterhand önskar jag att jag hade stått på mig. Nu blev det några år av försök till samarbete och sedan ett praktfullt uppbrott. En tredjedel av partiets aktivister försvann med Tor i brytningen och vi fick börja om från början i Stockholm. Men det är lätt att vara efterklok.

 

Tankeströmningar i Sverigedemokraterna

Det är kontroversiellt, det här med att ha olika åsikter. Officiellt så finns det inga åsiktsskillnader i SD, utan alla är en enda stor lycklig familj där alla tycker likadant om allting och alltid håller sig till partilinjen. Ändå finns det rätt uppenbara åsiktsskillnader om man petar lite i vad det är folk säger och vilka frågor de driver.

Det här är känsligt eftersom SD har haft så många falangstrider att man helst inte ens vill prata om saken av rädsla för att sätta igång någon uppslitande konflikt en gång till. För min del menar jag inte falanger när jag talar om det här ämnet. En falang är mer eller mindre organiserad som jag ser det och de tankeströmningar jag talar om är mycket lösa i konturerna och handlar mer om vilka tankebanor olika personer tenderar att använda när de driver skilda politiska förslag.

Det gör förstås också att det här blir väldigt subjektivt. Många erkänner inte ens för sig själva att det finns värdekonflikter mellan olika tankeströmningar utan hävdar närapå undantagslöst att de egna åsikterna är SD:s politik, trots att samma person utan vidare kan peka på någon annan företrädare och ganska detaljerat redogöra för vilka åsiktsskillnader som finns visavi denne. Det är en aning schizofrent, faktiskt.

Men som jag ser det så är det här inget att hymla om. Det finns värderingsskillnader och ärligt talat skulle det vara konstigt om det inte fanns det i det parti som har 25 000 medlemmar och i vissa mätningar börjar närma sig 30%. Det följande är min egen högst subjektiva (och skissartade) bedömning av hur somliga av de här strömningarna ser ut och notera att det dels mycket väl kan finnas vissa överlappningar (det här är något av ett Venndiagram) och dels att jag målar med mycket breda penseldrag. Om någon tycker att jag är lite elak och raljant här så är det helt korrekt. Det är nyttigt att driva med sig själv ibland.

Den ultrakonservative

Den ultrakonservative har läst konservativ ideologisk litteratur på sin kammare och kommit fram till att SD är det enda tillräckligt konservativa partiet i Sverige. En utpräglad teoretiker som har svårt för politiska kompromisser. Det är ju inte logiskt sammanhängande! Typiska frågor: kronan, korset och svärdet (dvs monarkin, kyrkan och försvaret). Har dessutom ofta någon unik käpphäst som bara han själv driver och ingen annan begriper (inte ens andra ultrakonservativa). Till skillnad från Exilmoderaten är han dock starkt mot EU och NATO. Idoler: Ernst Trygger/Pat Buchanan

Paleolibertarianen

Libertarianen ogillar när folk talar om för honom vad han ska göra och ogillar islam på grund av dess auktoritära drag. Aldrig att han skulle lyda någon medeltida religion när det finns moderna, universella värderingar! Typiska frågor: lägre skatt, legalisera narkotika och förbjud religiösa friskolor (även kristna). Till skillnad från den kristne är han dock för helt fri abort. Idoler: Ron Paul/von Mises-institutet

Exilmoderaten

Exilmoderaten gick över till SD eftersom han tycker att moderaterna inte är moderater längre utan något fluffigt ”krama alla”-parti. Han ser SD som riktiga moderater. Exilmoderaten är inte sällan en smula luttrad av sitt medlemskap i M och vet hur ett parti fungerar och klarar sig därför ofta bra i SD. Typiska frågor: hårdare straff, sänk skatterna, avsätt Stefan Löfven. Han är för EU och NATO, men talar rätt tyst om det eftersom ingen av de andra är det. Idoler: Ulf Adelsohn/Gösta Bohman

Nationalisten

Bär ofta torshammare och har ej sällan stött SD länge (alternativt radikaliserats i ungdomsförbundet). Förstår inte problemet med Nya Tider och är flerårig prenumerant. Tycker att det var synd att SDU kapades. Typiska frågor: repatriering, EU-utträde. Till skillnad från den kristne kan han dock tänka sig abort, så länge det är utlänningar som gör det. Faktum är att Nationalisten alltid är mot alla politiska förslag om det kan tänkas att någon utlänning tjänar på det. Idol: Ultima Thule/Karl XII

Den kristne

Gick med i SD för att främja kristendomens roll i samhället och pga oro över islams tillväxt. Talar ofta om Svenska kyrkans mjäkighet. Tycker att kristendomen borde stärkas i Sverige och att SD borde stödja Israel ännu hårdare och helst också ge mer understöd till kristna överallt i världen. Undervarianter finns: frikyrkliga, statskyrkliga och katolska varianter av Den Kristne kan ibland gnabbas lite, men det är bara av gammal vana. Typiska frågor: alltid mot fri abort och vill i varje givet läge skärpa abortlagstiftningen och stärka familjens roll. Är för (kristna) friskolor och hamnar ibland i motsats till libertarianen. Idol: Jesus

Sverigevännen

Det är med viss tvekan jag inkluderar Sverigevännen här eftersom han inte är ett exempel på en tankeströmning utan mer ett förhållningssätt, men trots allt utgör han den enskilt största gruppen och förtjänar därför omnämnande. Sverigevännen är en ganska nybliven medlem i SD och betraktar allt som sker med den nyligen omvändes oskuldsfulla blick. Saker som värdekonflikter och fulspel har ännu inte hunnit göra intryck på Sverigevännen, som i regel har obefintlig politisk vana och ideologisk skolning innan han löste medlemskap förra våren. Man känner igen Sverigevännen på att han alltid håller med den sverigedemokrat som han sist pratade med, oavsett hur oförenliga vederbörandes argument är jämfört med föregående talare. Det går dock snart över. Förr eller senare kommer Sverigevännen i kontakt med någon av de andra typerna och utvecklas sedan i deras riktning. När han första gången säger ”det där håller jag inte alls med om” till en annan SD:are så är han inte en Sverigevän längre. Idol: Jimmie Åkesson

LD2015: Partistyrelsen

Etiketter

Jonas Åkerlund, Tony Wiklander

Handlingarna finns här: https://sd.se/landsdagarna

Det finns mycket att säga om LD2015 och jag kommer att blogga mer om det senare också. Jag börjar med en snabbkommentar om nya partistyrelsen:

Ut:

• Jonas Åkerlund
• Tony Wiklander
• Hanna Wigh
• Mikael Jansson
• Pavel Gamov

Åkerlund och Wiklander lämnar PS med ålderns rätt.

In:

• Anne Karlsson
• Oscar Sjöstedt
• Christina Östberg
• Stefan Jakobsson
• Aron Emilsson
• Maria Liljedahl
• Heikki Klaavuniemi
• Andreas Feymark

Oscar, Stefan och Aron är riksdagsmän och talesmän i sina respektive frågor; Maria och Heikki är landstings- eller regionråd; Andreas Feymark är distriktsordförande för Halland. Anne Karlsson sitter i landstinget i Jönköping och är andre vice ordförande i Jönköpings län. Christina Östberg sitter i riksdagen.

Notera dessutom att Julia Kronlid befordras till vice ordförande och att Roger Hedlund och Magnus Olsson går från ersättare till ordinarie i PS.

Ibland blir det inte som man vill, del 3

Ack ja, ibland blir det inte som man vill. För ett par månader sedan så blev jag tillfrågad av SVT om jag hade lust att vara bisittare vid sändningarna från partiets landsdagar nu i november. Tanken var att någon från partiet skulle delta i panelen för att ge lite inblick i vilka diskussioner som är extra viktiga internt och varför det går som det går i olika voteringar. Tydligen är det här ett grepp som SVT har använt vid sändningar från andra partiers stämmor. Frågan gick till mig eftersom jag har varit med länge i partiet, känner många i aktivistkåren och får höra rätt mycket om hur de interna samtalen förs.

Jag blev naturligtvis smickrad och tackade ja. Däremot var SVT i sådana fall tvungna att ansöka om ackreditering åt mig från partiet eftersom jag inte är ombud till landsdagarna och därmed inte har formell närvarorätt.

Idag kom svaret från partiet: ackreditering beviljas inte, med motiveringen att jag inte är journalist. Nåväl, så kan det gå. Det hade varit roligt, men jag förmodar att det får bli en annan gång.

Partiet och ungdomsförbundet

Etiketter

Jessica Ohlson, Richard Jomshof

Så, SDU väljer Jessica Ohlson till ordförande och Sverigedemokraternas partistyrelse röstar med sifforna 12-3 för att bryta kontakten med ungdomsförbundet. Vad händer nu? Efter gårdagens uttalanden i SVT Agenda har linjerna klarnat något.

Partiledningens strategi är tydlig: man anser att man genom att starta en ny organisation som också heter SDU uppfyller partistadgarnas formulering om att ungdomsförbundet är SDU och undviker därmed att behöva ändra stadgarna.
SDU:s strategi förefaller just nu vara att fortsätta argumentera för att man är det riktiga ungdomsförbundet och hoppas på att den minoritet i partistyrelsen som röstade mot en brytning kommer att vara starkare representerad på landsdagarna.

SDU:s förhoppningar kommer nog på skam. Visst kan man tycka att en såhär stor förändring borde bekräftas av landsdagarna, men tyvärr vill inte partiledningen det. Det vore en ur deras synvinkel besvärlig risk att ta eftersom ett formellt brytningsbeslut kräver stadgeändring med 75% av rösterna från ombud och partistyrelse. Tänk om det oerhörda skulle inträffa att man inte lyckas uppnå 75 % majoritet? Själv bedömer jag att man nog skulle klara av att få igenom beslutet, men helt säker kan man kanske inte vara. Till exempel är Jessica Ohlson själv ombud till landsdagarna (än så länge) och antagligen ytterligare en del SDU:are och andra som nu är besvikna nog att rösta mot PS vilja. Och 75% måste man uppnå. Även om man säkert når upp till 2/3 majoritet (vilket bifaller förslaget men lämnar det vilande för att bekräftas på nästa landsdagar) så skulle det vara ett svaghetstecken från ledningen och med ett sådant utfall tvingas man ändå dras med den här frågan internt och i media hela vägen fram till nästa möte. Även om man snabbt ordnar ett extra möte Eftersom stadgarna bara kan ändras vid ordinarie landsdagar (fel av mig) så blir det en utdragen och plågsam process. Frågan om SDU kommer alltså enligt min bedömning (och nu också Jomshofs öppna uttalande) inte att finnas på dagordningen i november.

Det är därför rättsprocessen om rättigheterna till namnet är så viktig. Om partiet vinner rättstvisten så har strategin lyckats – Jessicas SDU måste byta namn och är ej längre partiets ungdomsförbund och SD kan i lugn och ro starta ett nytt SDU. Om däremot Jessicas SDU vinner rättigheterna så blir det besvärligt. Då måste nog frågan dras via stadgeändring på årsmöten i alla fall för att kontakten skall anses vara bruten. Alternativt så väljer SD en annan linje och låtsas att SDU inte finns. Sedan startas en intern ungdomsverksamhet med Tobias Andersson eller annan lämplig person i spetsen som heter ”Fosterländsk ungdom” eller liknande och sedan kör man på utan att låtsas om det gamla SDU. Visserligen är det då formellt SDU som är partiets ungdomsförbund, men ingen kan ju tvinga partiet att ha några gemensamma aktiviteter med gamla SDU. Tvärtom kan man försöka svälta ut SDU genom att utesluta SDU-medlemmar ur partiet, locka över några tveksamma och huta åt partister som trots allt fortsätter samarbeta. Å andra sidan kan det bli en svår situation i längden, framför allt om Jessicas SDU får mycket tid i media (och det får man ge dem – de är duktiga på att skapa rubriker). Förr eller senare måste nog de formella banden brytas i alla fall, vilket då blir vid nästa landsdagar 2017. vilket enligt min mening kommer att leda till extra landsdagar någon gång nästa år. Jag föreställer mig att man då också hinner med en runda uteslutningar av landsdagarsombud som sympatiserar med SDU, t.ex. Jessica Ohlson själv.

Ur SDU:s synvinkel finns det knappast någon väg tillbaka. Den nuvarande partiledningen har nu bundit sig så hårt till att sparka ungdomsförbundet att det vore en oerhörd prestigeförlust att backa från detta. Dessutom ska man nog inte underskatta den rent personliga antipatin mellan ledningsgrupperna i de båda organisationerna. Realistiskt sett är den enda vägen tillbaka till SD för Jessicas SDU att hela den nuvarande partiledningen byts ut, och det finns inte i korten under överskådlig tid.

Så vad gör SDU då? Ja, om man vinner rättsprocessen kan man fortsätta hävda att man är ungdomsförbund till ett riksdagsparti och möjligen få ungdomsbidrag för det. Det kan möjligen vara ett incitament till att fortsätta så länge det går. Men sedan då? Det står skrivet i stjärnorna.

Bergsjöbrevet och den tomma säcken

Etiketter

David Lång, Jan Milld

Jan Milld har nyligen låtit sig intervjuas av Svenska Motståndsrörelsens nätradio och i intervjun nämnde han mitt namn som exempel på någon som var ”ultrasionist”. Efter lite rotande i frågan visade det sig att det Milld hade i åtanke var händelser i Sverigedemokraternas partistyrelse för över tio år sedan, vilket föranleder mig att gå in på en beskrivning av hur det kunde gå till i PS på den tiden. Förhoppningsvis blir det en lärorik historia för alla intresserade.

Verksamhetsåret 2004 i Sverigedemokraternas partistyrelse var utan tvekan ett av de mentalt mest påfrestande för samtliga deltagande. På riksårsmötet 2004 hade masken kastats efter mycket viskande i kulisserna och det hade blivit uppenbart redan direkt efter RÅ 2004 att Mikael Jansson skulle avsättas vid vid nästa riksårsmöte (2005). Han hade blivit vingklippt i partistyrelsevalet och hade själv inte majoritet i sin egen styrelse utan en knapp majoritet (8 av skåningarnas anhängare mot 7 av Janssons) hade den reella makten i PS. Den första striden utkämpades på det konstituerande PS-mötet under pågående RÅ, när huvudkandidaten till partisekreterarposten – David Lång – utmanades och avsattes av Jan Milld, som var ”förnyarnas” kandidat.

Sedan var positionerna totalt låsta i styrelsen mellan de båda falangerna i ett helt år. 8-7, 8-7, 8-7… voteringssiffrorna upprepade sig med beklämmande förutsägbarhet. Den viktigaste striden det året handlade om uteslutningen av bröderna Lars och Per Emanuelsson pga det s.k. Bergsjöbrevet, som jag har redogjort för på annan plats.

Parallellt med den processen hade ytterligare en offentlig pinsamhet ägt rum, nämligen rörande partisekreteraren Jan Millds recension av Lars Adelskoghs bok ”En tom säck kan inte stå” utgiven av det numer nedlagda Nordiska förlaget (recensionen kan fortfarande läsas här). Boken anses än idag vara antisemitisk och det var naturligtvis som sådan den hade lyfts fram av den media som bevakade oss. Trots pinsamheten i detta så gick diskussionerna i partistyrelsen höga om bröderna Emanuelssons uteslutning, men inte särskilt mycket om Jan Milld.

I min och PS-minoritetens värld så var dessa övertramp ungefär likvärdiga, och för att få frågan prövad anmäldes Jan Milld också för uteslutning. Efter mycket långa diskussioner landade det hela i att bröderna Emanuelsson uteslöts med siffrorna 8-7 medan Jan Milld tilläts vara kvar (jag var tydligen av dem som röstade för uteslutning, även om jag inte minns det själv). Till ingens förvåning.

Skälet till att det blev så olika utfall och att frågan om Milld väcktes från början var enkel: det hela handlade om fraktionsstrider och matematik. Det var nog ingen i PS (förutom Milld själv) som tyckte att den där recensionen var en bra idé. Vi som väckte ärendet mot Milld gjorde det för att demonstrera att det var dubbla måttstockar: Se här, Emanuelssons blir uteslutna men Milld får vara kvar på sin uppburna position trots det han har gjort! Lika självklart var det att Milld aldrig skulle bli utesluten. Komihåg: Skåningarnas övervikt i styrelsen vilade på en enda röst. Om de hade släppt sitt stöd till Milld och tvingat honom att avgå eller t.o.m. lämna partiet så hade de förlorat en röst i PS. I och med det riskerade man att någon mindre lojal PS-ersättare skulle gå in eller att omröstningarna skulle sluta oavgjort (vilket i så fall skulle avgöras till Janssons fördel pga ordförandens utslagsröst). Vips, så skulle majoriteten ha bytts till en minoritet och kanske skulle då några snabba uteslutningsärenden väckas för att hejda den kommande avsättningen av Jansson (det hade vi Janssonanhängare knappast gjort eftersom det inte var vår stil, men det räckte med att farhågan fanns).

Ärendet mot Milld var alltså avgjort från början, vilket vi mycket väl visste. Skåningarna hade knappast något annat val än att låta honom vara kvar av maktskäl och vår tanke med att alls väcka ärendet var att demonstrera att det var vad det handlade om. Och Milld? Ja, han avgick självmant strax före RÅ 2005, när partisekreterarposten inte spelade någon roll för utfallet längre. Milld och hans anhängare dök sedan upp på årsmötet som ombud och röstade för avsättning av Jansson, med känt resultat.

Partistyrelseförslaget 2013

Etiketter

Erik Almqvist, Fredrik Eriksson, Lars Isovaara, Marie Edenhager, Marie Stensby, Partistyrelsen, Paula Bieler, Per Björklund, Peter Lundgren, Roger Hedlund

Nu har handlingarna alltså landat på ombudens bord inför landsdagarna 2013 och förslaget till ny partistyrelse kan beskådas. Min omedelbara reaktion är väl egentligen en brist på förvåning. Det var ganska uppenbart under förhandsdiskussionerna att det inte skulle bli några större förändringar. De allra flesta av (de återstående) ledamöterna från förra partistyrelsen sitter kvar, och den som vill läsa mina tankar om dem kan med fördel läsa det inlägg som jag skrev om dem då.

De nya ledamöterna

Paula Bieler

Paula Bieler kommer från mitt eget hemdistrikt Uppland och jag tror att jag nog var en av de första som mötte henne när hon valde att aktivera sig i Sverigedemokraterna 2009 (jag var distriktsordförande för Uppland då). Bieler är obestridligen en begåvad människa och har gjort en kometkarriär i partiet: invald i länets landsting 2010, ungdomsförbundet, SD-Kvinnors styrelse, chefredaktris för SD-Kuriren. Det var helt förutsägbart att hon också skulle väljas in i partistyrelsen, och jag bedömer som ytterst troligt att hon också får en framskjuten plats på riksdagslistan eller europaparlamentslistan. Eller båda, eventuellt. För den externa publiken är nog Bieler mest känd för den uppslitande ordförandestriden i ungdomsförbundet mot Gustav Kasselstrand, som hon dock förlorade.

Politiskt beskriver sig Bieler som socialkonservativ, men jag får nog säga att jag ibland också uppfattar vissa nationalliberala drag hos henne.

Roger Hedlund

Roger Hedlund är en mångårig partiveteran som faktiskt gick med i partiet nästan samtidigt som jag själv gjorde (maj 1994 – faktum är att vi en gång slog vad om vem som gick med först, men jag vann med två veckor). Roger var mycket ung när han gick med i partiet tillsammans med en grupp av sina vänner (bara 15 år) och han blev snabbt en av de ledande i Gävle, om inte annat i kraft av att han var äldst av dem. Den rollen har Roger aldrig släppt, utan han är idag en av partiets längst sittande distriktsordföranden. Han har en gedigen erfarenhet av att hantera distriktsarbete och alla de problem och konflikter som kan uppstå på gräsrotsnivå, erfarenheter som jag misstänker att han kommer att få stor nytta av i sitt framtida arbete i partistyrelsesammanhang. Han har suttit i Gävle kommunfullmäktige sedan 2006 och Gävleborgs landsting sedan 2010. Externt (utanför Gävleborg) är nog Roger mest känd för att Expo varje gång hans namn nämns påminner om att han har flera domar i bagaget. Roger blev överfallen av AFA efter en nyårsfest nyårsnatten 2000 och begick misstaget att försvara sig framgångsrikt. Det ska man inte göra, för då blir man dömd för misshandel.

Politiskt är Roger en slipad räv som har varit med om flera interna strider och aldrig låter sig målas in i ett hörn.

Marie Stensby

Marie Stensby är folkmusiker och utnämnd till riksspelman på grund av sin skicklighet på området. Hon blev medlem 2009 och är idag andre vice ordförande för Jämtlandsdistriktet. Hon har vid flera tillfällen visat sina musikaliska talanger vid partiets sammankomster.

Politiskt vet jag inte så mycket om Stensby, eftersom vi aldrig bytt mer än ett par ord.

Peter Lundgren

Det här är det enda valet som verkligen förvånade mig. Jag hade nämligen ingen aning om vem Peter Lundgren var när jag såg namnet på valberedningens förslag (vi kan kanske ha träffats någon gång och jag ber om ursäkt till Peter Lundgren i så fall men jag minns det helt enkelt inte).

Lundgren är från Gnosjö och sitter där invald i kommunfullmäktige sedan valet 2010. Han var ordförande i lokalavdelningen SD-Finnveden (som sträcker sig över tre kommuner, partiet är inte så starkt i de trakterna) fram tills i år, då han avgick på grund av tidsbrist. Han är också invald som ordinarie ledamot i distriktsstyrelsen för Jönköpingsdistriktet och ombudsersättare för Jönköping till landsdagarna.

Politiskt vet jag ingenting om Lundgren eftersom, tja, jag inte vet någonting om honom. Det enda avtryck jag kan hitta är det här uttalandet i Aftonbladet strax efter valet 2010, där Lundgren framför hur viktigt det är med invandring till Gnosjö (senare upprepat i Sveriges Radio).

De som inte väljs om

Nu försvinner det ju också några namn från partistyrelsen, vilket egentligen är minst lika intressant.

De avgångna

• Erik Almqvist
• Per Björklund
• Lars Isovaara

De här tre herrarna har sett sig föranledda att lämna sina uppdrag under perioden av olika skäl. Jag behöver säkert inte förklara varför.

Marie Edenhager

Edenhager får nu lämna partistyrelsen. Hon avsattes i år som ordförande för distriktet Dala-Västmanland efter flera år av interna strider, och det var mycket nära att så skedde redan förra året.

Fredrik Eriksson

Fredrik Eriksson från Partille petas i år från partistyrelsen efter att ha blivit invald vid förra landsdagarna. Det finns ingen officiell motivering. Jag tycker att det är lite tråkigt. Eriksson var enligt min högst personliga uppfattning en frisk fläkt i partistyrelsen.

Gustav Kasselstrand och William Hahne

Avslutningsvis ska stadgarna för partiet ändras så att ungdomsförbundsordföranden och vice ordföranden inte längre har automatiska platser i styrelsen. Formellt är det här ju inte något som valberedningen har beslutat om, men det är enligt min mening ganska uppenbart att den här skrivningen åtminstone partiellt är betingad av en vilja att ej längre se just de här två personerna i partistyrelsen.

Till saken hör att stadgeförändringen inte är helt orimlig på ett principiellt plan, men det är en helt annan sak som förtjänar ett eget inlägg.