Tankar på tåg

Etiketter

landsdagarna, nationalism

Sitter på kvällståget hem från landsdagarna och funderar på resultatet. Jag förmodar att de som läser min blogg redan har koll på resultatet: förlust för nationalismen över hela linjen. Nå, i ärlighetens namn var jag väl ganska säker på att det var ungefär så som det skulle gå. Trots detta är jag ändå vid relativt gott mod. Jag talade med några av de andra, och samtliga var mycket samlade. Jag vill framhålla att det nu gäller att hålla ut och se tiden an. Kanske randas det bättre tider så småningom. Det kommer nya landsdagar och nya strider. Det känns också bra att veta att man har fått mycket uppskattning för sina anföranden inte enbart från sådana som redan hade deklarerat att de tänkte stödja avslag på principprogrammet utan också från sådana som faktiskt till slut röstade för. Många av de vanliga ombuden har fortfarande nationalistiska sympatier och om man hade fått rösta för ett ändringsyrkande på enbart just den delen i programmet så vete faan hur det hade gått. Nu blev det ju bifall eller avslag till allt istället, vilket naturligtvis var till nackdel för den som var kritisk. Nåja. Jag är trött till både kropp och själ och får lov att lämna en mer djupgående analys vid ett senare tillfälle. Jag vill tacka alla stridskamrater för era insatser i försöken att förhindra det här. Ni vet vilka ni är.

Annonser

Varför principprogrammet behöver ändras

Etiketter

nationalism, Principprogram

På måndag är det partistyrelsemöte. Ett av de ärenden som ska behandlas på mötet är förslaget till nytt principprogram. Det har gjorts mycket klart under processens gång att avsikten är att partiet ska gå från att ha nationalismen som huvudideologi till att istället bli primärt socialkonservativt. Det viktigaste stycket i principprogrammet är det första, som lyder:

”Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället.”

Jag anser att det finns flera positiva skrivningar i det nya programmet och att principprogrammet fördjupas och breddas som en del i Sverigedemokraternas ideologiska utveckling är jag bara glad åt. Det handlar inte om ett totalt motstånd mot alla förändringar. Jag kan till och med också tycka att det finns flera positiva inslag i konservatismen. Just förändringen av vad partiets grundtanke är menar jag är ett misstag, av följande skäl:

1. Socialkonservatism är ett begrepp med helt annan innebörd än nationalism.
2. Konservatism, oavsett vad man kallar den, uppfattas som en borgerlig högerideologi som riskerar stöta bort arbetarväljare.
3. Nationalismen är så viktig för delar av aktivistkåren att partiet riskerar att drabbas av avhopp.
4. Socialkonservatism är ett begrepp som är lika vagt som nationalismen sägs vara.
    

1. Socialkonservatism är ett begrepp med helt annan innebörd än nationalism.

Jag själv gick ursprungligen med i partiet bland annat just för dess nationalism och positiva inställning till Sverige, dess folk och historia. Även om jag själv har en relativt välvillig inställning till konservatism, så är det inte något som verkar vara besvarat ifrån personer (främst i det borgerliga lägret) som uppfattar sig själva som konservativa. Snarare brukar sådana människor ta starkt avstånd från allt vad Sverigedemokraterna står för.

Det finns gott om internationalister, kosmopoliter, invandringsvänner och EU-anhängare som också kallar sig för ”socialkonservativa”, och många av dessa tar uttryckligen avstånd från Sverigedemokraterna och de ideal som vi står för. Några exempel: Hans Wallmark, en framträdande riksdagsledamot för Moderaterna, hävdar att den nuvarande alliansregeringen för en konservativ politik och säger att konservatism innebär ”ett kosmopolitiskt hållningssätt. Insikten om charmen och styrkan i att möta andra kulturer, traditioner och religioner..” i en artikel på Newsmill.

En liknande analys gör den välkände konservative debattören Jakob Söderbaum i en artikel som direkt handlar om förhållandet mellan Sverigedemokraterna och konservatismen: ”Därför är kulturutbyte intressant och värdefullt ur konservativ synpunkt: det erbjuder människan både en möjlighet att lära känna sig själv bättre, och att inta en mer civiliserad inställning gentemot personer av annan härkomst. Som jag ser det gör dock SD en motsatt tolkning: alltför annorlunda kulturer är ett problem, och kulturutbyte måste ske under kontrollerade former.”

Ytterligare en konservativ debattör, Roland Poirer Martinsson, skriver följande i en artikel om vad som är konservativ politik: ”Konservatismen är i grund och botten positivt inställd till EU, men unionen har ett stort demokratiskt underskott och projektet befinner sig i kris. EU bör stärkas i sina gemensamma utrikespolitiska ambitioner och fortsätta förenkla den ekonomiska rörligheten inom unionens gränser.”

Jag kan också peka på hur dr. Stefan Olsson, författare till boken ”Handbok i konservatism” fullständigt sablar ner Jimmie Åkessons artikel om islam från hösten 2009.

Såhär håller det på. Som sagt, jag kan hålla med om att det finns positiva inslag inom konservatismen, men det har vi redan tagit hänsyn till i det befintliga principprogrammet. Det betyder inte att vi bör gå i fällan att ansluta oss till konservatismen rakt av eftersom det finns flera saker inom konservatismen som vi inte kan stå för. Anledningen till att de ovanstående debattörerna kan ta ställning på det sätt som de gör (alltså rakt mot vad SD står för) är att konservatismen har en annan utgångspunkt. Dess mål är inte att värna Sverige utan att verka för vissa värden som konservativa ser som universella och gällande för alla. Så, om det nationalistiska värnandet av Sverige visar sig hamna i strid med vad en konservativ anser vara grundläggande värderingar så kommer en konservativ att kunna landa i ett förespråkande av EU och invandring eller vad det nu kan tänkas vara. Därför är det viktigt att markera att SD är ett nationalistiskt parti första hand, anser jag.

2. Konservatism uppfattas som en borgerlig högerideologi som riskerar stöta bort arbetarväljare

Under en stor del av 1900-talet har konservatismen främst återfunnits inom Moderaterna och dess föregångare Högerpartiet och Allmänna Valmansförbundet. Rätt eller fel så hävdar jag att det under lång tid har funnits en uppfattning att dessa partier har drivit ”överklassens” och näringslivets intressen mot arbetarna. Konservatismen har kommit att uppfattas som borgerlig. Jag tycker inte att det är något särskilt kontroversiellt, snarare är det regel att det är i sådana sammanhang som konservativa själva använder begreppen.

Här är problemet: många av våra väljare har arbetarbakgrund. Jag befarar att det finns en påtaglig risk för att våra väljare börjar oroa sig för att vi skall bli ett borgerligt stödparti om vi börjar kalla oss för konservativa. Det kan med andra ord vara en belastning ur röstmaximeringssynpunkt att kalla sig för konservativ.

3. Nationalismen är så viktig för delar av aktivistkåren att partiet riskerar att drabbas av avhopp

Sverigedemokraterna har varit ett nationalistiskt parti sedan starten och en stor del av aktivist- och medlemskåren har sannolikt anslutit sig av just detta skäl. Om vi nu skulle genomföra den här ändringen så finns det risk för att vissa lämnar partiet i besvikelse. Jag har redan hört just detta sägas av somliga inom partiet. Om det nu är så på riktigt att den här ändringen inte skall påverka partiets verkliga politik utan bara genomförs i klargörande syfte så hävdar jag att ändringen inte är värd att genomföra om den kommer att leda till så mycket som ett enda avhopp.

4. Socialkonservatism är ett begrepp som är lika vagt som nationalismen sägs vara.

Ett av argumenten för att göra det här sägs vara att nationalismen är för luddig och dåligt definierad för att utgöra grund för partiet. Om det nu är på det viset (och det är jag inte säker på att jag håller med om) så hävdar jag att den här förändringen inte utgör en förbättring av läget. Det finns så många olika tolkningar av konservatism att vi i alla fall kommer att behöva definiera oss närmare. Vi gör ingen vinst i detta förslag om det är klarhet vi är ute efter.

Därför menar jag avslutningsvis att programförslaget behöver justeras. Nu kan jag bara hoppas att partiets mäktige tar hänsyn till detta.

Principprogrammet och jag

Etiketter

konservatism, nationalism

Nåväl, nu har jag till slut tuggat mig igenom förslaget till nytt principprogram och smält det någorlunda. Några kommentarer:

Jag köper inte att det fortfarande sägs att vi ska gå över till att bli ett socialkonservativt parti. Visst, nationalismen har fått större utrymme i texten än vad den hade från början, men det är mycket tydligt av de skrivningar som finns att nationalismen är sekundär och något som ses som en delmängd av konservatismen. Som jag ser det är nationalismen mycket viktig och något som absolut måste ha en central ställning i partiets program. Den föreslagna övergången till konservatism är dessutom problematisk på andra sätt, men det återkommer jag kanske till ett senare inlägg. 

I övrigt finns det en del sådant som det går att slå ner på. Jag tycker t.ex. att partiet kunde ta tydligare ställning för decentralisering, men att det inte skulle bli så kunde jag nästan ana. Vidare är det bitivis lite för detaljerat för att vara ett program som ska handla om principer, men det är sådant som förmodligen går att slipa till utan större problem. Om jag ska vara lite positiv så tycker jag att programmet gör ett föredömligt försök att bena ut begreppen kring nation/folkfrågan.

Vi får se hur kommande versioner påverkas av remissrundan och det ska också bli intressant att höra hur partifolket i övrigt tar emot remissen. Jag är säker på att jag kommer att få höra en del kommentarer under de kommande veckorna.

Etnonationalism

Etiketter

etnicitet, nationalism

Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen. Av det följer att den nationalistiska principen – principen om en stat, en nation – är grundläggande för Sverigedemokraternas politik.

Den nationalistiska principen bygger på idén om nationalstaten, att statens territoriella gränser ska överensstämma med de befolkningsmässiga gränserna. I sin ideala form är alltså ett sådant samhälle befolkningsmässigt homogent.*)

– Sverigedemokraternas principprogram

Inom Sverigedemokraterna har det stundom förts debatter som vilar på grundresonemanget att det finns en motsättning mellan kulturnationalism och etnonationalism. Förutsättningen för debatten utgörs för många på den kulturnationalistiska sidan att etnicitet i själva verket är ett kodord för ”ras” och att ett SD som vill slippa anklagelser om rasism därför måste ta avstånd från etnonationalism om partiet någonsin ska kunna växa.

Själv tycker jag att argumentationen vilar på en felaktig premiss. Etnicitet och etnisk grupp är inte samma sak som rastillhörighet och ras. En etnisk grupp vilar på gemensam historia, språk, religion och ursprung och ägnar sig också åt en betydande grad av endogami. Det är dock inte samma sak som ras, eftersom det begreppet kommer med en massa röriga föreställningar om renrasighet etc. och sådant finns inte. Modern genforskning handlar inte om sådant. I princip är ”motsättningen” en strid om påvens skägg: begreppen överlappar varandra närapå exakt och i vilket fall som helst brukar man ändå landa i ungefär samma konkreta åtgärder.

Enkelt uttryckt tillhör två människor samma nation om de delar samma kultur. Samtidigt är förhållandet mer komplext än så, beroende på vad man väljer att tolka in i kulturbegreppet. Ovan har kultur definierats såsom ”den omgivning av självklarheter, minnen och föreställningar som vi lever i och som vi är med om att forma”. För att vi ska få en mer fullständig definition av nationen, måste sådant som språk, religion, lojaliteter och ursprung tillfogas. Man ska alltså också kunna känna igen varandra såsom tillhörande samma nation. Nationen utgörs av folket och dess särart.

-Sverigedemokraternas principprogram

Jag ser inte egentligen något av detta som kontroversiellt. Det är ju såhär vi alltid har tyckt, och därför har vi kodifierat det i det stadgeskyddade principprogrammet. Jag tippar att vi hade kunnat undvika en hel del vånda och förvirring om vi hade varit tydligare med vad det är som faktiskt står i programmet. Nu har vi istället luddat till det och i någon mån accepterat den där sammanblandningen med rasbegreppet som tyvärr ofta görs. Det var ett misstag.

Hur ska det här begreppet hanteras rent praktiskt då? Tja, jag har alltid tyckt att principprogrammets skrivning löser det hela väldigt smidigt:

För den svenska nationens del gäller följande: svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk. I praktiken innebär detta ett slags öppen svenskhet, med möjlighet för människor med annat ursprung att tillhöra den svenska nationen. Dock, nationstillhörighet är inte detsamma som medborgarskap. Att helt uppgå i en nation kan ta flera generationer. Däremot ska medborgarskap kunna erhållas även av icke-svenskar, så länge detta inte leder till en allvarlig kränkning av den nationalistiska principen. I huvudsak ska dock svenskt medborgarskap vara ett privilegium avsett för svenskar.

-Sverigedemokraternas principprogram

Alltså: det är upp till folk själva att avgöra vem som är vad, inte till SD som parti. Det kommer i praktiken att leda till att den som är fullständigt assimilerad (vilket är extremt svårt i praktiken, därav skrivningen om att det kan ta generationer för en minoritetsgrupp att assimileras, om det ens någonsin går) kommer att ses som svensk, medan övriga kommer att ses som ”icke svenskar” i brist på bättre ord. Självklart är det mycket lättare för folkgrupper närstående oss, såsom andra nordbor, att assimileras än vad det är för mer fjärran folk. Alltså skall medborgarskap i huvudsak vara något man föds med, även om undantag kan göras.

Så, med andra ord: jag tänker fortsätta att verka för ett etniskt homogent Sverige. I den mån det nu går.

*) Inte så många vet det idag, men i ursprungsutkastet till program stod det faktiskt ”etniskt homogent” på den raden. Det fanns dock de som hade invändningar mot det (just det, jag menar dig!) och då föreslog jag ”befolkningsmässigt homogent” som en kompromiss. Det gick igenom.

En svensk vision, del 2

Etiketter

ideologi, liberalism, Mänskliga rättigheter, nationalism

I ett tidigare inlägg har jag diskuterat Sveriges historia och de motsättningar som uppstår i ett splittrat samhälle. I det här inlägget tänkte jag gå in mer i detalj på det liberala alternativet och varför det inte kan fungera.

Det framförs ofta att ett alternativ till det etniskt homogena samhället skulle vara ett samhälle vars sammanhållande kitt skulle vara baserat på mänskliga rättigheter, på yttrande-, religions- och åsiktsfrihet och där den enskildes bakgrund, kultur och språk skulle vara oväsentligt. Det är måhända en förförisk tanke. Spontant är det svårt att att försvara sig mot detta eftersom tanken är så enkel – ”varför kan alla inte bara få göra som de vill och lämna varandra ifred?” Tyvärr är det inte så enkelt.

Till att börja med kan det vara värt att påpeka att de mänskliga rättigheterna (MR) inte har tillkommit i ett kulturellt vakuum. Tvärtom skulle jag vilja hävda att MR i allra högsta grad är bundna till det västerländska och kristna kulturella arvet. Det är slående att världens muslimska länder har sett sig föranledda att sätta ihop en egen version av vilka rättigheter det är som ska gälla (den s.k. Kairodeklarationen) eftersom de har haft svårt att acceptera MR som de ser ut i FN:s utformning. MR är helt enkelt inte universellt giltiga värderingar utan lika subjektiva som vilken annan åsikt som helst (för en intressant diskussion av detta, se t.ex. författaren Richard Rorty).

Men: även om nu MR skulle vara allmänt accepterat som giltigt så menar jag att detta inte skulle räcka. Det ligger i människans natur att söka sig till likasinnade och att upprätta lagar för sina samhällen som är baserade på den egna moralen. Denna egna moral är i sin tur baserad på den enskildes arv och uppväxt; på kultur, traditioner, språk och religion som kan ha rötter hundratals eller tusentals år tillbaka i tiden. Låt oss ta några konkreta exempel:

Det är inte så länge sedan som den svenska statskyrkan avskaffades. Detta system hade sina rötter i Gustav Vasas uppbyggnad av det självständiga Sverige på 1500-talet och var någonting som länge var självklart för många svenskar. Jag spekulerar bara nu, men jag gissar att vid en folkomröstning vid det tillfälle som frågan var aktuell så hade utfallit blivit att statskyrkan skulle behållas. Omvänt kan man gissa att frågan huruvida islam skulle vara statsreligion (eller ”mest gynnad religion” eller vad man nu vill kalla det) skulle få ett mycket starkt stöd i valfritt muhammedanskt land.

I Sverige har vi (åtminstone teoretiskt) en långtgående yttrandefrihet. I praktiken är det dock vissa saker som är inskränkta – man får inte sälja negerbollar, man får inte kalla bögar för en svulst på samhällskroppen (om det inte sker i religiösa sammanhang) osv. Andra länder har sina egna regler – exempelvis är det mycket strikta lagar gällande hanteringen av hakkors i Tyskland (av begripliga historiska skäl) och man kan inte räkna med att fritt få attackera islam hur som helst i muslimska länder.

Det älskade och hatade systembolaget är en svensk institution som ursprungligen byggdes upp som en del i en strategi att få ner det svenska supandet. Trots detta (och trots motboken, en fascinerande uppfinning som jag i ungdomen faktiskt var ganska positiv till) så är det socialt accepterat att dricka sig asfull i Sverige idag. Samtidigt är det fortfarande i de flesta sammanhang inte accepterat att använda några andra droger än alkohol och vi har också en relativt sträng narkotikalagstiftning. Som jämförelse kan nämnas hur vissa andra folkgrupper har en annan inställning till drogbruk och ser det som traditionellt och fullt acceptabelt med exempelvis kat-tuggning. Sa förresten någon snus?

Här och där i Sverige har det börjat dyka upp skolor som har etnisk grund. Jag ska inte låtsas att jag har arbetat på någon mer exotisk sådan, men jag har åtminstone arbetat på skolor där undervisningsspråket var engelska och där också huvuddelen av eleverna hade icke-svensk (till stor del anglosaxisk) bakgrund. Motsvarande exempel finns på skolor och förskolor med arabisk (eller för den delen tysk eller vad man nu vill) inriktning.

Hur ska vi bete oss mot våra barn? Barnaga har varit olagligt i Sverige i ca 35 år. För något år sedan såg jag en dokumentär på TV som handlade om attityden till aga som metod för barnuppfostran bland invandrargrupper från mellanöstern. Flera gymnasieungdomar med utländsk bakgrund vittnade där om hur de hade fått stryk under uppväxten och efter en del letande gick det till och med att hitta en förälder (som faktiskt verkade hel, ren, normal och en ganska välanpassad individ annars) som på rätt god svenska förklarade att jo, han visste att det här egentligen var olagligt i Sverige, men den här uppfostringsmetoden var helt enkelt oundgänglig när det gällde att tillrättavisa olydiga barn. I slutet av programmet tillfrågades ungdomarna hur de själva såg på aga nu. De svävade lite på målet, men när det kom till kritan sade de flesta att de förmodligen skulle aga sina egna barn också när den dagen väl kom.

Religion, normer för det offentliga samtalet, drogvanor, språk, barnuppfostran. Allt det ovanstående är i allra högsta grad saker som berör den enskilde och som är viktiga för att tala om vilka vi är, vad vi accepterar i vårt samhälle, vad som är rätt och vad som är fel.

Och allt det ovanstående är också ståndpunkter som i allra högsta grad är beroende av vilken kultur man är uppväxt i, vilka värderingar man bär med sig, vilket språk man talar och vilken religion man har.

Min poäng med exemplen ovan (och det går att hitta fler) är att MR inte kan vara grunden för ett samhälleligt kitt utan att man tänker bort alla kulturer helt. Visst, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet och tryckfrihet kan vara hur utmärkta tankar som helst – men rättigheter kan bara existera i ett samhälle där det redan finns ramar för vad som är acceptabelt och inte som den dominerande majoriteten redan är överens om (implicit eller explicit), ramar som ofrånkomligen är kulturellt definierade.

Ibland anklagas nationalister som jag själv för att vara antidemokratiska eftersom vi vill att nytillkomna invandrare skall anpassa sig till Sverige och anta svenska värderingar. Egentligen så anser jag nog att förespråkarna för det liberala alternativet är oerhört mycket mer långtgående – i princip måste en total likriktning av alla människor i hela Sverige genomföras om MR-alternativet skall kunna vara någon grund överhuvudtaget för ett samhälleligt kitt. Alla måste ge upp sitt språk, sin religion, sina traditioner och sina idéer om barnuppfostran till förmån för någon statligt dikterad enhetslinje.

Nu tycker kanske någon att jag överdriver. ”Det skulle aldrig komma därhän,” säger motståndaren. ”I själva verket skulle man försöka vidmakthålla någon sorts balansgång som kanske påminner om den nuvarande, där man har en viss frihet inom juridiska ramar att bibehålla språk och traditioner.” Visst.

Om vi för en sekund bortser från att detta alternativ är synnerligen vagt formulerat och att det finns stora praktiska problem behäftat med detta (man får behålla sin religion så länge som den inte påverkar något, sitt språk så länge det inte ställer till besvär, sina värderingar så länge man inte försöker använda dem) så är det just det som vi har försökt hittills. Vad det ovanstående skulle leda till är ett stort antal gruppbildningar på etnisk grund. Vi skulle få områden som är helt dominerade av vissa folkgrupper (t.ex. assyrier i delar av Södertälje) och områden där det knappt existerar etniska svenskar alls (Rinkeby) och det skulle bildas subkulturer med täta band där man var mer lojal mot den egna gruppen än övriga samhället, vilket i sin tur skulle ge etniskt grundade maffiaorganisationer (den s.k. ”Juggemaffian” eller varför inte den ryska maffian är ganska bra exempel, liksom för övrigt den ursprungliga italienska maffian i Förenta Staterna) – alltså vad vi idag kallar segregation (Jag tycker att Alain Finkielkraut är inne på ungefär den linjen i den debatt som refereras här).

Med andra ord – med det mindre radikala liberala alternativet som jag har skisserat ovan så kan MR helt enkelt inte utgöra ett samhälleligt kitt. Det kan bara fungera i det fall det blir extremt förtryckande för den enskilde på en nivå som inget förslag från SD någonsin har varit i närheten av.

Vilken sorts samhälle bör vi då bygga istället, och varför? Det ska jag återkomma till i ett tredje inlägg.

(Språkliga redigeringar tillagda 27 september 2015)

En svensk vision, del 1

Etiketter

liberalism, nationalism

För någon vecka sedan har det startats ett försök till bloggdebatt om hur man ska bemöta Sverigedemokraterna. Ett av inslagen i denna debatt har varit uppmaningen att skapa en vision av Sverige för att kontra den nationella. Nu har det dykt upp en sådan som är välformulerad och genomtänkt och som inbjuder till en saklig och eftertänksam diskussion på det sätt som jag anser att riktig politik bör bedrivas – med andra ord vill jag som svar på detta ge min egen vision och bild av Sverige. Jag ska försöka att i det här inlägget enbart beskriva hur jag själv ser på saker och ting och spara min kritik av motståndarvisionen till ett senare inlägg.

Sverige är svenskarnas land. Jag ser detta inte enbart som ett postulat, utan faktiskt som krasst konstaterande av fakta. Under så gott som hela Sveriges historia har befolkningen här utgjorts av svenskar (och det faktum att det fanns provinser som löd under den svenska kronan som hade annan befolkning ändrar inte på detta. Exempel: Det inre av Finland, Livland, Svenska Pommern etc) . I de fall där det förekom invandring så var detta så gott som enbart enstaka specialister (militärer och smeder, t.ex.) från oss närstående folk som snabbt assimilerades i majoritetsbefolkningen. Ända fram till strax efter andra världskriget var andelen personer med utländsk bakgrund minimal i Sverige (omkring 1%).

Det här har utgjort en styrka för Sverige. Sverige är ett land där solidaritet, jämlikhetssträvanden och en sund misstänksamhet mot personer som anser sig förmer länge har varit starkt förankrade värden. Det här beror förstås inte enbart på det etniskt homogena svenska samhället utan också på en lång historia av en stark bondeklass, en svag adel och en kungamakt som tidigt allierade sig med bönderna. Med vetskap om detta förhållande kan mycket av inslagen i vår historia göras begripligt, som t.ex. den svenska samförståndsandan och kanske också den svenska socialdemokratins långa dominans. Det finns givetvis en baksida av dessa värden också, som exempelvis det hårda sociala tryck från bondesamhället att avvikare skall rätta in sig i ledet som idag har en rest i form av den så kallade jantelagen.

I Sverige har vi tack vare dessa sociala faktorer (frånvaron av etniska eller religiösa minoriteter, stark bondeklass osv) kunnat bygga upp ett samhälle som i hög grad har varit tillåtande för den enskilde individen, ett samhälle som byggde på en hög grad av solidaritet mellan invånarna och som inte har varit i behov av starka repressiva maktmedel från statens sida av den enkla anledningen att det ofta gick att bygga upp samförståndslösningar.

Jag kan inte nog understryka att en absolut förutsättning för ett sådant samhälle har varit frånvaron av större samhälleliga konfliktlinjer. Det har gått att enas i Sverige eftersom det helt enkelt har funnits en betydande värdegemenskap som väldigt många har kunnat sluta upp kring. En följd av detta har tyvärr blivit en viss naivitet gentemot omvärlden och en övertro på möjligheterna att alltid i alla lägen komma fram till kompromisser som alla inblandade i en konflikt kan vara nöjda med. Det är min övertygelse att så inte är fallet. Det existerar sådant som värdekonflikter och intressekonflikter på högst reell grund där annat än tillfälliga vapenvilor inte kan åstadkommas. På många platser i världen har detta varit det naturliga tillståndet, och staten har inte utgjort den neutrala medlaren utan snarare ett instrument för den intressegrupp som för tillfället har lyckats rycka åt sig spakarna.

Jag menar att vi nu bygger om vårt samhälle från det homogena konsensussamhälle jag har beskrivit ovan till ett land som innehåller just de konflikter som vi så länge har varit förskonade från. På lång sikt är det så kallade mångkulturella samhället någonting som inte kan existera annat i en övergångsfas. Förr eller senare kommer konflikter mellan motstridiga värden och intressen att göra att talet om tolerans och mångfald framstår som ett cyniskt skämt.

En sak skall vi svenskar också vara säkra på – i ett sådant samhälle kommer vi att utgöra förlorarna. Under efterkrigstiden har andelen (och antalet) utrikes födda samt personer med utländsk bakgrund konstant ökat, medan antalet med svensk bakgrund har stått still sedan 1970-talet. Det krävs inte några större matematiska kunskaper för att inse att detta förr eller senare kommer att leda fram till att svenskarna hamnar i minoritet, i bästa fall en stor minoritet bland många andra minoriteter.

Men det behöver inte vara så! Vi har ett val här. Det är inte så att vi måste fortsätta med ett utsiktslöst försök att bygga ett mångkulturellt samhälle när andra möjligheter finns. Vi kan, om vi väljer det, istället välja att bibehålla en reglerad invandring från närstående länder för att undvika att vi bygger upp etniska minoriteter i vårt land. Vi kan, istället för att ha en hög och kontraproduktiv flyktinginvandring, istället välja att hjälpa folk på plats där oftast de mer omedelbara behoven av hjälp och bistånd finns.

Ett sådant alternativ är inte något som står i konflikt med en vilja att hjälpa nödlidande. Direkthjälp skulle kunna hjälpa minst lika många att rädda livet och troligen fler. Det upphör aldrig att förvåna mig hur detta enkla konstaterande på något sätt alltid går förbi våra etablerade regimpolitiker. Jag tror att det ofta handlar om viljan att känna sig god istället för viljan att faktiskt göra gott. Hellre än att hjälpa hundra människor i något avlägset land som man aldrig kommer att träffa så verkar många välja att hjälpa den enda person som står framför dem. Det är nog ett mycket mänskligt drag. De hundra man kunde ha hjälpt är bara siffror på ett papper, men den enskilde främlingens tårar som man har precis framför ögonen är något mycket konkret att förhålla sig till. Icke desto mindre ska man inte lura sig själv – den som väljer att låta de hundra okända dö på grund av brist på billiga mediciner och tak över huvudet enbart på grund av önskan att känna sig god är inte driven av altruism utan av själviskhet.

Men om det nu är önskvärt med ett samhälle uppbyggt kring gemensamma värden, kan vi då inte bygga upp ett sådant kring gemensamma liberala värden (som t.ex. jämlikhet mellan könen, religionsfrihet och yttrandefrihet) och bibehålla en närmast fri invandring, såsom vissa liberala debattörer hävdar? Jag menar att detta inte går och inte kan gå, vilket jag tar upp i del 2 av det här resonemanget.