Det här är ett inlägg som jag har tänkt skriva länge. Jag har haft den här ledarartikeln av Sanna Rayman i webbläsaren som en påminnelse, men nu är det äntligen dags att hugga.
Politiskt inflytande är inte lika fördelat. De allra flesta människor har i stort sett inget inflytande alls som individer på den politiska inriktningen i vårt land. Andra har en påtaglig inverkan: ministrar, högre militärer, industritoppar, vissa forskare. Och, naturligtvis, redaktörer på större dagstidningar.
När en person som Sanna Rayman tycker något i den tidning hon skriver för så är det något man som politiker måste förhålla sig till (som jag gör nu). När Svenne Banangren i Bandhagen säger samma sak är det ingen som bryr sig. Det är helt enkelt så att Rayman har oerhört mycket mer att säga till om.
Det är därför som hennes inlägg är så provocerande. Ett av de mycket få sätten att få inflytande som vanlig Svensson är nämligen att organisera sig tillsammans med andra Svenssons och tillsammans bli så många att det inte går att ignorera ens krav längre. Man blir, helt enkelt, ett parti. Det här vänder sig nu Rayman emot. Hon tycker att det vore bättre om partierna inte hade medlemmar alls som kunde ställa till besvär, att det vore bättre om partierna vore rena elitorganisationer som bara ägnade sig åt röstmaximerande. Jag ställer mig frågan – röstmaximerande för att uppnå vad? Den som bedriver politik vill förhoppningsvis uppnå något mer än en väl tilltagen lön och en plats i solen. Jag får ju hoppas att man har några ideal också. Om man skulle sluta med medlemsbaserade partier som skulle det i praktiken betyda att man överlät alla former av externpolitisk påverkan till dem som redan har en stark megafon till hands, det vill säga till massmedia. Till Sanna Rayman.
Jag ställer mig frågan: vad ska Svenne Banangren göra, om han nu inte ska delta i någon sorts kollektiv politisk påverkansform? Jag ställer mig själv frågan och finner att Sanna Raymans svar förmodligen är: ”Jamen, han kan ju läsa i tidningen vad han ska rösta på!”
Och det är väl antagligen där vi landar. Raymans inlägg ska inte ses som något annat än ett försvarstal för det egna inflytandet.
Joakim Larssons blogg 