Etiketter
Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen. Av det följer att den nationalistiska principen – principen om en stat, en nation – är grundläggande för Sverigedemokraternas politik.
Den nationalistiska principen bygger på idén om nationalstaten, att statens territoriella gränser ska överensstämma med de befolkningsmässiga gränserna. I sin ideala form är alltså ett sådant samhälle befolkningsmässigt homogent.*)
– Sverigedemokraternas principprogram
Inom Sverigedemokraterna har det stundom förts debatter som vilar på grundresonemanget att det finns en motsättning mellan kulturnationalism och etnonationalism. Förutsättningen för debatten utgörs för många på den kulturnationalistiska sidan att etnicitet i själva verket är ett kodord för ”ras” och att ett SD som vill slippa anklagelser om rasism därför måste ta avstånd från etnonationalism om partiet någonsin ska kunna växa.
Själv tycker jag att argumentationen vilar på en felaktig premiss. Etnicitet och etnisk grupp är inte samma sak som rastillhörighet och ras. En etnisk grupp vilar på gemensam historia, språk, religion och ursprung och ägnar sig också åt en betydande grad av endogami. Det är dock inte samma sak som ras, eftersom det begreppet kommer med en massa röriga föreställningar om renrasighet etc. och sådant finns inte. Modern genforskning handlar inte om sådant. I princip är ”motsättningen” en strid om påvens skägg: begreppen överlappar varandra närapå exakt och i vilket fall som helst brukar man ändå landa i ungefär samma konkreta åtgärder.
Enkelt uttryckt tillhör två människor samma nation om de delar samma kultur. Samtidigt är förhållandet mer komplext än så, beroende på vad man väljer att tolka in i kulturbegreppet. Ovan har kultur definierats såsom ”den omgivning av självklarheter, minnen och föreställningar som vi lever i och som vi är med om att forma”. För att vi ska få en mer fullständig definition av nationen, måste sådant som språk, religion, lojaliteter och ursprung tillfogas. Man ska alltså också kunna känna igen varandra såsom tillhörande samma nation. Nationen utgörs av folket och dess särart.
-Sverigedemokraternas principprogram
Jag ser inte egentligen något av detta som kontroversiellt. Det är ju såhär vi alltid har tyckt, och därför har vi kodifierat det i det stadgeskyddade principprogrammet. Jag tippar att vi hade kunnat undvika en hel del vånda och förvirring om vi hade varit tydligare med vad det är som faktiskt står i programmet. Nu har vi istället luddat till det och i någon mån accepterat den där sammanblandningen med rasbegreppet som tyvärr ofta görs. Det var ett misstag.
Hur ska det här begreppet hanteras rent praktiskt då? Tja, jag har alltid tyckt att principprogrammets skrivning löser det hela väldigt smidigt:
För den svenska nationens del gäller följande: svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk. I praktiken innebär detta ett slags öppen svenskhet, med möjlighet för människor med annat ursprung att tillhöra den svenska nationen. Dock, nationstillhörighet är inte detsamma som medborgarskap. Att helt uppgå i en nation kan ta flera generationer. Däremot ska medborgarskap kunna erhållas även av icke-svenskar, så länge detta inte leder till en allvarlig kränkning av den nationalistiska principen. I huvudsak ska dock svenskt medborgarskap vara ett privilegium avsett för svenskar.
-Sverigedemokraternas principprogram
Alltså: det är upp till folk själva att avgöra vem som är vad, inte till SD som parti. Det kommer i praktiken att leda till att den som är fullständigt assimilerad (vilket är extremt svårt i praktiken, därav skrivningen om att det kan ta generationer för en minoritetsgrupp att assimileras, om det ens någonsin går) kommer att ses som svensk, medan övriga kommer att ses som ”icke svenskar” i brist på bättre ord. Självklart är det mycket lättare för folkgrupper närstående oss, såsom andra nordbor, att assimileras än vad det är för mer fjärran folk. Alltså skall medborgarskap i huvudsak vara något man föds med, även om undantag kan göras.
Så, med andra ord: jag tänker fortsätta att verka för ett etniskt homogent Sverige. I den mån det nu går.
*) Inte så många vet det idag, men i ursprungsutkastet till program stod det faktiskt ”etniskt homogent” på den raden. Det fanns dock de som hade invändningar mot det (just det, jag menar dig!) och då föreslog jag ”befolkningsmässigt homogent” som en kompromiss. Det gick igenom.
Joakim Larssons blogg 