När SD splittrades

Etiketter

Jakob Eriksson, Nationaldemokraterna

Min gamle vän Jakob Eriksson har skrivit ner några minnesbilder kring hur det gick till när SD splittrades 2001 och förspelet till det. Jag återpublicerar texten här med hans tillstånd.

---

Avgörande ögonblick i Sverigedemokraternas historia.

Tor och det nätverk som sedermera blev Nationaldemokraterna.

Mitt första möte med fixaren eller ”the doer”

Jag träffade Tor första gången under hösten 1997. Jag hade fått i uppdrag av partistyrelsen att anordna partiets 10-års firande. Det hade då under en tid talats om en ny medlem från Haninge som verkade väldigt driven och som ville engagera sig mer. Genom att ordna middagsinbjudningar med politiska samtal hade han byggt upp ett nätverk av personer och nu hade de tänkt kliva in i SD. De som var aktiva i Stockholm beskrev honom som trevlig, engagerad och en fixare av rang. Helt enkelt en ”doer” (läs handlingskraftig person).

 

I och med att jag hade tänkt att 10-årsfesten skulle hållas i Stockholm kontaktade jag honom för att fråga om han ville hjälpa till. Jag var också nyfiken på att lära känna honom och skapa mig en egen bild av om han var en sådan tillgång som de som arbetade på partikansliet sade. Vårt möte gick inte alls bra. Efter att jag hade förklarat mitt ärende tog han över konversationen helt och sade att han skulle ordna allt och att han hade massor av idéer om hur 10-årsfesten skulle genomföras. I och med att jag också hade vissa idéer och tankar om upplägget blev det en personkrock. Jag åkte därifrån och lämnade bistra omdömen om mötet. Jag hade lite svårt att förlika mig med tanken att någon som var helt ny i partiet skulle planera vårt 10-års jubileum. Min tanke var att vi skulle lyfta fram de personer som bidragit till partiets framväxt under de första tio åren, medan han i stället ville lyfta fram personer ur sitt nätverk och fokusera på framtiden. De som då arbetade på partikansliet hade svårt att ta till sig min syn på frågan och önskade att jag skulle försöka bjuda till för att få samarbetet att fungera. Jag böjde mig för deras synpunkter och Tor fick uppdraget att ordna 10-årsfesten. Vi hade dock några hårda duster om upplägget och till slut enades vi om en kompromiss. Fast lite märkligt blev slutresultatet. Personer som var helt nya i partiet fick hålla tal och i stället för att det skulle bli en hyllning till de arbetsinsatser som gjorts i hela landet under de första tio åren, hamnade mycket av fokus på Stockholm och vad Tors nätverk uträttat under det sista året.

 

Vår personkemi stämde inte men för partiets bästa kunde jag bortse från detta och tänkte att vi nog skulle kunna samarbeta framöver, så länge var och en gjorde sitt och ansvaret var tydligt fördelat. Under de år som följde höll jag strikt på den uppdelningen. Tor försökte få in mig i sitt nätverk men jag föredrog att arbeta med andra arbetsuppgifter. Tor och några i hans nätverk valdes in i partistyrelsen och där hamnade vi ofta på olika sidor. Bataljer på styrelsemöten är dock en helt annan sak, så länge båda sidor respekterar de beslut som tas och lojalt arbetar för att de ska genomföras.

 

Olika syn på hur partiet skulle organiseras

Tor var som sagt en fixare av rang. Duktig på att organisera flygbladsutdelningar, värva medlemmar, ordna möten samt att aktivera medlemmar. På kort tid lyckades han skapa en grupp av 50-100 medlemmar som blev mycket aktiva. Han ordnade flygbladsdagar då hela kommuner täcktes med flygblad och partiet uppmärksammades i media. Problemet med Tors organiserande var hans enorma kontrollbehov. Det skapades många grupper för att utföra olika arbetsuppgifter, men Tor skulle själv vara med i alla. Allt skulle också vara hemligt. Tor,  skulle sitta på all information som spindeln i nätet, medan övriga aktiva enbart skulle känna till sin del. Genom att hålla grupperna isär kunde han också kontrollera att de inte kom överens bakom hans rygg. Detta sätt att organisera var strikt knutet till Stockholm, medan vi i övriga landet arbetade vidare utifrån SD-modellen. Med SD-modellen menar jag organisationsbyggande från grunden utifrån ett folkrörelseperspektiv, det vill säga att direkt lägga mycket ansvar på dem som ville bilda en arbetsgrupp eller kommunförening och att de själva fick välja arbetssätt och hur de skulle organisera sig. Partiet satte upp mål och kom med konstruktiv kritik om saker och ting inte fungerade, men ansvaret och beslutanderätten låg lokalt. Resultatet av SD-modellen blir lite spretigt. Det finns de som växer med uppgiften och gör ett jättebra jobb och sedan finns det de som havererar. De som havererade brukade dock falla ifrån och då fick nya medlemmar en chans att bygga upp en fungerande verksamhet. I princip begränsades medlemmarnas initiativkraft enbart av antagna styrdokument som partiprogram och partiets stadgar.

 

Givetvis uppstod det en krock mellan dessa två sätt att organisera. I takt med att Tor fick mer inflytande på riks så ville han kontrollera mer, medan de som var vana vid sin frihet kämpade emot. Att dessa två synsätt fick verka parallellt under några år i slutet av 90-talet var nog tack vare att Tor kunde visa på resultat. Flygbladsutdelningar där över 100 personer deltog imponerade stort på oss övriga ute i landet. Vi var då ett litet parti och om vi kunde samla 10-15 personer till ett möte tyckte vi att det var jättebra.

 

Hylla Tor!

Tor tog aldrig själv på sig rollen som ordförande. Nej, han ville verka i bakgrunden. I partistyrelsen var han ledamot och så även lokalt i Stockholm. Han styrde genom att lyfta fram personer som gjorde som han sade. På vissa styrelsemöten kunde det uppstå pinsamma situationer när någon ur hans nätverk vågade tänka själv. Då ville Tor ha paus och sedan kom de tillbaka och då hade fritänkaren ändrat sig. Genom att vara den som tog på sig att genomföra besluten, fick han indirekt väldigt mycket makt.

 

I och med att Tor verkade i bakgrunden fick han inte alltid den uppmärksamhet som han tyckte att han förtjänade. På möten lyfte han därför gärna fram duktiga aktivister och gav dem priser. Sedan fick någon av hans nickedockor gå upp och konstatera att den som gjort allt möjligt är ju Tor och borde vi inte alla tacka honom? Om det bara hade varit Tor som vi hade tackat hade det blivit lite löjligt och det insåg även han, men genom att lyfta fram andra som gjort en bra insats kunde han sedan gå upp hyllas för det var ju alltid han som gjort mer. Jag förstod aldrig varför han aldrig strävade efter att bli ordförande om det var så viktigt för honom att stå i fokus. Möjligen var det kontrollbehovet som spökade. Genom att inte vara den som officiellt styrde kunde han själv utöva mer makt än vad som skulle ha varit möjligt. Nu fanns det ju någon annan att skylla på om något gick fel och gick det bra var han inte sen med att ta åt sig äran. Falsk blygsamhet skulle jag vilja kalla det.

 

Brytningen

Efter några års hårda slitningar blev det allt mer uppenbart att det inte gick att hålla samman två helt olika partikulturer. Det uppstod även vissa ideologiska skillnader där nätverket kring Tor ville driva partiet i en mer radikal inriktning. De som var emot stämplades som liberaler. Brytningen kom efter att det uppenbarades att Tor ville ta över mer på riks. Hade de lyckats hade SD inte funnits kvar som parti. Nu förlorade de i stället årsmötet och de som var ledande i försöken att ta över partiet blev uteslutna. Tor och hans nätverk gick sedan vidare och bildade partiet Nationaldemokraterna och när det inte längre fanns några som kämpade emot kunde de fullt ut radikaliseras. Även om Nationaldemokraterna fick några lokala mandat, försvann de snabbt ut i den politiska periferin. Nu är partiet nedlagt.

 

För mig var brytningen en form av upprättelse. Redan efter mitt första möte med Tor konstaterade jag att det här aldrig kommer fungera. Jag var dock inte i en sådan position att jag själv kunde driva denna linje, men såhär i efterhand önskar jag att jag hade stått på mig. Nu blev det några år av försök till samarbete och sedan ett praktfullt uppbrott. En tredjedel av partiets aktivister försvann med Tor i brytningen och vi fick börja om från början i Stockholm. Men det är lätt att vara efterklok.

 

Annonser

Bergsjöbrevet och den tomma säcken

Etiketter

David Lång, Jan Milld

Jan Milld har nyligen låtit sig intervjuas av Svenska Motståndsrörelsens nätradio och i intervjun nämnde han mitt namn som exempel på någon som var ”ultrasionist”. Efter lite rotande i frågan visade det sig att det Milld hade i åtanke var händelser i Sverigedemokraternas partistyrelse för över tio år sedan, vilket föranleder mig att gå in på en beskrivning av hur det kunde gå till i PS på den tiden. Förhoppningsvis blir det en lärorik historia för alla intresserade.

Verksamhetsåret 2004 i Sverigedemokraternas partistyrelse var utan tvekan ett av de mentalt mest påfrestande för samtliga deltagande. På riksårsmötet 2004 hade masken kastats efter mycket viskande i kulisserna och det hade blivit uppenbart redan direkt efter RÅ 2004 att Mikael Jansson skulle avsättas vid vid nästa riksårsmöte (2005). Han hade blivit vingklippt i partistyrelsevalet och hade själv inte majoritet i sin egen styrelse utan en knapp majoritet (8 av skåningarnas anhängare mot 7 av Janssons) hade den reella makten i PS. Den första striden utkämpades på det konstituerande PS-mötet under pågående RÅ, när huvudkandidaten till partisekreterarposten – David Lång – utmanades och avsattes av Jan Milld, som var ”förnyarnas” kandidat.

Sedan var positionerna totalt låsta i styrelsen mellan de båda falangerna i ett helt år. 8-7, 8-7, 8-7… voteringssiffrorna upprepade sig med beklämmande förutsägbarhet. Den viktigaste striden det året handlade om uteslutningen av bröderna Lars och Per Emanuelsson pga det s.k. Bergsjöbrevet, som jag har redogjort för på annan plats.

Parallellt med den processen hade ytterligare en offentlig pinsamhet ägt rum, nämligen rörande partisekreteraren Jan Millds recension av Lars Adelskoghs bok ”En tom säck kan inte stå” utgiven av det numer nedlagda Nordiska förlaget (recensionen kan fortfarande läsas här). Boken anses än idag vara antisemitisk och det var naturligtvis som sådan den hade lyfts fram av den media som bevakade oss. Trots pinsamheten i detta så gick diskussionerna i partistyrelsen höga om bröderna Emanuelssons uteslutning, men inte särskilt mycket om Jan Milld.

I min och PS-minoritetens värld så var dessa övertramp ungefär likvärdiga, och för att få frågan prövad anmäldes Jan Milld också för uteslutning. Efter mycket långa diskussioner landade det hela i att bröderna Emanuelsson uteslöts med siffrorna 8-7 medan Jan Milld tilläts vara kvar (jag var tydligen av dem som röstade för uteslutning, även om jag inte minns det själv). Till ingens förvåning.

Skälet till att det blev så olika utfall och att frågan om Milld väcktes från början var enkel: det hela handlade om fraktionsstrider och matematik. Det var nog ingen i PS (förutom Milld själv) som tyckte att den där recensionen var en bra idé. Vi som väckte ärendet mot Milld gjorde det för att demonstrera att det var dubbla måttstockar: Se här, Emanuelssons blir uteslutna men Milld får vara kvar på sin uppburna position trots det han har gjort! Lika självklart var det att Milld aldrig skulle bli utesluten. Komihåg: Skåningarnas övervikt i styrelsen vilade på en enda röst. Om de hade släppt sitt stöd till Milld och tvingat honom att avgå eller t.o.m. lämna partiet så hade de förlorat en röst i PS. I och med det riskerade man att någon mindre lojal PS-ersättare skulle gå in eller att omröstningarna skulle sluta oavgjort (vilket i så fall skulle avgöras till Janssons fördel pga ordförandens utslagsröst). Vips, så skulle majoriteten ha bytts till en minoritet och kanske skulle då några snabba uteslutningsärenden väckas för att hejda den kommande avsättningen av Jansson (det hade vi Janssonanhängare knappast gjort eftersom det inte var vår stil, men det räckte med att farhågan fanns).

Ärendet mot Milld var alltså avgjort från början, vilket vi mycket väl visste. Skåningarna hade knappast något annat val än att låta honom vara kvar av maktskäl och vår tanke med att alls väcka ärendet var att demonstrera att det var vad det handlade om. Och Milld? Ja, han avgick självmant strax före RÅ 2005, när partisekreterarposten inte spelade någon roll för utfallet längre. Milld och hans anhängare dök sedan upp på årsmötet som ombud och röstade för avsättning av Jansson, med känt resultat.

Lars Emanuelsson

Etiketter

Eva Nyman, Lars Emanuelsson, Mikael Jansson

På 25-årsjubileet nyligen hölls ett längre anförande om det tidiga Sverigedemokraterna av Eva Nyman, en av de aktivister i Uppsala som jag arbetade allra mest med när det begav sig. En del av hennes tal gick åt till att framföra en hyllning till de arbetsinsatser som vår före detta partiorganisatör Lars Emanuelsson gjorde på sin tid, och jag tänkte här följa upp det med några egna minnen av Lasse.

När jag först blev aktiv i SD på hösten 1995 så tog det ett tag innan man så att säga kom med i matchen och blev en del av riksorganisationen. På den första demonstrationen om jag deltog på (i Vasaparken i Stockholm om jag minns rätt) mötte jag en bister göteborgare som sedan kom att bli en av de personer i partiet som jag arbetade allra mest med.

Lars Emanuelsson

Lars Emanuelsson var då i ungefär den ålder jag är i idag. Han var en före detta varvsarbetare från Torslanda i Göteborg som likt mig själv hade gjort en kort sejour i Centern innan han kom att aktivera sig i Sverigedemokraterna.

Lasse var på många sätt en eldsjälarnas eldsjäl. Det var nästan ingen hejd på hur hårt han var beredd att arbeta för att främja partiet eller hur mycket resurser han var beredd att lägga ner. För att konkretisera: när Anders Klarström försvann från partiet efter valet 1994 och all aktivism självdog så var det i realiteten Lasse som var den som höll partiet centralt flytande. Det var Lasse som svarade i telefon, Lasse som skickade ut informationspaket till sympatisörer, Lasse som gjorde medlemskorten – och Lasse som betalade för allt detta ur egen ficka när partikassan inte räckte till, vilket var oftast. Sedan tog Lasse sin bil och körde för egen bensin till Linköping eller Surahammar eller Falun för att själv hjälpa till att dela ut flygblad som han personligen hade sett till blivit tryckta.

…Eller till Tierp. Det var Lasse som körde upp till Tierp och hjälpte en 21-årig ung man med den första flygbladsdelningen på orten någonsin, tillsammans med ett par Stockholmsaktivister som han hade raggat upp med lock och pock.

Lasse, som vi unga slynglar (jo, han kallade oss så) på skoj kallade för ”Kapten Rödskägg” när han inte lyssnade (annars fick man bära de tunga lådorna, nämligen) var en man med hårda nypor, det går inte att komma ifrån. Han gav sig aldrig och var inte den som var för god för att skälla ut någon eller kasta ut någon som han ansåg inte höll måttet. Vid den här tiden var det en utmärkt egenskap. Många aktivister vid den här tiden var synnerligen oregerliga, och jag tror till exempel att det har varit mycket svårare att vinna striden mot Tors gäng 2001 (eller ”Dårarna” som han kallade dem) utan att Lasse varit på vår sida.

Men Lasse hade också svaga sidor. Under valrörelsen 1994 hade Lasse blivit överfallen av vänsteraktivister utanför det dåvarande kansliet och grovt misshandlad med basebollträn. Efter det gissar jag att hans säkerhetstänkande accelererade kraftigt. Så kraftigt att det väl idag skulle betraktas som snudd på paranoia. De försiktighetsåtgärder som vidtogs innebar bland annat att i princip ingen utom Lasse själv släpptes ned på kansliet såvida han inte var 100% pålitlig. Var de ändå tvungna att komma ner så var det aktuellt med ögonbindel. PS ansågs inte tillräckligt pålitliga (vilket jag kan förstå ur hans synvinkel, han hade ju varit med om att PS-ledamöter hoppat av och tagit såväl pengar som medlemsregister med sig) och släpptes ofta inte ner på kansliet.

Det var också Lasse som såg till att släpa ner överbliven fartygsplåt från varvet han arbetat på och svetsa fast plåtarna på fönstren för att försvåra inbrytningsförsök.

Samtidigt var Lasse en fantastisk alltiallo. Hans beredvillighet att ställa upp och arbeta i det oändliga och hans tekniska kunskaper rörande så gott som allting var oundgängliga under valrörelser och ett gott komplement till oss lite mer tekniskt tafatta typer.

Lasses fall kom till slut tack vare ett misslyckat väljarbrev. Under första halvan av 2000-talet lämnade Lasse Stockholm och blev aktiv i SD Väst och Göteborg. 2004 planerade man ett utskick till väljarna i Bergsjön om Sverigedemokraternas politik- och det var ett brev det, ska jag säga. I brevet står det något i stil med att den som inte röstar på SD är en quisling, och inte ens då var det där någonting som vi ansåg vara acceptabelt. Lasse försvarade sig med att han och hans bror (”Lellen”) hade arbetat med utskicket till sent på natten och sänt ut fel version till väljarna.

Fallet Bergsjöbrevet och dess disciplinära påföljd blev en plågsam saga arbetsåret 2004. Parallellt med detta hade Mikael Janssons utmanare från Skåne fått en knapp majoritet i PS, och alla omröstningar slutade 8-7. Skånesidan krävde Lasses avgång och ett tvåårigt straff i kylskåpet, men Lasse vägrade avgå. Då blev frågan istället uteslutning eller inte. PS spenderade större delen av 2004 med att bråka om detta och vissa möten slutade i princip med att vi bara satt och skrek åt varandra. Till slut avgjordes det hela med votering. 8-7 för uteslutning.

Med detta lämnade Lasse politiken. Vad jag vet är han en anonym privatperson idag. Jag har inte pratat med honom på flera år, men Lasse: om du läser det här vill jag bara säga att jag väljer att minnas alla de insatser som du gjorde för partiet och hur många nyttiga lärdomar du trots allt gav mig om aktivism, offervilja och hårt arbete. Utan dina arbetsinsatser hade partiet nog inte existerat idag.

Majdemonstrationer vi minns

Etiketter

Första maj, sossar, Sverigedemokraterna

Så, idag är det första maj. Arbetarrörelsen rör inte så mycket på sig längre. De flesta känner säkert till hur majdemonstrationerna har krympt alltmer. Här i byn har det inte demonstrerats på flera år, fast så sent som kring millennieskiftet fanns det faktiskt ett s-tåg här i Örbyhus. Det gick förbi mitt fönster minns jag. Marschorkestern var större än själva tåget.

Numer har sossarna centraliserat verksamheten till Tierps köping, där de tydligen hade en demonstration på ca 98 deltagare enligt rapporter jag har nåtts av idag. Det får mig att minnas den där gången Sverigedemokraterna höll en motdemonstration i Tierp.

Det här var alltså första maj, nån gång, hmmm… 1997 tror jag. De av oss som var aktiva i SD Uppland på den tiden hade funderat ett tag på möjligheten att hålla en antisocialistisk motdemonstration någonstans i länet. Om jag minns rätt så var Uppsalaborna inne på linjen att den skulle hållas i närheten av någon av de större demonstrationerna kring Vaksala Torg, men jag och Eva Nyman lyckades avstyra det. Det hade nästan garanterat spårat ur, antingen för att vi hade varit för få för att lyckas värja oss från de oundvikliga fysiska attackerna från radikalvänster och utlänningar eller också, omvänt, om vi hade öppnat för kreti och pleti på vår sida så hade vi fått enormt mycket skit i media för det.

Vi valde alltså att hålla en liten manifestation i Tierp. Jag tog reda på vilken väg tåget skulle gå och sedan placerade vi oss längs vägen med en banderoll och inväntade sossarna. Det var jag, Eva Nyman, Evert, Mattias Karlsson, Patrik, Mats Karlsson och ett par till. Så kommer sossarnas tåg, med marschorkester och allt och de två kommunalråden Bengt-Olov Eriksson och Börje Wennberg i spetsen. Vi ler och ser glada ut där vi står invid vår banderoll (”Sverigedemokraterna Uppsala” har jag för mig att det stod) och sossarna ser sura ut när de går förbi. Sen när de har passerat så får jag ett ryck och säger till de andra ”Kom igen! Vi följer efter!”  och så svänger vi upp efter sossarnas tåg och börja promenera med vår banderoll bakom dem.
De blev förstås vansinniga. Kommunalrådet Wennberg kom springande tillbaka och ställde sig ivägen och skrek att vi skulle ge fan i att följa efter socialdemokraternas tåg och det var helt klart så att han var ordentligt uppretad. Vi kunde naturligtvis ha valt att följa efter ändå, men ärligt talat fanns det inget att vinna på det. Tierp var fullständigt folktomt  – det var bara vi och sossarna utomhus. Inga reportrar var närvarande. Det var inte direkt så att vi skulle imponera på sossarna heller, så vi valde att avbryta där för att undvika konfrontation. Men det var kul ändå, med tanke på hur irriterade de blev.

Annars tycker jag väl idag att vi egentligen borde släppa första maj helt. Det skulle vara bättre om vi försökte utveckla Engelbrektsdagen, men det är en annan historia som kräver ett eget inlägg.

Recension av Windeskogs bok

Etiketter

Jimmy Windeskog, Sverigedemokraterna

Non je ne regrette rien by Jimmy Windeskog

My rating: 3 of 5 stars

Non, je ne regrette rien –

ett decennium i Sverigedemokraternas ledning

Jimmy Windeskog har efter sju sorger och åtta bedrövelser nu avslutat sin självbiografiska bok om tiden i Sverigedemokraterna. Det är omöjligt för mig att recensera den här boken på ett objektivt sätt, det ska jag vara tydlig med. Jag förekommer själv på flera ställen i Jimmys bok, och många av de saker han berättar om i boken är sådant som jag själv var närvarande vid eller fått återberättat för mig vid åtskilliga tillfällen. Jag kan alltså inte bedöma Jimmys bok fristående från mina egna minnen och det bör bloggläsaren komma ihåg.

Boken behandlar alltså Jimmys liv och leverne under perioden i Sverigedemokraterna. Det är viktigt att förstå att det är vad boken är: en bok om Jimmys erfarenheter ur hans synvinkel, inte ett försök att skriva Sverigedemokraternas historia. Den som läser boken märker fort att Winde har skrivit boken i ungefär den ordning som minnena har ramlat in i huvudet på honom och därefter sorterat om lite, med varierat resultat. Åtskilliga gånger blir t.o.m. jag lite förvirrad, eftersom han gör utvikningar och hopp i kronologin lite fram och tillbaka när han finner det påkallat (när han presenterar Torbjörn Kastell gör han exempelvis ett hopp flera år fram i tiden till en rolig episod mellan Tor Paulsson och Kastell innan han hoppar tillbaka till 1997). I stora drag försöker han dock hålla fast vid en tidslinje som börjar med hans egen uppväxt i Borlänge på 80-talet via ett gradvis alltmer fördjupat engagemang i SD, hur han blev avpolletterad från partiet och i stort sett fram till idag.

När jag läser boken så verkar den i stora drag vara korrekt i sak. Några småfel går att hitta här och där (det var t.ex. inte 40 stygn som jag blev sydd med när jag blev nedslagen på gatan 1997 utan 12-15 eller så) men det mesta är rena petitesser som inte har någon större betydelse. Winde blundar inte heller för sådant som kanske är lite genant för partiet idag, som exempelvis hur oerhört paranoida mot verkliga eller föreställda rödingar vi var då eller vilka enorma strider som kunde uppstå kring något tiotusental kronor i partikassan, vilket är växelpengar idag.

Det är också uppenbart att Winde fortfarande är bitter på de personer som sparkade ut honom ur partiet, och flera gånger kan han inte motstå frestelsen att ge några små tjuvnyp till den nuvarande partiledningen när han drar sig till minnes en eller annan detalj som de misslyckades med. Vems fel det var att vi kopplades till obskyra partier på Balkan i flera år genom en okritiskt återgiven länklista på partihemsidan är t.ex. något som Winde ägnar några sidor åt att reda ut.

Alltnog: man ska som sagt inte tro att det här en objektiv och neutral historieskildring. Den som däremot vill försöka tränga in under ytan och få en uppfattning om hur det kunde upplevas att vara på insidan som aktivist i Sverigedemokraterna under den svåra tiden på 1990-talet har en hel del att hämta. Det är där, tror jag, boken har sin stora behållning – som en förmedlare av de stämningar som rådde inom partiet under 1990-tal och tidigt 2000-tal.

Själv ser jag med viss nyfikenhet fram emot vad andra läsare av boken kommer att tycka. Vad kommer en eftervärld som inte var med när det begav sig att säga om våra eskapader?

View all my reviews

Sverigedemokraternas historia

Etiketter

Anders Klarström, BSS, Mikael Jansson

Förra året hamnade jag i en diskussion med en av skribenterna på Tradition och Fason rörande Sverigedemokraternas tidiga historia. Jag ansåg inlägget vara tillräckligt seriöst för att bemöta, och därför skrev jag ett långt inlägg i debatten som dock sjönk undan i glömska bland en massa andra kommentarer till den bloggposten. Det kan dock vara värt att lyfta fram den texten lite mer, och därför återpublicerar jag den här tillsammans med några av de mer konkreta frågorna.

Jag vill trots allt gärna att du bemöter ett par av mina påståenden i sak. Av allt att döma är du intelligent, så du kan svårligen neka till att det trots allt ÄR mycket besvärande för Sverigedemokraterna att

1. partiet hade en nazistisk/f.d. nazistisk partiledare fram till 1995
2. partiet uppstod ur Bevara Sverige Svenskt, en under inga förhållanden demokratiskt orienterad organisation
3. så pass få välutbildade människor delar Sverigedemokraternas samhällssyn/samhällsanalys.
4. partiet, trots ett digert program, i prinicip hålls samman av en enda politisk fråga.

Kan du verkligen neka till att SD för bara 20 år sedan organiserade en mycket stor mängd nynazister? Kan du verkligen med din intellektuella heder i behåll vara med i ett sådant parti, trots att personerna i fråga inte är aktiva i partiet längre?

Jodå, det ska jag gärna svara på.

1. Jag har aldrig träffat Klarström även om jag känner till hans förflutna och det är inget jag gläds åt. Det var en av anledningarna till att jag faktiskt strök hans namn när jag röstade på SD 1994 – det närmaste man kunde komma att göra ett personval då. Det går förstås inte att försvara något av det han gjorde. Däremot tog han avstånd från sina tidigare misstag och partiet betraktade hans snedsteg med hänvisning till detta som ungdomsförsyndelser, på samma sätt som alla övriga etablerade politiker som haft bakgrund i liknande grupperingar. Se t.ex.
http://www.sdkuriren.se/expo.php?action=fullnews&id=1782

2. Nja, jag skulle nog snarare säga att partiet uppstod 1988 ur resterna av Sverigepartiet, som i sin tur uppstod ur en sammanslagning av Framstegspartiet och BSS 1986. Fast det spelar ingen roll. I alla sammanhang sätts ändå likhetstecken mellan BSS 1979 och SD 2009, trots att det idag knappast existerar vare sig personsamband eller gemensam dokumentation. Vad ska man säga om BSS? Jag har läst såväl Lodenius/Larssons ”Extremhögern” som åtskilliga originalnummer av BSS-nytt och boken ”BSS – ett försök att väcka debatt”. BSS var inte ett politiskt parti utan snarare en enfrågerörelse som fokuserade på invandring. I deras led fanns utan tvekan personer som tidigare hade varit med i både det ena och det andra och BSS-nytt var inte en publikation som var mycket mer än ett hätskt propagandablad. Men än sen? Jag gick inte med i BSS 1979 utan i SD 1994. Det är inte samma rörelse, trots att en av rötterna finns däri. Man kan lika gärna hävda att SD är Centerpartiet eller Moderaterna, eftersom flera f.d. centerpartister och moderater sökt sig till SD. Dessa är oerhört många fler än det fåtal som kom från BSS. Idag är faktiskt mindre än 2% av medlemskåren kvar från tiden före 1991 och blott 10% från tiden före 1998.

3. Verkligen? Jag förmodar att du menar att dessa grupper inte röstar på SD i lika stor utsträckning, vilket faktiskt inte är riktigt samma sak som att kunna avgöra vilken samhällssyn de har. Själv har jag alltid sett det som att det är hyggligt enkelt att argumentera för sina SD-baserade ståndpunkter i alla sammanhang så länge man inte säger att de är SD-baserade. För mig är det ett tecken på att vi är pariastämplade snarare än att folk inte är mottagliga för argumenten i sig. När jag får mothugg av konservativa så måste jag säga att jag ganska ofta uppfattar det som att huvudargumenten går ut på för det första att SD aldrig kan komma någonvart p.g.a. sitt rykte och för det andra att SD är alltför pöbelaktigt för fint folk, inte att man har särskilt mycket att invända i sak.

4. Det är den viktigaste frågan, visst. Det är däremot inte den enda frågan. Så enkelt är det inte. För mig själv var EU-motståndet, försvarsfrågan och stödet för strängare straff viktiga punkter, liksom abortfrågan och nationalismen ( i vid mening ). Det existerar en värdegrund som håller samman partiet, även om jag vet att partiet under Åkesson har gjort ett medvetet val att inte tala ideologi utan endast profilera sig i enskilda sakfrågor. Det faktum att det är lätt att hitta företrädare som har svårt att tala för sig är snarare ett tecken på att många är politiskt oerfarna. En annan bidragande orsak är att vi har sugit upp ganska många av de små missnöjespartier som har funnits på olika håll ute i kommunerna. Ibland, men inte alltid, har dessa partiers företrädare varit mer av excentriska bråkmakare än genomtänkta ideologer.

Så, SD och nynazisterna. Jag känner till bakgrundshistorien här. SD under Klarström satsade på stora, medialt omskrivna manifestationer för att få uppmärksamhet och kunna nå ut. För att få folk till dessa evenemang drog man in alla och deras kusiner, milt uttryckt. Alla som ville vara med fick vara med, medlemskap eller ej. Problemet blev uppenbart – de som ville gå på en manifestation där man kunde garantera våldsamma sammanstötningar och att bli uthängda som bergatroll i media var i regel inte bullbakande mormödrar eller universitetsprofessorer. Våldsamma skinnskallar som redan befinner sig på samhällets botten (och alltså inte har något att förlora) däremot… Det blev givetvis katastrof. Detta bekymrade mig djupt innan jag gick med (och det faktum att jag lägger en timme på det här inlägget borde visa att det fortfarande bekymrar mig).

Jag gick med i partiet strax före Micke Jansson blev partiledare och han visade en genuin vilja att komma tillrätta med problemen. Hade jag inte sett att det fanns denna genuina vilja att göra något seriöst av SD så hade jag inte stannat kvar. Det betyder givetvis inte att allting trollades bort på en gång, men jag vill framhålla detta – vi slutade helt med yttre manifestationer under flera år för att komma tillrätta med problemen. Jag var själv med om att utesluta aktivister som betedde sig olämpligt. Men på en punkt har du fel: inte ens när det var som allra värst var SD ett nationalsocialistiskt parti. När det var som allra värst var SD ett parti som såg mellan fingrarna med uppenbart problematiska medlemmar och aktivister, eftersom partiet ansåg sig behöva varenda varm kropp som gick att stoppa in i rörelsen.